Jag är 10 år när en kille i klassen sprider ut att han och jag har haft sex med varandra. Han beskriver detaljerat hur villig jag har varit, tjatat på honom, och hur han "ställt upp". Jag blir generad och ledsen, mina killklasskompisar fnissar och viskar. Jag är 10 år. Jag vet knappt ens vad det är han beskriver, vad detta "sex" är som det påstås att vi ska ha gjort. Jag vet bara att det har sagts för att jag ska bli ledsen. Jag är en mobbad elev. Säger jag något till fröken får jag höra att "han säkert gillar mig" och "det är så som pojkar gör". Underförstått: Håll käften bara. Så jag håller käften.
Jag är 13 år och går på högstadiet. Man lär sig snabbt vad som gäller. Måste man gå på toa så väljer man någon av de toaletter som inte går att låsa fast med de andra toalettdörrarnas handtag. Eller ber en kompis följa med och hålla vakt. Måste man gå på toa gör man klokt i att hålla fast låsvredet, eftersom det är lätt att låsa upp dörren utifrån med en enkrona eller nyckel i skruvhuvudet till låsvredet. Håller man inte fast låsvredet eller handtaget riskerar man att dörren slits upp när man sitter där. Alltid med ett gäng gapflabbande grabbar utanför dörren. Så man lär sig att hålla sig. Att inte gå på toaletten på hela skoldagen.
På högstadiet lär man sig dessutom hur man ska klä sig. Rådande mode säger sweatshirtbyxor med tuffa tryck på benen, det är 80-tal nämligen. Man riskerar dock att dessa byxor dras ner under skoldagen. Man blir pantsad, helt enkelt. Det där som vissa killar beskriver som det mest förnedrande som hänt dem under hela deras liv, och det hände dem kanske en gång. Är man tjej och har på sig sweatshirtbyxor eller kjol i skolan får man "skylla sig själv" när sagda plagg dras ner - eller upp över huvudet så att man står där med blottade trosor. Inte en enda gång, utan varje gång man dristar till att klä sig som man vill. Man lär sig ta på sig jeans på morgonen. Klaga till skolledningen hjälper inte. "Pojkar är pojkar", är det ständiga svaret man får.
Vår manlige gympalärare kommer ofta in i omklädningsrummet efter idrottslektionen och undrar om någon "glömt något i nyckelskåpet". Killarna kommer också inspringande ibland. För "pojkar är pojkar".
I åttan blir jag före en lektion omringad av ett gäng killar. Det ställer sig omkring mig, petar och knuffar på mig. Skanderar att jag är en lebba, att jag är en hora. De tar på mig. Släpper inte ut mig ur ringen d slagit omkring mig. Det är här jag får mitt livs första panikattack. Det visste jag inte då. Det kallades för att jag "blivit hysterisk över en skitsak". För första gången lyssnar dock skolledningen - en kort stund. Ingen ringer mina föräldrar. Jag vet fortfarande inte om de vet vad som hände den där dagen, för jag har nästan aldrig pratat om det.
När jag går på gymnasiet sprids plötsligt ryktet om att jag är lössläppt. Detta efter att jag har kysst en kille på en fest. Att samma kille sedan vandrade vidare och kysste ungefär fyra tjejer till, hörs det däremot ingenting om. Jag som satt resten av kvällen och pratade med mina kompisar är däremot stämplad som hora. Jag är fortfarande oskuld.
I tjugoårsåldern, på väg hem från stan en kväll, möter jag ett gäng. En av tjejerna pekar på mig och ropar: "Henne kan ni våldta!"
I tjugoårsåldern blir jag även hotad med stryk när jag berättar för en kille att jag är feminist.
Jag blir en gång under samma kväll hotad med våldtäkt två gånger av två olika personer. Kvällen slutar med att jag sitter i duschen och gråter.
När min högstadieklass har 10-årig återträff så går jag på den. Jag har dock bestämt mig för att gå hem tidigt. Den där klassen och jag kom som sagt var inte helt överens. Jag har dock en trevlig kväll, så länge den varar. Tills jag ska gå. En av mina gamla mobbare stoppar mig och säger att det var kul att ses och ger mig en tafatt kram. En av de tysta killarna, de där som ständigt tittade på men aldrig riktigt deltog, är dock den som förstör hela min kväll. Han ska väl ge mig en komplimang, antar jag. "Du ser så snygg ut ikväll att jag kommer tänka på dig nästa gång jag runkar." Jag tar det inte som en komplimang.
Jag och en av mina närmaste vänner är ute på stan en kväll, när hon får veta att en kompis till henne omkommit i en bilolycka. Jag står och håller om henne och tröstar. "Fy fan vilka vidriga lebbor. Lite kuk är vad ni behöver!"
Jag polisanmäler en kille för att han skickar grovt pornografiska bilder till mig. Två år senare blir det rättegång, det pratas till och med i rättssalen om att brottet kanske är preskriberat. Han döms till böter. Åklagaren tycker det är synd att jag inte ställde skadeståndskrav, så här i efterhand tycker jag också det, men just då ville jag bara bli av med det.
Och så har vi alla de där händerna som kladdar på min kropp när jag är på ett dansgolv, i en krogkö. Dörrvakter som kroppsvisiterar tjejerna lite mer ingående än killarna. Kroppar som trycks mot en i kollektivtrafiken. Manliga kunder som undrar om dejt ingår i köpet. Att bli kallad inkompetent för att man är kvinna. Att ständigt reduceras till sitt kön, till sin fitta. Att bli tillsagd att det enda man duger till är att ha sex med - knappt ens det. Att man ska vara glad om en man ens skulle vilja våldta en.
Och så nu. I lördags. Klockan är halv tre på eftermiddagen och jag är gående på väg hem till en kompis för vidare färd mot bokcirkelträffen. Jag svänger in på en gata och blir iskall, för längre fram på gatan går ett gäng killar. Det är en varm och solig hösteftermiddag, folk är ute i sina trädgårdar, räfsar löv, plockar äpplen, leker med sina barn. Men jag ser bara de där killarna, fem eller sex stycken och undrar hur jag ska hantera den här situationen. Ingenting händer - så klart.
Mer än att jag har lärt mig att vara rädd.
#metoo
