"Aristotle and Dante discover the secrets of the universe" av Benjamin Alire Sáenz

Jag har haft "Aristotle and Dante discover the secrets of the universe" på min tbr-lista i flera år. I tbr-högen hann bara ligga någon månad innan jag lät tärningen välja den åt mig. För ibland slår jag tärning när jag bestämmer vilken bok jag ska läsa, sån är jag.

Bildkälla Goodreads

Aristole, som föredrar att kallas Ari, lär känna Dante vid poolen, sommaren 1987. Dante kan simma, men det kan inte Ari. Ari har svårt att uttrycka sig, är ensam och tystlåten. Dante förlorar sig i poesi och konst och har lätt för att prata. De kan tyckas vara så olika, men de finner en unik vänskap tillsammans. Ari har dock byggt upp kraftiga murar omkring sig som stänger ute vänner och familj, och även honom själv.

Det här är en väldigt vackert skriven bok. Språket är poetiskt, och jag blev snabbt indragen i handlingen. Boken är lättläst och snabbläst med sina korta kapitel, och tydliga indelningar i viktiga skeenden i Aris liv, under de två år vi följer honom.
Det här är en bok om att växa upp, att dessutom växa upp som en del av en minoritet, då Ari och Dante är mexikansk-amerikanska. Det är en bok om att finna sig själv, trots allt vad omgivningen tror, tänker och vill om den man är och borde vara. Trots alla hemligheter som finns omkring en och inom en. Det är en bok om familj, relationer, ras och identitet. Att hitta någonstans att höra till.

Jag ville verkligen älska den här boken. Den hade mig fast redan vis första sidan, men den omedelbara kärleken fizzlade snart ut. Jag kände mig frånkopplad från både berättelsen och huvudkaraktären, trots att jag listade ut att vi var ungefär lika gamla och jag därför borde ha känt igen mig i tiden då Ari växte upp. 1987 försvinner dock snabbt i bakgrunden och hamnar i ett ganska tidslöst tillstånd. Och då fanns det inget kvar för mig att klamra mig fast vid för att på något sätt förstå. Jag kände mig alldeles för normativ för att hänga med, och även stundtals alldeles för gammal. Jag hittade helt enkelt ingen gemensam mark att stå på tillsammans med Ari. Trots min vilja att älska den här boken, trots det vackra språket. Jag blev till viss del berörd, men inte riktigt på djupet. Ärligt talat tyckte jag faktiskt att Ari var både tråkig och konstig mellan varven. Att han försökte göra sig svår på ett konstlat sätt, och jag tappade lite tålamod med honom, och förståelse för honom.
Sedan är det en jädra kamp han för med - och kanske mest mot - sig själv, och den kampen beskrivs på ett fint och lågmält sätt, som känns nära på något sätt.

Trots det kan jag inte ge "Atistotle and Dante discover the secrets of the universe" ett högre betyg än 3/5. Den var vacker, men den var inte för mig. Trots alla priser den har vunnit, som synes på de vanprydande påtryckta dekalerna på bokomslaget (ännu en sak som irriterar mig så jag får tuppjuck).