"Sköldpaddor hela vägen ner" av John Green

Bokreafynd finns det gott om i min tbr-hög just nu, och ett av dessa är "Sköldpaddor hela vägen ner" av John Green. Eller som det står i stor text på omslaget: Av författaren till "Förr eller senare exploderar jag". För det är ju det viktigaste, för det här är ju samma bok. Eller inte.

Bildkälla Goodreads

Aza är egentligen inte jätteintresserad av att försöka hitta miljardären Russel Pickett, trots belöningen på 100 000 dollar. Men eftersom hon nästan känner hans äldste son, och för att hennes bästa vän Daisy så gärna vill, så ger hon sig ändå in i sökandet.
Allt överskuggas dock av Azas egna tankar, de som alltid verkar styra hennes liv.

Så ja, jag har lyckats läsa en bok med en stor dos mental ohälsa - igen. Den här gången är det bacillskräck och OCD*, eller tvångssyndrom som det oftast kallas på svenska. Och även här är det inte beskrivet som någon liten gullig åkomma, utan som den själsslukande sjukdom det faktiskt är.
Jag får på riktigt tuppjuck på romantiserandet över mentala sjukdomar som finns runtomkring oss just nu, och en av de jag får mest tuppjuck över är alla dessa som påstår sig ha OCD för att de vill ha det ordnat omkring sig, och vill ha var sak på sin plats. Bara för att du lägger dina kakor fint i kakburken, eller färgsorterar din garderob, så betyder inte det att du har OCD. Om du gör det för att du tror att en stor katastrof ska inträffa om du inte gör det, och dessa tankar slukar hela din vardag - då snackar vi. Jag har till exempel hysset för mig att vända skivor rätt i sina fodral, så att de är rättvända när jag öppnar dem, men jag kan leva med att det inte är så. Jag går inte upp på nätterna och vrider alla skivor i min omgivning rätt i tron att annars kommer min familj att dö. Ni fattar skillnaden? Bra?
En annan som fattar skillnaden är John Green, troligen för att han själv lider av OCD och har så gjort hela sitt liv. Det här är på sätt och vis hans egen berättelse om sin sjukdom, och hur uppslukande den kan vara. Det är berättat med en stor dos humor, för det är så John Green närmar sig allvarliga ämnen, men det bottnar i en stor sorg. Här är det egentligen Azas tankat som styr berättelsen, snarare än Aza själv. Och det är finstämt berättat på ett sätt som är lätt att ta till sig och förstå. Det känns liksom äkta.

På det stora hela är "Sköldpaddor hela vägen ner" en fantastisk bok, men för mig tappade den i det allra sista kapitlet, då jag upplevde det som att författarnärvaron blev för stor och tog bort en del av romanupplevelsen. Helt plötsligt kändes det mer John än Aza, på ett ungefär. Jag är inte jätteförtjust i det greppet, och det fick betyget att rassal ner lite så det hamnade på 4/5.

*OCD = Obsessive Compulsion Disorder