"Tordyveln flyger i skymningen" av Maria Gripe

"Tordyveln flyger i skymningen" såg först dagens ljus som radioteater för unga (går att hitta på YouTube visar en googling). Själv minns jag den från mellanstadiets gruppläsning. Jag tror inte att det var just min grupp som läste den, men det pratades mycket i klassen om att den var så läskig!  Lyllo den gruppen som fick läsa den, alltså. Jag läste den säkert på egen hand, men boken har faktiskt inte lämnat några stora spår hos mig, till skillnad från flera andra av Maria Gripes böcker. Jag har en hyllrad i biblioteket med nästan bara Astrid Lindgren och Maria Gripe, och bland dessa fanns alltså "Tordyveln flyger i skymningen" och det kändes som lämplig läsning så här i spooktober.

Bildkälla Goodreads

Av en slump hamnar Jonas, hans syster Annika och deras vän David utanför Salanderska gården där de bevittnar något mystiskt. När de sedan får i uppdrag att passa huset under några sommarveckor passar de på att undersöka vad det var de egentligen såg och hörde.
Huset är gammalt och bär på många hemligheter, och det verkar som att de är redo att bli avslöjade nu. De hör viskningar på kassettupptagningar, en dam spelar schack genom telefon och den ovanliga blomman de är satta att sköta verkar ha en egen vilja och visar dem på vägen. Snart finnar de ledtrådar till en av husets tidiga invånare och hennes liv. En berättelse om kärlek, stora tankar och en försvunnen egyptisk gravstaty.

Hallå, hallå! Jenny här!
Jo, det är så klart något visst med Maria Gripes böcker. De innehåller ofta magisk realism, och "Tordyveln" är inget undantag. Det blir en nästan förtätad stämning när jag läser om Jonas, Annika, David och deras upptäckter. Och det är ett spännande äventyr som innehåller det mesta. Mystiska filurer, tal om en förbannelse, underliga telefonsamtal, undangömda brev och en stor familjehemlighet som kommer i dagen. Det är även teman om massmedias inte alltid vackra roll i samhället, kvinnans roll i historien, och filosofiska tankar om naturen, själen och religion.
Men. Jag får liksom tuppjuck på vissa grejer. Som detta salmiakätande! Det blev gammalt ganska fort, kan jag avslöja. Samt Jonas och hans besatt av sin nya bandspelare, som han spelade in omgivningens ljud med, men inte utan att prata hela tiden - alltid med inledningen "Hallå, hallå! Jonas Berglund här". Blev så trött på det. Just leka radioreporter försvann lite i skymundan i bokens senare del, men salmiak åts det hela boken igenom. Till förbannelse. Kan knappast varit bra för blodtrycket på den där åldrande prästen...
Dessutom är jag något av en språkpolis, så när det står affärn istället för affären, eller bandspelarn istället för bandspelaren, eller säj istället för säg så blir jag en liten aning g-a-l-e-n.
Jag kan ju också tycka att de beter sig lite konstigt överlag. De får i uppgift att vattna blommorna på Selanderska gården, men förvandlar snart hela huset som någon sorts klubbstuga. De ränner i bygdens kyrka i tid och otid och drar sig inte för att vandra ner i gravkapellet upprepade gånger, kanske till och med med en kofot till sällskap. Och att Jonas, 12 år, har något sots direktnummer till en stor tidnings chefredaktör... Mnja. Vet inte om det känns så troligt. Eller att det inte är några problem, ens mitt i sommaren, att få tag på museipersonal med rätt expertis bara med en blinkning. 

Så ja, jag hade en hel del jag inte tyckte om med "Tordyveln flyger i skymningen". Men boken har ändå något visst. Kanske är det nostalgikänslan, kanske är det det mystiska äventyret. Jag vet inte riktigt. Men jag vet att jag gav boken 3/5 i betyg.