Septemberfavoriter

Eh. Vart tog september vägen? Gick det inte väldigt fort där? Känns som att det var nyss jag skrev det här inlägget i augusti, men tydligen har det gått en hel jämra månad!?
September har varit lite sisådär för mig. Jag har halkat efter med mycket, inte gjort saker som jag brukar och faktiskt mått lite dåligt. Inte så att jag varit sjuk, men jag har känt mig lite under isen. Socialt trött, utan att umgåtts vidare värst med folk. Sovit ganska dåligt, men det kan vi kanske skylla på ungarnas nya jobb som gör att de tassar omkring redan vid fyrasnåret på morgonen och oftare än inte väcker mig. Helt oavsiktligt så klart, jag vet att de försöker vara tysta. Att jag drömt mycket mardrömmar skyller jag dock inte på barnen. Antar att jag har något jag bearbetar, och det gör mig trött. 

Men! Favoriter var det. Under en månad som känns som den swishat förbi. Kanske lite såhär.

Bok: Månadsboken "White fragility. Why it's so hard for white people to talk about racism" av Robin DiAngelo. En av endast fyra böcker jag avslutade denna månad.

Film: Dålig filmmånad nu igen. Har sett "Battle Royal" inte för första gången (femte? kanske?) och den är ständigt bra, så vi drar till med den.

TV: Umbrella Academy.

Nagellack: Ice cold milk från H&M Beauty. 

Skönhet: Promenader. För jag mår bra då, och när jag mår bra känner jag mig bra hela vägen.

Extra speciell rolighet: Att de två yngsta barnen, de som fortfarande bor hemma, har fått jobb. På samma ställe dessutom. De börjar drättidigt på morgonen, men det kan det vara värt. De slutar ju tidigt också, så jag hinner se dem ändå. 

Favoritinlägg: Inte jättemånga inlägg att välja på, men jag är nöjd med oktobers bullet journal-sidor, så jag tar det inlägget den här gången.

Septembers nagellack

September var överlag en månad då mycket av mina vanliga aktiviteter helt enkelt inte blev gjorda. Som det här med att måla naglarna till exempel. Jag har haft nakennaglar oftare än vad de varit färglagda. Så det känns kanske lite förvånade då att jag trots allt använt åtta lack sedan sist. Bara fyra manikyrer dock, alla utom en med lack från H&M. Och de såg ut så här, i den ordning jag bar dem.

H&M Beauty, Ice cold milk
Det här lacket har jag varit sugen på ända sedan H&M gjorde om sitt beauty-sortiment för en massa år sedan. Så det var ju på tiden att jag äntligen slog till.
Vit jelly som på riktigt ser ut som ett glas mjölk har hällts över naglarna. Det var hyfsat lätt att få jämnt, vilket är tur för det blir aldrig riktigt opakt. Snyggt ändå, och jag stördes inte minsta lilla av att nageln syntes genom lacket, trots att jag har tre lager lack på bilden. Anade någon slags pärlemorskimmer, men inte in your face på något sätt. Gav mest en lite rosa ton - om det nu inte var min egen nagel.

H&M Beauty, Me time
Brunt skimmerlack. Fast inte bara,för det döljer sig något kopparaktigt där, en liten hint av rosa. En mjuk färg, på något sätt.

a England, White knight + Merry maidens + Tintagel + St Agnes mine + Black knight
Anledningen till att det blev åtta lack den här månaden är att jag använde fem av dem för att göra en ombré från vitt till svart. Det här är en ombré jag varit sugen på ända sedan Ancient sites-kollektionen kom för ett par år sedan, den som de tre grå lacken kommer från. Flankerad så klart av två av lacken från kollektionen A-England knights.

H&M Beauty, Lost in the forest
Associerar så mycket med The Cures låt "A forest" av namnet på det här lacket att jag sitter och lyssnar på den just nu. 
Jag brukar ju gilla lite fulsnygga färger, och tänkte att den här mörkt kakigröna skulle vara något för mig. Och det är den, när jag inte tänker på något en kan hitta i en nyfödd bebis blöja....
Det jag bär just nu, och jag gillar det. Tror jag?

"Mitt liv som råtta" av Joyce Carol Oates

En bok som legat väldigt länge i olästa högen är "Mitt liv som råtta" av Joyce Carol Oates. Jag köpte den till årets bokrea, om jag inte minns tokfel, och det var ju ett tag sedan. Den har legat i min månads-tbr mer än en gång sedan dess, men alltid fallit på målsnöret. Men nu var det dags - äntligen.

Bildkälla Goodreads

Violet Rue är yngst av sju barn, familjens lilla älskling. När hon får veta att hennes äldre bröder är misstänkta för mordet på en afroamerikansk skolkamrat, berättar hon vad hon vet om den kvällen och hennes bröders inblandning. Det leder till att hon blir utfryst av sin familj, och tvingas flytta till en moster flera mil hemifrån.

Råtta som i någon som tjallat alltså. Det är vad Violet blir för sin familj. Taskigt kan en tycka, att helt utesluta ett barn ur ens liv till förmån för två andra, som i det här fallet begått ett rasistiskt mord. Det hon blir beskylld för och får utstå gjorde mig som läsare väldigt ledsen.
Boken är uppdelad i tre delar, där del ett handlar om tiden kring mordet, del två om åren hon bor hos sin moster, och del tre om när hon tvingas ut på egen hand, fram till ett sorts avslut. Boken gick hyfsat fort att läsa, den kändes liksom okrånglig, trots att den ibland behandlar ganska tunga ämnen. Stackars Violet hinner med att uppleva en hel del elände innan boken är slut.
Berättelsen känns ibland lite episodisk. Så har delar av den utgivits på andra sätt, om jag förstått saken rätt, och här samlats ihop till en helhet. Det känns inte konstlat, utan de olika delarna passar bra in i varandra, men ibland kom jag på mig själv med att försöka lista ut vilka delar som tidigare publicerats, det finns en del som känns lite "novelligt". 
Det var intressant att läsa den här boken samtidigt som jag läser månadsboken "White fragility" av Robin DaAngelo. Mycket av det som beskrivs i "White fragility" om hur vita personer slår ifrån sig rasism och försöker göra den till något annat/rättfärdiga den känns igen i "Mitt liv som råtta". Allt från snack om "omvänd rasism" till försök att ogiltigförklara brottet som begåtts. Eller bara helt enkelt rasism - utan minsta lilla försök att dölja den. Det är ett ämne JCO berört flera gånger förut, och det är ett bra sätt att sätta strålkastarljuset på det, men några lösningar ges så klart inte. 
Mitt stora aber med "Mitt liv som råtta" är att det känns som att jag läst något snarlikt förut. Och det har jag, för jag läste "Det var vi som var Mulvaneys", också den av Joyce Carol Oates, tidigare i år. Där om en ung kvinna som utsätts för ett brott och hur det påverkar hennes familj, bland annat hennes far som inte kan hantera det, så hon - skickas iväg till en släkting för att bo där. I fallet med "Mulvaney" handlar det om hela familjen, och i "Mitt liv som råtta" är det bara Violet som berättar. Men upplägget blir ändå så pass likt att det stör mig lite. Det känns som att hon skrivit samma berättelse två gånger, och en hade kanske räckt.
Men, lite som vanligt med Joyce Carol Oates så är det välskrivet. Personerna blir levandegjorda, vissa mer ömsint än andra, och även miljöerna beskrivs på ett bra sätt.

Jag tyckte om "Mitt liv som råtta" men jag älskade den inte. Betyget blev 3/5.

Veckans vego: Cottage pie

Det finns många "eller" med det här inlägget. Som i att vi numera äter vego betydligt oftare än en gång i veckan. Jag skämtade med älskade maken häromdagen att jag skulle kunna kalla det för "veckans kött" i stället, eftersom vi äter vegetariskt majoriteten av veckans dagar numera. 
Sedan är ju inte det här en riktig cottage pie, eftersom en sådan faktiskt innehåller kött, och så gjorde ju inte jag den. Och eftersom vi har en person i huset som inte gillar potatismos, är det här kanske mer en vegetarisk gratäng med potatistäcke. För vi blandar inte någon pajdeg heller... Gott blev det i varje fall. 

Potatis, sallad, tomater och gurka från vår egen trädgård. 

Cottage pie

1 gul lök
2-3 klyftor vitlök

olivolja
5 dl hackade rotsaker (morot, palsternacka, rotselleri var våra val)

1 burk krossade tomater

1 tetra kokta gröna linser

salt, peppar

örtkryddor

några kokta potatisar

2 dl riven ost

25 g smör

Hacka lök och vitlök fint och fräs dem i oljan tills de mjuknar.
Jag hade gjort en soppa några dagar tidigare, och då passade jag på att hacka rotsakerna även till den här pajen. Jag använde morot, rotselleri och palsternacka, som jag skalade och ansade och hackade smått i matberedaren. Välj de rotfrukter och grönsaker som du gillar. Rödbeta kanske. Zucchini. Pumpa. You do you. 
När löken mjuknar, tillsätt grönsakerna och fräs även dem tills de mjuknat något. Tillsätt tomater och sköljda linser. Krydda med salt, peppar och någon god örtkrydda, efter smak. Jag använde oregano, timjan och rosmarin. Låt grönsaksröran koka ihop några minuter.
Häll röran i en smord ugnsfast form. Lägg över potatis som skivats i halvcentimeter tjocka skivor. Toppa med ost, och sist smör som skurits i tunna skivor.
Ugnsbaka i 225℃ i ca 20 minuter, eller tills potatistäcket blivit gyllene.
Servera med en god sallad, och kanske även ett frasigt bröd.

Lite som vanligt så går det så klart att variera även det här receptet. Vill du så gör ett pajskal att bottna med. Bör i så fall förgräddas ungefär 10 minuter innan röran hälls på.
Bara för att jag toppade med skivad potatis behöver inte du göra det. Ett potatismos på toppen är mer i linje med pajens ursprung, blanda då i ost och smör redan i moset, och toppa med det. 
Som sagt - använd de grönsaker du gillar i fyllningen.
Och en cottage pie ska egentligen innehålla kött, och inte linser. I det här fallet nötfärs (till skillnad från Shepherd's pie som innehåller lammkött). Så kan du göra om du vill, men då funkar det så klart inte som veckans vego.

Sett på TV: American Horror Story: Double feature, säsong 10

Som vanligt är det spoilervarning när jag skriver om tv.

Jag hörde en klok människa säga någon gång att en tv-serie alltid borde avslutas efter max 7 säsonger, för sedan börjar de bara halka runt i samma spår och blir till sist bara en spillra av vad de en gång var. Och jag håller fullkomligt med om det. Så många serier som börjat så starkt, och så efter ett tag bara känns urvattnad. Det där som kändes så fräscht till en början blir mest pannkaka.
Så att jag fortfarande, efter 10 säsonger, inte tycker att "American Horror Story" känns tråkig, beror nog på en enda sak - säsongerna är avslutande. Nya teman inför varje säsong, och i säsong 10 var det till och med två teman, berättade och avslutade inom ett visst antal avsnitt.

Bildkälla AL

Hela säsongen var på 10 avsnitt, där de första 6 hette "Red tide" och de övriga 4 hette "Death valley".

"Red tide" handlar om familjen Gardner som bestämt sig för att flytta till en liten kuststad över vintern. Pappa Harry är manusförfattare som behöver inspiration till en ny serie, gravida mamma Doris har fått i uppdrag att inreda huset de hyr, och dottern Alma över på sin fiol. 
Men Harry har skrivkramp, och mystiska saker händer i staden som skrämmer upp dem. De bestämmer sig för att flytta tillbaka till New York, men så tar två framgångsrika författare kontakt med Harry. Även de spenderar vintrarna i den lilla kuststaden. Här skriver de vad de behöver för ett år framåt, hjälpta av ett litet svart piller som lockar fram talang hos dem som redan har den. Vissa biverkningar finns.

I "Death valley" ger sig några ungdomar ut på en campingresa som kommer att förändra deras liv. För redan under 1950-talet påbörjades ett samarbete mellan USA och de utomjordiska varelser som kontaktat dem. I utbyte mot avancerad teknologi, ska regeringen vända bort blicken från de amerikanska medborgare som varje år försvinner, för att skapa en hybrid mellan människa och alien. 

Det finns många anledningar till att jag tyckte bättre om den här säsongens första halva. En av dem är att jag inte gillar tentakler, något som tyvärr förekommer frikostligt i den andra halvan. Och inte bara i vinjetten, som jag så klart hoppade över så ofta jag kunde. Sedan är ju vampyrer roligare än aliens, så är det bara.

American Horror Story är förlängd till och med säsong 13 (hittills). När säsong 11 kommer är osäkert, likaså vad den kommer handla om. På IMDb tror de 17 oktober, men det återstår att se.
Alla säsonger är så klart inte lika bra, och jag har säsonger jag älskar och sådana jag inte tycker värst bra om alls. Men den här gillade jag.
Nu finns även serien "American Horror Stories", där varje avsnitt är avslutat, även om vissa kan ha förbindelse med varandra. Det går dock att se avsnitten separat från varandra. Jag har sett den första av de säsongerna, den andra går just nu upp med ett avsnitt i veckan på Disney+. Jag tänkte vänta med att se den tills när alla avsnitt finns att se.

FredagsFilmen revisited: Venom + Venom: Let there be Carnage

Jag var helt övertygad om att jag redan hade skrivit det här inlägget. Det var ju trots allt redan i oktober 2018 jag skrev att jag ville se "Venom", vilket jag också gjorde straxt efteråt. Men tydligen skrev jag inte om den igen i den vevan, så jag gör väl det nu istället. Eftersom jag egentligen hade tänkt skriva om uppföljaren "Venom: Let there be carnage". Mer om den längre ner.

Bildkälla Filmtopp

Reportern Eddie Brock har nyligen blivit dumpad av sin fästmö, och gått från stor framgång till att bo i en sjabbig lägenhet och inte få så många uppdrag lägre. När han blir kontaktad av en forskare ser han sin chans att göra ett stort scoop. Hans snokande får dock oväntade konsekvenser i form av Venom - en utomjordisk symbiot som tar fäste i Eddies kropp. Nu måste de hjälpa varandra för att kunna överleva. 

En får ta den här filmen för vad den är - ännu en i raden av filmer baserad på Marvel comics. Venom brukar vara fiende till Spiderman, men Peter Parker syns inte till i den här filmen. Här blir istället Venom en sorts antihjälte i symbios med Eddie Brock. (Till skillnad från "Spiderman 3" med Tobey McGuire.) Det finns mycket humor i den här filmen, både i repliker och i scener där Eddie försöker anpassa sig till livet med Venom inom sig. En actionkomedi, med andra ord. 

Bildkälla Filmtopp

Du satt väl kvar till eftertexterna? För som vanligt i den här typen av film så är det extrascener i eftertexterna, och en av dem introducerade "Venoms" uppföljare, med undertiteln "Let there be carnage". 

Eddie blir ombedd av den dödsdömde seriemördaren Cletus Kasady att göra en sista intervju och bevittna hans avrättning. Allt går inte enligt planerna och en symbiot råkar ta fäste i Cletus. Eddie och Venom har dessutom stött på stora problem med att dela på samma kropp. De bestämmer sig för att gå skilda vägar, men måste återförenad för att bekämpa Cletus/Carnage och hans lika mordgalna flickvän Shriek.

Njä. Det här var inte alls lika roligt. Mest actionscener staplade på varandra med en och annan oneliner inmatad. Charmen från första filmen finns inte riktigt med här. Att jag känner så kan kanske också bero på att jag finner mig själv vara synnerligen trött på allt vad Marvel heter just nu. Vore kul med någon sorts variation i filmutbudet. Som det är nu har Marvel blivit filmens variant av de där mallade böckerna vi i Plejaderna är så innerligt trötta på. Orginalitet? Tror inte det.
En tredje Venom-film är under produktion, men den vet vi inte när den kommer. Gissar att jag kommer se den också, för Tom Hardy.

"1795" av Niklas Natt och Dag

När jag hade läst "1793" så ville jag gärna en fortsättning på den, fast den ändå kändes så avslutad. Och en fortsättning blev det, snillrikt döpta till "1794" och så precis utlästa "1795". Trilogin har fått namnet Bellman Noir, och det känns passande med tanke på att en del av Bellmans diktkonst känns igen i böckerna, den här inte undantagen. Är det slut nu? Ja, det är det.

Bildkälla Goodreads

Tycho Ceton finner sig ha fallit i onåd hos sina välgörare. Han tänker göra allt för att nå sin forna glans igen, och planerar ett spektakel vida värre än vad han skapat tidigare.
Emil Winge är fast besluten att stoppa hans framfart, men han finner att hans stöd i staden har minskat. Blickarna är riktade åt andra hålli den politiska maktkampen.
Mickel Cardell, som skulle vara Winge behjälplig, har fullt upp med att söka efter Anna Stina Knapp, som försvunnit efter att hannes barn omkommit i barnhusbranden. En brand som Cardell känner sig skyldig till.

Det är välskrivet i den här boken också. Mycket äckel, så klart, för det verkar på något sätt ha blivit författarens signum. Att skriva om det råa och fattiga, det hårda livet. Det kommer dock fram som äckel mest för äcklets skull, inte för att föra något framåt. 
Till en början gillade jag den här boken. Den gick fort att läsa, jag kom snabbt in i berättelsen igen och återstiftade bekantskapen både med karaktärerna och med miljöerna väldigt fort. Men nu när jag har läst ut den känns den mest som ett "jaha". Vad var den här boken till för? Vad berättade den? Vad gav den mig? Just ingenting, tråkigt nog. Faktiskt så känns båda uppföljarna till "1793" som ganska onödiga. Ett sätt att smida vidare på en succé utan att för den skull egentligen ha något nytt att komma med. Förutom fullkomligt vidriga brottsfall, tycks det som.
Jag läser gärna mer av Niklas Natt och Dag, för jag tycker han skriver väldigt bra och är duktig på att skapa karaktärer och miljöer. Hans böcker vilar på mycket research, och det märks och uppskattas. Men just den här världen är jag glad att få lämna därhän nu.

Mitt betyg på "1795" blev 2,5/5.

Oktobers bullet journal

Äntligen höst! Jag är en sådan där människa som trivs allra bäst i mellanårstiderna, när det är lagom varmt och luften känns hög och klar. Och hösten är min absoluta favorit. Färgerna! De där superfina höstdagarna då allting känns så där bra. En svårförklarlig höstkänsla, helt enkelt. 
Oktober kan vara en av mina favoritmånader. I varje fall den första biten, innan allt mest blir grått och ruskigt. Och eftersom det är oktober som händer alldeles straxt, så har jag gjort i ordning min bullet journal för denna månad. Temat hade jag planerat sedan länge, visste bara inte vilken månad jag skulle plocka in det på. Tydligen blev det oktober.

Temat valdes med utgångspunkt från den superfina washitejpen från Willwa. Månens faser i holografiskt tryck på svart botten. Till det fineliners i olika tjocklekar från Sakura Pigma micron, alla svarta. Två Tombows i olika nyanser av grå, N65 Cool gray 5 är den mörkare, och N95 Cool gray 1 är den ljusa.
Jag gjorde mitt startuppslag annorlunda den här månaden mot vad jag brukar. Istället för en månadsöversikt över hela uppslaget valde jag att lägga den bara på ena sidan, och ge den andra sidan till texten till "You are the moon" med The Hush Sound. Kommer nog göra något liknande även i fortsättningen.

Vi kan väl låtsas att jag gjorde en rutad kalender till månadsboken med avsikt, och inte alls för att jag klantade mig? Bra. Jag kommer läsa roman som månadsbok i oktober, men mer avslöjar jag inte just nu. Nagellacken får plats på samma sida, och bredvid är det kassabok.

Vanor, humör och en rad om dagen delar uppslag. Också det precis som vanligt. Jag ändrar i stort sett inte på något alls längre, eftersom det här upplägget fungerar så bra för mig.

Stretch och vilodagar å ena sidan och Yoga with Adriene å den andra. På stretch/vilasidan finns det en extra liten rad i varje ruta. Det är där jag skriver in den dagliga aktivitet jag drar lapp om varje morgon. Allt från pranayamas till mobilfria dagar till spaaktiviteter till fancy drinks. Idag är det mobilfritt som gäller.

Att jag inte visar upp första veckan av månadens veckouppslag kan kanske bero på att jag gjorde ett gigantiskt stavfel där. Kommer störa ihjäl mig på det den veckan, så ni slipper se det. Annars ser veckouppslagen ut precis som vanligt. Varför laga något som inte är trasigt, osv.

Gissa vem som kommer börja fundera på novembers sidor ungefär precis nu? Jag. Så klart.

Sett på TV: Umbrella Academy, säsong 3

Alltid spoilervarning när jag skriver om tv.

Så nådde jag slutet på den tredje säsongen av "Umbrella Academy" och nu känner jag mig ungefär lika vilse i pannkakan som vanligt. Vad sjutton hände egentligen? Och vad kommer hända i säsong fyra - som kommer bli den sista?

Bildkälla High on cinema

Lite som vanligt börjar säsong tre precis där den förra slutade. Umbrellas har återigen lyckats förhindra att världen gått under, och hoppat till en annan tid. Sin egen den här gången, men i en parallell tidslinge där mycket ändrats. Som att Umbrella Academy inte existerar, utan istället är det Sparrow Academy som gäller. De olika grupperingarna kommer snart på kant med varandra.
Tidshoppet har också fått en konsekvens i form av en kugel blitz som hotar att förgöra världen.

Det är tvära kast i den här serien. Det är mycket att hålla reda på, och eftersom en viss sjuka gjorde glappet mellan säsong två och tre lite väl stort, så var det en del som hade glömts bort. Det klarnade efter ett tag, men vissa saker den här säsongen kändes onödigt oklara. Och vad hände egentligen där på slutet? Antar att det är en sådan där sak jag får svar på nästa säsong. 
Bra är det i varje fall, och jag gillar de flesta av karaktärerna, trots sina fel och brister. Tycker dock att Ben och Allison var lite väl skitstövliga den här säsongen. Särskilt Allison som mest satt och rökte och var en fullblodsbitch mellan varven. Känner inte alls igen henne från tidigare säsongen, eller ens början av den här, då hon tidigare varit lite av en favorit. 
Jag hade gärna sett lite mer information om Sparrows. Vad deras olika krafter är, och vad var grejen med Christopher (kuben) egentligen?
Extra bra hur Vanjas "förvandling"  till Victor skedde. Acceptansen för det ändrade könet var top notch, och också en fin lösning på Elliot Pages högst verkliga dito. Sådär fint önskar jag att det kunde få vara för fler. 

The subtle grace of gravity-Dagens

Jenny matar katten i tre faser. Jo, jag släppte henne.

Låt: "You are the moon" med The Hush Sound. På grund av anledningar som kommer visa sig.
Outfit: Tröja och byxor från H&M.
Smink: Serumfoundation och mascara från L'Oréal, blusher från So Susan, läppstift Cliniques Almost there lipstick i Black honey.
Nagellack: Me time från H&M.
Doft: Ingen särskild.
Läser: "A poem for every autumn day". Månadsboken "White fragility" av Robin DiAngelo, och sista delen i Bellman Noir-trilogin av Niklas Natt och Dag - "1795".
Frukost: Te, litet glas juice till pillren, äpplecrisp med yoghurt.
Fika: Te. Fikarester från helgen i form av en liten bit kladdkaka och en liten bit butterkaka.
Middag: Vegetarisk cottage pie. 
Pryl: Vinglas. Som jag dricker vatten ur. Får i mig mycket vatten bara för det är roligare att dricka ur ett snofsigt glas än ur vattenflaskan. Dagens tips.
Motion: Yogapass, tur på motionscykel, promenad med hund.
Kvällsnöje: Läsa. Har tänkt göra det hela dagen, men inte riktigt kommit dit. Snart så.
Att tillägga: Äntligen höst!

Tomma i september

Josåatte. Timmen må närma sig min läggdags, men jag har gett mig blanka attan på att jag ska få iväg det här inlägget innan jag sussar. Någon jädra måtta, etc, etc.
Jag har gjort slut på saker igen. Inte direkt ovanligt. Det mesta blir plastsopor precis som vanligt, men även ett par glasisar har smugit sig in denna månad. Och det jag tömt är följande:

It's skin. Honey. Firm & glow mask sheet. 
Älsket jag har till denna mask är stor. Hur den doftar, hur den känns, vad den gör. Har en till likasamma i lådan bara för att jag gillar den så, och kommer köpa den igen. Och igen. Och igen.
Betyg 5/5

Apolosophy. Strawberry soufflé mask. Återfuktande.
En annan kär ansiktsmask. Luktar så gott att det är svårt att tro att den inte är ätbar. Lätt att applicera, lite seg att tvätta bort. Märkte av en liten hudirritation när jag tvättade av den den här gången, så jag ska kanske ta en funderare på om jag ska testa den igen eller inte. Det kan ju ha varit min allmänna dagsform som spökade också. (Märks det att jag försöker övertyga mig själv att jag kan använda den igen?)
Betyg 4,5/5

Moroccanoil. Light.
Älskade lilla hårolja. Tog slut och jag öppnade den nya flaskan och har redan pumpat flera doser i håret. Det här var "Light"-varianten, och jag gissar att jag köpte den för att jag tänkte den skulle vara bättre för mitt grånande hår. Den är dock ersatt med originalversionen, och jag märker ingen större skillnad på de två. Den underbara doften är där, den gör vad jag vill, kanske lite tjockare i konsistensen.
Betyg 5/5

Garnier. Fructis. Aloe hydra bomb. Hydrating conditioner.
Ett balsam i mängden. Köpte ett annat när den här tog slut, som jag gillat bättre. Den här var okej, som mest.
Betyg 2/5

Ica. Ekologiskt certifierad dagkräm. Oparfymerad.
Ica. Ekologiskt certifierad nattkräm. Oparfymerad
Tog slut ungefär samtidigt, och ersattes av samma krämer fast i nya tuber.
Betyg 5/5 på båda.

Apoliva. Ört & natur. Hud & nagelolja.
Hittade den här flaskan med några härskna droppar i långt inne i en låda. Jag har varit superslarvig med nagelolja de senaste åren, vilket absolut märks på naglarna. Tar jag tag i problemet när jag vet en möjlig lösning? Tydligen inte. Men om jag gör det kanske det blir den här oljan igen, för den var bra när jag använde den regelbundet. Om den ens finns kvar. Vad vet jag?
Betyg 4/5

Helosan fotsalva.
Hur osexig som helst, men attans så bra och go att smörja fötterna med. Tar ett tag på sig att sjunka in, så strumpor är en bra idé efteråt. Har såklart en ny.
Betyg 5/5

Fem favoriter - kvällssnacks

Eftersom jag känner mig synnerligen oinspirerad just nu, vilket jag antar märkts på hur oflitigt jag bloggat senaste tiden, så kör vi väl enklast tänkbara idag. Vi ska snart ha kvällsmys med film här hemma ("Battle Royal") och då vankas det såklart snacks. Och det här är mina fem favoriter att ta till som filmsnacks. (Jodå. Jag fick dra fram den här idén nästan med våld.)

• Chips. Ingen är förvånad. Jag är inte knusslig med smak, men jag gillar dill och gräslök eller bara saltade lite extra mycket. Oftast gillar jag inte när de har ostsmak, för...
• Ostbågar. Allra helst de där lite extra krunschiga som mer är pinnar än bågar.
  
• Ostbollar. De där som de påstår har nachosmak. Kan bli helt galen i dem periodvis.
  
• Pommes pinnes. Funkar dessutom utmärkt som tillbehör till en grillad köttbit eller butiksgrillad kyckling om jag känner mig riktigt lat. Men oftast äts de som bara snacks i det här huset.
• Popcorn. Återigen blev ingen förvånad. Jag äter poppisr så ofta jag kommer åt, och har absolut inte film som ursäkt för att proppa i mig de godsakerna. Det räcker bra med att andan faller på. Helst spispoppade. Sällan med annat än salt på.
  

Bilden fotograferad vid ett annat popcorntillfälle. Glass äter jag inte överdrivet ofta.

"Magic lessons" av Alice Hoffman

Det går fortfarande inte snabbt med läsningen för mig. Helt enkelt för att jag inte alltid har lust, och då är det ingen idé att tvinga sig. Det är ju inte så att det är livsavgörande att läsa böcker, inte ens för mig som har ordet "läsare" med i min personbeskrivning.
Har lyckats läsa den tredje boken i "Practical magic"-serien. Den första om en läser böckerna i kronologisk ordning, men det gjorde ju inte jag, vilket jag möjligen ångrat mer än en gång. "Magic lessons" tar oss tillbaka till berättelsens början.

Bildkälla Goodreads

I sekler har förbannelsen vilat över familjen Owens - den som älskar en Owens ska möta ett svårt öde. Men hur uppstod förbannelsen?
Det börjar när Maria överges som baby. Hon hittas av Hannah Owens som lär henne om de magiska krafterna i örter och ord. När Maria ser alla kärlekskval som omger henne svär hon på att aldrig älska någon.
Många år senare blir hon förförd av en man och föder hans barn. Hon följer honom till hans hemort för att vara med honom, men på vägen träffar hon en annan som hade kunnat bli hennes öde om hon vågat. Hennes resa tar henne till Amerika och Salem i en tid där häxkonst inte ses med blida ögon.

Min gissning är att den här boken hade kunnat vara fantastisk att lyssna på. Den känns som att den är skriven för att högläsas och lyssnas på, snarare är att läsa den själv. Berättarrösten känns så tydligt i boken, och dialogerna är ganska få. Det ger en nästan sagolik känsla, och det kan ju vara trevligt i kortare perioder. Här känner jag dock att det bitvis blev lite tröttsamt som berättarsätt, och ibland var det till och med på gränsen till tråkigt. Det bjöd också in till en del onödiga repetitioner. Ibland fock jag lite känslan av att författaren försökte banka in vissa av boken fakta i min hjärna, för att de upprepades så många gånger, ibland helt irrelevant till var berättelsen var just då. Det var på inga sätt dåligt, men det stoppade upp mig i min läsning mer än en gång. 
Eftersom jag redan har läst två av böckerna om utspelas efter den här, så var det inga större överraskningar var förbannelsen kom ifrån. Det var däremot trevligt att få göra bekantskap med några av de tidigare häxorna i familjen Owens, och att få veta mer ingående hur det gick till när de hamnade i Salem, och varför. 

Mitt betyg på "Magic lessons" blev 3,5/5. Jag gissar att jag hade tyckt bättre om den om jag hade läst den först. Planerar att läsa om serien i kronologisk ordning. Någon gång. Men innan dess har jag en bok kvar att läsa i serien.

Augustis bokhög

Att det ligger fem böcker i den här högen beror enbart på min månadsbok och att "A poem for every summer day" sträckte sig fram till sista augusti. Läslusten har varit låg i augusti, även om jag lyckades läsa flera böcker som jag tyckte bra om. De fem böcker jag orkade med ser ut som såhär. Utlästa i ordningen uppifrån och ner.

"The body" av Stephen King är boken som filmen "Stand by me" är baserad på. Jag läste den här kortromanen för första gången redan i tonåren, och den är en av anledningarna till att jag läst så mycket Stephen King genom åren, och klassar honom som en av mina favoritförfattare. "The body" innehåller passager som jag tycker är andlöst vackra. Jag älskar inte allt med den, men så pass mycket att jag gav den betyget 5/5.

"Bokcirkeln vid världen ände" av Frida Skybäck läste jag för min egen bokcirkels skull. Den som verkligen är en bokcirkel och inte bara en dålig bok. Förvisso lättläst, men det var ungefär allt vi gillade med den. Plejadernas medelbetyg blev 1,4/5. Jag gav den en etta.

"Uppdrag Hail Mary" av Andy Weir tyckte jag väldigt mycket om. Det är mycket vetenskap, men skrivet på ett sätt som gör att det inte är svårt att hänga med. Betyget blev 5/5 och det här var också månadens favoritbok.

"A poem for every summer day" ihopsamlade av Allie Esiri. En mysig samling poesi, och det här var den tredje årstiden jag läste ut. Betygey blev 4/5.

"Vålnadernas historia" av Magnus Västerbro var min månadsbok i augusti. Finns spöken? Går det att ta reda på det? Inte spökhistorier alltså, utan en historisk skildring av spöktro som fenomen. Intressant. Betyget blev 3/5.

Plejaderna om "Bokcirkeln vid världens ände" av Frida Skybäck

På grund av omständigheter så var vi bara tre som träffades på söndagens Plejadträff för att diskutera senast lästa bok. Och på grund av andra omständigheter så byttes det bok på vägen, och träffen blev flyttad på på grund av en viss sjuka. Det var med andra ord en hel del som hände innan vi äntligen kunde ses, men så var det äntligen dags för kattungegos, gofika och massa härligt snack.

Bildkälla Goodreads

En försommardag anländer svenskättlingen Madeleine till en skånsk liten by för att praktisera i frikyrkan där. Allt verkar till en början toppen, tills Madeleine en dag plötsligt packar sina väskor och försvinner spårlöst.
30 år senare får hennes syster ett anonymt brev som innehåller Madeleines halsband. Patricia beger sig till byn för att en gång för alla försöka gå till botten med vad som hände hennes lillasyster.
Hon tar in på byns enda pensionat, Monas Bed, breakfast & books, där hon lär känna en brokig skara kvinnor som samlas för att samtala och äta av Monas goda mat. Tillsammans försöker de nysta i mysteriet, samtidigt som de tacklar äktenskapsproblem, läckande rör och den kommande sommarfestivalen.

En lättläst bok, var vi alla överens om. Det var korta kapitel, och den var skriven på det där sättet som gör att en inte behöver tänka alltför mycket som läsare - alltså går det finfint att bara ånga på utan att reflektera alltför mycket över texten. Och det var väl det positiva vi hade att säga.
När värdinnan ber om ursäkt för sitt bokval redan från början, så vet en att det inte var så lyckat kanske. Vi känner att vi har läst det här förut. Boken känns skriven efter mall, och bjussade inte på en enda överraskning. Alldeles för många karaktärer som känns helt schablontecknade. Alla som förtjänade lyckliga slut fick det - så klart. Och det givna svaret på "mysteriet" fick sin lösning. Det var en bok som hade behövt bestämma sig för vad den skulle handla om. Skulle det vara en go samling tanter som käkar bullar och slänger ur sig boktitlar? Ska den handla om ett mystiskt försvinnande som måste nå sin lösning? Ett äktenskap i kris? Skör vänskap? Och var tog boktitelns bokcirkel vägen? De bestämde sig för att ha en och att läsa "Stolthet och fördom" och sedan var det mest namedroppande av olika boktitlar för hela slanten.
Nej, om det här tyckte vi inte.

Plejadernas betyg bestod av ettor och tvåor. Medelbetyget blev 1,4/5. Mitt betyg var 1/5.

Nu känner vi tyvärr att det har blivit många dåliga böcker på sista tiden. Men när det hela tiden är den här typ av bok som förlagen vill sälja på oss som läser, så är det svårt att hitta något som inte känns rentav dåligt i slutändan. Vi kan känna att vi hamnar i ett dilemma - hur gör en för att hitta en bra bok? En som vi kan tycka om? Och inte de här mallskrivna böckerna med floskeltitlar och tråkiga omslag. Eftersom det är jag som ska välja bok till nästa gång, så har jag ett "kul" bekymmer att lösa till dess. 

"Vålnadernas historia" av Magnus Västerbro

Fullständig titel på den här boken är "Vålnadernas historia. Spöken, skeptiker och drömmen om den odödliga själen", skriven av en av mina favoriter när det gäller historiska böcker, Magnus Västerbro. I den här boken tacklar han alltså det något ovanliga ämnet om spöken genom tiderna. 
Det här var min månadsbok i augusti.

Bildkälla Goodreads

Den som hoppas på att få läsa spökhistorier kommer bli besviken. Det här är spöken sett ur ett historiskt perspektiv. Och vad är spöken om inte någon sorts kvarvarande energier från döda människor. Alltså måste vi ta en titt på det här med själen, och det är då det blir lite spännande. För har människor ens en själ? För att kunna reda ut det behöver vi titta på hur döden sett ut genom tiderna. Här kommer skilda ämnen som religion, filosofi, psykologi och naturvetenskap in. Sättet människor har sett på döden och den döda kroppen har ändrats genom tiderna, och det är rätt så spännande att titta närmare på den saken i den här boken.
Jag gillar hur den är uppbyggd. Att vi börjar i det antika Grekland och sedan jobbar oss fram till vår tid. Boken behandlar den västerländska spöktron, och om jag saknar något så är det ett österländskt perspektiv. Å andra sidan kan jag förstå att det uteslutits. Författaren själv är ju västerländsk och det är den kultur som han (och jag) växt upp med som gjort honom nyfiken på ämnet. Det österländska perspektivet skulle bli en helt egen bok (som jag gärna skulle läsa).
Magnus Västebro är duktig på att levandegöra historia sett ur det lilla perspektivet. Inte de stora slagen eller de viktiga människorna, utan den lilla människan och vad som påverkat dem. Så även i den här boken.

Mitt betyg på "Vålnadernas historia" blev 3/5.

"A poem for every summer day" av Allie Esiri

Nu när det känns som höst i luften så passar det ju bra att jag börjat läsa höstpoesi. Med andra ord är jag klar med boken "A poem for every summer day", som jag började med redan i juni. Det här blev min tredje bok med poesi för var och en av de fyra årstiderna, som samlats av redaktören Allie Esiri, så snart är jag klar med ännu ett årsprojekt. Bara tre månader kvar.

Bildkälla Goodreads

Det är samma upplägg i den här boken som i de båda andra. Varje dag har två dikter knutna till sig, en som är menad att läsas på morgonen, en för kvällen. Alla dikter inleds med en liten förklarande text om varför dikten är publicerad den dagen, eller för att presentera författaren eller temat eller stilen. Dikten kan ha hamnat där för att den behandlar något som händer/hänt just det datumet, eller för att den behandlar ett ämne som uppmärksammans en viss tid. 
Jag har valt att läsa båda dikterna på samma gång, och under sommarmånaderna kan det ha blivit vilken tid på dygnet som helst, på ett litet ungefär. Jag har inte missat någon dag i varje fall - alltid något.
Som vanligt är det en stor variation på dikterna, och jag tycker inte om vissa medan jag älskar andra. Så klart.

Mitt betyg på "A poem for every summer day" blev 4/5.