W.W.C.D?

Åkte en liten tripp till Ica för att köpa lördagsgodis och 1-årspresent. Kommer hem och möts av Cullen the idiot-cat. I trädgården.

- När 17 lyckades han smita? frågade jag älskade maken. Vi brukar nämligen ha stenkoll på våra katter och Cullen är inte den som smiter i första taget. Smitandet brukar hans "syster" Schumi ägna sig åt. Men nu var det alltså Cullen som spatserade omkring i hallonhäcken.

Älskade maken lade pannan i djupa veck och likaså de små barnen. Ingen av oss hade märkt att han smet ut, och med den svansen brukar det märkas.

Plötsligt spärrar älskade maken upp ögonen på vid gavel och utbrister:

- Fönstret i badrummet är öppet!

Detta betyder alltså att katten hoppat ut genom fönstret i badrummet. Som är ett takfönster. 2 våningar upp.

Så han smiter ut den vägen, och jag antar att han därifrån tagit sig ut på garagetaket som ligger nära till. Ett språng på mer än en meter men mindre än två. Garaget är bara en våning högt. Och vidare därifrån har han alltså antagligen skuttat rätt ner på gräsmattan eller tagit vägen via hasseln som växer vid garagets bortre vägg.

W.W.C.D? What would Cullen do? Om han nu riktigt gärna vill ut en sväng?

Slösa bort ett av sina nio liv tydligen.

Före och efter

Lilla E är en av världens envisaste ungar. Den här tanden har varit superlös i två veckor allra minst. Faktiskt så trodde vi att den skulle vara tappad redan till midsommar men icke. En gång försökte hon dra ut den men inte på något normalt sätt. Nej, en trådände i tanden och den andra i brorsans radiostyrda helikopter skulle det vara. Gick inte alls kan jag meddela. Tanden satt envist kvar. På en yttebytteliten slamsa.

Men så i morse lappade hon till sig själv och tanden var äntligen loss. Säger det igen - ÄNTLIGEN!

Sötaste tandgluggen i stan!

When Tomorrow Comes

Den här gamla godingen har jag haft på hjärnan hela dagen. Superfin. Och då var jag aldrig något "stort" fan av Eurythmics. Nej, när den här var aktuell lyssnade jag mest på Ratata. Händer att jag vaknar med deras musik i hjärnan också.

Fläskpannkaka

Vispa - in i ugnen - klart. Himla bekvämt faktiskt. Och barnens favorit inte minst. När det serveras fläskpannkaka i det Datska hemmet så blir tallrikarna tomma. Oftast långpannan också faktiskt. Sällan det blir lunchlåda av den här härligheten.

Fläskpannaka

2 pkt bacon eller motsvarande mängd stekfläsk

5 dl mjöl

½tsk salt

1 l mjölk

6 ägg

Sätt ugnen på 225 grader. Klä en långpanna med bakplåtspapper eller smörj den om du gillar att diska stora skitiga långpannor för hand då de sällan får plats i diskmaskinen.

Skär bacon eller fläsk (godast) i strimlor och lägg ner dessa i långpannan. Stek fläsket i ugnen ca 10 minuter tills det blir gyllenbrunt, rör om någon gång. Man kan använda skinka också, den behöver i så fall inte förstekas.

Blanda mjöl och salt i en bunke, vispa ut mjölken lite i sänder till en slät smet. Knäck ner äggen, ett i taget, och vispa noga. Låt smeten svälla medan fläsket steks.

När fläsket stekts klart tillsätts pannkakssmeten i långpannan. Stek klart pannkakan i ugnen 20 - 30 minuter beroende på ugn och långpanna. Prova gärna med en sticka så att pannkakan inte är kladdig.

Serveras i generösa bitar med lingonsylt och rivna morötter.

Huvudvärk

Igen.

Klart överskattad sysselsättning.

Dricker vatten

Tar värktablett.

Tvingar barnen att ge mig nackmassage.

Dricker te.

Dricker min tredje kopp kaffe på 6 år.

Mår illa.

Dricker mer vatten.

Blir kissnödig av allt jag dricker.

Gosar med liten katt. Eller rätt så stor med den där jättesvansen.

Gör nackövningar.

Försöker få stora J att ge mig skalpmassage. Hon vägrar. Som vanligt. Och ja - hon är världsbäst på skalpmassage, eller hårgos som vi säger här hemma.

Går och lägger mig.

Sover.

Vaknar 8 timmar senare av älskade makens hej då-puss.

Fortfarande med huvudvärk.

Börjar om.

Om kärlek, hat och sorg samt om gårdagens dikt

Det finns så mycket hat i världen att det stundtals gör mig helt matt av sorg. För jag råkar vara en känslig själ, stundtals mer empatisk än vad som kanske är bra för mig. Men det är sådan jag är och efter 40 år så börjar jag bli van.

Men så - i fredags hände det igen. En sådan där hemsk sak som gör att jag sitter med tårarna rinnande och inser att det här - det kan jag inte ta in hela vidden av. För det gör så jävla ont i själen. En mans brusande hat har släckt närmare 100 liv. En man. En.

Och det är nu ropen om dödsstraff, lynchning och offentlig avrättning börjar skalla. I hundratal eller tusental. Det blir väldigt mycket hat det. Ilska är en del av sorgeprocessen, jag vet, men ändå fyller detta hat mig med sådan sorg.

Det tog inte lång tid efter att attentatsmannens namn blivit känt förrän den första sidan om önskemål om hans död dök upp på Facebook. Och jag blir bara så ledsen över det.

Hans död kan aldrig ersätta de liv han släckt. Aldrig.

Att minnas hans offer med ljus och kärlek kan inte heller det, men det ger en bättre eftersmak i munnen. Att hedra ett liv - inte att hämnas det.

Att fortsatt jobba för demokrati, är den bästa läkningen. I mitt fall.

Igår skrev jag ett inlägg i form av en dikt. Det är den första dikt jag skrivit på säkert 10 år. Förr skrev jag jämt dikter så jag har saknat dem, men om de inte vill komma kan jag inte forcera dem. Den igår kom däremot inramlande i min skalle med dunder och brak. Och jag visste genast att jag skulle publicera den här.

Jag valde att inte ge dikten en titel. Jag tror inte att den har någon. Däremot har den ett namn, en förklaring.

"Efter skotten".

Om en timme och en kvart ska jag delta i den tysta minuten för att hylla de som dog på Utöya och i Oslo. Sedan ska jag skänka en slant till Rädda barnen, som jag hoppas kan hjälpa någon av de svältande i Afrika.

Om vi alla skänker kärlek, eftertanke och ömhet - minns med glädje och hyllar livet - jag tror världen skulle bli en vackrare plats att leva på då. Jag hoppas det i varje fall.

Utan titel

Så tyst är du

så stilla

Sömnen smeker dina ögons ljus

En dröm om värme

en dröm om vila

en dröm om vänskap och kärleks sus

Så tyst är du

min kära

Så tyst är världen i detta nu

Ur barnamun

Är alldeles nyvaken och vad vaknar jag till? Jo, nyheten om att minst 80 personer blivit skjutna i Norge av en ensam gärningsman. Samt att samme man troligen sprängt en bomb vid regeringsbyggnaderna i Oslo.

Som lilla E säger: "Så han var galen alltså?"

Minst sagt.

Stor sorg i mitt hjärta och mina tankar går till alla föräldrar som mist sina barn. Det här är ofattbart. Stor sorg...

Smarta lilla jag

Jag har gjort en del riktigt lyckade saker i mitt liv. Saker jag aldrig har behövt ångra. Som att jag valde att behålla stora J när jag blev chockgravid. Det blev en bra unge av den så det har jag aldrig ångrat. Jag slutade röka. Himla smart av mig. Det är äckligt och sjukdomsframkallande och bara idiotiskt. Jag började med yoga och utbildade mig till yogalärare. Attans så smart faktiskt. Jag får jobba med det jag älskar mest, och det är ju trevligt.

Men något av det smartaste jag gjort är ändå att jag friade till den där älskade maken jag har. Och såg till att vi verkligen gifte oss. För inte nog med att jag har fått en snygg och snäll karl, som är en hejare på att kyssas, klia mig ryggen, ge mig fotmassage och blanda supergod gin & tonic med citron - han har en väldigt trevlig familj också, som jag får ta del av.

Bland annat har han en mycket trevlig lillasyster som jag har äran att kalla, inte bara min svägerska, utan även min vän. Hon är faktiskt så rackarns trevlig att när hon och hennes man for till de Brittiska öarna förra veckan, så kom hon hem med dessa nagellack till mig.

Med tanke på att hon reste med Ryanair var det extra hyggligt. De är ju inte direkt generösa med antal kilon man får flyga med...

Tack gullunge! Owe you one!

Broccoli- och baconpaj med ost

Hade bestämt mig för att göra ingenting idag så det är ju fullkomligt logiskt att jag då gör en paj till lunch. Krävs ju ingen arbetsinsats eller så... Kan i och för sig bero på att jag är trött på att äta korv, spagetti, pannkakor eller köttbullar till lunch vareviga dag. Det blir lätt så med sommarlovslediga barn.

Dagens lunch blev alltså denna skapelse - en paj med broccoli, bacon och ost.

Broccoli- och baconpaj med ost

2 dl mjöl

100 g smör

1 - 2 msk iskallt vatten

Hacka snabbt ihop till en pajdeg, helst i matberedare, och klä en pajform med degen. Nagga bottnen och ställ pajskalet i frysen ca 30 minuter. Förgrädda sedan skalet ca 8 minuter i 225 grader varm ugn.

250 g broccoli

1 pkt bacon

salt, peppar

2 - 3 ägg (beroende på storlek)

1 dl mjölk

1 dl grädde

1 dl riven ost

Förväll broccolin i en stekpanna. Jag använde fryst broccoli och lät den både tina och koka ur vattnet i stekpannan. Tillsätt baconet och låt det mjukna lite. Salta och peppra efter smak, tänk på att både bacon och ost är salta i sig så ta det lugnt. Jag valde även att krydda upp med lite rosmarin och chiliflakes, för det tycker jag är gott till broccoli.

Fördela broccoliröran i det förgräddade pajskalet.

Vispa ihop ägg med mjölk och grädde. Rör ner den rivna osten. Idag använde jag parmesan, men det är även jättegott med västerbotten eller varför inte lite ädelost. Mmmmm...

Häll äggstanningen över pajen och grädda av pajen i 200 grader varm ugn 15 - 20 minuter. Den ska ha stannat och fått fin färg.

Jag serverade sedan min paj på enklast tänkbara sätt, med bara lite tomat och fina salladsblad. Ringlade över lite olivolja och balsamvinäger som dressing.

Bra att ha

Oumbärlig såhär i fästingstider, särskilt om man har två katter som är ute och går ibland. I lina förvisso, så nu vet jag att vi har fästingar i trädgården. Ick. Plockade nämligen bort en på Schumis öra för en stund sedan. Kändes lite äckligt sådär...

Köpte min på lokala Ica förra sommaren för under 100-lappen. Helt klart en bra investering. Funkar lika bra på hund, katt eller människa.

Nääääää.....

Lilla E har kräkts.

Toppen...

Fast bara en gång och nu har hon druckit coca cola, ätit lite soppa och några salta kex.

Det ska bara stanna kvar också...

Från bok till film eller aldrig?

Läser på IMDB att det tydligen fattas pengar för att göra film/tv-serie av Stephen Kings "Dark tower". Inte utan att man tycker att det är synd att filmbolaget inte vågar satsa, fastän att man fått Ron Howard som regissör, och Javier Bardem tackat ja till att spela huvudrollen som Roland Deschain. Skulle vara underbart att se hur de skulle adaptera över detta mastodontepos om 7 romaner till filmduken. Om jag förstod det hela rätt var det visst 3 filmer och 2 tv-serier som skulle göras. Det krävs lite kosing och lite tid för att fixa det, så jag kan förstå att bolagen drar öronen åt sig.

Fast det är klart - jag skulle antagligen bli besviken. Vi kan ju börja med att Javier Bardem inte ser ut som "min" Roland på långa vägar. Men det kan ju bli bra ändå. Sitter här och tycker att Zoe Seldana skulle bli bli en finfin Susan.

Men som sagt - som det ser ut just nu så blir det ingenting alls. Synd.

Att sova

Mattes lilla gullekatt kan sova på alla möjliga roliga ställen, men hon har några favoriter. Som uppe på vår tjock-tv. Men med huvudet hängande utanför tillhör inte vanligheterna.

Att hon dessutom har ögonen öppna gjorde att hela tilltaget såg lite lätt ceepy ut. Fram med kameran bara!

Just nu ligger hon och sover i lilla E:s dockvagn som hon (barnet alltså) helt sonika har parkerat i hallen. Annars kan man hitta henne nerknökad i en väska, uppe på en soffdyna eller under en stol vid matbordet.

Cullen då? Självklart har även han lustigheter för sig, även när det kommer till sovandet. Som handfatet till exempel. Jag har även hittat honom på badrumsmattan på övervåningen och om han får chansen ligger han gärna på mina fötter. I övrigt är Cullen helt knäpp i bollen, men det är ju ingen nyhet.

Speaking of Cullen - lilla E har uttryckt önskan om att få se "Twilight". Fredagsmyset bokat!

Dagens i-landsproblem

Jag har brutit en nagel. Rackarns!

Andas ut...

Åh herregud vad skönt det är att ha datorn igång igen!

Det hade blivit något knas med strömförsörjningen, men det lagade älskade maken.

Gissa om vi gjorde back uper på våra viktiga filer igår!

Back on track.

Haveri

Jaha.

Min älskade laptop har tydligen gett upp. Sitter med barnens dator och skriver det här.

Och vad hade jag nu på laptopen som jag känner att det vore tråkigt om jag aldrig mer kom åt?

• Alla mina ansökningar samt ett sjujävla snyggt cv.
• Massor, massor, massor av foton. Från stora J:s student och min 40-årsfest. Bland annat.
• 4 manus i olika stadier av skräp, varav ett som inte alls är skräp och som jag lagt ner en hel del jobb på. 20 sidor jobb närmare bestämt.

Så att jag satt igår och funderade på att göra en backup och att jag sedan struntade i det - det känns ju som min sämsta idé någonsin. Silly me...

Hoppas hoppas hoppas att det går att rädda fotona och dokumentmappen. Övrigt skiter jag i, ärligt talat.

Och så har jag mensvärk också. En olycka kommer sällan ensam.

Schumi leker Katla i "Mammas nya kille"

Matte.... Det är Schumi som visssssskarrrrr i ditt örrrrrra.

Det ärrrrrr dags att släppa mig frrrri nu. Låta mig sprrrringa frrrritt överrrrrr vidderrrrna.

Jag vill jaga rrrrrråttorrrrrr, men mest av allt vill jag jaga borrrrrt den där vitfejjan som sprrrringer omkrrrrrinig i vårrrr trrrrädgårrrrd och störrrr! Jag vill bita den katten! HÅRRRT! I RRRRRUMPAN!

Dessutom, matte... Det varrr dumt av er att skaffa den där rrrröda katten! Jag tänkerrrr vara vrrrresig mot dig länge förrrrr den tabben. Provokation!

Överenskommelser av Simona Ahrnstedt

Nu ska jag instämma i hyllningskören för den här boken:

"Det är i december 1880 på OPeran de möts första gången. Hon - Beatrice Löwenström som bor med sin farbrors familj och som lever ett hårt hållet konventionellt borgarliv. Han - karsimatiske Seth Hammerstaal, stadens mest omtalade ungkarl, en av Sveriges rikaste män som aldrig har levt sitt liv efter någon regelbok.

Efter den kvällen tycks de ständigt korsa varandras vägar i Stockholms socitet. Seth fascineras av Beatrices intelligens och frispråkighet. Hon liknar ingen annan kvinna han tidigare mött. Det dröjer inte länge förrän Beatrice och Seth inser att de är involverade i en mycket komplicerad och passionerad romans.

Men det finns planer och överenskommelser som personer i Beatrices närhet har avtalat - planer som varken innefattar frihet, lycka eller Seth..."

Jag känner att jag har svårt att sätta ord på min förtjusning över den här boken. Jag har suttit och vrålat åt den, svurit, daskat den hårt i bordet. Jag har läst den varje sekund jag haft tid över bara för att få veta hur det ska gå. Jag har gråtit av sorg, lycka och frustration och jag har jublat och rasat om vartannat. Passionen flödar på boksidorna och jag känner att jag lever mig in i karaktärernas liv och känslor, främst då Beatrice. Jag vill liksom in i texten och rätta till. Peka åt rätt håll, reda ut frågetecknen för Seth och Beatrice - öppna deras ögon.

Men - ett pyttelitet men - jag hade lite svårt för kapitelindelningen. Vissa kapitel var jättelånga och andra bara två sidor eller så. I vanliga fall har jag ingenting emot det, men den här boken är berättad i tredje person och byter stycke varje gång den byter karaktär. Då kan jag känna att det blev lite hattigt. Men skit samma. Läs den här!

Betyg? Självklart 5/5.

Splittrad

Känner mig lite splittrad just nu...

Dels håller jag på med ett projekt som kräver min uppmärksamhet den här veckan. Samtidigt har jag ett annat projekt, av skrivkaraktär, som är inne och bråkar med mig nästan hela dygnet. När jag är vaken i varje fall. (Fast om jag skulle drömma om det också skulle det vara extra spännande. Ja - jag minns ofta mina drömmar och jag har drömt sant en och annan gång.)

Som att det inte vore nog så håller jag dessutom på och läser en bok just nu som inte direkt gör mig oberörd. Hade jag inte haft fullt upp den här veckan hade jag sträckläst den och jag lovar att återkomma till den vid ett senare tillfälle. Jag kan dock redan nu upplysa om att jag kommer ge "Överenskommelser" av Simona Ahrnstedt ett högt betyg. Stämmer in i hyllningskören.

Men nu ska jag skriva lite tror jag minsann.

När jag får ett jobb...

10 saker jag ska göra när jag ÄNTLIGEN får ett jobb:

1. Bjuda familjen på pizza. Kan man inte göra om man inte får a-kassa.
2. Lägga en jättebeställning av lack på minst 2 ställen på nätet. Och jag vet redan vilka.
3. Spara till en resa med familjen. England allra helst. Dit vi skulle ha åkt i år om jag inte hade fått kicken.
4. Öppna den där flaskan champagne jag fick på min 40-årsdag.
5. Bjuda min mamma och pappa på en riktigt fin middag ute på restaurang som tack för att de ger mig "lön" varje månad så vi kan överleva. Det blir så om man inte får a-kassa.
6. Ställa till med ett partaj bara därför att.
7. Lära mig hjula bara så att jag ska kunna hjula av glädje.
8. Gråta antar jag. Av lycka och lättnad. Jag hatar verkligen att vara arbetslös.
9. Uppgradera mitt "barskåp". Portvin, sherry, Xanté, Baileys, vit rom och Malibu. Till att börja med.
10. Bjuda mig själv på en spabehandling.

Så kom igen nu - anställ mig!

Open (f)art

Idag har jag och min familj (minus stora J som åkt till bästisen i en vecka) varit med Perny och hennes familj på stan för att beskåda årets upplaga av Open art, en årligen återkommande utställning i de centrala delarna av Örebro. Det är massor av skulpturer av varierande slag som syns på gator, torg och gallerior. Jag tror det är tredje året, men jag kan ha fel.

Efter att ha sett en gigantisk gul kanin av trä, som ser ut som om den precis fött fram Engelbrekt-statyn, en säng av knäckebröd, vitmålade gubbar (och parkbänkar, kullerstenar och lyktstolpar - hoppas innerligt att det inte är svårt att ta bort färgen), soffor i betong, en kraschad DC3a, samt diverse andra konstigheter, kan jag bara konstatera att Penkos infall att sätta ett "f" framför ordet "art" inte var helt långsökt.

En röd tråd kanske hade varit något? Ett tema kanske? I varje fall har jag svårt att se ett samband mellan en megastor gul kanin på rygg, en knäckebrödssäng och en hund som ser sin spegelbild. Viss konst var dessutom direkt anskrämlig, såg bara skräpigt ut. Ett sådant konstverk har tydligen helt sonika blivit bortforslat av en okänd välgörare i skydd av nattens mörker. Vandalisering har det tillgreppet kallats, jag som hade (o)turen att se konstverket innan det försvann kan bara se det som en välgärning. Särskilt som det inverkade på en befintlig skulptur i Örebros stadsbild, den mycket ståtliga statyn "Befriaren".

Vissa andra av konstverken tycker jag däremot skulle kunna få stå kvar. "Bogey" på Olaiplan utanför Karolinska skolan önskar jag kunde få det, samt taket över Köpmangatan som gav en känsla av utomhusgalleria på det gatstråket som jag verkligen uppskattade. Lite mysigt sådär.

Fast på det stora hela blev mitt intryck av Open art 2011, ett jaha.

Det är en förträfflig idé, men det känns som att det behöver struktureras upp. Göras bättre. Och en bättre förteckning över konstverken efterlyses. Kartan jag fick i handen var mest bara rörig. Och då har jag ändå bott i Örebro större delen av livet...

PS. Vill bara puffa lite för "Spegel" också, som jag tycker var väldigt fin. Kan inte den få vara kvar forever and ever? I min trädgård till exempel.

I Norrland

Ja alltså, de norra delarna av Örebro län. Där har jag varit idag med älskade maken, lilla A och lilla E samt både mina och makens föräldrar.

Det började med en middag med dito uppslutning förra söndagen, där samtalet gled in på dekorsten för trädgården och de hutlösa priser man får betala för sådant på de stora butikerna. Min ömma moder säger då att hon och min pappse känner till ett ställe i närheten av Grythyttan där man kan plocka på sig skiffer. Gratis. Bara bilen håller så. Och raskt var ett besök dit inplanerat (samt en räd inne på Grythyttans ägg).

Så i morse styrde vi kosan mot Grythyttan/Hällefors. Min pappse kommer från trakterna och visade oss på rätt väg. Lilla A var inte direkt nöjd med att ännu en dag inte få sitta framför tv-spelen, men då visade det sig att det var nostalgidagar i Hällefors. Med massor av veteranbilar. Min son gillar bilar. Ett arv från älskade maken, för jag bryr mig sannerligen inte.

Så efter att ha lastat bilens bagageutrymme fullt med platta stenar, samt ett par plattor ägg (nej - det blev inte äggröra) styrde vi kosan mot Hällefors.

Vi såg massor av amerikanare, en och annan bullig europeisk bil, och så dessa damer på moped. De stal showen totalt! Klart bäst i sina tidsenliga kläder. Så var de de enda som fick applåder också.

Efter att ha tittat oss mätta på gamla bilar, styrde vi ännu en gång kosan söderut. Fast inte så långt för vi stannade till i Grythyttan för att äta glass. Och är du i krokarna så rekommenderar jag verkligen ett besök. Slår Nora-glass med hästlängder. Lika gott som ur min glassmaskin faktiskt. Neerings heter stället och deras hemsida hittar du om du klickar här. Som sagt - väl värd ett besök. Eller på ren svenska - åk dit för bövelen!

Djur och natur och muffinsar

Egentligen hade jag tänkt lägga in en vacker bild på jordgubbsmuffins här.

Igår begav vi oss ut på utflykt igen, den här gången till Trolldalen och Vargkitteln, och med på trippen hade vi lite fika. Te, saft och muffins från oss, kanelbullar, kex och kaffe från min ömma moder som vi lurade med oss. För att vara en tant på 70 år med dåliga knän, hängde hon med förträffligt bra på slingriga stigar över rötter och vassa stenar.

Så - jag hade tänkt visa en bild på muffinsarna jag bakade (de kallas hastbullar i receptet, men jag tycker mer de är muffinsar) men självklart åt vi upp dem innan jag kom på att jag hade tänkt ta ett foto där ute i det gröna. Och ett foto på tomma muffinspapper är väl inte överdrivet kul att visa upp.

I stället får ni se en bild på den här krabaten som låg och solade sig när vi kom traskande till vårt fikaställe vid vattenfallen. Faktum är att lilla A traskade förbi den med inte alltför stor marginal. Det var lilla E som upptäckte den när lilla A hade gått förbi. Antagligen precis framför näsan på den. Tur att han inte trampade på den, för då hade vi fått vända om och åka till akuten istället för att fika. Hade ju varit jävligt trist. Minst sagt.

Kan dessutom tillägga att vi såg Sveriges övriga ormar också, snok och kopparödla. Samt en väldigt platt och äcklig groda.

Men bara för att jag inte har någon bild att visa på muffinsarna betyder inte det att jag håller inne med receptet. Jag har klippt ut det ur en Buffé för massor av år sedan, och det är tänkt som ett mellisrecept. Busenkelt med andra ord. Jag har dock ändrat det lite så att det är busenklare och inte kräver en matberedare med monterad kniv, utan bara en bunke och en sked. (Och muffinsformar och ugn.)

Hastbullar (muffins) med bär

2½ dl vetemjöl

1 tsk bakpulver

50 g smör/½ dl flytande smör

½ dl honung

1 dl mjölk

1 ägg

ca 1 dl bär eller frukt i bitar

ev pärlsocker

Blanda mjölet och bakpulvret.

Om du använder fast smör så är det matberedare som gäller. Tillsätt i så fall alla övriga ingredienser, utom bär och pärlsocker, och arbeta snabbt ihop till en deg. De blir lite "bulligare" i den varianten.

Eller, om du använder flytande smör, rör ner alla övriga ingredienser, utom bär och pärlsocker, till en ganska tjock smet.

Fördela smeten i ca 8 muffinsformar. Jag använder helst vanliga bullformar som jag sätter i min muffinsplåt. Fyll formarna till 2 tredjedelar. Tryck ner bär eller frukt i smeten och strö över lite pärlsocker.

Grädda mitt i ugnen på 250 graders värme 8 - 10 minuter. De ska vara torra när du provar med en sticka.

Låt dem svalna på galler. Ät och njut.

Angående vad man fyller dessa med så är valet fritt. Jag har gjort dem med vinbär, hallon, blåbär, jordgubbar och äpplen (doppade i kanel/sockerblandning). Jordgubbar och andra lite större bär och frukter blir bäst om man skär ner i mindre bitar. Typ i smala klyftor eller så. Om det blir så många plommon på vårt träd, som det verkar idag, så ska jag absolut testa att göra plommonmuffins.

En annan fördel med de här muffinsarna är att de inte blir så galet söta eftersom man använder honung i stället för socker. Om man dessutom skippar pärlsockret blir de nästan hälsosamma. Nästan.