söndag 21 augusti 2011

Guernsys litteratur- och potatisskalspajssällskap

Förutom att den här boken har en hiskeligt lång titel, och jag inte riktigt hängde med vad den där pajen hade med saken att göra, så tyckte jag väldigt mycket om den här lilla romanen.


"Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap" av Mary Ann Shaffer, är en förtjusande liten historia. Hela boken är i brevform, och då detta inte direkt är min favoritstil så var jag skeptisk till en början. Mer än skeptiskt till och med, nästan avståndstagande och funderade på att hoppa över den helt och hållet. Jag är glad att jag inte gjorde det.

För när man väl har kommit över förvirringen över vem som skriver till vem, så är det underbara karaktärer som får liv på sidorna. De blir så pass levande att jag var tvungen att påminna mig flera gånger om att det var hittepå allting. Det hade lika gärna kunnat vara på riktigt.

Navet i berättelsen är Juliet Ashton, en ung författarinna verksam i London precis efter andra världskrigets slut. Av en slump får hon kontakt med några bofasta på ön Guernsey, och genom deras brev får hon en inblick i hur det var att leva i ockuperat land. Guernsey, liksom de övriga kanalöarna, var nämligen ockuperade av tyskarna under kriget, och totalt avskurna från övriga Storbritannien. Det är om deras lite okända öde vi får veta mer, både hur det var innan kriget, under kriget och året efter krigets avslut.

Det här var en liten pärla och jag är mycket nöjd med att jag plockade till mig den från reabordet på årets bokrea. Självklart får den 5/5 i betyg.

Jag vill även ge ett litet plus i kanten till att även de tyska soldaterna på ön beskrevs med värme, och inte utmålades som själlösa monster som så ofta görs helt slentrianmässigt i böcker om andra världskriget. Som Juliet får det berättat för sig:

"Sanningen att säga så träffade jag fler än en trevlig tysk soldat under ockupationen. Det blev ju så, vet ni, eftersom man stötte på somliga av dem varje dag under fem år. Det kunde inte hjälpas att man tyckte synd om en del - de satt ju fast här och visste att deras familjer där hemma bombades sönder och samman. Då spelade det ingen roll vem som hade börjat. Inte för mig, i alla fall."