Game over

Man brukar prata om hur viktigt det är att samla hela familjen för att äta middag tillsammans. Att det är bra för familjesammanhållningen att samtala om dagen som varit och planera för framtiden, utbyta tankar och känslor, allt medan man intar en god och näringsrik måltid.

De som påstår det skulle se hur det ser ut i min familj...

Lilla E har blivit ett förpubertalt monster som spottar, svär och är oförskämd ungefär 90% av sin vakna tid. Vid middagen är hon som värst och jag minns faktiskt inte när vi senast åt en måltid utan att hon klagade över något eller blev arg över något. Hon tänder till på alla cylindrar så snabbt att om hon vore ett kärnkraftverk skulle hon kunna gå från att tända en glödlampa till en hel stads totala energiförsörjning på sisådär 5 sekunder. Hon är inte rolig att tas med - helt enkelt.

Källan till många av bråken här hemma stavas s-p-e-l. Och nu menar jag inte Fia med knuff, nej jag pratar Nintendo, Wii och PS2. En gång för länge sedan tyckte jag det var kul att spela jag med. Jag gillade Zelda och Mario och att få spela lite gitarr till Guitar Hero. Numera? Not so funny anymore... För finns det något som ställer till konflikter i det här huset så är det de jävla spelen. Ja, jag svor nu. Igen.

Dagens middag efter att lilla A och lilla E lekt med kompisar hela dagen. I denna lek ingick bland annat att lilla E och hennes polare spelade lite Mario. Maten var framdukad på bordet, våfflorna som skulle vara efterrätt efter soppan stod i ugnen på varmhållning och första sleven soppa hälldes upp i en tallrik. Då frågar lilla A om han får spela efter maten och jag säger ja. Sekunden senare ställer lilla E samma fråga och jag svarar nej. För att A redan frågat och hon redan spelat. Och nu blev det krig.

Att försöka förklara för henne var lönlöst för hon hörde i varje fall inte. Dels för att hon höll för öronen men även för att hon stod och skrek oförskämdheter åt mig. Pruttmamma är hennes nya favorit. Det och att visa fingret.

Efter att ha försökt lirka med henne ett bra tag tröttnade jag och konstaterade bara att det inte kunde bli tal om någon efterrätt om man inte åt någon mat. Och så åt jag upp min. Av någon anledning var den inte så god. Blir sällan gott att äta om man är uppretad. Lagom till våfflorna serverades hade hon lugnat ner sig så pass att hon satt sig vid bordet. Då kom nästa drös av oförskämdheter. Bland annat satt hon och spottade tillbaka soppan i tallriken och gjorde kräksljud. Då fick jag nog och gick en trappa ner för att vika tvätt istället.

15 minuter senare kommer jag upp igen för att hitta henne liggandes under bordet och min hårt prövade älskade make sitter vid bordet och är förtvivlad för att hon beter sig som en skitunge. Våfflorna ligger fortfarande oätna på hennes tallrik. För hon vägrar lyssna när han försöker förklara att även vi vuxna kan bli ledsna av att kallas för tjockisar, idioter, bajskorvar och pruttar.

Det tog en timme och en kvart för henne idag att äta en halv tallrik soppa och en våffla. Så den där idylliska bilden av familjemåltiden - inte hemma hos mig i varje fall.