Ibland kan jag tycka att jag är en urusel mamma. Som när jag inte blir alldeles till mig av förtjusning över att barnen vill ha kalas. För om sanningen ska fram så avskyr jag att hålla i kalas. Inte mina egna för då dricker jag bubbligt vin, men det känns liksom inte helt okej att dricka prosecco när man har huset fullt av andras barn.
Men - lilla E ville så gärna ha ett kalas, och mormor bidrog med sponsring, så jag kunde liksom inte slingra mig längre. Så trots att det var nästan två månader sedan födelsedagen så var det bara att bita i det sura äpplet och ordna discokalas. (Ordet "discokalas" sägs gärna med lite eftertryck. Som en dålig/hysterisk reklam för pruttlera eller något.) Stora J flydde fältet. Smart unge det där.
Lämpligt nog finns det ett rum i huset som är ganska omöblerat, nämligen min yogastudio, så vi dukade upp där med chips, popcorn och läsk samt ett gäng gulliga cupcakes som blev uppätna så snabbt att det nästan visslade om det. Korv och bröd så klart, presentöppning, dansstopp, dans i största allmänhet och skattjakt efter godispåsar.
Två timmar senare var jag mör, mina öron ville helst lämna huvudet och söka asyl på en öde fjälltopp, och mina fötter kändes som att de var råa in på benet. Jag överdriver lite. Däremot talar jag fullkomlig sanning när jag säger att jag hade nedräkning hela kalaset. Bara en och en halv timme kvar.... Bara en timme kvar... Bara 45 minuter kvar.... Bara 20 minuter kvar.... Bara fem minuter kvar.... Men så hämta era ungar då!
Typ så.
Och nu är det bara städningen kvar.
Jag ska ha klass imorgon förmiddag. Wish me luck. För inte 17 kommer jag städa nu. Orkar inte. Ska dricka GT och äta överblivna chips. Sådeså!
PS. "Sat nam" står det på väggen, det stämmer. Det är ett mycket använt mantra inom kundalini/livsyoga (same same but different) och betyder "jag är sanning". Det är min fina vän som gav mig den väggmålningen i 40-årspresent. Älskar den - och dig E!
