Man har en del saker man är rädd för. Jag tycker till exempel att spindlar är väldigt obehagliga. Kan inte förklara varför, de bara är det. Lömska grejer med 8 ben. Huga!
Sedan tycker jag att det är ganska så läskigt med höga höjder. Någon sorts svindelkänsla som drabbar mig om jag går ut på en hög balkong, eller står ute på en hög höjd. Tyckte det var lite läskigt uppe i Alperna när vi bilade ner till Italien för en massa år sedan, men det övervägdes av hur vacker det var. Och jag har varit uppe i Eiffeltornet faktiskt. Skakade en hel del däruppe, men det är som det är.
Jag är rädd för att köra bil också. Så pass att jag aldrig har klarat av att ta körkort. Så ingen rosa lapp i min plånka. För faktiskt så är bilen ett vapen, man kan döda med den. Och jag gillar inte alls tanken på att jag kan döda med det jag framför. Jag är inte rädd för att åka med i en bil, och älskade maken är mer än lovligt bilgalen, så han kör så gärna. Men ändå - det ställer ju till en del att inte ha körkort. Jobb jag inte kan söka och så. Fast på det stora hela går det utmärkt att ta sig från punkt A till punkt B med cykel, till fots eller med kollektivtrafik.
Jag har försökt att ta körkort, men när jag efter ett halvårs dyra lektioner fortfarande grät när jag skulle övningsköra utan att ha ett dubbelkommando i bilen, ja då var det dags att inse att det inte var något för mig. Fastän att min bilskolelärare sa att jag var riktigt duktig.
Och så det dummaste - telefoner. En liten släng av social fobi som jag är sur över att jag har. Inte så att jag absolut inte kan ringa upp om det krävs, men jag skjuter gärna upp det till sista stund och om möjligheten finns väljer jag mail eller sms i första hand. Känner mig skitlöjlig! 40 år och rädd för att ringa ett samtal. Bah!
Särskilt som jag, när jag väl har ringt upp och pratat med någon jag aldrig sett eller kommer se, i 20 minuter, känner att det där var en baggis - ingen armhålesvett alls. Då tycker jag att jag är jättelarvig. Då tycker jag att det där kan vara ett problem jag behöver lära mig övervinna.
Hoppas det går att lära gamla hundar att sitta.
Intressant, jag är lite likadan förutom spindlarna. Jag har istället en likadan rädsla för ormar. Men höjder, telefonrädsla och höjdrädd är jag. Sjukt nog så lite rädd för att köra bil också, jag är rädd för att tappa kontrollen. Drömmer ofta drömmar om när jag kör bil och bara tappar kontrollen men inte på något vanligt sätt utan bilen har sitt eget liv.
SvaraRaderaTelefonrädsla har jag också. Provjobbade på PoolMedia för ett år sedan och fick sån rännskita att jag fick sluta. Efter det har min rädsla för telefonförsäljare blivit värre och jag ringer väldigt sällan om jag istället kan maila. Martin tycker att jag är larvig, han säger inget men jag märker det, men jag får ibland ångest av att prata i telefonen...
Jag tror den där telefonrädlan är vanligar än vad man tror, det är bara det att man själv tycker det så fånigt att man håller käft om det. Det är ju en sorts social fobi, att inte kunna lyfta luren helt obekymrat och få den information man behöver. Om jag inte VET vem som ska svara tycker jag det är skitläskigt.
SvaraRaderaFöredrar ett personligt möte framför det där att prata med någon som man inte ser. Känns konstlat på något sätt.
Jag kan bara hålla med. Själv är jag väldigt noggrann med att se till att jag kan maila om det är något speciellt. Jag tycker det kan vara obehagligt många gånger också eftersom att jag inte är säker på att jag vet att jag hör eller att de tolkar mig på rätt sätt eller vad det nu är. Sen tycker jag inte om att prata med folk jag inte känner så väl. Det gäller även i verkliga livet. Snacka om att man som lärarvikarie varje gång utsätts för nya människor men jag lär mig något utav det och det är inte lika jobbigt nu som det var förr. :-)
SvaraRaderaMan lär så länge man lever, heter det ju. ;)
SvaraRaderaTror inte det är så konstigt med det där med telefonrädsla, jag kan inte säga att jag själv har det men jag känner av nervositeten och rädslan som ni talar om fast inte så pass att den på något sätt kontrollerar mig. Tror det har just med tryggheten att se den man talar men, avgöra var man har personen, känna in personen. I telefonen blir det bara en röst och den är för svårdefinierad för våra sinnen, vi är ändå primitiva djur.
SvaraRaderaExakt så tror jag också att det är, men mig hindrar den där rädslan. Obehaget att inte veta vem man talar med. Scary stuff.
SvaraRadera