Håller mig till den svenska titeln på den här filmen i rubriken idag, eftersom originaltiteln "The adventures of Priscilla, Queen of the desert" är ungefär 8 mil lång. Eller kanske lika långt som den är mellan Sydney och Alice Springs, den resa som bussen Priscilla tar sig i den här filmen.
Det var länge sedan jag såg den nu, men det betyder ju inte att den är mindre fantastisk för det. Och så passar den fint i det LGBTQ-tema jag har haft denna månad.
Tick, Adam och Bernadette ger sig ut på en resa genom öknen - från Sydney till Alice Springs - i en buss de döpt till Priscilla. Resan beräknas ta fyra veckor vilket ska ge dem gott om tid att repetera in den dragshow de fått i uppdrag att framföra, samt att lära känna varandra ordentligt. Kanske lite för bra?
Filmen fyller 20 år i år, så grattis Priscilla! Se den!
Dagens gossar: Sterek (Stiles & Derek): Dean, Castiel & Sam; Henric de la Cour; Klaine (Kurt & Blaine)
Låt: "Shark" med Henric de la Cour - idag igen. Outfit: Pyjamas. Smink: Nix pix kakmix. Nagellack: Purple poodle från Orly. Frisyr: Blött. Doft: Nybakade kakor. Klocka: Nähä du, nä nä. Fika: Te och nybakade kakor. Middag: Gulaschsoppa. Pryl: Kitchen aid. Sysselsättning: Prokastinera. Träning: Gick till brevlådan och tillbaka. Kvällsnöje: Pussas kanske. Att tillägga: Absolut ingenting för allt jag kan tänka mig att tillägga är så satans deprimerande och jag vill inte göra så mot er.
Låt: Lyssnar just nu mycket på Kite och Henric de la Cour. Idag vaknade jag och trallade på "Shark" med HdlC, så inläggstiteln kommer från den. Outfit: Samma leggins och kjol som tidigare i veckan, men idag med en blå-och-vitrandig t-shirt och en svart kofta. H&M Smink: Skiter jag i just nu på grund av orkar inte. Nagellack: Inte ens lite grann. Frisyr: Oborstat. Doft: Vanilla touch från La rive/H&M. Klocka: Bidde ingen sådan idag. Fika: Te och kaka. Middag: Chelseagryta med ris och chokladmousse till efterrätt. Varit på middag hos mammsen och pappsen. Pryl: Raggsockor. Sysselsättning: Ja. Träning: Hell to the no. Kvällsnöje: Väntar på att älskade maken ska borsta håret på mig, för det tycker jag är jätteskönt, och sedan ska jag sova. Att tillägga: Ingen bild idag för jag har inte orkat fixa någon.
Låt: "Dracula" med Henric de la Cour. Klickar man på länken kommer man till videon. Triggervarning för blod. Outfit: Svarta leggins, röd kjol, vit tröja. H&M. Smink: Nix pix. Nagellack: 4 in the morning från OPI. Ack så slitet. Frisyr: Uppbullat. Just nu "nytvättat". Inom "" eftersom jag inte tvättat det per se, utan bara sköljt det i sisådär 400 timmar. Doft: Vanilla touch. La rive/H&M. Klocka: Gul Zodiac. Fika: Te. Middag: Teriyakilax med ris. Pryl: Busskort. Sysselsättning: Same old, same old. Träning: Promenad. Kvällsnöje: Vet ej. Att tillägga: Jag är trött.
Låt: "If you want me" med Kite. Outfit: Svarta leggins, röd kjol, gul t-shirt med The Beatles-tryck, svart kofta. Allt från H&M. Som vanligt. Smink: Nej. Nagellack: 4 in the morning från OPI. Gwen Stefani-kollektionen. Frisyr: Utsläppt och skitigt. Vänjer mig av med schampo och just nu är det inte roligt. Doft: Jag själv. Klocka: Gul Zodiac. Fika: Te och kaka. Middag: Wok med nudlar. Pryl: Mobiltelefon. Sysselsättning: Att gå till kuratorn var väl det stora avbräcket från same old, same old. Träning: Promenad. Kvällsnöje: Solbacka körsbärsvin. Och så tänkte jag se om "Sleepy hollow" kan vara något att hänga i granen. Att tillägga: Idag har jag haft en ganska bra dag. Känns okej med det mesta faktiskt.
"Jag bekräftar det du gjorde, eller inte gjorde, som skadade mig, men jag tänker inte längre låta minnet av dessa händelser fortsätta skada mig, utan jag ger upp hoppet om en annorlunda och bättre gårdag och förlåter dig så att jag blir fri."
"Jag ger dig rätten att göra som du vill, utan att insistera på att det tillfredsställer mig. Jag ger upp mina förväntningar om att du kommer göra det jag vill i framtiden. Jag accepterar dig så som du är, så att jag blir fri."
Man vet att Melodifestivalen kanske inte är så bra i år när till och med mina barn väljer att se "Indiana Jones och Kristalldödskallens rike" istället för fjäderboor, paljetter, och allsköns akutdåliga skämt. Det brukar ju inte var bra, men i år har det varit skitdåligt.
Och återigen är jag besviken över vart mina licenspengar tar vägen.
Jepp, jag fortsätter med mina HBTQ-filmer och jag väljer att återigen hälsa på i Philip Seymour Hoffmans repertoar. Den här hade jag tänkt mig förra veckan, men då var det ju alla hjärtans dag och då ska det väl vara romnatik, tänkte jag och flyttade fram den här filmen en vecka. Till idag alltså.
Jag har sett den här, och gillat den, men bara en gång för ganska länge sedan så det är ingen film jag har i färskt minne. Jag minns den som ett drama med vissa komiska inslag och lite kriminalitet här och där. Robert De Niro spelar i varje fall en före detta polis och då brukar det kunna vara med lite pang-pang.
Walt Koontz är inte bara polis, han är homofob också. Det värsta han vet är hans transsexuella granne, Rusty, som i sin tur har enorma fördomar mot trångsynta heterosexuella - alltså Walt. När Walt drabbas av en omfattande stroke, som bland annat påverkar hans stämband, uppmanas han att ta sånglektioner och Walt vänder sig till Rusty. Det som börjar som öppen fiendeskap blir dock trevande något helt annat.
... och därför återanvänder jag ett blogginlägg från 4 september 2012. En sådan där frågelista. Något har väl ändrats kan jag tänka.
Vad har du på dig?
Grå pyjamasbyxor med kaniner på, ljusrosa sladdrig t-shirt och röd hoodie.
Hur mår du?
Fysiskt mår jag bra, psykiskt är det rätt så ångestladdat om jag ska vara ärlig.
Vad önskar du just nu?
Disciplin och sinnesro.
Vad har du ätit idag?
Alldeles för lite. Kassler och ungspotatis till kvällsmat.
Vad ska du göra ikväll?
Klappa katt och läsa.
Vad ska du göra imorgon?
Ta mig i kragen och krama Stora J som kommer hem och hälsar på en vecka.
Vem saknar du?
Satt precis och tänkte på min vän I. Det var inte superlänge sedan vi sågs men det är en konstant saknad där. Saknar min Fantastiska Fyra helt enkelt. Gud så jag vill krama dem!
Senaste köp?
"The maze runner"-trilogin (fast jag tror det är en fjärde bok också). Mitt nästa läsprojekt.
Vad skrattade du senast åt?
Något You Tube-klipp. Antagligen det här:
Vad grät du senast åt?
Jag gråter ju av okända anledningar, så det kan jag inte riktigt svara på.
Vem sov du senast med?
Älskade maken så klart.
Vad läser du just nu?
"To kill a mockinbird" av Harper Lee i bokform och "My eyes begin to linger" av siriuslymcfly i ficform. Fast den sistnämnda är kort så det är snart en ny där.
Senast sedda film?
"Stolthet och fördom".
Vilken svordom använder du mest?
Hm... Fucking jävla skit. I kombination. Tror jag...
Vem var det som senast ringde dig?
Perny. Lade på luren för tre minuter sedan.
Har du dejtat någon av en annan religion?
Vet inte och bryr mig inte.
Senast tre inkomna sms?
Min mobil har laddat ur och jag har inte brytt mig om att ladda den så jag kan inte direkt kolla, men jag är ganska säker på att det var information om att min Glossybox packas, information om att min e-faktura har kommit in och en sms-avi så jag kunde hä,ta mina böcker.
Vad stod det i ditt senast skickade sms?
Ingen aning faktiskt.
Vilket var ditt favoritämne på gymnasiet?
Engelska.
Vilken är din favoritlukt?
Det där kan variera lite med dagsformen, men nybakat bröd och vanilj gillar jag.
Vad är du rädd för?
Att inte bli frisk.
En person du tycker är snygg.
Förutom älskade maken då? Tyler Hoechlin är ju onekligen trevlig att titta på...
Blir du lätt svartsjuk?
Ja. Fast det var värre förut.
Din favoritkaraktär ur en serie?
Väljer mer än en serie för att jag kan det: Stiles från "Teen wolf", Doktorn från "Doctor Who" (10 är min doktor), Castiel från "Supernatural", Data från "Star Trek: The next generation", Kurt från "Glee". Satans vad mycket killar det blev! Varför är det så?
Vem skrev senast år dig på facebookchatten?
Har chatten avstängd och har inte varit inne på FB sedan december. Eller jo - det har ja men aldrig längre än 5 minuter och senaste gången var några veckor sedan.
Vilket språk hade du velat lära dig?
Franska, italienska och alla andra språk. Ungefär. Japanska verkar spännande.
Vad för sorts killar faller du för?
Sådana med vackra ögon, humor och intelligens.
Vart vill du åka just nu?
New York.
Vad önskar du dig i födelsedagspresent?
Filmer och böcker brukar vara ett säkert kort.
Låt: "Help me close my eyes" Those dancing days. Outfit: H&M-klädd, svart kjol, vitt linne, oftast röd hoodie men inte när jag lagar mat. Smink: Nix. Nagellack: Inte det heller. Vet inte vad jag vill ha. Något förslag? Frisyr: Oborstat. Doft: Deo, matos och vin. Klocka: Nope. Fika: Te och kaka. Middag: Svamprisotto. Pryl: Champagneglas. Sysselsättning: Läser! Träning: Så lite jag bara kan. Kvällsnöje: "Teen wolf". Att tillägga: Barnfritt! Firar vi med att glo på tv och dricka bubbel. För att vi kan. Oh jag är fortfarande inte bekväm med att fastna på foto.
Låt: "Running up that hill" i Placebos version. Jag gillar originalet med Kate Bush, men Placebos cover äh-äh-älskar jag. Outfit: Myskläder. Smink: Nej. Nagellack: Nej. Frisyr: Fläta. Doft: Deo och tvål. Klocka: Nej. Smycke: Nej. Fika: Kaka. Middag: Citronkyckling med pasta. Pryl: Gosig katt. Sysselsättning: Oh ja! Träning: Nej. Kvällsnöje: Calvados. Att tillägga: Har haft jobbiga dagar ett tag nu. Har tappat följare (på grund av det?). *rycker på axlarna* Jaja - det kunde ha varit riktiga vänner. Det hade varit värre.
I love you without knowing how, or when, or from where. I love you simply, without problems or pride: I love you in this way because I do not know any other way of loving but this, in which there is no I or you, so intimate that your hand upon my chest is my hand, so intimate that when I fall asleep your eyes close.
- Pablo Neruda
Orkar inte ens leta efter en svensk översättning, men jag tycker den är vacker så det räcker så här.
Det första jag blir medveten om är mina egna hjärtslag. Som om alla mina sinnen har försvunnit från mig när jag slogs medvetslös och de är den första delen av mig som återvänder till verkligheten. Ett stadigt och rytmiskt trummande i mitt bröst, det stilla ljudet av blod som rusar i mina ådror. Som en försäkran om att jag fortfarande finns här, det finns fortfarande liv i den här kroppen, min kropp. Och jag finner det så underligt, att mitt hjärta slår så lugnt när det borde dundra, hoppa som en skrämd kanin i mitt bröst. Den tanken får mig att inse att jag andas, och med den tanken kommer smärtan för det gör ont att andas. Så väldigt ont. Det känns som att mitt bröst inte kan vidga sig och jag känner en skarp smärta i revbenen. Smärtan finns överallt om jag känner efter. I mitt bröst, min mun, min panna. Mina ögon är fortfarande slutna när jag för en darrande hand mot min mun och jag är inte minsta förvånad när jag känner något kladdigt och vått under mina fingrar. Försiktigt blinkar jag tills mina ögon öppnas och jag ser den grå världen. Den fuktiga, grå asfalten som mitt ansikte ligger tryckt mot, de grå betongväggarna som sträcker sig upp mot en regngrå himmel ovanför mig där jag ligger i en övergiven gränd. Den enda färgen som bryter mot allt det grå är mina röda fingrar, röda från blodet jag har utsmetat i ansiktet och som fortfarande sipprar från ett gapande sår i pannan. På något sätt lyckas jag ta mig upp på fötterna och samla ihop de utspridda ägodelarna från min skolväska. Jag lyckas till och med ta några darrande steg. Det är inte förrän jag ser järnröret som ligger på marken, det med mitt blod på och några av mina hårstrån som extra dekoration, som verkligheten kommer ikapp och jag till fullo inser vad som har hänt. Jag faller ner på alla fyra och kräks våldsamt.
Låt: "The devil within" med Digital daggers. Outfit: Svart lång kjol och "Queen geek" t-shirt från H&M. Smink: Svart eyeliner och röda läppar Nagellack: Lullaby without end från Pahlish. Frisyr: Lockigt. Doft: Vanilla touch från H&M. Klocka: Nej. Smycke: Stjärnörhängen. Fika: Te och Starbar. Middag: Stekt lax och ungsstekt potatis. Pryl: Mixingballs. Sysselsättning: Slölördag. Som vilken annan dag som helst, fast den heter lördag. Träning: *flatgarv* Kvällsnöje: Tardisfest hos Perny. Att tillägga: Inget foto idag heller för jag vill inte. Tjing!
Ungefär så här känner jag för att ta bilder på mig själv just nu...
Fredag och alla hjärtans dag. Egentligen hade jag tänkt mig en annan film idag, men eftersom det är just alla hjärans dag idag så ska vi väl ha lite kärlek, don't you think? Och eftersom jag vägrar ge upp mitt personliga tema med filmer som berör lgbtq så har jag bestämt mig för en liten pärla som jag ännu inte lagt tassarna på.
"All over the guy" är en romantisk komedi, med vissa tragiska understråk, baserad på en pjäs av Dan Bucatinsky (även screenplay) som också spelar huvudrollen som Eli.
När Brett träffar Jackie bestämmer de sig för att försöka få sina respektive bästisar att gå på date, som ett sätt att sätta fart på sitt eget förhållande. Eli och Tom är dock inte riktigt lika säkra som sina vänner på att de skulle vara ett bra par, med allt bagage de släpar med sig.
Som vanligt är det spoilervarning på säsongssammanfattningarna.
Inte för att det någonsin går fort att se en tv-säsong med mina barn, men jag är faktiskt lite förvånad över tiden det tog för mig och Lilla E att se säsong 4 av "Glee". Det kan ju i och för sig bero på att den här säsongen är sådär bra, lite för långdragen och stundtals lite för ointressant. Men, men.... Lite bra finns det nog att ta av om jag får ta mig tänkarmössan en stund.
Säsong 4 tar vid några månader efter att säsong 3 slutade. Skolan börjar igen i Ohio. Rachel är i New York, Kurt känner sig vilsen i Lima och Finn vet ingen riktigt var han är.
Favoritavsnitt: 4x4 "The break-up". Ett avsnitt jag både älskar och hatar. Det är mycket som kommer till sin kulmen här, och tre av våra favoritpar gör slut och ett hänger lite löst när avsnittet tar slut med en hjärteskärande version av "The scientist" med Coldplay.
4x15 "Gils (and boys) on film". Det här avsnittet kan jag älska bara för det helt underbara temat. Jag menar hallå! Filmmusik! "Come what may" från Moulin rouge med Blaine och Kurt är riktigt smärtsamt härligt för mig som Klainer.
4x18 "Shooting stars". Ett väldigt allvarstyngt avsnitt som jag sitter och gråter öppet över när jag ser det. Berörde mig så mycket att det fick ett eget inlägg. Personligen tycker jag att det visar allvaret med de alltför vanligt förekommande skolskjutningarna i USA på ett väldigt bra och gripande vis, men jag vet att det har fått kritik för "att det är ett för allvarligt tema för en komediserie". Om det säger jag två saker: 1) "Glee" är en dramakomedi/musikal, 2) skitsnack.
4x21 "Wonder-ful". Jag är inget superfan av Stevie Wonder, vars musik står i fokus det här avsnittet, men det är så mycket annat bra som händer här och scenen med Blaine och Burt får mig att smälta varenda gång. Ja, jag kanske har sett den på repeat...
Favoritkaraktär: Kurt. Always and forever. Måste jag hålla mig i Lima säger jag Blaine. Såklart.
Favoritpar: Kurt och Blaine aka Klaine. Det tar ju slut mellan dem i det där hemska avsnittet, men man förlorar aldrig hoppet.
Bäst i säsongen: Gud vad jag tjatar nu, för det här skriver jag varenda gång jag skriver om "Glee", men jag älskar verkligen musikalnumren. Det var ju för att det här är en musikalserie jag började titta en gång i tiden, om man säger som så. Med facit i hand tycker jag dessutom att det är lite extra fint att de tog tillbaka "Don't stop beleiving" till Rachels audition, det sångnummer som blev Finns/Corey Monteith sista i serien.
Värst i säsongen: Det är en scen i 4x13 "Diva" som jag tycker är direkt störande, när Tina i stort sett begår ett sexuellt övergrepp på Blaine när han är avtuppad. Det kryper i mig av obehag av den scenen, och det skämtas om den i senare avsnitt. Säkert ett sätt att avväpna hela scenen, men usch och fy vad jag önskar att den hade klippts bort.
Kitty är ju förresten en satans markatta i början av säsongen, så det känns nästan lite konstigt att hon är en av mina favoriter på McKinley i säsong 5.
Övriga kommentarer: Problemet med den här säsongen ligger till stor del i att många av de karaktärer vi lärt känna under tre tidigare säsonger nu har slutat skolan. Rachel, Finn, Kurt, Mercedes, Santana, Puck, Mike och Quinn har slutat skolan och nu ska deras skor fyllas av nya karaktärer. Och här blir det lite gäspigt ointressant flera gånger. För även om jag hatälskar Kitty så tycker jag att Marley, Jake och Ryder är ganska ointressanta, och Unique känns mest som ett sätt att hålla kvar queer-elemeten på high school nu när både Kurt och Santana lämnar stan. Ändå är Unique den nya karaktär jag gillar mest och Marley är den jag har svårast för.
Sedan är det ett satans gissel att säsongen inte slutade med en skolavslutning som den brukar, vi är mitt i vårterminen när den här säsongen slutar och säsong 5 tar vid direkt. Blir lite segt och utdraget, eller som Kitty uttrycker det "It feels like this year has been going on forever".
Så... Det är tydligen den där tiden på månaden igen när jag behöver något sött nu. Och idag testade jag något nytt och snabbt. Chocolate chip cookie - i en mugg. Tar inte ens 5 minuter att göra och är betydligt godare än vad den ser ut att vara på min bild.
Smält smöret i mikron, det ska bara smälta - inte bli för varmt. Rör ner socker, farin, salt och vaniljsocker. Rör ner äggulan. Rör ner mjölet och sist chokladknapparna. Nu ska du ha kakdeg i din mugg (som är god att äta bara den har jag hört.) Mikra kakan 40 sekunder till en minut men inte mer (min var inne 50 sekunder ungefär). Ät den varm.
Låt: "Aftermath" med Adam Lambert har klingat i hjärnan sedan jag öppnade mina melerade i morse. Outfit: Myskläder. Smink: Nej. Nagellack: Nakennaglar. Ytterligare ett tecken på att jag inte är på topp. Frisyr: Nytvättat. Doft: Schampo. Klocka: Älskade maken har en snygg Omega på sig. Jag har ingen alls på mig. Smycke: Ringarna. Fika: Te. Middag: Pannbiff med lök och kokt potatis. Såsen var tydligen god för Lilla E satt och hällde ut kvarbliven sås på tallriken och slickade i sig den. Pryl: Temugg. Sysselsättning: Prokastinera. Träning: Nej. Kvällsnöje: Bara läggdags kvar nu, känns det som. Att tillägga: Dagens Dagens får flankeras av två gifar från tv-serien som ödelägger mitt liv. Stiles är aningen frustrerad och Derek visar sin alfa-form. Ungefär så här ser mitt liv ut just nu. "Teen wolf" har sönder mig... Och jag har inte lust att vara med på bild.
För snart 13 år sedan köpte jag och älskade maken vårt hus. På hösten det året flyttade vi in i det. Chilipojken var då en liten bebis som låg och sov på en filt i ett hörn av det tomma vardagsrummet medan vi bar in soffor, sängar, bord och stolar.
En dryg månad efter att vi flyttat in var det någon som kastade ett äpple på vårt panoramafönster. Smack bom bara, när vi satt där och tittade på tv. Det var första gången. Sedan dess har det hänt sådär 15 gånger eller så att några kastar saker på vårt fönster.
Det kastas frukt, sten, jordkokor, snöbollar, tomma burkar. Vi hittar ofta skräp under fönstret, sådant som kastats mot det men inte nått ända fram.
Än så länge har fönstret hållit, men det är väl bara en tidsfråga innan det går i bitar och jag vill inte ens tänka på vad det kommer kosta att ersätta det. Inte för att jag vill ersätta det, jag vill ta bort det. Jag har hellre inget fönster alls än det fönster som tydligen vissa (inte så smarta) individer ser som en måltavla.
Igår hände det igen. Älskade maken och jag hade äntligen fått barnen i säng och satt oss ner för att titta på Sherlock. Ungefär tio minuter in smackade en snöboll mot fönsterrutan, tätt följd av ytterligare två.
När det här händer så blir jag tre saker - arg, rädd och ledsen. Och jag undrar vad det är för satans idioter som tycker det är okej att kasta saker på fönster? Som jag ropade efter dem igår - törs ni komma tillbaka hit och göra det när jag se era ansikten? Antagligen inte va.
Tyvärr är detta inte specifikt för just vårt fönster, jag vet flera stycken i mitt bostadsområde som till och med fått sina fönster krossade av dessa satans idioter som tycker det här är ett helt okej kvällsnöje.
Sedan finns det ytterligare en konsekvens gällande det här - jag blir fullkomligt paranoid. Varje gång jag ser ett gäng (på mer än två personer) gå förbi på gatan så undrar jag om det ska hända igen. Och om nästa gång blir den gången jag får sopa glas, eller gud förbjude åka till sjukhuset med någon av våra familjemedlemmar eftersom vår soffa står vid det här fönstret, och soffor är som bekant en möbel man ofta sitter i.
Igår ledde det dessutom till att jag fick ett ångestanfall. Sådär så jag satt och skakade, höll älskade maken hårt i handen, försökte djupandas och lät tårarna falla fritt. Adrenalinpåslag kan göra sådant.
Fast är man så dum i huvudet att man kastar snöbollar på ett fönster bryr man sig väl knappast om hur en sådan sak kan drabba dem som bor i huset. Tyvärr.
Hejsan. Får jag be om en liten tjänst? Klicka på den här länken och hjälp till att färga Ryssland i regnbågens färger.
Man fyller i sin ålder, sitt kön och vilket land man bor i och får sedan en prick på kartan. Min prick hamnade bredvid en 37-årig man från Norge, älskade makens hamnade bredvid en norsk 15-årig flicka.
Det här är ett enkelt sätt att visa att man säger ja till mänskliga rättigheter och är ett sätt att visa Putin att världen stöder jämställdhet.
Bakom kampanjen står Amnesty International och Dagbladet.
En tjänst till? Sprid den vidare - på alla sociala medier du kan. Tack.
Min ursprungliga plan för de kommande FredagsFilmerna var att fokusera på filmer med tema HBTQ. Som en motpol till dumheterna som pågår i det där landet som nu har så mycket fokus på sig på grund av vinter-OS. Jag talar såklart om de totalt vedervärdiga antigaylagarna som Ryssland har. Att något sådant ens är tänkbart i det här århundrandet gör mig så ledsen och upprörd. Jag är förbannat glad att SVT inte fick sändningsrättigheterna i år, för jag vill baske mig inte betala ett öre via min tv-licens till ett land som fördömer mig, mitt barn, mina vänner. Fuck you, Ryssland liksom.
Men - så dog Philip Seymour Hoffman i söndags och hela min snillrika plan kastades om intet. För trots att det här var en skådespelare jag beundrat något enormt, så har bara en av hans filmer hittat till min blogg tidigare och det är "Catching fire" där han spelar Plutarch Heavensbee.
Min absoluta favoritfilm med Philip Seymoyr Hoffman är "Capote" där Hoffman spelar titelrollen som Truman Capote. Och vilken tur för mig att den verklige Truman Capote var homosexuell, för även om det inte är det filmen centreras kring så får jag i varje fall med att huvudrollen är gay, alltså blir inte mitt tänkta tema helt övergivet.
Hoffman belönades med en Oscar för sin rollgestaltning och sällar sig således till den skara straighta skådespelare som fått en statyett för att de spelat homosexuell, någon öppet homosexuell skådespelare har dock aldrig ens nominerats.
Truman Capote blir inspirerad av de brutala morden på en hel familj i Kansas och beslutar sig för att skriva en bok om dem. För att göra sin bok så bra som möjligt intervjuar han de misstänkta mördarna och blir vän med en av dem, Perry Smith, när han upptäcker likheter med sin egen uppväxt.
Truman slits mellan lojalitet till sin nye vän och en vilja att avsluta den bok han skriver, en bok som bäst kan avslutas med att hans vän döms och domen verkställs.
Boken Truman Capote skriver i den här filmen "In cold blood" är väldigt läsvärd. Annars är han kanske mest känd för "Frukost på Tiffanys". Ett annat sammanträffande med den här filmen och mitt liv just nu, är att Truman Capote jobbade tillsammans med Harper Lee som vann Pulitzerpriset för sin enda roman "To kill a mockingbird" ("Dödssynden") som är den bok jag läser just nu.
PS. Och nu när jag tänker efter lite extra finns det en annan film med PSH som faktiskt har gaytema, men den tror jag att jag sparar till nästa fredag.
Låt: "Somebody to die for" med Hurts. Outfit: Svart kjol från Indiska, allt annat från H&M - svarta leggins, korallröd t-shirt och röd huvtröja. Smink: Inget alls. Nagellack: It's genious M från H&M. Frisyr: Nytvättat med påföljande lockar. Doft: Bara min egen. Klocka: Gul Zodiac. Smycke: Bara mina ringar. Fika: Te och skorpa. Middag: Pasta carbonara, sallad. Pryl: Candy crush - som driver mig till vansinne. Sysselsättning: Åka buss och låta tiden gå. Träning: Stavgångspromenix på kvällskvisten. Kvällsnöje: Ingen aning. Att tillägga: Nej, bilden ovan är inte från idag. Sanningen är att jag inte har lust att ta bilder på mig själv just nu. Jag vill mest gosa med min katt, så det stämmer ju i varje fall.
Nu var det ett himla bra tag sedan Plejaderna träffades för att dissekera "När gud var en kanin" an Sarah Winman (vald för sin skojiga titel), och några dagar sedan jag lyckades läsa ut den. Inte för att vi vid det här tillfället pratade så rasande mycket bok, då vi var ganska decimerade och disciplinen för att läsa ut den här boken hade varit sådär. Varför det blivit så kan jag inte riktigt svara på för boken var ju lättläst och så, men kanske inte så upplyftande direkt. Det var liksom inte förstahandsvalet att läsa den här om man hade en stund över, kan man väl säga.
Boken handlar om Elly och hennes milt sagt udda familj. Hon bor med sin mamma och pappa och sin bror Joe som hon älskar mer än någon annan. Och så gud då, kaninen. Hennes bästa och enda vän Jenny Penny bor med sin alkoholiserade mamma och hennes pojkvän som byts ut med jämna mellanrum. Med i bilden finns också Ellys faster, skådespelerskan Nancy.
Boken har två avstampsår, 1968 när Elly föds och 1995 när hon återfår kontakten med Jenny Penny efter att den brutits i deras barndom.
Det händer massor i den här boken, men samtidigt ingenting alls. Det handlar väldigt mycket om relationer och kärlek till andra människor, syskon, föräldrar, vänner, partners. Det är Elly som berättar historien men samtidigt känns det väldigt mycket som att hon ser allt utifrån, som att hon inte alls är delaktig fastän att hon är mitt i det som händer.
Och det är kanske här problemet ligger, det känns lite konstlat och oäkta i mitt tycke. Det antyds en massa som aldrig blir bekräftat eller besvarat och ibland blir jag galet irriterad på ett sådant berättande och i det här fallet är det så.
Från början, när Plejaderna hade sin träff, kände jag att mitt betyg skulle landa på 3,5 men vet ni vad - jag sänker det. Mitt personliga betyg på "När gud var en kanin" blir en tvåa. Plejadernas medelbetyg hamnar på 2,75.
Och så en liten undran... Kaninen i den här boken heter alltså Gud. Det är kaninens namn. När jag gick i skolan fick jag lära mig att man skrev namn med stor bokstav i början. Varför står det då genomgående gud i den boken och inte Gud? Liten detalj som störde mig obeskrivligt mycket.
Saker man kan göra när man känner paniken krypa inpå en:
7/11: andas in och räkna till 7, andas ut och räkna till 11. Andas så tills paniken släpper, tappar du räkningen så börja om.
Krama en isbit i handen. Extra bra om man har tendenser till självskadebetende. Det gör nämligen ont att hålla den där isbiten och när man självskadar sig är det den fysiska smärtan man vill åt, något som matchar den psykiska smärtan.
Har du någon hos dig, be om hjälp om du kan. Det kan vara en kram, hålla handen, bara sitta där och andas bredvid dig. Här är det bra om personen i fråga känner till problemet och vet att det ofta är bäst att bara finnas där. I varje fall jag föredrar om personen i fråga inte pratar eller försöker trösta mig. Det måste ut - håll bara om mig.
Det är okej att gråta. Faktiskt mer än okej. Ibland kan det till och med vara bättre att trigga igång gråten än att drabbas av en fullskalig panikattack. Har du någon tear jearker-låt? Spela den.
Det här är några av de knep jag använder mig av. Vissa har jag lärt mig på egen hand, andra har jag lärt mig genom mina kuratorssamtal.
Kom ihåg att du är viktig. Alla är älskade av någon.
Någonting som gör ont i mig, ända in i själen, är när någon jag beundrar går bort. Om denne person dessutom går bort lång innan hans (hennes) tid var kommen så gör det ännu ondare. Och nu har det hänt igen.
Philip Seymour Hoffman har hittats död, 46 år gammal och efter ett långvarigt drogmissbruk. Ingen dödorsak är så klart ännu känd, men man har väl sina misstankar.
Bilden här ovan är från filmen "Capote" och ska ni bara se en film med honom så låt det bli den (även om han är sevärd i ungefär allt han varit med i fast jag är inget stort fan av "The Big Lebowski"). Han är fantastisk i den och vann en Oscar för den 2006.
R.I.P. Philip Seymour Hoffman 23 juli 1967 - 2 februari 2014
Som vanligt är det spoilervarning på säsongssammanfattningarna.
Sädär ja, så var tredje säsongen av "American Horror Story" slut, den som fått undertiteln "Coven".
Den utspelar sig, som titeln syftar på, bland häxor på en särskild skola för dem i New Orleans, i en coven helt enkelt. Hit kommer Zoe när hon på ett mycket olyckligt sätt fått veta att hon är en av häxorna som härstammar från de vida kända häxorna i Salem. På plats finns redan Madison, Queenie och Nan som är elever på skolan, samt Cordelia som är rektor. Någon som borde finnas på plats är Fiona, regerande supreme som borde utse sin efterträdare. Och det är ungefär den frågan som ställs hela säsongen, vem är nästa supreme?
Favoritavsnitt: 3x1 "Bitchcraft". Det börjar bra kan man väl säga. Mycket som händer och etableras.
3x5 "Burn, witch. Burn". Och här var det zombies. Varsågoda.
3x9 "Head". En inte helt snäll avslutning innan serien gick på julpaus. Här händer det grejer kan man säga, särskilt när häxjägaren Hank löper amok.
3x13 "Seven wonders". Säsongsavslutning som ger mersmak. Man vill gärna se hur det ser ut 10 år i framtiden. Det här avsnittet fokuserar framför allt på att utse nästa supreme, och vi får veta hur det går för våra häxor.
Favoritkaraktär: Zoe faktiskt. Bestämd, snäll, omtänksam men tar ingen skit. Dessutom med min favorit Taissa Farmiga som återvänder till AHS efter en säsongs frånvaro.
Favoritpar: Zoe och Kyle. Fastän att det är lite Frankenstein över honom.
Bäst i säsongen: Den storyline jag uppskattade mest var nog den kring Misty Day, även om hon inte var den karaktär som låg mig närmast. Lite ledsen i ögat över henne faktiskt.
Värst i säsongen: Jo, jag vet att det heter American Horror Story. Men ibland blev det lite väl släbbigt för mig. Som i äckligt, blodigt och gore. Mer illamående än skrämd.
Övriga kommentarer: Det här tycker jag var den bästa säsongen. Hittills. Det är klart med en fjärde säsong, men vad den ska handla om är inte klart än. Det hintas om både mytologi och cirkus, bland annat. Jag hoppas på cirkus faktiskt. Det vore inte dumt om det skulle utspela sig på en sådan där freak show-cirkus. Kan vara bra skräckigt känner jag.
.jpg)
