söndag 9 februari 2014

Om att kasta sten på glas

För snart 13 år sedan köpte jag och älskade maken vårt hus. På hösten det året flyttade vi in i det. Chilipojken var då en liten bebis som låg och sov på en filt i ett hörn av det tomma vardagsrummet medan vi bar in soffor, sängar, bord och stolar.
En dryg månad efter att vi flyttat in var det någon som kastade ett äpple på vårt panoramafönster. Smack bom bara, när vi satt där och tittade på tv. Det var första gången. Sedan dess har det hänt sådär 15 gånger eller så att några kastar saker på vårt fönster.
Det kastas frukt, sten, jordkokor, snöbollar, tomma burkar. Vi hittar ofta skräp under fönstret, sådant som kastats mot det men inte nått ända fram.
Än så länge har fönstret hållit, men det är väl bara en tidsfråga innan det går i bitar och jag vill inte ens tänka på vad det kommer kosta att ersätta det. Inte för att jag vill ersätta det, jag vill ta bort det. Jag har hellre inget fönster alls än det fönster som tydligen vissa (inte så smarta) individer ser som en måltavla.

Igår hände det igen. Älskade maken och jag hade äntligen fått barnen i säng och satt oss ner för att titta på Sherlock. Ungefär tio minuter in smackade en snöboll mot fönsterrutan, tätt följd av ytterligare två.
När det här händer så blir jag tre saker - arg, rädd och ledsen. Och jag undrar vad det är för satans idioter som tycker det är okej att kasta saker på fönster? Som jag ropade efter dem igår - törs ni komma tillbaka hit och göra det när jag se era ansikten? Antagligen inte va.
Tyvärr är detta inte specifikt för just vårt fönster, jag vet flera stycken i mitt bostadsområde som till och med fått sina fönster krossade av dessa satans idioter som tycker det här är ett helt okej kvällsnöje.

Sedan finns det ytterligare en konsekvens gällande det här - jag blir fullkomligt paranoid. Varje gång jag ser ett gäng (på mer än två personer) gå förbi på gatan så undrar jag om det ska hända igen. Och om nästa gång blir den gången jag får sopa glas, eller gud förbjude åka till sjukhuset med någon av våra familjemedlemmar eftersom vår soffa står vid det här fönstret, och soffor är som bekant en möbel man ofta sitter i.
Igår ledde det dessutom till att jag fick ett ångestanfall. Sådär så jag satt och skakade, höll älskade maken hårt i handen, försökte djupandas och lät tårarna falla fritt. Adrenalinpåslag kan göra sådant.

Fast är man så dum i huvudet att man kastar snöbollar på ett fönster bryr man sig väl knappast om hur en sådan sak kan drabba dem som bor i huset. Tyvärr.

4 kommentarer:

  1. Stackare! Låter inte så kul, men det kanske skulle polisanmälas... Polisen tar det med stor sannolikhet inte på allvar, men det finns dokumenterat om rutan skulle kraschas... Kram på dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Eftersom ingenting skadats är det inte direkt någon idé att göra någon polisanmälan. Och chansen att någonsin få tag på de här skitungarna lär ju vara minimal. Jag betvivlar dessutom att det är samma "folk" idag som för 13 år sedan...
      Nej, några borde helt enkelt ha blivit bättre uppfostrade och fattat att man inte ska kasta sten på andras hus. Men det kanske är för mycket att begära, I don't know...

      Radera
  2. Men vilka idioter!!! *kram*

    SvaraRadera
    Svar
    1. Idioter är det snälla jag kallar dem.

      Radera

Tack för din kommentar.
Reklam och anonyma kommentarer kommer raderas. Så vill du ha ett svar - se till att skriva under.