söndag 16 februari 2014

Mrs Data skriver

Det första jag blir medveten om är mina egna hjärtslag. Som om alla mina sinnen har försvunnit från mig när jag slogs medvetslös och de är den första delen av mig som återvänder till verkligheten. Ett stadigt och rytmiskt trummande i mitt bröst, det stilla ljudet av blod som rusar i mina ådror. Som en försäkran om att jag fortfarande finns här, det finns fortfarande liv i den här kroppen, min kropp. Och jag finner det så underligt, att mitt hjärta slår så lugnt när det borde dundra, hoppa som en skrämd kanin i mitt bröst. Den tanken får mig att inse att jag andas, och med den tanken kommer smärtan för det gör ont att andas. Så väldigt ont. Det känns som att mitt bröst inte kan vidga sig och jag känner en skarp smärta i revbenen. Smärtan finns överallt om jag känner efter. I mitt bröst, min mun, min panna. Mina ögon är fortfarande slutna när jag för en darrande hand mot min mun och jag är inte minsta förvånad när jag känner något kladdigt och vått under mina fingrar. Försiktigt blinkar jag tills mina ögon öppnas och jag ser den grå världen. Den fuktiga, grå asfalten som mitt ansikte ligger tryckt mot, de grå betongväggarna som sträcker sig upp mot en regngrå himmel ovanför mig där jag ligger i en övergiven gränd. Den enda färgen som bryter mot allt det grå är mina röda fingrar, röda från blodet jag har utsmetat i ansiktet och som fortfarande sipprar från ett gapande sår i pannan. På något sätt lyckas jag ta mig upp på fötterna och samla ihop de utspridda ägodelarna från min skolväska. Jag lyckas till och med ta några darrande steg. Det är inte förrän jag ser järnröret som ligger  på marken, det med mitt blod på och några av mina hårstrån som extra dekoration, som verkligheten kommer ikapp och jag till fullo inser vad som har hänt. Jag faller ner på alla fyra och kräks våldsamt.

(Bara saker jag skriver, inget jag upplevt.)

2 kommentarer:

  1. Och du skriver så väldigt bra så fortsätt ;) Jag vill stå vid ett bokbord med dig någon dag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vore något det, om jag bara kunde hålla inspirationen levande. Men nääää....

      Radera

Tack för din kommentar.
Reklam och anonyma kommentarer kommer raderas. Så vill du ha ett svar - se till att skriva under.