Andra sidan av myntet

Jag har varit tyst här ett tag. Det har varit en ganska jobbig vecka för mig, rörig. Jag har känt av min ångest/ängslan lite väl mycket och funderat på saker som känns jobbiga.
Mitt i detta hamnade Stora J på sjukhus ett par dagar med buksmärtor. Och trots att vi bor i en stad med en snajsigt universitetssjukhus så fanns det ingen vårdplats hos henne där, utan hon skickades till ett mindre sjukhus några mil bort. Jag har inget körkort. Älskade maken jobbade. Jag jobbade. Och där låg hon själv medan jag traskade runt här hemma och hade dåligt samvete. De vet inte vad det var, men nu är hon hemma och mår bra i varje fall.

Men - nu var det inte min dotters hälsoproblem jag egentligen ville skriva om idag, utan om en sak jag har funderat på ganska mycket den senaste tiden. En sak som irriterat mig, squickat* mig, gjort mig arg, gjort mig ledsen, fått mig att fundera på en fb-paus igen.
Folk är ju så duktiga på att dela saker, nämligen. Det är så lätt att dela någon annans åsikt om en fråga med ett enkelt litet knapptrycka. Och visst - jag delar saker jag med. Fast inte vad som helst och jag funderar först på om det jag delar är relevant, verklighetsförankrat och framför allt om det är något jag verkligen vill ha på min vägg. Tänker lite så här:

Det där N:et där känner jag att folk kanske struntar i lite onödigt ofta. Behöver jag verkligen dela det här? Och det det delas mycket av som jag reagerat på är alla dessa bilder på blommor eller hav eller moln eller en vacker solnedgång, med budskapet att man väljer själv. Att vara lycklig, framför allt. Man väljer själv att må bra. Man väljer själv att vara glad och ha en bra dag. Ingenting kan gå fel, liksom.
Och jag förstår att folk menar väl med de bilderna, det är ju fint, att påpeka att tankens makt är stor, att man kan vända något dåligt till något annat genom att tänka på det som är bra. Superfint.
Men för mig som sitter här och är deprimerad och har ångestproblematik och drabbas av panikattacker och har mått så dåligt att jag känner mig helt stum inför det som händer runt omkring mig för att jag inte orkar ta in mer - för mig känns ett sådant där floskligt inlägg som en smäll på käften.

För vad man även säger med de där bilderna är att om man har mörka tankar, om man mår dåligt, om man är olycklig - då har man valt fel. Man får skylla sig själv. Och när jag - som redan mår ganska kasst - ser att jag tydligen har mig själv att skylla för mitt mående... För jag valde fel där någonstans.
Jag valde tydligen själv att ha taskiga minnen med mig i mitt livsbagage och sedan har jag dessutom mage att tänka på dem! Jag har tydligen själv valt att må så dåligt att jag inte orkar med mig själv vissa dagar, de där dagarna jag knappt tar mig ur pyjamasen. Jag har själv valt att ha så pass mycket social fobi att jag inte orkar prata i telefon ens med älskade maken mer än 5 minuter. Jag har själv valt att min hjärna spelar upp all skit som hänt mig, och fortfarande händer mig, så att jag drabbas av ångest och allmän hopplöshet.
För jag valde inte att vara lycklig. Jag valde inte att tänka på bra saker.

Gud förbjude att det finns något sådant som mental ohälsa. Eller kemisk obalans i hjärnan. Man har bara tänkt fel. Ju.

Jo pyttsan.

*squick = negativ emotionell reaktion på något. Alltså inte en trigger utan mildare reaktion än så.