tisdag 10 november 2015

"Linger"

Del två i bokserien, som var en trilogi, om vargarna i Mercy Falls är nu utläst. Det tog ett tag att komma igenom den trots att den egentligen är ganska lättläst. Det behöver vara intressant också. "Linger" av Maggie Steifvater lämnar en del att önska, men är ändå bra.

Bildkälla Goodreads
Grace och Sam borde kunna vara lyckliga nu, planera sina liv tillsammans. Sam är inte längre varg. I stället jobbar han i bokhandeln och skapar sin musik.
Men Grace är sjuk, för första gången sedan hon blev biten som barn.
Våren är på väg och den nyskapade vargen Cole skakar av sig sitt vargskinn, det han så gärna vill behålla, och ställer till bekymmer för Sam. Cole har ett förflutet han försöker fly ifrån - ett som kanske kan rädda Grace.

Jag har ofta upplevt den känsla jag fick av den här boken, när jag läser trilogier - bok två blir en transportsträcka. Även om språket fortfarande är poetiskt vackert och jag njuter av att läsa så här välarbetad text, så känns själva storyn lite tunn. Det händer helt enkelt inte så mycket på de här 300+ sidorna så att jag tycker att det är värt 300+ sidor. Det är samma sak i olika skildringar.
Dessutom bjuder den här boken på hela fyra olika berättare och minst en av dem ser jag som ganska onödig. Jag förstår att Isabel har blivit en viktigare karaktär sedan första boken, men hennes synvinkel tillför inte tillräckligt mycket för att vara intressant. Då är det mer naturligt att Cole får en egen röst, förutom Sam och Grace, eftersom man på så sätt får hans bakgrundshistoria. I mitt tycker blir alltså fyra berättare lite för många kockar för den här soppan, även om det fortfarande anges tydligt vem som berättar just nu - jag fick ändå bläddra tillbaka några gånger för att vara på den säkra sidan.
"Linger" känns väldigt mycket som Sams och Coles bok - det är deras samspel som bär berättelsen framåt snarare än kärlekshistorien mellan Sam och Grace.
Känner också viss tacksamhet för att det inte skapades ett triangeldrama mellan Grace, Sam och Cole. Är innerligt trött på triangeldraman, kan vi väl säga. *vinkar till ungefär alla ya-författare*

Som en del i en trilogi så är jag säker på att "Linger" tillför en hel del till berättelsen, men den var inte helt spännande att läsa, förrän alldeles i slutet. Med viss förvirring kan man kanske läsa "Linger" fristående, men jag har svårt att se det. Den känns så väldig mycket som en bro mellan två andra berättelser.
Mitt betyg blir den här gången 3/5. Trots alla mina invändningar är det ändå en fröjd att läsa den här boken, bara för att språkbilderna är så vackra. Ibland är det poesi i form av sångtexter insprängt i texten till och med, och det greppet känns inte alls konstlat i den här boken - snarare som en förlängning av karaktären. Och ett vackert språk kan lyfta även en transportsträckig text till oanade höjder.

My eyes smarted with the cold. I held my free hand out, palm up, and watched as snow dissolved on my skin.
This was not real life. This was life as watched trough a window. Life watched on televison. I couldn't remember when I hadn't hidden from this.
I was cold, I had a handfull of snow, and I was human.
The future streched before me, infinite and growing and mine, in a way that nothing had ever been before.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Tack för din kommentar.
Reklam och anonyma kommentarer kommer raderas. Så vill du ha ett svar - se till att skriva under.