onsdag 1 juni 2016

"Ljuset vi inte ser" av Anthony Doerr

Jag skriver läsdagbok där jag skriver upp vilka böcker jag läst, vilket betyg jag gav dem och lite kort om vad jag tyckte om boken. Ibland - om en bok berör mig extra mycket - så ritar jag en liten sol kring betyget. "Ljuset vi inte ser" fick en sol.

Bildkälla Goodreads
Marie-Laure bor med sin pappa i Paris. Hon har nyligen blivit blind och tolkar världen med ljud, dofter och beröring. Hennes pappa snidar tredimensionella kartor av hennes omgivning för att hon ska kunna orientera sig.
Werner bor med sin syster på ett barnhem i Tyskland. Han drömmer om ett liv där han inte ska behöva jobba i kolgruvan som tog hans pappas liv. Han vill bli radiotekniker. Det enda sättet att nå den drömmen är Hitlerjugend.
När kriget bryter ut flyr Marie-Laure till den lilla kuststaden Saint-Malo, en stad dit Werner skickas på ett hemligt uppdrag. En stad som totalförstördes i krigets slutskede.

När vi bokcirklade häromsistens så tvekade bokväljaren mellan "Ljuset vi inte ser" och den bok det blev, "Vinterkriget". Den största anledningen till att det blev "Vinterkriget" är att "Ljuset vi inte ser" är en väldigt tjock bok, snudd på 600 sidor. Den är dock väldigt lättläst och har korta kapitel. Det längsta kapitlet kanske var på 10 sidor, så det går fort att läsa. Jag läste ut boken på 4 dagar, men så var den väldigt svår att lägga ifrån sig också.
Man kastas snabbt in i handlingen då boken berättas med utgångspunkt från bombningarna av Saint-Malo och sedan varvas bokens delar mellan tillbakablickar och bombningarna och dess eftermäle.

Det här är en bok som känns både hoppfull och ödesdiger på en gång. Werner särskilt ömmade mitt hjärta för då han är en av alla dessa tusentals som bara gled med i rädsla att utmärka sig och på så sätt råka illa ut. Han vet att mycket av det som sker omkring honom inte är rätt, men vad kan han göra? En berättelse om människans litenhet i det stora och hemska som sker omkring honom.
Och så har vi Marie-Laure och hennes blindhet - hur skrämmande måste det inte ha varit att uppleva ett krig på det sättet? Att inte kunna se utan tvingas att tolka sin omgivning på andra sätt, särskilt när hon är ensam.
Även bikaraktärerna är väldigt bra framställda. Särskilt tyckte jag om Volkheimer och hans trevande vänskap till Werner, och den från första världskriget krigsskadade farbror Etienne.
Boken är på samma gång spännande, rolig och andlöst sorglig. Sista 50 sidorna tog tid för mig att läsa eftersom jag var tvungen att snyta mig och torka tårarna så ofta. En bok som känns, helt enkelt.

"Ljuset vi inte ser" är kort sagt en helt fantastisk bok och jag tycker att ungefär alla ska läsa den. Låt dig inte avskräckas av att den är tjock, det går som sagt lätt att läsa den och man kommer snabbt in i handlingen.
Betyget jag ritade den där solen kring är såklart skalans högsta, 5/5.

Flera timmar senare ser han hur silhuetten av ett plan överskuggar stjärnorna när det hastar österut. Det hörs ett mjukt, svischande ljud när det passerar ovanför dem. Sedan är det borta. Ett ögonblick senare bävar jorden.
Ett hörn av natthimlen, bakom en mur av träd, strålar rött. I det flammande, fladdrande ljuset ser han att planet inte kom ensamt, att himlen vimlar av dem, och att ett tiotal av dem dyker och stiger, färdas snabbt i alla riktningar, och i ett ögonblicks förvirring känns det som att han inte tittar upp utan ner, som om en strålkastare hade riktas mot en kil av blodsprängt vatten och himlen blivit ett hav och flygplanen vore hungriga fiskar som jagade bytet i mörkret.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Tack för din kommentar.
Reklam och anonyma kommentarer kommer raderas. Så vill du ha ett svar - se till att skriva under.