Decemberfavoriter

Årets sista dag. Längtar tills alla smällar från fyrverkerier upphör, eftersom det pangats vilt här den senaste veckan eller så. Särskilt på nätterna när jag vill sova och inte bli bryskt väckt och tro att kriget är här. Längtar tills det blir förbjudet att sälja sprängämnen till privatpersoner, men det kommer väl aldrig ske - tyvärr. Det känns ju sådär när fyllskallar och småglin springer omkring med brinnande och explosiva grejer, liksom. Tråkig som jag är.

Men förutom det så finns det favoriter. Minsann. Och december månads sådana ser ut såhär.

Bok: "The eyes of the dragon" av Stephen King var den som fick högst betyg den här månaden. Har precis räknat ihop mitt år, och mycket riktigt landade det på 55 böcker under 2017, de flesta dessutom riktigt bra.

Fic: Har hamnat i ett träsk av Drarry-fics. Hör av mig när jag kommer upp igen.

Film: Om man har riktigt låga förväntningar och egentligen hellre skulle vilja se en annan film (räcker upp handen), så kan det möjligen visa sig att en film man inte såg värst mycket fram emot ändå var riktigt bra. Jag talar såklart om "Star Wars VIII: The Last Jedi". Såg den på annandan.

Tv-program: Ser ingen ljusning i horisonten på tv-svackan, men så kan det gå. Tittade i varje fall på "Mr. Robot" med älskade maken. Tyckte kanske att den här tredje säsongen var sådär, men bättre än den andra som jag inte var förtjust i. Älskar dock fortfarande den första säsongen.

Nagellack: Det får bli Check out the old Geysirs från OPI. Älskade den där isigt gråblå nyansen och det underbara lila skimret, som var så svårt att få med på bild. Ni får tro mig.

Hudvård: Lade till den här punkten i mina Årsfavoriter, och tänkte att den kunde få hänga med i månadsfavoriterna. Självklart är det arkmaskerna jag fick av Cactus i form av Sheet Happens julbox som är favoriten nu i december. Håller på att provar mig igenom dem, utlåtande kommer när jag är klar.

Upptäckt: Fick bara roliga klappar i år. Fick inte allt jag önskade mig, och dessutom en del som jag inte hade önskat mig men som jag ändå ville ha. Jag visst bara inte att jag ville ha det. På ett ungefär. Så jag upptäckte att ibland känner folk mig bättre än vad jag tror.

Extra speciell rolighet: Förutom att fira jul och hela den där balunsen, så var det sjusärdeles trevligt att träffas i läsecirkeln Plejaderna igen. Älskar min lilla läsecirkel, så fina människor jag har fått i mitt liv.

Mitt eget favoritinlägg: Det var skönt att få vara lite arg på Julmusik, helt klart.

Och det var det hela för i år - hoppas vi ses igen 2018. Till dess önskar jag er ett riktigt gott slut på 2017 och ett underbart år som komma skall, både 2018 och alla åren därefter. Kram!

Månadens nagellack - December

Jag har varit vaken sedan tre i natt, så jag kan väl lika gärna slänga iväg det utlovade inlägget med månadens lack redan nu.
Jag planerar att lacka om till nyårsafton, men det visar jag alltså i januari.

Sista lacket ut i november blev jättetjusiga #5060 från Depend, som har ett namn också! Zodiac dreams. Det kom i en liten specialkollektion med frostiga lack i blå och gröna toner. Fantastiskt snarlika varandra, i varje fall i flaskan, så jag valde ut tre som jag tyckte stack ut lite. Bland annat det här tjusiga lacket då. Och ja, det skiftar lite i lila.

December är en sådan där månad då jag tycker det är ganska lönlöst att bära alltför avancerade lack, med skiftningar som ska fram i diverse ljus. Årets mörkaste månad liksom, och ibland får man vara glad om man ens ser solen en liten stund. Alltså bär jag ofta ganska enkla och ganska mörka lack så här års. Som Keystone från H&M Beauty. Helt enkelt ett mörkt grått krämlack, snudd på svärtat. Kändes inte som en kall grå, utan drog nästan lite åt det bruna hållet.

Försökte mig ändå på att bära några av de mer avancerade lacken, och Howl of the Kubrow från Polish Alcoholic gör sig verkligen inte rättvisa här. Det är ett ljusare grått jellyaktigt lack, med massor av färgskiftande och guldfärgade flakies. Supertjustigt på riktigt, så där så att jag ooh:ade och aah:ade. Får bära det igen när solen inte känns riktigt lika mycket som en myt.

Hade jag bara köpt ett enda lack från Polish Alcoholics höstkollektion så hade det blivit det här. Tur då att det inte blev bara det här, för jag blev faktiskt lite underväldigad av Chains of Harrow. Färgen är en bränd orange som gränsar åt brunt, så där så att det gränsar till att bli en sådan där ful brun som påminner om otrevliga saker. Jag som trodde det skulle vara ett rävrött lack... Massor med gyllene flakies också, och en aning av ett rosa skimmer.

Jag lyckades reafynda det gräsgröna lacket Shamrock'n'roll från H&M Beauty. Hänger inte läpp över det fyndet. Ibland lönar det sig att rota runt.lite.

Check out the Old Geysirs från OPI är nog det ljusaste lacket jag har burit den här månaden, och även att av de snyggaste. En ljus gråblå med ett enastående vackert lila skimmer. Dånade dimpen lite över det, för det var bra mycket snyggare på nageln än vad jag trodde att det skulle vara.

#529 från Depend fick äntligen visa upp sig. En mörkt grå bas med minimala glitter i silver, lila och grönt, om jag inte minns helt fel. Tittade på det med lupp, nämligen. Oftast såg det mest ut som ett svart med silverglitter, men det dolde sig andra färger där alltså.

Det var när jag bar det här som min långfingernagel sprack ganska långt ner, vilket ledde till at jag fick korta ner alla naglarna och blev sur och vägrade måla naglarna på en vecka. Sådan är jag!

Lagom till jul hade min ilska lagt sig lite, och jag lackade med mitt planerade jullack, Cinnamon Sweet från OPI. Det innehåller inget glitter, utan det följde med från topplacket, där sådant tydligen låg kvar i penseln. Attans också! Cinnamon sweet är annars ett rött krämlack, som kanske drar en yttepytteliten aning åt det bruna hållet i vissa ljus.
Kuriosa med det här lacket är att det tydligen är det som bärs av Hayley Atwell när hon spelade Peggy Carter i "Agent Carter", en serie som sorgligt nog lades ner efter två säsonger. Hayley Atwell var nämligen vänlig nog mot cosplayers att twittra ut vilken makeup hon använde i rollen som Peggy Carter, så jag har det från en ganska säker källa, en retweet jag såg på Tumblr back in the day.

Även lacket idag är från OPI, men från Iceland-kollektionen. That's what friends are Thor är ett mörkt brunt lack, det torkar betydligt mörkare än vad det ser ut i flaskan. Superglansigt och fint. Upplever det som ganska varmt  i tonen, och att jag kan se ett lila stråk i det. 

Jag fick halva Tudoresque-kollektionen från A England i julklapp av älskade maken, men jag väntar nog med dem tills ljusförhållandena gör sig förtjänta av så tjusiga lack. Min gissning är att det blir blått eller silver till nyår. Det brukar det bli.

Tror jag ska gå och lägga mig en stund. Känner mig lite vimmelkantig efter att ha varit vaken i 6 timmar, fastän att klockan bara är 9. Ses på söndag.

Årsfavoriter 2017

Sista inläggen för i år ligger på lut i mitt schema. I morgon blir det månadens nagellack, på lördag har jag datorledigt, och på söndag - självaste nyårsafton, blir det december månads favoriter, som jag brukar göra det på månadens sista dag.
I dag blir det årets favoriter. Alltid lika spännande för mig att se vad jag lyckats knåpa ihop för trevligheter under året som gått.

Bok: Jag brukar skriva mer utförligt om böckerna under året i ett sammanfattande inlägg i januari, och planerar att göra så även i år. Min gissning är att jag kommer landa på 55 lästa böcker i år, så jag har en del att välja bland. Känner ändå att "The Scorpio races" av Maggie Stiefvater är en storfavorit från 2017 års bokskörd.

Fic: Jag har läst en hel del sådana i år också, men faktiskt har jag låtit böcker ta en större del av min lästid i anspråk i år. Jag har dessutom ingen sådär given favorit för i år, så jag passar på den i år.

Film: "Dunkirk". Jag förutspådde att den skulle bli årets film för mig, och så blev det. Visuellt helt fantastisk och med en story och ett berättarsätt som verkligen grep tag. Trots att det är en krigsfilm, och om sådana brukar jag tycka inte. Men den här... Jag tror att Christopher Nolan är lite magisk.

Tv-program: Min tv-svacka, som jag varit i sedan i somras, håller i sig. Har sett en del ändå under året. Där utmärker sig "SKAM" som jag kommer sakna innerligt, och "The Handmaid's tale" som är fruktansvärt bra. Jobbig att titta på, men fantastisk.

Nagellack: Eftersom jag inte lackbloggar längre har jag inget Topp 20-inlägg att hänvisa till. Vet inte om jag kommer göra någon topplista alls i år, kommer det en sådan så blir det i januari, precis som med böckerna. Jag har väldigt svårt att hitta en klockren favorit av årets nya-för-mig-lack, men ett som ligger bra till är In Robe and Crown från A England.

Frisyr: Den här punkten har jag tagit bort från mina favoriter egentligen, men den stora grejen i år är väl att jag börjat tvätta håret med schampo igen. Vilket gör att jag kan använda min favorithårolja från Maroccanoil igen, trots att den innehåller silikoner. Annars låter jag håret växa fritt, förutom att jag gjort en uppklippning på det, och jag har inte färgat eller tonat ett enda hårstrå på huvudet i år. Grått är också fint.

Hudvård: Jag har upptäckt förträffligheten med Hyaluronic Acid och syramasker. Favoriterna kommer från The Ordinary och Deciem. Ospännande förpackningar med ett väldigt spännande innehåll, dessutom till ett förträffligt pris. Jag kommer snart lägga en ny beställning där på grund av älskar't!

Upptäckt: Att jag numera är kvällstrött och inte alls en nattuggla som jag alltid varit förut. Samt att jag och rödvin nog inte ska umgås alltför flitigt - eller jag och socker för den delen. Jag har alltså börjat hitta nya begränsningar i mitt liv, och en del av dem vänjer jag mig fortfarande vid. Det kan få ta sin tid, så att det blir rätt och riktigt.

Kläder: Mitt klädkonto ligger lågt. Köper hellre böcker och hudvård. Men jag trivs fortfarande bra i klänningar, gillar urringade ryggar och det ska vara mjukt och färgglatt och gärna mönstrat. Pyjamasar fortsätter att vara favoriter.

Extra speciell rolighet: Jag har sett "The Phantom of the Opera"! Med Peter Jöback! Och Depeche Mode på Friends!

Mitt favoritinlägg: Nu blir det svårt igen... Lite kärleksfullt så där så utser jag inlägget "Bröllopsdag" som årets favorit. Det blir lätt så när man verkligen älskar den man lever tillsammans med, och det gör ju jag. Lyllo mig.

"Lykttändaren" av Pontus Ljunghill

Om man som jag följer "veckans brott" så vet man att Leif GW Person inför julen brukar tipsa om hårda klappar i form av deckare. Nu är ju inte kriminalromaner någon favoritgenre, men GW är ju ändå GW så jag nappade på ett par av de tipsen han gav förra året, alltså inför julen 2016. Som det här, "Lykttändaren" av Pontus Ljunghill.

Bildkälla Goodreads

Stockholm, sommaren 1923. Trettiofyraåriga Julia Ekengren hittas mördad i sin lägenhet. Senast någon såg henne i livet var på midsommarafton. Kriminalkonstapel John Stierna, och hans mer erfarne kollega kommissarie Verner Lydman, sätts på att utreda fallet. Det blir ett svårt pussela att lägga om denna kvinna, som levt ett ensamt liv utan många vänner. Kanske står svaret att finna i hennes förflutna, det som hon försökt lägga bakom sig.

Det kunde man väl slå sig i backen på att jag inte är värst imponerad. Det är ju en kriminalroman och om dem tycker jag nästan alltid sisådär. Även om jag inte lyckas ut vem mördaren är, som i det här fallet. Jag trodde jag visste, men jag hade fel.
Nu utspelar sig boken 1923, och med tanke på hur poliskåren såg ut då är det inte konstigt att det är totaldominans med män. Enda egentliga kvinnliga karaktären i hela boken är offret, och hon är redan död när boken börjar, även om hon får komma till tals i återblickar. Annars är det män överallt och namnen haglar. Så till den milda grad att jag tappar kontakten med de flesta och inte vet riktigt vem som är vem eller vem som gör vad. Det blir rörigt helt enkelt. De två som verkligen utskiljer sig är Stierna och Lydman, som man får lära känna lite närmare, på ett sådant sätt att jag inte skulle bli förvånad alls om de dyker upp fler kriminalromaner med just dess polismän. Om jag kommer läsa dem? Troligen inte.
Det förekommer också en hel del dötext, alltså sådan som inte för berättelsen fram ett dugg, utan snarare stoppar upp texten. Som oändliga miljöbeskrivningar av dåtidens Stockholm, en bror som flyttar till Amerika, ett slagsmål mellan polismän. Lite sådant som bara känns totalt ovidkommande och lite sådant som känns som planterande av karaktärer för en framtid i en annan bok. Annars kan jag inte se syftet med det alls.
Jag suckade en del åt boken den första halvan ungefär, innan utredningen började ta fart ordentligt och det blev någonting som kan liknas vis spännande. Men inte så pass spännande att jag inte kunde slita mig, för det hade jag inga problem alls med.

Mitt betyg på "Lykttändaren" blev det gyllene medelbetyget 3/5.

Jag finns på Goodreads.

Året lider mot sitt slut

Så här på annandagen tänkte jag att det skulle sitta fint med en sammanfattning av året som varit, det är ju snart slut och så där. Lite traditionsenligt kan man kanske säga, eftersom det blir sjätte året jag gör just den här listan. Årets och månadens favoriter kommer lite senare i veckan.

Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Kan inte komma på en enda grej faktiskt.

Höll du några av dina nyårslöften?
Nu avger jag inte nyårslöften, men jag satte upp mål för 2017, det gjorde jag. Och ett av dessa var att äta mer vegetariskt, och det tycker jag att jag har lyckats riktig bra med.

Vilka länder besökte du?
Fortfarande bara Sverige, men det är vackert här så det räcker för mig.

Humor på Vinön. Juli 2017.

Är det något du saknade 2017 som du vill ha 2018?
Det vore ju kul med lite visdom och klarhet. Ett sorts mål för en riktning jag inte riktigt har hittat än.

Vilket datum kommer du alltid minnas?
6 februari, när jag fick ett mycket positivt besked som påverkade både mig och mina barn.

Vad är det bästa som hänt dig under året som gått?
Det är nog faktiskt det där provresultatet. Stor sten som lyftes bort från mina axlar. Enorm, rentutav.

Vilket var ditt största misstag?
Jag vet inte. Har säkert gjort en massa, men inget som direkt grämer mig.

Vilket var ditt bästa köp?
Oj. Fiber till huset, kanske. Känns som en bra investering.

Vad spenderade du mest pengar på?
Skulle förvåna mig om svaret här inte är böcker. Jag gillar böcker. Drömmer fortfarande om ett bibliotek med bokhyllor på minst tre väggar.
Fast egentligen - fibern till huset kostade mer, men det är ju inte bara till mig. Samt att det är älskade maken som står för merparten av kostnaden där.

Vad gjorde dig riktigt glad?
Små ögonblick när man bara känner den där kärleken. Som att få en kram av sonen, eller en blick från älskade maken, eller en vacker papperstrana av Lilla E. Det är sådant jag minns bäst. Det lilla.

Mådde du bättre eller sämre 2017 än vad du gjort tidigare år?
Bättre.

Finns det något du önskar att du lagt mer tid på?
Biobesök.

Finns det något du önskar att du lagt mindre tid på?
YouTube. Kan vara ett farligt kaninhål att ramla ner i, har jag märkt.

Blev du kär?
Ja. Blir omkär i älskade maken mest hela tiden.

Vilket program var bäst på tv?
"The Handmaid's tale". Har skaffat boken nu också. Ska bara våga läsa den.
Och "SKAM", så klart. Team Evak forever.

Hatar du någon som du inte hatade förut?
Jag har ju hatat Donald Trump ett par år nu, men annars nej. Korkade jävla amerikaner...

Vilken var bästa boken du läst under året?
Jag har hittills i år läst 53 böcker, och många av dem har varit väldigt bra. Vissa har kännts rätt så djupt in i själen att läsa också, på både gott och ont. Den bok jag tänkt mest på efteråt är "A little life" av Hanya Yanagihara, men den är för den skull inte bäst på grund av att den fick mig att må rätt dåligt. Så mitt svar här blir faktiskt "The Scorpio races" av Maggie Stiefvater. Försöker få Lilla E att läsa den, men hon är upptagen med Harry Potter just nu.

Önskade du dig något som du fick?
Har fått fina presenter under året, så är det. Men en önskan som inte slogs in i paket, men som ändå infriades, var den att Daniel Craig ska spela James Bond även i den 25:e Bond-filmen, som kommer 2019. Efter det är det dags att spekulera i vem som blir den näste Bond på riktigt. Hoppas på Idris Elba.

Önskade du dig något som du inte fick?
James Bond-boxen. Om vi ska fortsätta på temat. Samt en bra adaption av "The Dark Tower". Känner mig nästan förråd av den filmen som kom. Jädra dravel.

Vilken var årets bästa film?
"Dunkirk".

Vilka var de bästa människorna du träffade?
Min familj och mina vänner.

Hur skulle du beskriva din klädstil?
Bekväm, mjuk, färgglad, mönstrad.

Vad fick dig att må bra?
Beröring, egentid, tystnad, meditation, och att tacka nej.

Vilken kändis var du mest sugen på?
Tom Hardy är ju bra söt alltså.

Vem saknade du?
Eva. Och Fantastiska Fyran.

Vilken var din bästa månad?
Eh.... Pass?

Finns det något du skulle kunna ha gjort bättre?
Ja verkligen.

Hur kommer nästa år att skilja sig från 2017?
Det har ju redan startat, i och med det nästa revolutionerande uppropet #metoo, och jag hoppas innerligt att det kan få fortsätta med det. Det behövs verkligen en omskakning i samhället, en ögonöppnare för hur jävla jobbigt det faktiskt är att vara en kvinna, ha en kropp, och vilja röra sig i samhället. Största delen av min ångestproblematik har sitt ursprung i att jag kränktes, redan som barn.
Till det sämre tror jag tyvärr att SD kommer få ännu mer platser i riksdagen, efter valet nästa år. Jag har på riktigt drömt mardrömmar om att Jimmie Åkesson blir statsminister. Det vore lika illa som Trump i USA. Let's not go there.

God jul!

Nu ska jag traska hem till min lilla mamma och min lilla pappa och göra julgodis. Det betyder att jag straxt kommer stänga av min dator, och jag tror minsann inte att jag kommer slå på den igen innan pyjamasdagen, men jag kan så klart ha fel i det.

Vill ändå passa på att önska er en riktigt god jul, eller vad ni nu firar eller inte firar, och ett alldeles förträffligt gott nytt år. Ta hand om er och ta det lugnt, så ses vi när tomten har tagit semester igen.
Puss och kram!

Julen står så grön och grann i stugen. Fast vår är gjord i plast, på grund av vill inte ha "nöjet" att sopa barr till midsommar...

"A darker shade of magic" av V.E. Schwab

Ibland tar det förvånande lång tid att läsa en bok som det egentligen borde gå på ett litet kick att läsa för en bokplöjare som mig. Vi kan kanske skylla på att jag hade migrän i helgen och inte orkade läsa ett dugg för att det kändes som att mina ögon brann, eller på att jag hamnade i en fic-läsar-rush som inte gått över än. Eller bara på att jag har haft svårt att motivera mig till att hålla i en bok i största allmänhet. En liten lässvacka i miniatyr så där.

Nåväl, det tog alltså 11 dagar att läsa "A darker shade of magic", en bok på drygt 400 sidor. Det borde ha tagit max 5 med min normala takt, men alltså icke denna gång. Och det beror inte på att boken är dålig.

Bildkälla Goodreads

Kell är en av endast två antari, magiker med förmåga att färdas genom dimensionerna till de olika London som finns. Det finns Gråa London, vårt London som inte har någon magi att tala om, men dock en galen kung - George III. Så finns Röda London, det London som Kell bor i och där människor och magi lever i symbios. I Vita London härskar magin och magiska krig rasar. En gång i tiden fanns även Svarta London, som förstördes av mörk magi.
Kells uppdrag består i att färdas med brev mellan de olika kungahusen i de olika versionerna av London, men han har även en bisyssla - att smuggla föremål över gränserna, något som är strängt förbjudet.
En dag blir han lurad att smuggla ett föremål från Svarta London. Han flyr till Grå London, där han stöter på Delilah Bard, en efterlyst rånare och ficktjuv.

"A darker shade of magic" är den första boken i en trilogi. Den här första boken skulle kunna fungera som en ensambok, om man så vill, men jag kommer läsa de andra två delarna också. Det här var alltså inte alls ett avskräckande möte med Kell och kompani, jag var nog bara lite trött.
Jag hade dock en aning svårt att komma in i boken. Jag gillade bäst att följa med Kell, kanske också Lila, men det var fler perspektiv än så i den här boken och kände lite att jag blev en aning trött på det efter ett tag. Normalt brukar jag inte ha något emot multiperspektiv, men här ville jag inte riktigt ha det. Tydligen.
Annars var boken inte alls svår att läsa eller att komma in i. Jag var inledningsvis lite rädd för att det skulle bli förvirrande med de olika London-versionerna, men det var ingen större fara med det bara man fick det förklarat för sig.
Ibland kunde det kanske kännas lite väl övertydligt i vissa saker, och det bäddas för saker i den här första delen som man inte bara anar ska dyka upp i de kommande två delarna - man vet att de kommer.
På det stora hela känner jag att det varit ett trevligt första möte med V.E. Schwabs författarskap, som jag hört så mycket om i sociala medier det senaste året. Hon har gett ut en hel del böcker både som V.E. Schwab, som är hennes vuxnare böcker, och Victoria Schwab, som är mer åt young adult-hållet. Jag gissar att jag kommer läsa duologin "Monsters of verity" också, som även den hyllats i sociala medier. Hon verkar inte finnas översatt till svenska, och det är ju synd. Något förlag borde verkligen fixa det.

Jag hade lite svårt att sätta betyg den här gången. Jag landande på 3,5/5 till slut, men jag känner att det hade blivit ett högre betyg om inte min läsning dragit ut så på tiden. Med mitt vanliga schwung hade jag kanske till och med älskat boken, men nu hade jag lite svårt att lära känna karaktärerna ordentligt och verkligen förälska mig i berättelsen. Förutom Kell. Honom är jag typ småkär i.
Dessutom - hur snyggt är inte omslaget? Supersnyggt! Jag älskar't, och de andra två böckerna har matchande omslag, som jag känner behöver pryda min bokhylla. Å det snaraste.

∾∾∾

Kell wore a very peculiar coat.
It had neither one side, which would have been conventional, nor two, which would be unexpected, but several, which was, of course, impossible.
The first thing he did whenever he stepped out of one London and into another was take off the coat and turn it inside out once or twice (or even three times) until he found the side he needed. Not all of them were fashionable, but they each served a purpose. There were ones that blended in and ones that stood out, and one that served no purpose but of which he was just particulary fond.
So when Kell passed through the palace wall and into the anteroom, he took a moment to steady himself - it took it's toll, moving between worlds - and then shrugged out of his red, high-collared coat and turned it inside out from right to left so that it became a simple black jacket. Well, a simple black jacket elegantly lined with silver thread and adorned with two gleaming columns of silver buttons. Just because he adopted a more modest palette when he was abroad (wishing neither to offend the local royalty nor to draw attention) didn't mean he had to sacrifice style.

∾∾∾

Jag finns på Goodreads.

Julmusik

Så. Som vi alla vet så är det snart jul - igen. Det blir det varje år, liksom. Och med julen så kommer de. Julsångerna. På radio. På tv. På julkonserter och skolavslutningar och luciatåg. Somliga är riktigt trevliga och välkomnas med öppna armar varje år. Vissa andra är en jävla plåga.

Så här är den, min lista på 6 julsånger som jag älskar att hata. Och bara för att jag inte tycker om dem, så är det helt okej med mig om du gillar dem - sjung dem bara inte i min närhet.

• Triad - "Tänd ett ljus". Alla som känner mig vet att jag kastar mig över radion för att stänga av, eller skriker TYST! så fort det där första dom-dom-dom-domandet sätter igång. Jag. Avskyr. Den. Med en hetta som av tusen solar. För att göra saken ännu värre så envisas gärna entusiastiska lärare med att få sina stackars elever att sjunga den på skolavslutningar, och det är faktiskt en ganska svår sång att få till. De värsta versionerna av "Tänd ett ljus" har jag således hört på barnens skolavslutningar, sådär entonigt och uttråkat som bara ett gäng 9-åringar kan få till det.

• José Feliciano - "Feliz Navidad". Nej. Bara nej. Ta bort den. Att älskade maken tycker om att sjunga den men byta ut texten mot nonsensord gör inte saken bättre. Ta bort den, sa jag.
  
• Good Harvest - "Last Christmas". Hur man förstör en av mina favoritjulsånger och gör den till en slemmig ballad i countryanda - och med stämsång. Varför? George Michael gråter i sin himmel, och jag svär åt radion här på jorden.
  
• Just D - "Juligen". Den var inte ens bra och/eller rolig när den kom på 90-talet. Så här 20+ år senare har den fortfarande inte blivit det. Finns det verkligen inga nya julsånger?
  
• Chris Rea - "Coming home for Christmas". Alltså - det går bra för mig om du håller dig borta. Långt, långt borta. I en annan galax kanske?
  
• Werner & Werner - "Vår julskinka har rymt" ... Och släkten kommer om en timma? Kanske en aning sent att julgrisen då? Kan en tycka. Bara en av anledningarna till att jag inte orkar lyssna. De "tyska" brytningarna är en annan.

Finns det inga julsånger jag tycker om då? Självklart finns det det. Som de här 10.

• Sofia Karlsson - "Frid på jord". Väldigt finstämd a capella-sång.
  
• John Lennon - "Happy x-mas (War is over). Man kan ju hoppas.
  
• Wham! - "Last Christmas". Som den ska låta, helt enkelt. The original and best.
  
• Alla Fagra - "Vintern ska värma våra fötter". Lite oväntad favorit för mig, med sina folkmusikstoner, som jag i vanliga fall inte direkt gillar. Men här funkar det oväntat bra.
  
• Lars Vegas Trio - "När får vi klapparna?". Hela Lars Vegas Trios julskiva "Lars Christmas" är ett måste för familjen i jul, och det här är en av de stora favoriterna. Vi sjunger glatt med.
  
• The Pogues & Kirsty MacCall - "Fairytale of New York". Inte direkt sockersöt. Säkert därför jag gillar den så.
  
• Bing Crosby & David Bowie - "Peace on earth/Little drummer boy". Ingen jul är komplett utan denna klassiker i mina öron.
  
• "Gläns över sjö och strand" Antal gånger jag har suttit på diverse julkonserter och gråtit lite vackert stillsamt när den här framförts? Och med vackert och stillsamt menar jag "så att snoret rinner". Ingen vet.
  
• Annie Lennox - "Silent night". Jag tycker det är något så fridfullt över den här sången. Gillar den både på svenska och engelska, men det är ju något särskilt med Annie Lennox, det är det. Särskilt när hon tar i från tårna så där.
  
• "O helga natt". Min absoluta favoritjulsång. Jag har en julspellista på Spotify där "O helga natt" är med i väldigt många olika versioner, på tre olika språk. Men den versionen som var med i säsong tre av "Skam" är ju bra fin alltså. Då framförd av Nils Bech.

Se inte videon ovan om du inte sett säsong tre av "Skam" men planerar att gör det. Scenen är direkt från serien och smockfull med spoilers. 

Lägesrapport

Snacka om sämsta helgen ever.
Vaknade i lördags med ont i nacken och huvudvärk. Fick smärtstillande gel inmasserat av älskade maken, tog en tablett och gjorde mig fin, för jag skulle jobba. Hade några trevliga jobbtimmar, trots den där molande värken i skallen, men där tog det stopp.
Kom hem och bara stod och stirrade i hallen. Fick en kopp kaffe och en tablett till av älskade maken. Sminkade av mig illa kvickt och bytte om till pyjamas. Gick och lade mig halv sju. Kunde dock inte somna riktigt för att jag hade så ont. Försökte titta på kvällens filmval, "Alien Covenant", men det gick inte. För högt, för ljust, för flimrigt. Den migränen alltså. Gick och lade mig och grät i stället. Somnade någon gång efter att älskade maken kommit och lagt sig han med.

Vaknade igår. Fortfarande med huvudvärk och ont i nacken. Fick under dagen massage av älskade maken flera gånger - han hittade en massa punkter i halsen som jag skrek av när han petade på dem, så jag tror vi hittade epicentrum. Spenderade hela söndagen med att tupplura, spela spel på mobilen och allmänt vegetera. Så all den där läsningen jag hade tänkt spendera helgen med blev det inget av. Läste två kapitel innan det började hamra i huvudet. Jag som hade tänkt läsa ut boken. Tack för det...

Vaknade idag. Gissa vem som har ont i andra sidan av nacken idag? Just det.
Dessutom har jag mens.
Sämsta helgen ever. Jag sa ju det.

#PoorLittleBunny

FredagsFilmen: Star Wars - The Last Jedi

Den som trodde att jag skulle skriva om någon annan film än den åttonde delen i Star Wars-sagan idag, trodde fel. Jag menar - vad annars skulle jag skriva om? Jag lever trots allt ihop med en Star Wars-fantast.
Själv är jag kanske inte riktigt lika entusiastisk, till och med hade jag tröttnat lite på filmen sisådär tre månader innan den ens hade premiär, på grund av att det skrevs och pratades om den över.allt. Orka. Det finns ett gäng andra filmer jag betydligt hellre skulle vilja se, men "The Last Jedi" kommer bli familjens biobesök den här månaden. Troligen någon gång i mellandagarna, för vet ni hur dyrt det är att gå en familj på 5 personer och se en sådan här film? Asdyrt, är svaret. Nästan 800 spänn, innan vi ens kommit in i kiosken och gått lös på popcornbyttorna. Tack för momshöjningen, staten. Verkligen.

Bildkälla WallpapersDen

Jag vet egentligen inte ett dugg om handlingen i den här filmen. Rey ska väl fortsätta utveckla sina jediförmågor tillsammans med Luke Skywalker, och så antar jag att det kommer vara en massa stridigheter mellan rebeller och Imper... förlåt, The First Order - ungefär som vanligt. Och så är det visst med någon varelse som heter Porgs som die hard-fansen är rädda för att de ska bli den här trilogins ewoks. Jaja, det lär väl visa sig.

Det som lockar mig mest med den här filmen är faktiskt att den blev Carrie Fishers sista. Men jag skulle utan större problem kunna vänta till dvd:n. Törs man säga det när man delar dubbelsäng med en Star Wars-are? Ja, det törs jag. Det har jag gjort, till och med.
Missförstå mig rätt, jag gillar Star Wars jag med, men det har blivit lite för mycket av det goda, känns det som. Jag är mätt på det. Om jag är sugen på Han Solo-filmen som kommer nästa år? Nej. Inte värst. Men det är ju ett år kvar, så det kan ändra sig.

"The eyes of the dragon" av Stephen King

Det här var ingalunda första gången jag läste "The eyes of the dragon", snarare fjärde - eller femte. Det var dock förta gången jag läste den på engelska. Mitt ex av "Drakens ögon" är tämligen sönderläst, så den här gången när jag stod på Science Fiction-bokhandeln i Gamla stan och fingrade på en engelskspråkig version, så valde jag att köpa i stället för att ställa tillbaka i hyllan. Smart av mig.

Bildkälla Goodreads

Kungadömet Delain skakas av mordet på sin kung. Han har helt tydligt blivit förgiftad av ett mycket ovanligt gift. Alla misstankar riktas mot den äldste sonen, tronföljaren Peter.
Snart sitter Peter fängslad i nålen, högst upp i det högsta tornet i staden. Bara han vet hur oskyldig han är, men för att ha en chans att bevisa sin oskuld behöver han fly. Peter smider en plan, men han kommer bara få en chans att utföra den.
Samtidig lurar Flagg i skuggorna. Kungens magiker och främste rådgivare, som har en enda plan i sinnet - att störta det lyckliga kungadömet Delain in i mörker.

Man kan ju kanske gissa att min kärlek till den här boken är stor - det är ju trots att fjärde (eller femte) gången jag läser den.
Den känns både väldigt annorlunda mot Kings andra böcker och samtidigt i precis hans stil. Vi har bland annat det utförliga beskrivandet av miljöer och karaktärer, även sådana som bara passerar förbi.
Själva berättarstilen känns dock annorlunda, lite som en sagoberättelse. Det känns lite som att "The eyes of the dragon" skulle kunna vända sig till en yngre publik än den här 46-åriga tanten, men snarare är det nog så att den kan tänkas tilltala en väldigt stor åldersgrupp. Jag har tipsat Lilla E som den här, men hon har så full tbr just nu att den i så fall får vänta ett tag. Men nyfiken blev hon.
"The eyes of the dragon" är kort och gott en bra fantasy.

"The eyes of the dragon" är också en sådan där bok som jag älskar lite granna extra bara för att det finns så många referenser till andra av Kings böcker i den, främst till den av mig högt älskade Mörka Tornet-serien (läs böckerna - undvik filmen). Flagg som är den här bokens bad guy, axlar samma roll i Mörka tornet och i "Pestens tid". Bland annat. Han rör på sig, den där elakingen.

Korta, bläddervänliga kapitel och illustrationer genom hela boken bidrar även det till den där sagobokskänslan. Det är lättläst och spännande.
Mitt betyg blev 4/5.

∾∾∾

Once, in a kingdom called Delain, there was a king with two sons. Delain was a very old kingdom and it had had hundreds of Kings, perhaps even thousands; when time goes on long enough, not even historians can remember everything. Roland the Good was neither the best best nor the worst King ever to rule the land. He tried very hard not to do anyone great evil and mostly succeeded. He also tried very hard to do great works, but unfortunately, he didn't succeed so well at that. The result was a mediocer King; he doubted if he would be remembered long after he was dead. And his death might come at any time now, because he had grown old, and his heart was failing. He had perhaps one year left, perhaps three, Everyone who knew him, and everyone who observed his grey face and his shaking hands when he held court, agreed that in five years at the very most a new King would be crowned in the great plaza at the foot of the Needle... and it would only be five five years with God's grace. So everyone in the Kingdom, from the richest baron and the most foppishly dressed courtier to the poorest serf and his ragged wife, thought and talked about the King in waiting, Roland's elder son, Peter.
And one man thought and planned and brooded on something else: how to make sure that Roland's younger son, Thomas, should be crowned King instead. This man was Flagg, the King's magician.

∾∾∾

Jag finns på Goodreads.

Soundtrack of my life

Allie X - Hello

I'd heard goodbye, goodbye, over and over

I went hollow

I lost my mind, my mind

Life was a bitter pill to swallow

And though I wanted affection, I was tired of rejection

I kicked the habit

Yes, I put love on the shelf and agreed with myself

I'd never have it

It's like you knew

And you came out

Out of nowhere and into my life

It took you a while

But you found me

Now I'm sure that I'm gonna survive

And it started with a hello

Take the lead and I will follow

I could love you for the rest of my life

Don't you ever let me go

And it started with a hello

I could be your superhero

I could love you for the rest of my life

Don't you ever let me go

I was behind, behind

Now I wish I had fasted forwards

All of this time, this time

You have been right around the corner

Next time the doctor tells me I have to swallow a pill

To put it in perspective

I'll tell her everything's coming up roses

Shockingly better than I expected

'Cause I was a fool

For believing

There was no one

Who could change my life

'Cause now you've arrived

You revived me

Now I'm sure that I'm gonna be fine

And it started with a hello

Take the lead and I will follow

I could love you for the rest of my life

Don't you ever let me go

And it started with a hello

I could be your superhero

I could love you for the rest of my life

Don't you ever let me go

Go

Don't you ever let me go

It's finally real

I've found my fantasy

Remember that day

When I heard you say

Hello!

Take the lead and I will follow

I could love you for the rest of my life

Don't you ever let me go

And it started with a hello

I could be your superhero

I could love you  for the rest of my life

Don't you ever let me go

Go

Don't you ever let me go

What I eat in a day #17 - Decembermåndag

Eftersom det är tisdag idag och rubriken säger måndag, så kanske det är lätt att gissa att det här är vad jag åt igår. Det märks att det snart är jul, för det känns som att jag slarvar, men det är som det är med den saken.

Frukost, du ljuvliga! Yoghurt parfait, kallas det här bland alla FoodTubers jag tittar på. Ooookej? Yoghurt med bär och granola kallar jag det. Roade mig dock med att varva bär och yoghurt och låta de frysta bären tina i kylskåpet under natten. I botten är det blåbär, i mitten granatäpplekärnor, på toppen hallon och hemgjord granola. Till det en D-vitamin och som alltid te.

Hade inga planer alls för vad jag skulle äta till lunch men en titt i kylen inspirerade fram den här skapelsen. Bakad sötpotatis med fräst grönkål, hummus, rökt cheddar och min nya besatthet - srirachamajonnäs. Jag blev precis sådär mätt att det bara var behagligt att ha magen full.

Dagen innan hade vi varit på julmarknad i Wadköping (sista gången för i år nu på söndag), där vi bland annat köpte den där rökta cheddarosten jag nämnde ovan. Och brända mandlar. De är såklart allra godast när man precis köpt dem och de fortfarande är varma, men de duger dagen efter också. Så pass att ni får gångra den där näven med tre, sedan fick Chilipojken befria mig från resten.
Och Cullen är en blurrig linslus.

Här är en annan sak ni får gångra med tre, bara för att det är så tråkigt att lägga upp en bild med samma mugg på tre gånger. Jag drack alltså tre koppar te under eftermiddagen. Kände mig lite frusen, helt enkelt. Samt att te är livets dryck.

Äter jag ingen annan kvällsmat är risotto med citronpesto? Jodå, men det är ju en favoriträtt, så här är den igen. Fick dock klagomål igår på att vi aldrig äter annan risotto numera,så jag får kanske variera mig lite bättre.

På Lilla E:s begäran drack vi glögg och åt pepparkakor med blåmögelost. Samt att jag provsmakade mitt nybakade bananbröd med lite smör på. För just det här bananbrödet är ett sådant som är mer som bröd än som kaka, och precis vad jag ville ha. När man har ett par brunprickiga bananer så...

Tre tomma no. 43

När man tror att man precis fixat en ny Tre tomma och det visar sig att man har haft en väntandes i lådan ett tag. Så pass att det inte är jättelångt kvar tills det blir ännu en. Oops!

Kicks. Thirsty skin? Moisture serum.
Det här serumet gillar jag väldigt mycket, och jag gissar att det kommer hem till mig fler gånger. Just nu har jag dock inte en ny, utan använder andra serum och oljor i mitt vintertorra ansikte. Men visst ger det en del hjälp på traven åt torra plyten, det gör det. Extra plus för en behaglig doft, lite gurka över den.
Plaståtervinning.
Betyg 4,5/5

Kicks. Ready, set, Glow! Vitamin C. Face tonic.
Jag har svårt att vara utan den här, så är det. Nu är jag inte utan den heller, men eftersom jag var fattig/snål när den här och dagkrämen började sina samtidigt, så köpte jag ett prova-på-set där det dessutom följer med en nattmask och en ögonkräm i samma serie. Bra sätt om man vill testa om en serie funkar för en, och Vitamin C-serien och jag har blivit goda vänner på det sättet.
Jag kommer så klart köpa en fullstorlek igen, om inte Tomten lägger en under granen.
Plaståtervinning.
Betyg 5/5

Lumene. CC Color Correcting creme. Light.
Om jag har sminkat mig när jag gjort mina Dagens, så har jag den senaste tiden använt denna CC creme. Nyansen funkar finfint på mig, och jag gillar resultatet jag får, samt hur pass lättapplicerad den är. Påstår sig vara 6 in 1 som foundation, concealer, primer, illuminator, long wear och SPF 20. Jag tycker de infriar de påståendena väl.
Trots att den här inte är slut så åker den ändå i soporna nu, då den blivit lite för gammal för att det ska kännas okej att ha den i ansiktet. Kollade precis på bäst-före-datum och den gick ut i december. 2016... #NärManInteSminkarSigSåOfta
Jag kan tänka mig att köpa den igen, men just nu har jag en annan foundation till de fåtal tillfällen jag sminkar mig. Jag tror att de har bytt förpackningar på hela Lumenes sortiment också, så det ska ju till att jag hittar den också.
Brännbart avfall, då det finns produkt kvar i tuben, annars hade det varit plaståtervinning.
Betyg 4/5

FredagsFilmen: God's own country

"God's own country" känns för mig lite som filmen som kom undan. För det första kröp den långt under min radar tills jag råkade få se en trailer, på Instagram av alla ställen. Jag tyckte genast att filmen verkade klart sevärd, och kollade upp ifall den skulle kunna tänkas gå upp på bio i min lilla byhåla till storstad. När det gäller film på bio lämnar nämligen Örebro en hel del att önska, bara en massa Hollywoodtjafs hela tiden. Så nej, självklart skulle den inte gå upp på Filmstaden. Men! Den skulle visas på den lilla kommundrivna biografen, där det finns chans att få se pärlor.  Jippi!

...så hanns det inte med, det blev sjukt, det blev stressigt, det blev socialt overload, det blev konstiga tider filmen gick på. Så jag får nog vackert vänta på dvd-släpp i varje fall. Sablars! Den går förvisso två gånger till, varav båda är efter att en stor film som rimmar på Tar S'mores har premiär. Så jag gissar att det kommer bli den filmen i december och inte "God's own country". Fan också!

Bildkälla Teaser Trailer

Johnny Saxby är en ung bonde på landsbygden i Yorkshire. Han har fått ett stort ansvar på gården efter att pappan blivit sjuk. För att döva frustrationen av sitt liv, dricker han alldeles för mycket och ägnar sig åt engångsligg.
När det är dags för lamning på gården anställs Gheorghe, en rumänsk immigrant, för att hjälpa till. Johnny är till en början motvillig till Gheorghes närvaro, men de två kommer varandra nära.

Självklart har filmen kallats för en brittisk "Brokeback mountain". Det handlar ju trots allt om två män som inleder ett förhållande, i lantlig miljö. Men ungefär där har jag fått uppfattningen att likheterna upphör. Johnny har inga problem med att acceptera sin sexualitet nämligen, han har redan kommit ut när filmen tar sin början.

Varför vill jag se den då? Om jag det visste. Jag tycker helt enkelt bara att den verkar vara väldigt bra. Och även om jag har förstått det som att regissören jobbat hårt för att få till Yorkshire som skitigt och kallt, så har jag ändå en förkärlek till storslagna Brittiska landskap, som jag anar kommer vara väldigt maffigt fotograferade. Men jag kan ha fel, "God's own country" kan ju vara en riktigt dålig film. Men jag tror inte det.

Unboxing

För några veckor sedan gjorde jag en önskelista här bloggen. Bland de saker jag önskade mig var en box med arkmasker från Sheet Happens. Om man kikat in på kommentarerna som hör till det inlägget så vet man att jag började gråta. Varför då? Jo, för att världens mest ostickiga Cactus har gjort det igen. Jag vet inte vad jag har gjort för att ha fått en så fin människa i mitt liv, men det måste ha varit något väldigt bra. Hon beställde nämligen Sheet Happens julbox och skickade den till mig. Alltså. Jag finner inte ord för hur tacksam jag är. Tack Cactus!

Jag lovade henne en unboxing på bloggen, och den kommer här.

Om ni redan har sett decemberboxen på sociala medier så ser ni att julboxen ser precis likadan ut. Jag tycker att den är så himla söt! Undrar vad jag ska ha i den när jag använt upp maskerna, för spara den ska jag.

När man öppnar lådan möts man av ett kort, och under pappret ligger maskerna. I det här fallet var de 6 stycken, samt ett par extra presenter.

En liten lapp där maskerna presenteras mer utförligt, så man vet man har planerar att lägga i ansiktet.

Jag trodde det har var en jättesöt pin, men det är en jättesöt liten make up-spegel. Lägger jag snabbt ner i min make up-väska.

Masken med igelkotten på är från Skin79, en Clean-on 2 step nose pack, som ska hjälpa till att ta bort pormaskar och rensa porerna på näsan. Den kommer jag till Lilla E, för hon har lite mer problem med pormaskar på näsan än vad jag har.
Snail bee High content mask från Benton är jag nästan lite rädd för. Snigelslem och bigift. Låter läskigt, men ska hjälpa hud som är stressad och/eller skadad.
Dessutom ett litet prov på en kroppslotion från Etude House. Det står Pina Colada på den, så jag förväntar mig att den kommer dofta tropiskt och mycket kokos.

Manefit Nutrition and vitalizing honey mask har jag faktiskt provat förut, och jag älskade den! Den doftar precis sim honung. Så där så att man vill äta den. Honung är välkänd hjälp till torr hud, och den här känns perfekt nu i vinter.
Aqua skin soloution hyaluronic acid mask från Sally's Box är jag supernyfiken på. Den åker nog på först. Hyaluronic acid är superbra på att återfukta huden, och jag älskar att fuktboosta mig, året runt. Använder HA dagligen, så det här kommer bli extra gosigt, känner jag.
Fresh garden aloe mask, även den från Skin79 är också en sådan där ask jag troligen kommer använda ganska snart. Jag älskar nämligen aloe också, men så är det när man dras med känslig hud som ofta blir fattig på fukt.

Sist men inte minst, alltså jag swoonar bara över frpackningen på den här! Caviar and taro facial mask från Maskingdom ska verka anti-aging, vilket den här tanten tackar för. Om jag förstått det hela rätt är masken motivmålad med sojabläck, och bara det väcker min nyfikenhet. Undrar just hur jag kommer se ut.

Det var innehållet i min lilla låda. Superfint!
Stort tack och jättekram till dig, Cactus. 💖

Plejaderna om "Färjan" av Mats Strandberg

Inlägget innehåller en aning av en spoiler, läs på egen risk.

När man hade planerat att skriva ett inlägg en viss dag, gjorde annat den dagen och sedan glömde bort det - jag om senaste Plejadträffen. Nu var den inte så länge sedan, i lördags faktiskt (en dag som jag för övrigt har en formidabel backlash på) så jag har det mesta i färskt minne fortfarande.

Vald bok den här gången var egentligen inte alls "Färjan", men det slutade med den ändå eftersom den bok som egentligen valts hux flux inte fanns att få tag på längre. Så kan det gå. Värdinnan var trots allt nöjd med sitt val, och bjöd på pepparkakor i sådana mängder och variationer, att jag tror att jag svettades pepparkaksessens sedan.

Bildkälla Goodreads

Färjan Baltic Charisma lämnar Stockholm för sin resa mot Finland, med 1200 passagerare ombord. Passagerare som tänker lämna vardagen bakom sig och släppa sina hämningar. Men det finns något ondskefullt ombord på just den här resan. Mitt på Östersjön finns det ingenstans att fly.

Jag hade hört en hel del om den här boken innan jag läste den och jag såg fram emot att få sätta tänderna i den. Det mesta jag hade hört var att Mats Strandberg kallades för en svensk Stephen King, och att folk inte vågade åka båt efter att ha läst boken. Erkännas ska att jag inte heller är sugen på att åka båt, men det har jag å andra sidan aldrig varit. Jag har befunnit på Ålandsfärja enbart i syfte att ta mig till Åland. Jag känner mig som den enda i Sverige som aldrig åkt på fyllebangkryssning på Östersjön, och det är ingenting jag saknar.
Boken är väldig lättläst med korta kapitel som ger det där bläddervänliga intrycket. Det är fina personporträtt och miljöbeskrivningarna känns i toppklass. Personporträtten är de som gav mig mest King-vibbar faktiskt, förmågan att väcka liv i alla gestalter, även sådana som är osympatiska eller som bara har en liten roll i bokens handlingen. Vissa personer hejar man lite mer på och vissa vill man ska gå en ond, bråd död till mötes. Varje kapitel har en ny person som berättare, men det anges i kapitelnamnet så det är plättlätt att hänga med.

Två kapitel in var jag fast i "Färjan". Jag älskade den och var övertygad om att jag satt och läste ännu en femma. Den känslan bestod till halvvägsmarkeringen ungefär. Sedan blev det för mycket och alldeles för repetitivt, i varje fall för några av oss, mig inräknat. Det blev liksom släbbigt och äckligt, så där så att man nästan mådde illa - och inte på ett mysrysligt sätt. Så gick läsningen betydligt trögare på slutet också, helt enkelt för att det inte var så roligt längre.
Det känns ungefär som att varenda kliché från skräckfilmer är med, samt att man lyckats klämma in så många populärkulturella referenser att det till sist blir tröttsamt. Och nu kommer spoilern! Vampyrerna i den här boken känns som en mix av vampyrer och zombies som vi är vana att se dem på film och tv, och läsa om dem i böcker. Det är en omättlig blodtörst och ett klippande med tänderna som för tankar till zombies, odödlighet om man inte "förstör hjärtat eller hjärnan". Jag känner igen vampyrer från klassisk vampyrmyt, Dracula, Twilight, Underworld och allsköns andra ställen. Det känns helt enkelt inte värst nytt. Dessutom lite snopet för mig som hoppades på en seriemördare lös på en båt.
Det här med att folk säger att de inte vågar båt efter att ha läst "Färjan" förstår jag inte heller. För att man är orolig för en zombieapokalyps när man är ombord? Varför inte vara rädd för något som verkligen skulle kunna hända. Färjan används här som ett sätt att få ett slutet rum, på ett mycket smart sätt. Vilket i sig för tankarna till Agatha Cristie...

Betygen var av likartad grad, förutom att en av oss fullkomligt avskydde boken och ansträngde sig för att dra ner betyget. Att "Färjan" fick 1,5/5 i betyg av henne berodde enbart på att hon inte avskydde den fullständigt, bara till mesta delen. Vi var fem stycken som lämnade betyg i lördags, och då hamnade medelbetyget på 3/5, som också är samma betyg som jag gav boken i slutändan. Den rasslade ner en hel del från det första intrycket med andra ord.

∾∾∾

Baltic Charisma byggdes 1989 i Split, Kroatien. Hon är 170 meter lång, 28 meter bred och har plats för mer än tvåtusen passagerare. Men det är längesedan den svenskflaggade färjan var fullbokad. I dag är det torsdag, och det är knappt tolvhundra passagerare som just nu väller ombord. Inte många av dem är barn. Det är i början av november, och höstlovet är över. Sommartid är övre däcket fyllt av solstolar, men nu är det tomt sånär som på några av de passagerare som klev ombord i morse i Finland. De ser ut över det höstkylda Stockholm som solens sista strålar inte förmår värma upp. Några väntar otåligt på att Charisma ska ge sig ut från hamn, så att barerna öppnas igen.

∾∾∾

"Jag, En" av David Levithan

Jag har bekymmer med den här författarens efternamn. Jag vill nämligen kalla honom för Leviathan - som i havsvidunder... Och något sådant är han ju inte.

Bildkälla Goodreads

En vaknar varje dag i en ny kropp. Det kan vara en kille eller en tjej, kort eller lång, smal eller tjock, svart eller vit. En vet aldrig i förväg och försöker så lite som möjligt blanda sig in i de människors liv hen besöker för en dag. Tills den dag En vaknar i Justins kropp och En blir förälskad i Justins flickvän Rhiannon. Nu blir varje dag en ny förhoppning om att träffa Rhiannon, och övertyga henne om att En alltid är densamma, oavsett förpackningen En kommer i.

Den här boken har jag länge haft som bokförslag att välja till Plejaderna, helt enkelt för att jag tycker att det verkar vara ett intressant ämne att diskutera. För här handlar det om en slags könlöshet, en slags blick bortom det yttre och att se in och hitta vad en person verkligen är, oberoende av kön, hudfärg, sexuell läggning eller utseende. Något som vi säkert alla vet är mycket svårt, om man inte känner en person väldigt väl. Vi är duktiga på det där, att döma efter ytan.
Nu blev det inte så att jag valde den här för Plejaderna, men när jag hittade "Jag, En" på en loppis för en tia, så passade jag på att läsa den ändå. Och den var ungefär så intressant som jag hade inbillat mig.

Boken är väldigt lätt att läsa, det flyter på bra i texten. Det är inte alls svårt att hänga med i turerna när En vaknar i en ny kropp varje dag, något som kanske skulle ha kunnat vara förvirrande blir inte alls det, för det är så bra beskrivet vad En gör när hen vaknar i den nya kroppen. Hur En känner in och tar kontakt för att kunna låta kroppen utföra sin dag utan för mycket påverkan från En.
Det enda jag inte riktigt gillar är biberättelsen med efterspelet med Nathan och pastor Poole, även om jag förstår syftet med det, eftersom det här kommer in de religiösa och moraliska aspekterna av Ens tillvaro.
Jag gillade även slutet, utan att spoila, men bara så ni vet. Jag har precis upptäckt att "Jag, En" har en companionbok som behandlar Rhiannons del av historien, samt att det kommer komma en bok under 2018 som berättar vidare om En. Jodå - jag vill gärna läsa dem också.

Mitt betyg på "Jag, En" blev 3,5/5, fast åt  det starka hållet, sådär så att det vibrerar på kanten för att bli en fyra.

∾∾∾

En del människor tror att psykisk sjukdom handlar om humör, att det handlar om personlighet. De tror att depression bara är en variant av att vara ledsen, att tvångstankar bara är en varaint av att vara nervös. De tror att det är själen som är sjuk, inte kroppen. Det är något man har möjlihet att bestämma över själv, tror de.
Jag vet hur fel det är.
När jag var liten förstod jag det inte. Jag vaknade i en ny kropp och kunde inte fatta varför allting kändes mer dämpat, suddigare. Eller tvärtom - jag var superladdad, ofokuserad, som en radio på högsta volym som i snabb takt bytte från den ena kanalen till den andra. Eftersom jag inte kunde ta kontakt med kroppens känslor tog jag för givet att det var mina egna känslor jag kände. Men så småningom insåg jag att de här drifterna, de här impulserna, var en del av kroppen lika mycket som ögonfärgen eller rösten. Visst, själva känslorna var abstrakta, konturlösa, men orsaken till känslorna handlade om kemi, biologi.
Det är en ond cirkel som är svår att ta sig ur. Man blir motarbetad av sin egen kropp. Och därför känner man sig ännu mer förtvivlad. Vilket bara förstärker obalansen. Det krävs en sällsynt styrka för att leva med det här. Men det är en styrka jag har fått se gång på gång. När jag hamnar i en kämpande persons liv, måste jag bli lika stark som han eller hon, och ibland ännu starkare eftersom jag inte är lika förberedd på det.
Numera känner jag igen tecknen. Jag vet när jag ska leta efter pillerburkarna, när jag ska låta kroppen gå sin egen väg. Jag måste ständigt påminna mig själv: det här är inte jag. Det är kemi. Det är biologi. Det är inte den jag är. Det är inte den någon av dem är.

∾∾∾

Jag finns på Goodreads.

Novemberfavoriter

Redan slut på en månad igen. Det känns som nyss jag satt här och sammanfattade oktober. Så tycker jag det känns lite överlag som att det här året har gått väldigt fort, vad det nu kan bero på.
Ska vi se om jag hittar några favoriter från november? Vi ska ju det.

Bildkälla Goodreads

Bok: "The gentleman's guide to vice and virtue" av Mackenzi Lee. Tveklöst.

Fic: Läser bara på "Dream bigger" som uppdateras nästan dagligen sedan i mars. Kapitel 258 gick upp i morse...

Film: Vi kom iväg på bio! Jag hade hoppats på två besök under november, men den jag helst vill se just nu och hade lite lösa planer för i tisdags när jag och älskade maken firade 19-årsdag, gick bara klockan 14 då. Så endast ett biobesök i november, och det var "Kingsman 2: The Golden Circle". Och den var ju underhållande. så den får duga på den här punkten.

Tv-program: Titta-på-tv-svackan fortsätter. Fast nu har jag i varje fall sett första avsnittet på säsong tre av "Lucifer". Bara resten kvar då...

Nagellack: Stolen dreams från Polish Alcoholic. Så vackert.

Upptäckt: Jag som alltid har sagt att skägg inte är något jag tycker är snyggt. Och så är älskade maken så snygg i sitt november-skägg att jag faktiskt har sagt att jag inte har något emot det om han vill behålla det? Världsbild som rasar, och så där.
Skägg blev det för att hans arbetsplats kör den där inte-raka-sig-i-november-grejen och någon där sagt att ungefär 90% av männen tror att de skulle vara snygga i mustasch, men bara ungefär 10% verkligen är det. Och det ligger nog något i det. Hade älskade maken bara haft mustasch hade jag nog längtat väldigt mycket till morgondagens rakning.

Extra speciell rolighet: Vi firade inte ett dugg att vi varit tillsammans i 19 år, älskade maken och jag, men det var ändå en speciell tisdag för oss. Jag är fortfarande tokkär i honom. Hoppas på att få hålla hans hand resten av våra liv.

Mitt eget favoritinlägg: Receptet på kladdig hallonkaka. Herrejösses vad gott!