Novemberfavoriter

Redan slut på en månad igen. Det känns som nyss jag satt här och sammanfattade oktober. Så tycker jag det känns lite överlag som att det här året har gått väldigt fort, vad det nu kan bero på.
Ska vi se om jag hittar några favoriter från november? Vi ska ju det.

Bildkälla Goodreads

Bok: "The gentleman's guide to vice and virtue" av Mackenzi Lee. Tveklöst.

Fic: Läser bara på "Dream bigger" som uppdateras nästan dagligen sedan i mars. Kapitel 258 gick upp i morse...

Film: Vi kom iväg på bio! Jag hade hoppats på två besök under november, men den jag helst vill se just nu och hade lite lösa planer för i tisdags när jag och älskade maken firade 19-årsdag, gick bara klockan 14 då. Så endast ett biobesök i november, och det var "Kingsman 2: The Golden Circle". Och den var ju underhållande. så den får duga på den här punkten.

Tv-program: Titta-på-tv-svackan fortsätter. Fast nu har jag i varje fall sett första avsnittet på säsong tre av "Lucifer". Bara resten kvar då...

Nagellack: Stolen dreams från Polish Alcoholic. Så vackert.

Upptäckt: Jag som alltid har sagt att skägg inte är något jag tycker är snyggt. Och så är älskade maken så snygg i sitt november-skägg att jag faktiskt har sagt att jag inte har något emot det om han vill behålla det? Världsbild som rasar, och så där.
Skägg blev det för att hans arbetsplats kör den där inte-raka-sig-i-november-grejen och någon där sagt att ungefär 90% av männen tror att de skulle vara snygga i mustasch, men bara ungefär 10% verkligen är det. Och det ligger nog något i det. Hade älskade maken bara haft mustasch hade jag nog längtat väldigt mycket till morgondagens rakning.

Extra speciell rolighet: Vi firade inte ett dugg att vi varit tillsammans i 19 år, älskade maken och jag, men det var ändå en speciell tisdag för oss. Jag är fortfarande tokkär i honom. Hoppas på att få hålla hans hand resten av våra liv.

Mitt eget favoritinlägg: Receptet på kladdig hallonkaka. Herrejösses vad gott!

"The Tenant of Wildfell Hall" av Anne Brontë

Försvann visst lite igen, men det är så det blir när man prioriterar att läsa ut en bok, framför att blogga.
Men nu är den utläst, "The Tenant of Wildfell Hall" och därmed har jag läst alla böcker som Anne Brontë skrev. För jag har bestämt mig för att läsa alla romaner skrivna av Brontë-systrarna, och den här var liksom näst på tur. När tre personer sammanlagt skriver sju romaner under sin livstid, så vet man att de dog för tidigt.

Bildkälla Goodreads

När änkan Mrs Graham flyttar in i Wildfell Hall med sin lille son, börjar snart spekulationerna om vem hon är och varifrån hon kommer. Gilbert Markham blir mycket intresserad av den unga änkan, men tror sig ha en rival i Mr Lawrence. Sanningen är dock en annan, och mycket mer komplicerad än vad Markham först trott.
Elaka rykten börjar snart cirkulera om Mrs Graham, något som driver henne bort från Windfell Hall och tillbaka till ett liv hon en gång flytt från.

Vad säger man? Systrarna Brontë gör det igen. För än en gång har vi här en roman som känns långt före sin tid, eller kanske som startskottet på den kvinnliga frigörelsen. I det här fallet är det Helen Graham som flyr från en brutal och svårt alkoholiserad man, allt för att skydda sin son.
På den tiden när den här boken skrevs, 1848 är utgivningsår för den, så var fruarna och barnen mannens egendom att göra med som han behagade. Och i det här fallet behagar mannen vara så grym och kärlekslös att flykt blir det enda alternativet . Det är ju inte utan att man drar paralleller till dagens kvinnohus och den pågående #metoo-rörelsen. Boken visar tydligt på de sneda könsrollerna och idealen som rådde på den tiden, och det är inte utan att jag sitter och blir lite småförbannad under läsningens gång. Det känns så djupt orättvist allting, och man är så glad över Helens framsteg.
Boken är dock inte utan romantik, och det knyts även en och anna lycklig förbindelse också. Det finns hopp, alltså, och en frälsning att få.

Det tog mig ganska lång tid att läsa "Wildfell Hall". Jag hade en pytteliten lässvacka där i början, och hade inte alls lust att ta tag i läsningen, jag funderade till och med på att läsa något annat i stället. Men så skiftade perspektivet i boken och berättades utifrån Helen själv, i stället för utifrån Gilbert Markham, och då blev det liksom intressant på riktigt. För det är i Helens berättelse vi får veta sanningen, och följa henne från en lycklig blivande brud till en förtvivlad hustru. Det är Helens berättelse som är den stora behållningen för mig i den här boken.

Jag gav "The Tenant of Wildfell Hall" betyget 4/5.

∾∾∾

"I beg your pardon, Mrs Graham - but you get on too fast. I have not yet said that a boy should be taught to rush into the snares of life, - or even wilfully to seek temptation for the sake of excercising his virtue by overcoming it; - I only said that it is better to arm and strengthen your hero, than to disarm and enfeeble the foe; - and if you were to rear an oak sapling in a hothouse, tendering it carefully night and day, and shielding it from every breath of wind, you could not expect it to become a hardy tree, like that which has grown up on the mountain-side, exposed to all the action of the elements, and not even sheltered from the shock of the tempest."
"Granted; - but would you use the same argument with regard to a girl?"
"Certainly not."
"No; you would have her to be tenderly and delicately nurtured, like a hothouse plant - taught to cling to others for direction and support, and guarded, as much as possible, from the very knowledge of evil."

∾∾∾

Jag finns på Goodreads.

Månadens nagellack - November

Sista söndagen i november, och jag visar som vanligt upp de nagellack jag burit den senaste månaden. Också den här gången i den ordning jag bar dem, för det här med att skriva upp dem när de sitter på verkar ha blivit en ny vana för mig. Jippi för det!

Jag köpte på mig en del lack från OPIs höstkollektion Iceland, bara för att jag tycker att så många lack från den kollektionen är så. snygga! Bland dem den lite udda fågeln, i en höstkollektion, som This isn't Greenland får anses vara. För pastelllack brukar höra våren till. Det här är en pastellpistagegrön, eller en väldigt ljus kakigrön. Hur som är den väldigt snygg.

Jag köpte även hela höstkollektionen om 6 lack från Polish Alcoholic, och först ut av dem blev Stolen Dreams. Det ser väldigt lila ut på mina bilder, men det var egentligen mer blurple, alltså den där blålila nyansen som är stört omöjlig att fånga på bild. Dessutom med massor av flakies i aquatoner. Precis lika snyggt som det låter.

Raefyndade Too Too Hot från Essie. Ett riktigt knalligt rött lack, som drog lite åt det orangea hållet. Så där klassiskt snyggt, men samtidigt ganska edgy. Me like.

Ännu ett matt lack från Depends höstkollektion. Det här är smaragdgröna #527. Matt grönt med aningen skimmer som ger den sidenmatta effekten. Prövade aldrig det här med topplack på, men har sett det på bild även blankt och det är snyggt så med.

Gammmalrosa med leverpastejsvarning i form av Rose Umber från H&M Beauty. Lite sådär så jag undrade varför jag köpt det, men jag trivdes ändå väldigt bra i det.

Kan man ha för månag röda krämlack? I så fall har jag nog det, men det är en färg jag aldrig kommer tröttna på. #525 från Depend02 är en lite jelly squishig sak, som är härligt knalligt rött. Hjärtögon.

Rap Tap Tap från Polish Alcoholic må se ut som bara ett svart lack med silver flakes, men det döljer även ett blått skimmer som ger det där lilla extra och gör lacket lite extra spännande.

Kände för något brunt och Chilipojken valde då Krona-logical Order från OPI. Lite sådär lerigt brun, med en lutning åt lila och faktiskt så pass mörkt att det ibland såg lite svart ut. Torkar betydligt mörkare än det ser ut i flaskan, som synes. Den där orangea glöden som synd på ett par av naglarna är däremot lampsken, för det har inte varit helt lätt att fotografera lacken i bra ljus den här månaden...

Tyckte jag hade haft så mycket mörka lack och ville bryta av helt från det. Så då blev det Be there in a Prosecco från OPI. Ett sådant där nästan-vitt lack som jag har svårt att hålla mig borta från. Det här har en lite beige-rosa ton och är jättefint. Det lack jag bär just nu, och igår matchade jag det med ett glas Prosecco (eller tre).

Det var det hela för den här månaden. Ny sammanfattning i december, men troligen inte den sista söndagen, eftersom det är nyårsafton och då har jag annat planerat.

Fredagsmys: Baconlindade dadlar

Så busenkelt att det knappt kan kallas för ett recept. Dessutom tydligen så pass gott att en mycket skeptisk Chilipojke satte i sig flera stycken - hans systrar var däremot inte modiga nog att prova.

Baconlindade dadlar

1 paket bacon
16 färska dadlar

Sätt ugnen på 225 grader.
Dela baconskivorna på mitten. Kärna ut dadlarna och rulla in varje dadel i en skiva bacon. Fäst med tandpetare eller lägg på en plåt med baconskarven neråt.
Stek i ugnen 10-15 minuter, eller tills rullarna fått fin färg.
Låt dem svalna innan de avnjuts.

Goda som drinktilltugg, eller som antipasto, eller på buffébordet, eller som en del i ett mezeupplägg - det vi här i huset kallar plickeplockmat.

Tre tomma no. 42

Det var det här som tog slut fortast den här gången. Ett par favoriter och en njaaa.

H&M Beauty. Cucumber and aloe. Cooling peel-off mask.
Den här har jag visat förut, och anledningen till att den är med igen är att jag gillar den. Väldigt skönt svalkande, och något jag använder när jag känner mig lite svullen och trött i huden. Jag brukar försöka dela upp den på två användningar, och spara det som blir kvar i en liten lufttät burk till en annan dag, men den här gången slabbade jag på allt på en gång. Man får så klart vänta ett tag då på att peela av den, eftersom den måste torka helt innan dess, men ibland är det rätt skönt att vänta också.
Plaståtervinning på bägaren, pappersförpackning på omslaget.
Betyg 4/5

Kicks. Ready, set Glow! Day fluid spf 25. Vitamin C.
Min favoritdagkräm. som i - i stort sett den enda jag använder. Har en liten reseförpackning på  hyllan just nu, och väntar på den i fullstorlek jag beställde i helgen när det var 20% på Kicks för alla klubbmedlemmar.
Plaståtervinning.
Betyg 5/5

Nivea. Daily essentials. Gentle cleansing cream. Dry skin.
Plus: har den där trevliga, klassiska Niveadoften. Helt okej rengöring dagar jag är osminkad. Stör inte min känsliga och ofta reaktiva hud.
Minus: Helt värdelös på att tvätta bort smink - och jag sminkar mig sällan. "Undvik området runt ögonen". Va? Som att det inte är ett av de ställen jag behöver rengöra, särskilt om jag burit smink. Svårt att tömma tuben.
Slutsats: kommer inte hem till mig igen.
Plaståtervinning.
Betyg 2/5

Wishlist Wednesday

Som jag längtar till pyjamasdagen. På riktigt alltså. Känner mig redan stressad och irriterad över julen. Jag vill ha saker under granen dock, för på det sättet är jag lite motsägelsefull. Till exempel det här:

Bildkälla

Nästa år tänker jag hoppa på bullet journal-tåget, och jag har redan köpt mig en knallgul Leuchtturm 1917 till det ändamålet. Och för att ha någonstans att göra av pennan vore det ju bra med en pen loop, som finns att köpa som tillbehör. Kan egentligen tänka mig vilken färg som helst, men matchande gul vore förstås kul.

Bildkälla

Jag är inte jättesugen på att starta upp en prenumeration på en låda igen, efter Glossybox, men när det släpps en med James Bond-tema så blir jag så klart svårt sugen. Jag tror att det är en engångslåda, men jag är inte jättesäker på att det inte är en prenumeration.

Bildkälla

Om någon väldig gärna vill betala en boxprenumeration till mig, så är det här den enda jag är intresserad av. Arkmasker från Sheet Happens. Varje månd? Ja tack. Älskar arkmasker.

Bildkälla

Och på tal om James Bond - doft nummer tre i deras damparfymserie har visst kommit... Om jag vill ha den? Har påven toppig hatt? Om inte annat så för att jag tycker flaskorna är gôrsnygga. Känner mig dock lite osäker på de där doftnoterna av papaya och ananas som visst ska finnas i toppen, men ändå - vill ha. Väldigt mycket.

Bildkälla

A England har precis släppt en ny kollektion med 8 lack, och jag vill ha alla - så klart. Särskilt som den här kollektionen heter Tudoresque och har ett lack inspirerad av var och en av Henrik VIII fruar, och två extra. Anne Boleyn är röd... (Ligger på golvet och gnyr av habegär.)

Lite så vill jag ha det i julklappsväg, förutom det vanliga med pyjamas, böcker, filmer, fred på jorden och snälla barn.
Önska får man.

Meh...

Jag känner bara ett allmänt "meh" just nu. Som en axelryckning. Inget känns riktigt roligt liksom. Jag har inget jag ser fram emot, inget att längta till och den ena dagen är den andra lik. Liksom grå och inte värst spännande.
Satte upp utebelysningen ikväll, och det ljusade ju upp lite. Men inte piggade det upp mitt humör av lite allmänt pissed off så där.
Jag vill förändra något. Jag vill göra något kul. Jag vill träffa någon jag inte träffat på ett tag (vilket känns som ungefär alla eftersom jag inte träffat någon som inte är familj sedan... senaste Plejadträffen? Jepp.)
Jag vill ha ett äventyr. Jag vill ha lite glamour. Jag vill kunna köpa de där skotskrutiga byxorna jag provade idag i största storleken och inte ens fick upp över låren. Jag vill ha massage och en ansiktsbehandling och ett gymkort.
Jag känner mig tråkig och "same old" och på riktigt gammal. Jag känner mig deppig och ledsen och tycker synd om mig själv.
Och ja - jag har varit lite sjuk den senaste veckan. Och ja - jag har min mens just nu. Men vet ni vad? Det förklarar inte ett dugg. Det händer liksom saker i ens inre när man inser att man inte längre är 40 plus, utan snarare 50 minus. Och i mitt fall har den insikten inte varit rolig. Den har lett till att jag känner mig gammal, tråkig, icke önskvärd, tjock, grå, sur, ledsen, förbisedd, trött.
Jag vill bara vakna i morgon och känna att det känns bättre. Vi hoppas på det.
Godnatt.

FredagsFilmen: A monster calls

För några veckor sedan hade jag och barnen fredagsmys utan älskade maken/pappan. Stora J frågade då om vi ville se en sorglig film, för hon hade köpt en sådan. Det slutade med att vi satt alla fyra och snyftade.
"A monster calls" är baserad på en bok av Patrick Ness, som jag inte har läst själv, men dock hört väldigt mycket bra saker om. På svenska heter boken "Sju minuter över midnatt" - ett väldigt viktigt klockslag filmen igenom.

Bildkälla LetterBoxd

Conor har mycket han kämpar med. Hans mamma är sjuk, i skolan mobbas han, hans pappa har flyttat till USA och har en ny familj där, och han kommer inte överens med sin mormor.
En sen kväll kommer ett monster till Conor. Han ska berätta tre historier för Conor, och sedan vill monstret att Conor ska berätta sin historia - sanningen. Men det är just sanningen Conor inte riktigt kan hantera.

Rekommenderas starkt, men var beredd med näsdukarna. Den här filmen känns, kan man säga.

Vill bara ge en extra liten credit till de underbara animeringarna i filmen, som tillför så mycket. Om jag förstått det rätt är boken illustrerad på samma sätt. Känner att jag vill läsa boken... Ingen är direkt överraskad över det.

Soundtrack of my life

Adele - Skyfall

This is the end

Hold your breath and count to ten

Feel the earth move and then

Hear my heart burst again

For this is the end

I've drowned and dreamt this moment

So overdue I owe them

Swept away, I'm stolen

Let the sky fall

When it crumbles

We will stand tall

Face it all together

Let the sky fall

When it crumbles 

We will stand tall

Face it all together 

At Skyfall

That Skyfall

Skyfall is where we start

A thousand miles and poles apart

Where words collide and days are dark

You may have my number 

You can take my name

But yo'll never have my heart

Let the sky fall (let the sky fall)

When it crumbles (when it crumbles)

We will stand tall (we will stand tall)

Face it all together

Let the sky fall (let the sky fall)

When it crumbles (when it crumbles)

We will stand tall (we will stand tall)

Face it all together

At Skyfall

(Let the sky fall

When it crumbles

We will stand tall)

(Let the sky fall

When it crumbles

We will stand tall)

Where you go I go

What you see I see

I know I never be me

Without the security

Of your loving arms

Keeping me from harm

Put your hand in my hand

And we'll stand

Let the sky fall (let the sky fall)

When it crumbles (when it crumbles)

We will stand tall (we will stand tall)

Face it all together

Let the sky fall (let the sky fall)

When it crumbles (when it crumbles)

We will stand tall (we will stand tall)

Face it all together

At Skyfall

Let the sky fall

We will stand tall

At Skyfall

"The Gentleman's guide to vice and virtue" av Mackenzi Lee

Jag har den senaste tiden börjar följa en del så kallade book-tubers på YouTube, alltså konton som handlar om böcker. Kanske inte så konstigt, med tanke på att jag älskar att läsa och boktips äär alltid kul att få. Ett av dessa boktips, som flera booktubers tipsat om, är "The Gentleman's guide to vice and virtue" av Mackenzi Lee. Tack för tipset!

Bildkälla Goodreads

Henry "Monty" Montague, är en rik, ung man någon gång under 1700-talet. Han ska tillsammans med sin bäste vän Percy och sin syster Felicity ge sig ut på The Tour, en resa genom Europa. Monty tänker sig att det här ska bli en ett år lång fest med sin bästa vän, innan det är dags att börja lära sig att ta hand om familjegodset.
Det finns dock komplikationer. Som att Montys far bestämt att en ledsagare ska följa med, och att det inte alls ska bli en fest utan snarare en lång affärsresa där kontakter ska knytas. Monty förbjuds att dricka, spela och framför allt att umgås intimt med pojkar.
Det hela kompliceras ytterligare av att Monty är kär - i sin bäste vän Percy.

"The Gentleman's guide to vice and virtue" är en av de bästa böckerna jag har läst i år. Jag älskade den! Så pass att jag redan vill läsa den igen, så den kommer nog hamna i tbr-högen igen ganska snart.
Boken är kärleksfullt berättad, med ett väldigt poetiskt språk. Den blundar inte heller för att ta upp svåra ämnen, som rasism, sexism och homofobi, särskilt den som fanns på 1700-talet, då boken utspelar sig. Tyvärr går det att finna paralleller till dagens samhälle...
Boken är skriven i första person, genom Montys ögon, vilket i det här fallet kändes uppfriskande. Det känns som att det var länge sedan jag läste något i första person, som är skrivet på ett sådant lättillgängligt sätt.
För boken är inte svårläst - jag flög genom kapitlen och sidorna och hade problem med att slita mig från Monty och hans värld. Miljöbeskrivningarna är underbara, och väldigt ofta så vackert beskrivna att man ser dem framför sig utan problem. Karaktärerna är även de vackert målade, trots att ingen av våra tre huvudkaraktärer framställs som helt och hållet bra eller dålig - inte ens Montys kärleksintresse Percy är felfri. Ibland tycker jag dock väldigt synd om Monty, bara för att det är det och inte för att han ber om att jag ska göra det.

Måste bara lägga till att jag fullkomligt älskar hur Felicity porträtteras. Med tanke på under vilka omständigheter hon växer upp, som en förmögen ung kvinna i England under 1700-talet, så gör hon det bästa hon kan av sin situation. Hon vill ha en utbildning, men förväntas hålla tyst och gifta sig med en förmögen man. Felicity tycker dock annorlunda, och hon är absolut inte en damsell in distress som behöver räddas av någon man. Snarare är det hon som, genom sina självförvärvade kunskaper och sitt oerhörda mod, mer än en gång räddar killarna i den här boken. Det ryktas om att "The Gentleman's guide to vice and virtue" ska få en uppföljare, eller en fristående bok i samma krets, och det verkar som att det blir Felicity som är huvudpersonen i den. Jippi!

Ingen blir överraskad av att "The Gentleman's guide to vice and virtue" fick betyget 5/5 av mig.

∾

"You're not one to start fights, but I assummed you'd at least have swung back."
"It wasn't another boy, it was Father."
Silence drops between us like wet wool. The trees whisper as the wind rakes through them, leaves moon-stained and glittering. Between the branches, I can see the stars, so bright and thick that the sky looks sugared.
Then Felicity says, "Oh."
My eyes are starting to pinch, and I screw up my face against it. "Good old Father."
"I didn't know that. I swear, Mother told me 一"
"Why are we talking about this?" I laugh again, because I don't know what else to do. I want a drink so badly I'm ready to sprint to the next town for it. I press my fists against my eyes and  suck in a sharp breath as pain shoots down my wrist. "My hand is absolutely broken."
"It's not broken," Felicity says, and the exasperation behind her voice makes me feel better.
"I think it might be."
"It's not."
"We should sleep," Percy says.
"Right." I turn onto my side and find myself face-to-face with him. In the moonlight, his skin looks like polished stone. He smiles at me, so sympathetic it makes me shrivel up. Poor Monty, it says, and I want to die when I think of him pitying me.
Poor Monty, with a father who beats you until you bleed.
Poor Monty, with a fortune to inherit and an estate to run.
Poor Monty, who's useless and embarrising.
"Good night," Percy says, then rolls over, away from me.
Poor Monty, in love with your best friend.

∾

Jag finns på Goodreads.

Måndagsmotivation, del 28/28

Jag har sedan ett gäng månader tillbaka använt mig av meditationsappen Headspace. 154 dagar i rad har jag suttit och mediterat, och jag känner på riktigt allvar hur mycket det hjälper med den där dagliga dosen av att försöka sluta tänka så förbaskat mycket. Hjärnan är dålig på att vara tyst, så är det.
När man använder appen så kan man ställa in hur många "mindful moments" man vill ha per dag, allt mellan 1-5. Jag får tre.
Häromdagen löd ett av dessa mindful moments: "Look up and smile". Och något i det slog an något inom mig, jag blev helt varm i kroppen och glad på riktigt.

Så gör det - titta upp och le.

Som rubriken antyder så är det här mitt sista inlägg i serien "Måndagsmotivation". Det betyder inte att det aldrig kommer komma upp motiverande inlägg mer, för det kanske det gör. Kanske till och med på en måndag.
Till dess - kom ihåg att du är värdefull.
Ha en fin dag. 💖

Tre tomma no. 41

Mera tomt var det här! Har en del som sjunger på sista versen också. Dags för mig att skaffa refills till det jag vill ha refills på, med andra ord.

Ica Hjärtat. Ekologiskt certifierat schampo. Oparfymerad. Min kärlek till det här schampot har svalnat betydligt. Kommer det hem igen så är det för att någon annan vill ha det, inte jag.
Plaståtervinning.
Betyg 3/5

The Ordinary. Hyaluronic Acid 2% + B5. Jodå. Jag har fallit för hypen och klickat hem det här fuktserumet jag med. Om det är värt hypen? Ja. Jisses i min lilla låda vad min hy är trevligt återfuktad sedan jag började med den här godingen i min hudvårdsrutin. Enkel att dosera med sin lilla pipett, dryg som sjutton och ungefär lika billig. I skrivande stund kostar den 66 pengar på Deciems shop. Handlar man där för minst €26 så blir beställningen dessutom fraktfri. Och det är ganska lätt att handla för €26 i den webshopen. Just sayin'.
Självklart har jag en ny i badrummet.
Plaståtervinning på korken, glasåtervinning på flaskan.
Betyg 5/5

The Ordinary. Natural Moisturizing factors + HA. Även den här har jag i ny förpackning i badrummet, för jag älskar den här också. En ganska tjock kräm, men lätt att applicera och lite räcker långt.
Jag har främst använt den som nattkräm, då den är lite i rikare laget för mig under dagen, samt att jag vill ha SPF på dagen och det får jag lättast med min favoritdagkräm. Nu när det blir kallare och torrare luft kan jag däremot se för mig att använda den på dagtid också. SPF går ju att få till på andra sätt än redan "inbyggt".
Plaståtervinning.
Betyg 5/5.

FredagsFilmen: Kingsman - The Golden Circle

En av de filmer jag sett mest fram emot under hösten är uppföljaren till "Kingsman - The Secret Service". Den filmen kom lite som en överraskning för mig, jag trodde kanske inte att jag skulle gilla den riktigt så mycket som jag gjorde. Så ja, jag har längtat väldigt mycket efter "Kingsman - The Golden Circle", och under höstlovet passade vi på att se den, hela familjen utom Stora J som befann sig på NärCon och hade roligt utan oss.

Bildkälla Wallpaper Site

Eggsy är etablerad som Galahad i Kingsman, när organisationen utsätts för en attack med förödande konsekvenser. Eggsy och Merlin följer ledtrådar till Kentucky, USA där det verkar finnas en liknande organisation som deras, Statesmen.
Samtidigt har Poppy, som har världsmonopol på drogmarknaden, kommit på ett sätt att utpressa hela världen, och bara Statesmen med hjälp av spillrorna av Kingsman verkar kunna stoppa henne.
Någons död är betydligt överdriven.
Och så är Elton John med på ett hörn.

Blev förhoppningarna infriade då? För min del - ja. Jag fick ett gäng gapflabb, rafflande actionscener och ett par timmars trevlig underhållning. Men självklart finns det delar som jag inte uppskattade också. Som hela ploten med Tilde, kronprinsessa av Sverige... Eller ett gäng dödsfall som jag absolut inte uppskattar. Samt att vissa delar av filmen kan kännas lite... drogliberala.
Jag är en sådan där som inte tycker att en joint är ett lämpligt sätt att koppla av, och när jag stöter på sådant där droganvändande i rekreationellt syfte, vare sig det är i litteratur, tv eller film, så känner jag att jag drar öronen åt mig och får en lite dålig smak i munnen. Och i den här filmen röker alla på. Tydligen.

Men förutom det - en utmärkt liten film. Med ett utmärkt soundtrack. Vilket leder mig in på Elton John, som medverkade i filmen som sig själv. Vilken prestation från hans sida. Snacka om att bjuda på sig själv. För mig stal han scenerna som han var med i. You go, Sir Elton!

"Agnes Cecila - En sällsam historia" av Maria Gripe

Jag är inne på år tre där jag försöker pricka av så många punkter som möjligt på Popsugars Reading Challenge. En av årets punkter är "A book you loved as a child" och jag hade länge tänkt att läsa något av Astrid Lindgren här. Sedan fick jag se att Lilla E hade "Agnes Cecilia - En sällsam historia" av Maria Gripe i sin bokhylla, säkert för jag har satt den i händerna på henne, och så bestämde jag mig för att läsa den i stället.
För några år sedan läste jag om hela "Skuggan"-serien av samma författare, men "Agnes Cecili" är det superlänge sedan jag läste, det kan till och med vara så att det var när jag gick på mellanstadiet och så har jag mest sett filmen och bestämt mig för att boken var jättespännande och bra. Jag vet nämligen att jag har gett boken till Stora J i julklapp. Pass it on, som det heter.

Noras föräldrar omkom i en bilolycka när Nora var liten, och hon växer upp med sin fasters familj och den jämngamla kusinen Dag, som också är hennes bästa vän.
När familjen flyttar in i en stor våning börjar underliga saker hända kring Nora. Hon hör steg i rummen, känner en närvaro, hunden Ludde drar iväg med henne till ett ödehus så fort han ges chansen, och hon får ta emot mystiska telefonsamtal. Så får hon en dag en docka att ta hand om. En väldigt välgjord docka som verkar bära på en hemlighet. Nora börjar inse att någon försöker få kontakt med henne, och att det finns hemligheter i hennes släkts förflutna som behöver få komma upp till ytan.

Jag mindes "Agnes Cecilia" som en väldigt spännande berättelse, med mystiska händelser och spöken. Mysryslig och med kalla kårar. En sådan där bok jag säkert inte vågade läsa efter mörkrets inbrott, när jag var barn. Jag vill minnas att jag läste den flera gånger ganska tätt inpå varandra, bara för att jag gillade stämningen i den så mycket.
Det håller inte riktigt hela vägen upp i vuxen ålder. Jag tycker fortfarande att den är lite spökaktigt spännande och att boken känns lite som att sitta under en filt och dricka varm choklad. Mysig på något sätt. Det beror säkert på minnen jag förknippar med att få försvinna in i Noras värld.
Nu när jag läser om den, i rask takt dessutom - hade det inte varit för att jag skulle på middag så hade jag läst ut den på en dag, nu tog det två, hittar jag en hel del att önska.
Jag blir emellanåt väldigt irriterad på huvudpersonen, Nora. Det kan kanske vara pubertetsreaktioner från henne, men jag tycker att det stundtals är lite väl mycket tycka-synd-om-mentalitet, särskilt vad gäller familjen hon bor med. Pratar de inte med varandra? är en ständigt återkommande fråga. Dessutom - väldigt kasst sätt att hantera ett barn som förlorat sina föräldrar. Samtal med en psykolog hade varit på sin plats - inte att försöka låtsas om som att föräldrarna rest bort. Inte undra på att Nora tycker att det känns som att hon tränger sig på.
En annan sak är att jag blir nästintill galen på hur gamla det är meningen att Nora och Dag ska vara. Det står i texten att Dag är 15 år och att Nora ska bli det om några månader. Det står också att pappa Anders är gymnasielärare. Hur kan då klassen han åker till Stockholm med vara två år yngre än Dag och Nora och beskrivas som skräniga småungar? Dag förälskar sig också i en person som "går på en konstkurs i Stockholm och åker tåg varje dag". I mina ögon har man då gått ut skolan, om man går en utbildning på annan ort som man pendlar till. Skulle verkligen en 20-åring ha ett romantiskt intresse i en 15-åring?

Rent språkligt lämnar boken en del att önska. Det är underliga meningsuppbyggnader och kommatecken som känns inslängda lite på måfå i texten. Värst av allt är ändå att boken växlar i tempus - sådant kan jag bli galen på. Det känns faktiskt ganska slarvigt och oredigerat, som att boken fick gå till tryck på ett oredigerat manus med massor av noteringar i marginalen. Det är lite för detaljerat för att kännas helt som ett råmanus, men det är inte långt därefter. Med tanke på att "Agnes Cecilia" är en väldigt berömd bok, som nått klassikerstatus här i Sverige, så är det milt sagt förvånande att språket är så pass dåligt då.

Dessutom - som en person som arbetat länge med klockor, och som har en svärfar och en svägerska som är urmakare, så vill jag bara påpeka ett par saker. Nora hittar en äldre väckarklocka i ett skåp som inte fungerar "hur man än ruskar på den". Att ruska på ett mekaniskt ur är ett utomordentligt bra sätt att ha sönder det ännu mer. Vill man att det ska fungera bör man ta det till en urmakare för rengöring och eventuellt utbyte av trasiga hjul och fjädrar. (Nej, det funkar inte med symaskinsolja heller.) Säger urmakaren att man "måste byta ut urverket" kan man gå vidare till en urmakare som verkligen är en urmakare. (Bara för att någon säljer klockor och byter batterier betyder inte det att hen är urmakare. Liksom.)

Trots att jag hade problem med en hel del i "Agnes Cecilia" så hade jag inte tråkigt när jag läste den. Den är som sagt lite mysrysig med sina övernaturliga element, och den är lättläst. Jag kommer inte sluta tycka att Lilla E ska läsa den, utan den kommer få flytta tillbaka upp i hennes bokhylla nu.
Mitt betyg på "Agnes Cecilia" blev 3/5.

Gick det inte i runda rummet? Hon lyssnade...
Jo. Där kommer de... De är därute nu igen... de där stegen som hon inte vet vems de är. 
Hon står blick stilla med ryggen till, vänder sig inte om, bara lyssnar intensivt. Nu kommer de in i rummet intill och närmar sig långsamt hennes dörr. Och stannar där. 
Samma sak varje gång. Stegen kommer som stigna direkt ur tystnaden och rör sig i riktning mot henne. Det är ingenting att bli rädd för. Den som kommer har aldrig gjort henne något ont.Hon borde kunna strunta i det där, låtsas som om de inte existerade, hon har försökt, men det går inte. Stegen tränger sig på, tvingar henne att lyssna spänt varje gång.
Det är alltid från runda rummet de kommer, där börjar de, liksom av sig själva, uppstår plötsligt ur ingenting och förflyttar sig sedan genom det lilla rummet, som ligger emellan, fram till hennes dörr. Där stannar de. Vid tröskeln. Sen blir det plötsligt tyst.
Men det betyder inte att den som kommit har försvunnit. Tvärtom. I hela sin rygg, i nacken, i bakhuvudet, kan Nora känna att någon finns bakom henne. Stående i dörröppningen. Alldeles vid tröskeln. Lika stilla som hon själv. Väntande. Iakttagande.

Jag finns på Goodreads.

Kladdig hallonkaka

Igår var det kladdkakans dag. Jag hade planer på att baka en vit och chokladfri kladdkaka, som skulle göra den chokladiga kladdkakan vi fått som gåva från Ica sällskap, och ha en riktig kladdkakefrossa som efterrätt. För vet ni vad? Choklad är faktiskt inte det godaste jag vet. Jag förstår inte riktigt den där bilden av att alla kvinnor ska älska choklad så mycket, för jag har aldrig hört dit. Jag tycker det smakar gott, men sällan så gott att jag längtar efter det. Jag föredrar syrliga smaker i bakverk, eller vanilj, och i godisform är det lakrits som är bossen.
Jag planerade alltså att baka lite. Så gick strömmen...

Jag satt och bläddrade lite i en bakbok,  tänkte: "Jag ska bara kolla färdigt i den här, sedan ska jag göra te," när hela Örebro slocknade. I nästan två timmar. Så inte nog med att jag inte fick mitt te när jag ville ha det, det hela ledde även till ett sjusärdeles dåligt humör som varade resten av mitt vakna dygn. Jag bakade ingen kladdkaka igår.

Idag bestämde jag mig dock för att fira kladdkakans andra dag, och bakade den där chokladfria kladdkakan. Med hallon i. Den var inte otäck.

Kladdig hallonkaka

100 gram smör
3 dl vetemjöl
2 dl socker
½ tsk bakpulver
1 tsk vaniljsocker
2 ägg
2 dl hallon

Smält smöret och låt det svalna lite. Blanda de torra ingredienserna. Rör ner äggen och det smälta smöret.
Häll smeten i en smord form med löstagbar botten, klädd med bakplåtspapper i botten. Strö hallonen över smeten.
Grädda på mellersta läget i en 175 grader varm ugn, 20-30 minuter beroende på hur kladdig du vill ha den. Min var inne i 20 minuter och blev rejält kladdig.

Servera som den är, eller med grädde eller glass.

Vill man ha den extra tjusig så pudrar man så klart över lite florsocker, men jag var alldeles för upptagen med att vilja äta den för att bry mig om det.

Den här kakan är superlätt att variera också, som extra plus i kanten. Byt ut vanligt socker mot muscavadosocker. Tillsätt 1 tsk kanel, eller kardemumma, eller lakritspulver, eller rivet skal från en citron/lime.
Byt ut hallonen mot andra bär eller frukter. Eller inga alls och få bara en vanlig vit kaka. Eller mot något godis. Krossade polkagrisar, gelégodis i bitar, choklad (om det är det godaste du vet). Eller nötter. Du kan säkert komma på något annat som du gillar.

"On Her Majesty's Secret Service" av Ian Fleming

Jag har sedan sist hunnit läsa ut två böcker, och eftersom jag har bestämt mig för att skriva om alla böcker jag läser här så kommer det alltså vankas bokinlägg ett tag framöver. Är man bokmal så är man...

Bildkälla Goodreads

Bond, James Bond är på ett uppdrag. Han ska hitta resterna av SPECTRE, terrororganisationen man misstänker fortfarande är igång trots att man försökte oskadliggöra dem i Operation Thunderball. SPECTRE's ledare, Ernst Stavros Blofeld, misstänks även han befinna sig på fri fot och smida planer på fortsatta försök till världsherravälde.
Bond har genom kontakter med den franska maffian kommit Blofeld på spåren, och han skickas till en avlägsen bergstopp i de Schweiziska alperna för att finna på information som kan vara vital för världens säkerhet.

Det här är hittills den Bond-bok jag tyckt bäst om. Jag gillar filmen väldigt mycket också, så det kanske inte var så konstigt. Filmen följer för övrigt boken väldigt bra. Lite har såklart ändrats för att göra filmen mer spektakulär, men kärnan i handlingen finns där och det är ungefär samma miljöer i både bok och film.
Vad jag däremot inte tycker om, och det har varit ett genomgående tema i alla böckerna jag har läst, är sexismen, homofobin och rasismen som finns med i böckerna. Kvinnor beskrivs ganska ofta som att de egentligen helst av allt vill bli lite slagna och våldtagna - de låtsas mest att de inte gillar det. Jo, tjena. Eller vad sägs om den här "fina" passagen: "She explained to me later that she must have been possessedby a subconsious desire to be raped." Sagt av Bonds blivande svärfar om modern till hans blivande fru. Väldigt osmakligt.
Faktiskt är det så, att även vad man kan tycka om hur kvinnor skildras i Bond-filmerna, som i vissa fall hjälplösa våp, så är det ingenting emot hur de framställs i böckerna. Tracy i "On Her Majesty's Secret Service" är till exempel djupt deprimerad och självmordsbenägen, tills Bond kommer in i hennes liv och räddar henne med sin blotta uppenbarelse. Hon blir då något våpigt som ska göra sig fin fr sin man och lyda honom, hon förlorar helt sin egen vilja så fort Bond har friat. Fast hon är fortfarande duktig på att köra bil.
Eller den här lilla rara, om vad hypnos kan hjälpa mot för åkommor: "There are well-authenticated cases of the successful treatment by these means of such stubborn disabilities as warts, certain types of asthma, bed-wetting, stammering, and even alcoholism, drug-taking and homosexual tendencies."
Jag har lite svårt att tycka att sådana texter på minsta lilla sätt är bra.

Mitt betyg på "On Her Majesty's Secret Service" blev 3,5/5.

Jag finns på Goodreads.

"All the crooked saints" av Maggie Stiefvater

I början på året fick jag veta att Maggie Stiefvater skulle komma ut med en bok i oktober. Den hamnade genast i topp på böcker jag såg fram emot under 2017. Jag var lite som Professor Balthazar som vankade fram och tillbaka över golvet i väntan. 

Så kom då oktober, boken släpptes och jag kunde äntligen skicka iväg en beställning och läsa boken. Tjoho! 

Eller?

Bildkälla Goodreads

I den lilla ökenbyn Bicho Raro i Colorado bor familjen Soria. De är helgon och kan åstadkomma mirakel genom att ge mörkret inom en människor fysisk form. Det är dock sedan upp till den personen att själva få mörkret att försvinna.

I familjen Soria finns tre kusiner som står nära varandra. Beatriz, som helst vill vara ensam med sina tankar för att kunna undersöka dem ordentigt. Daniel, som är familjens fungerande helgon och den som utför miraklen, för alla utom för sig själv. Och Joaquin som under artistnamnet Diablo Diablo försöker slå sig fram som radio-dj genom att sända piratradio över öknen.

Hit kommer pilgrimer som söker mirakel, men som inte ger sig av. Och massor av ugglor som lockas av kraften hos miraklen.

Som vanligt är språket i Maggie Stiefvaters böcker vackert som tusan. Det är nästan något lyriskt över texten, och det flyter på bra i läsningen. Däremot är jag inte överväldigad av det den här gången. Jag hade alltså för en gångs skull, inte jättekul när jag läste en Maggie Stiefvater-bok. Texten blev inte mer än ord för mig den här gången. Jag drogs inte in i handlingen, eller miljöbeskrivningarna, eller karaktärerna. Det kändes lite platt och tråkigt, helt enkelt - inte alls så det tredimensionellt som jag ofta får känslan av annars med hennes böcker.

Det känns också som att det ska finnas någon sorts budskap med boken, men om det är så så missar jag detta budskap helt. 

Jag har funderat på vad det kan vara jag inte tycker så mycket om, utan att komma fram till något. Jag hade svårt att motivera mig att läsa när jag väl hade börjat. Det var lite krystad känsla över hela härligheten. Det kan till viss del bero på att det här är den första bok jag läser av henne som tydligt utspelar sig en viss tid, 1962. Det får vi veta redan i bokens inledning. Så där de andra böckerna jag läst av Maggie Stiefvater har varit väldigt flytande i sin tidsepok, eller bara sitt år, så är det här noga angivet. För att vi ska förstå varför det är just radio det pratas om, hade boken utspelat sig senare hade det väl handlat om tv eller YouTube som ett sätt att nå ut, men här spelar radiovågorna i sig en viss roll.

Jag är alltså inte överförtjust i "All the crooked saints", men gav den ändå betyget 3/5. En mellanbok helt enkelt.

You can hear a miracle a long way after dark.

Miracles are very like radio waves in this way. Not many people realize that the ordinary radio wave and the exraordinary miracle have much in common. Left to their own devices, radio waves would not be audible for much more than forty or fifty miles. They travel on perfecly straight paths from their broadcast source, and because the Earth is round, it does not take them long to part ways with the ground and head out to the stars. Wouldn't we all, if we had the chance? What a shame that both miracles and radio waves are invisible, because it would be quite a sight: ribbons of marvel and sound streatching out straight and true from all over the world.

Jag finns på Goodreads.