"All the crooked saints" av Maggie Stiefvater

I början på året fick jag veta att Maggie Stiefvater skulle komma ut med en bok i oktober. Den hamnade genast i topp på böcker jag såg fram emot under 2017. Jag var lite som Professor Balthazar som vankade fram och tillbaka över golvet i väntan. 

Så kom då oktober, boken släpptes och jag kunde äntligen skicka iväg en beställning och läsa boken. Tjoho! 

Eller?

Bildkälla Goodreads

I den lilla ökenbyn Bicho Raro i Colorado bor familjen Soria. De är helgon och kan åstadkomma mirakel genom att ge mörkret inom en människor fysisk form. Det är dock sedan upp till den personen att själva få mörkret att försvinna.

I familjen Soria finns tre kusiner som står nära varandra. Beatriz, som helst vill vara ensam med sina tankar för att kunna undersöka dem ordentigt. Daniel, som är familjens fungerande helgon och den som utför miraklen, för alla utom för sig själv. Och Joaquin som under artistnamnet Diablo Diablo försöker slå sig fram som radio-dj genom att sända piratradio över öknen.

Hit kommer pilgrimer som söker mirakel, men som inte ger sig av. Och massor av ugglor som lockas av kraften hos miraklen.

Som vanligt är språket i Maggie Stiefvaters böcker vackert som tusan. Det är nästan något lyriskt över texten, och det flyter på bra i läsningen. Däremot är jag inte överväldigad av det den här gången. Jag hade alltså för en gångs skull, inte jättekul när jag läste en Maggie Stiefvater-bok. Texten blev inte mer än ord för mig den här gången. Jag drogs inte in i handlingen, eller miljöbeskrivningarna, eller karaktärerna. Det kändes lite platt och tråkigt, helt enkelt - inte alls så det tredimensionellt som jag ofta får känslan av annars med hennes böcker.

Det känns också som att det ska finnas någon sorts budskap med boken, men om det är så så missar jag detta budskap helt. 

Jag har funderat på vad det kan vara jag inte tycker så mycket om, utan att komma fram till något. Jag hade svårt att motivera mig att läsa när jag väl hade börjat. Det var lite krystad känsla över hela härligheten. Det kan till viss del bero på att det här är den första bok jag läser av henne som tydligt utspelar sig en viss tid, 1962. Det får vi veta redan i bokens inledning. Så där de andra böckerna jag läst av Maggie Stiefvater har varit väldigt flytande i sin tidsepok, eller bara sitt år, så är det här noga angivet. För att vi ska förstå varför det är just radio det pratas om, hade boken utspelat sig senare hade det väl handlat om tv eller YouTube som ett sätt att nå ut, men här spelar radiovågorna i sig en viss roll.

Jag är alltså inte överförtjust i "All the crooked saints", men gav den ändå betyget 3/5. En mellanbok helt enkelt.

You can hear a miracle a long way after dark.

Miracles are very like radio waves in this way. Not many people realize that the ordinary radio wave and the exraordinary miracle have much in common. Left to their own devices, radio waves would not be audible for much more than forty or fifty miles. They travel on perfecly straight paths from their broadcast source, and because the Earth is round, it does not take them long to part ways with the ground and head out to the stars. Wouldn't we all, if we had the chance? What a shame that both miracles and radio waves are invisible, because it would be quite a sight: ribbons of marvel and sound streatching out straight and true from all over the world.

Jag finns på Goodreads.