tisdag 14 november 2017

"The Gentleman's guide to vice and virtue" av Mackenzi Lee

Jag har den senaste tiden börjar följa en del så kallade book-tubers på YouTube, alltså konton som handlar om böcker. Kanske inte så konstigt, med tanke på att jag älskar att läsa och boktips äär alltid kul att få. Ett av dessa boktips, som flera booktubers tipsat om, är "The Gentleman's guide to vice and virtue" av Mackenzi Lee. Tack för tipset!

Bildkälla Goodreads
Henry "Monty" Montague, är en rik, ung man någon gång under 1700-talet. Han ska tillsammans med sin bäste vän Percy och sin syster Felicity ge sig ut på The Tour, en resa genom Europa. Monty tänker sig att det här ska bli en ett år lång fest med sin bästa vän, innan det är dags att börja lära sig att ta hand om familjegodset.
Det finns dock komplikationer. Som att Montys far bestämt att en ledsagare ska följa med, och att det inte alls ska bli en fest utan snarare en lång affärsresa där kontakter ska knytas. Monty förbjuds att dricka, spela och framför allt att umgås intimt med pojkar.
Det hela kompliceras ytterligare av att Monty är kär - i sin bäste vän Percy.

"The Gentleman's guide to vice and virtue" är en av de bästa böckerna jag har läst i år. Jag älskade den! Så pass att jag redan vill läsa den igen, så den kommer nog hamna i tbr-högen igen ganska snart.
Boken är kärleksfullt berättad, med ett väldigt poetiskt språk. Den blundar inte heller för att ta upp svåra ämnen, som rasism, sexism och homofobi, särskilt den som fanns på 1700-talet, då boken utspelar sig. Tyvärr går det att finna paralleller till dagens samhälle...
Boken är skriven i första person, genom Montys ögon, vilket i det här fallet kändes uppfriskande. Det känns som att det var länge sedan jag läste något i första person, som är skrivet på ett sådant lättillgängligt sätt.
För boken är inte svårläst - jag flög genom kapitlen och sidorna och hade problem med att slita mig från Monty och hans värld. Miljöbeskrivningarna är underbara, och väldigt ofta så vackert beskrivna att man ser dem framför sig utan problem. Karaktärerna är även de vackert målade, trots att ingen av våra tre huvudkaraktärer framställs som helt och hållet bra eller dålig - inte ens Montys kärleksintresse Percy är felfri. Ibland tycker jag dock väldigt synd om Monty, bara för att det är det och inte för att han ber om att jag ska göra det.

Måste bara lägga till att jag fullkomligt älskar hur Felicity porträtteras. Med tanke på under vilka omständigheter hon växer upp, som en förmögen ung kvinna i England under 1700-talet, så gör hon det bästa hon kan av sin situation. Hon vill ha en utbildning, men förväntas hålla tyst och gifta sig med en förmögen man. Felicity tycker dock annorlunda, och hon är absolut inte en damsell in distress som behöver räddas av någon man. Snarare är det hon som, genom sina självförvärvade kunskaper och sitt oerhörda mod, mer än en gång räddar killarna i den här boken. Det ryktas om att "The Gentleman's guide to vice and virtue" ska få en uppföljare, eller en fristående bok i samma krets, och det verkar som att det blir Felicity som är huvudpersonen i den. Jippi!

Ingen blir överraskad av att "The Gentleman's guide to vice and virtue" fick betyget 5/5 av mig.


"You're not one to start fights, but I assummed you'd at least have swung back."
"It wasn't another boy, it was Father."
Silence drops between us like wet wool. The trees whisper as the wind rakes through them, leaves moon-stained and glittering. Between the branches, I can see the stars, so bright and thick that the sky looks sugared.
Then Felicity says, "Oh."
My eyes are starting to pinch, and I screw up my face against it. "Good old Father."
"I didn't know that. I swear, Mother told me 一"
"Why are we talking about this?" I laugh again, because I don't know what else to do. I want a drink so badly I'm ready to sprint to the next town for it. I press my fists against my eyes and  suck in a sharp breath as pain shoots down my wrist. "My hand is absolutely broken."
"It's not broken," Felicity says, and the exasperation behind her voice makes me feel better.
"I think it might be."
"It's not."
"We should sleep," Percy says.
"Right." I turn onto my side and find myself face-to-face with him. In the moonlight, his skin looks like polished stone. He smiles at me, so sympathetic it makes me shrivel up. Poor Monty, it says, and I want to die when I think of him pitying me.
Poor Monty, with a father who beats you until you bleed.
Poor Monty, with a fortune to inherit and an estate to run.
Poor Monty, who's useless and embarrising.
"Good night," Percy says, then rolls over, away from me.
Poor Monty, in love with your best friend.


Jag finns på Goodreads.