Februarifavoriter

Det är ju inte utan att det känns lite extra kul att sammanfatta månadens favoriter just idag, för 29 februari har vi som bekant inte så värst ofta.

Bok: "Vicious" av V.E. Schwab.

Film: "1917". Tveklöst. Enda jag har sett på bio, men jag har sett många andra bra filmer den här månaden också, bland annat "Jokern". Men inget slår den upplevelse som "1917" var.

Tv-program: Har legat lite lågt där den här månaden. Älskade maken och jag har dock rätt så nyligen börjat titta på "Boardwalk empire" och bara några avsnitt in så är den det bästa jag har sett i februari. Kan så klart ändras.

Nagellack: Maxim från a England. Jo, jag gillar holo.

Skönhet: Jag har i och för sig bara använt mitt nya schampo en enda gång, men första intrycket är väldigt bra. Bland annat för att jag upplevt exakt inget kli alls i hårbottnen. Nada. Niente. Inget. None. När upplevde jag det senast? Minns inte ens. Första intrycket kan så klart ändras, men so far so good. Schampot är i tvålform och kommer från märket N.A.E.

Extra speciell rolighet: Minns ni att jag tyckte att 2019 var lite väl för jävligt? Bland annat så upptäcktes en ganska massiv vattenskada i äldsta dotterns lägenhet, som tog fem månader att återställa då hon var evakuerad till en annan lägenhet. Nåväl, i början på februari fick hon äntligen flytta hem igen. Att flyttstädningen tog död på mina naglar kan vi ta en annan gång.

Favoritinlägg: Gårdagens lacksammanfattning. Inte många, men fina allihop.

Februaris nagellack

Jag hade en ganska lång period där i början av februari då jag inte alls hade lust att måla naglarna. Som i att jag inte hade lust att utföra själva den fysiska aktiviteten att måla naglarna. Fin färg är ju aldrig fel, och fin färg har jag massor av.
Ändå har jag lyckats måla på fem olika lack i februari. Jag tror att det lack jag bär nu kommer få sitta kvar tills det blir mars.

Pahlish, Rusalka Rusalka
Jag vet inte vilken kollektion Rusalka Rusalka kan tänkas komma från, men jag vet att det är fint. En mörk jeansblå som känns lite gråtonat dammig. Massor av flakies i guld som simmar omkring.

OPI, Berlin there done that
Ibland passar det extra bra med en hyfsat neutral creme. Som när solen inte tillåts titta fram bakom en massa moln, till exempel. För att matcha alla februaristormar vi hade valde jag mullvadsfärgade Berlin there done that. En blandning mellan beige och grå, taupe som den ofta kallas. Inte märkvärdig alls, men trevlig ändå.

H&M Beauty, Kingfisher
Skulle på baluns och ville matcha min klänning. Så jag plockade fram Kingfisher i all sin grönblå härlighet. Mörkt petrol, skulle jag vilja kalla den. Slår över i mest blå eller mest grön beroende på ljuset.
Jag slarvade dock med underarbetet och målade snart om till...

a England, Maxim
Sista lacket ut från Return to Manderley-kollektionen, och en kandidat till att bli månadens favorit. Mörkt brunröda Maxim, med fantastiska regnbågar.

Pahlish, Chai
Sist ut den här månaden blev ett sådant där lack som jag alltid faller lite pladask för. Nästanvitt med gulddamm. Känns väldigt blekt rosa på nageln och är hyfsat skir. Jag trivs förträffligt i den här färgen. Så klart.

"Jar of hearts" av Jennifer Hillier

Jag vet inte riktigt hur jag fick nys om Jnnifer Hillier, men jag är glad att jag fick det. En kvinnlig författare som (tydligen) skriver thriller-romaner om seriemördare. Det är ju ungefär så up my alley som det går att komma. Så även om hennes senaste roman, "Jar of hearts", blev den första av hennes böcker som jag läst, så kommer det absolut inte att bli den sista, för det här gillade jag.

Bildkälla Goodreads

För 5 år sedan avslöjades Geos ungdomskärlek Calvin som en seriemördare med flera kvinnomord på sitt samvete, bland dem Geos bästa vän Angela som försvann spårlöst 16 år tidigare.
Calvin lyckades rymma från fängelset och nu börjar nya lik dyka upp, som påminner om Calvins gamla mordmetod. Är de nya morden ett meddelande till Geo? Svävar hon nu i livsfara?

Som sagt, jag gillade det här. Det är välskrivet, med bra tecknade karaktärer och miljöer. Jag transporteras nästan till Seattle, och den fiktiva del av staden som Jennifer Hillier har skapat här. Jag tycker också om sättet jag får ta till mig historien, där jag pö om pö får veta vad som hände då och vad som händer nu. Berättelsen tar en och annan oväntad twist, men inte så pass oväntad att jag inte lyckades lista ut dem innan de kom i text.
Det är ganska rappt berättat, och det är lätt att svepas med och försvinna in i den här annorlunda och mörka världen.

Men. För det finns alltid några "men". Något som störde läsrytmen en del är att boken innehåller en hel del typfel. Det är så klart inte författarens fel, men ändå en sak som störde mitt flyt i läsningen och ja - jag blir faktiskt ganska irriterad på dem. En eller ett par kan jag acceptera, men jag tror det närmade sig 10 stycken här, i en bok på bara 300 sidor. Det tycker jag faktiskt är värt lite kritik.
Jag undrar också om begreppet jävssituation är helt okänt i USA (ja, eller vad det nu heter på engelska) då en av poliserna som utreder de här brotten är ungdomsvän med både Geo och Angela, som på alla sätt och vis är djupt insyltade i den här historien. Ska verkligen en gammal barndomsvän sitta och förhöra sina vänner, bland annat om ett brott han tidigare blivit förhörd om? Tror inte det. Men det blev ju bra med det cirkulära tänkandet som finns i den här boken.
Boken tappar också lite för mig på slutet. Det blir helt enkelt lite för osannolikt, för konstlat, vilket gör att jag inte riktigt köper det.
Fast det var ju spännande, det var det.

Länge låg "Jar of hearts" på betyget fyra eller högre, men slutet drog ner det lite för mig. Jag landade på 3,5/5.

Return to Manderley från a England

Det är ju lite tråkigt att jag inte har full kollektion av Return to Manderley från favoritmärket a England. Men efter att ha jagat lacket "Manderley" i snart ett år så har jag kommit till insikten om att jag måste ge upp. Tråkigt men sant, när jag nu samlar på a Englands lack, men inte så mycket att göra något åt. Det verkar som att lacket helt enkelt har utgått, och jag hittar det i endast två webshoppar worldwide - en superduperkrånglig med dyr frakt och en som inte skickar till Sverige.

Dagens kollektionssammanfattning är alltså inte komplett. Saknas gör det lack som jag misstänker hade varit ett av kollektionens vackraste, och det som bär kollektionens namn, vackert gröna Manderley. Men jag har de andra 6 lacken.
Return to Manderley är inspirerad av boken "Rebecca" av Daphne de Maurier. Det finns även en utomordentlig film från 1940 i regi av Alfred Hitchcock, och en ny filmversion är planerad att få premiär senare i år.
Men nu gällde det nagellack. De lack jag har i min ägo presenteras här i ingen särskild ordning alls, för hela den här kollektionen är jättefin. Eller jo, i den ordning jag bar dem blir det nog.

The scent of azaleas är ett vackert violblått lack. I parken kring godset Manderley blommar det azaleas, men den var även en tongivande doftnot i parfymen som den första Mrs de Winter bar. Den gåtfulla Rebecca, vars ande (och doft) ligger kvar som en spöklik skepnad över godset.

Mrs Danvers är Manderleys hushållerska. Hängiven Rebecca de Winter, och inte alls förtjust i den Mrs de Winter som är vår berättare. Hon tassar omkring på godset i sin svarta klännong, och således är lacket som bär hennes namn ett svart holo.

Je reviens är franska och betyder jag återvänder. Så hette Rebeccas båt i berättelsen. Lacket är en ljust lila som drar åt det grå hållet. Holografiskt så klart-

Rebecca är ett dammigt magentarosa lack som jag tyvärr bar i dystra november så att holot inte fick komma till sin rätt. Har så klart fått namn från bokens titelkaraktär. Den fösta Mrs de Winter, som så mystiskt försvann till sjöss många år tidigare.

Mrs de Winter kan vara min favorit i kollektionen, om jag tänker efter. Gråtonad taupe med regnbågar så det både räcker och blir över.
Mrs de Winter är vår berättare, den andra Mrs de Winter som inte riktigt klarar av att fylla Rebeccas skor. Vi får aldrig veta vad hon heter i förnamn...

Maxim är en mörkt röd som drar kraftigt åt brunt. Representerar Mr de Winter, maken åt både Rebecca och "vår" Mrs de Winter. En lite mystiskt karaktär, tyckte jag. Jag bär det här lacket just nu, och det är precis så fint som det ser ut att vara.

Visst är de vackra! Förstå vad jag inte kan välja en favorit av dessa. Och fårstå hur mycket jag önskar att jag hade det där gröna Manderley att visa upp också. Men nu blir det inte så. *suckar djupt*

"Vicious" av V.E. Schwab

Väldigt länge var "Vicious" en solobok, men för något mer än ett år sedan så kom en andra del ut ("Vengeful") och som jag förstår det så är det även planerat för en del tre. Om en inte vill så kan en dock nöja sig med att läsa bara "Vicious" för den slutade på ett tillfredsställande sätt, även om jag kan förstå hur det kan bli en fortsättning. Det finns vägar att gå, så att säga. Och jag tänker traska ut på dem och planerar alltså att fortsätta läsa Villains-serien, som den nu kallas.

Bildkälla Goodreads

För 10 år sedan var Victor och Eli bästa vänner, rumskamrater på college och arbetade tillsammans på ett examensarbete om EOs, ExtraOrdinära människor. EOs är en sorts supermänniskor, med förmågor som vanliga människor inte har - som övermänsklig styrka, osårbarhet eller förmågan att försvinna in i skuggorna. Victor och Eli har en teori om hur de kommit över sina krafter och de omsätter sin teori till praktik - med tragiska konsekvenser.

10 år senare har Victor rymt från fängelset och letar nu efter Eli för att få ut sin hämnd.

Det här är en riktigt rafflande urban fantasy. Det är en spännande katt och råtta-jakt, där det som verkar vara självklart kanske inte alltid är det. Boken har flera olika synvinklar i berättelsen, och berättas dessutom i flera olika tidslinjer, men det blir aldrig rörigt eller förvirrande. Ingen av karaktärerna är heller helt god eller ond, utan de är betydligt mer komplexa än så. De är gråzoner, och handlar utifrån sin vetskap och sin övertygelse. Jag gillar.

Tempot är högt. Boken är uppdelad i två delar som båda innehåller nära 40 kapitel fördelade på mindre än 350 sidor. Så det är korta kapitel, lätt att läsa "bara lite till", och jag vill läsa "bara lite till", för att det är spännande som sjutton. Egentligen är det ganska så fantastiskt att V.E. Schwab lyckats bygga upp en så pass komplex värld, och så pass komplexa karaktärer på så få sidor. Det tyder på en viss skicklighet som författare, som jag gärna utforskar lite till, så har jag väldigt många av hennes böcker på önskelistan också. 

Hon finns tyvärr inte översatt till svenska, men engelskan är inte överdrivet krånglig så det borde inte vara något som avskräcker. V.E. Schwab skriver även under namnet Victoria Schwab, då lite mer riktat mot en yngre läskrets, jag läser gärna de böckerna också.

Mitt betyg på "Vicious" blev 4/5.

FredagsFilmen Revisited: Only lovers left alive

Med tanke på att jag skrev om den här filmen för mer än 6 år sedan (januari 2014) så kan en lugnt påstå att det tog mig ett tag att bocka av "Only lovers lesft alive" från vill-se-listan. Men så såg jag på HBO att den fanns där, men bara hade en kort tid kvar (jag höll alltså på att missa den igen) så jag och älskade maken tog en dag i helgen när barnen inte ville se film med oss, och så tittade vi på den. Check!

Bildkälla Pinterest

Eve och Adam har en kärlekshistoria som spänner över flera sekler. De är nämligen vampyrer. Adam har blivit ganska trött på sin existens så Eve reser till honom. Problem uppstår dock när även Eves lillasyster, Ava, dyker upp.

Jag är inte väl bevandrad bland Jim Jarmusch filmer, han som skrivit och regisserat den här filmen, men av de jag har sett så passar den här bra in rent estetisk. Den är hyfsat lågmäld, särskilt för att vara en film om vampyrer, och innehåller mycket musik. Största delen av handlingen utspelar sig så klart på natten, och fotot blir sålunda ganska mörkt och suggestivt. Jag lyckades också skratta till en och annan gång, så plus i kanten för det.

Jag gillade den här filmen, även om den inte var värst rafflande. Det är mest en fin kärlekshistoria, med en twist.

Och ja, det är Loki - Tom Hiddleston alltså, som spelar Adam. Och den alltid så svalt eleganta Tilda Swinton i rollen som Eve.

Bullet journal i mars

För att det inte skulle se ut som att världen blivit svartvit så lät jag min röda reservoarpenna sitta kvar i BuJon när jag tog bilderna för att visa upp mars sidor. För snart är det dags igen att byta månad, och jag har redan en hel del jag behöver skriva in i början på månaden, så det var lika bra att göra mina uppslag.
Temat blev svartvitt för att jag hittade en förpackning washitejp på en billighetsaffär i just svartvita mönster. Det var så många olika att det var svårt att bestämma sig, men till sist valde jag att köra med sicksack och att bara använda den tejpen. Och så svarta, vita och ljusgrå pennor. Så ja, det ser lite ut som en stumfilm.

Alla material jag använde, förutom sax och linjal då, för så där rakt fixar jag inte att rita på frihand. Och ett månadsuppslag som jag tycker blev rätt så piffigt, om jag får säga det själv.

Nackdelen med att jobba med svart är att det ghostar så mycket, men det är smällar en får ta. Brukar inte störa mig nämnvärt när jag väl fyller i sidorna heller.
Här är det uppslaget där jag skriver upp nagellacken jag bär, böckerna jag läser och pengarna jag spenderar.

En rad om dagen, vanor i mats och planeringen för månadens långläsning. Det kommer bli true crime i mars - jag har haft den boken i sinnet sedan början av februari, men jag säger inte mer än så just nu.

Och ett veckouppslag som jag inte klantade till. Förutom att jag insåg igår att jag inte gjort plats för att planera mina blogginlägg, som jag brukar göra. Jag kommer nog på något.
Citatet är från "But not tonight" med Depeche Mode, och det blev Depeche-citat hela månaden, så jag har visst ett tema.

Jag gissar redan nu att april kommer bli grön. Mamma fyller nämligen år i april och hon har grönt som favoritfärg, så det brukar bli så. Fast på vilket sätt vet jag inte än. Jag har ju trots allt några veckor på mig att bestämma mig.

"Dracul" av Dacre Stoker och J.D. Barker

För den som undrar - jodå, Dacre Stoker är släkt med Bram Stoker, mannen som en gång i tiden skrev "Dracula" och på sätt och vis skapade hela den moderna vampyrmyten. Att Dacre Stoker väljer att skriva böcker baserade på sin gammelgammelfarbrors texter och anteckningar är ett sätt att försöka återföra rättigheterna till Dracula till Stoker-släkten, då copyrighten på "Dracula" varit omdebatterad sedan way back when. Och det är ju ett beundransvärt motiv på sätt och vis.

Bildkälla Goodreads

En man sitter högt uppe i ett tornrum. Rummets väggar är klädda med krucifix och speglar, mannen har en flaska konjak som sällskap och är beväpnad med ett skjutvapen och en korg med vita rosor. Bakom en låst trädörr finns en varelse som inte får släppas ut, men faran kommer även utifrån och endast mannen kan hålla faran borta. Men natten är lång och mannen har inte sovit på länge.

"Dracul" är en sorts prequel till "Dracula" och är baserad på texter som Bram Stoker lämnade efter sig, bland annat ett originalmanus till "Dracula" som är mycket annorlunda från den bok som senare gavs ut - som till exempel att de 100 första sidorna ströks ur manuset. Det sägs även att Bram Stoker påstått att händelserna i "Dracula" skulle vara sanna...
Och det är det det tagits fasta på här. Här är nämligen författaren själv, och hans syskon, med som vampyrjägare. Det är kring Bram Stoker själv och hans familj berättelsen utspelar sig. Min personliga åsikt är att även om den här boken ska utspela sig före "Dracula" så är det ändå originalboken som bör läsas först. För så mycket är likadant i den här boken. Det är samma typ av flykt och jakt, samma ondska, samma karaktärer men med andra namn. Här finns en Lucy, en Mina, en Van Helsing, en doktor Seward och en Jonathan Harker. Jag känner liksom igen mig, även om mycket så klart är annorlunda. Det är Bram Stokers typ av vampyr vi möter här, mer baserad på folktro och sägner än den Hollywoodska varianten. Dracula är med, men det är inte han som är huvudgestalten i den här boken, den rollen tillfaller Bram Stoker själv.

Det är så klart en intressant infallsvinkel, att förvandla Bram Stoker till en vampyrjägare och att föreslå att det som berättas här är sant, att Stokers Dracula verkligen finns/funnits. Lite sådär så att jag nästan börjar tro på vampyrer på riktigt igen, men ändå inte. Jag tycker nämligen att "Dracul" är mer intressant än bra.
Till att börja med stör jag mig på upplägget. Precis som i "Dracula" är den här romanen uppbyggd av dagboksanteckningar och brev, och jag gillade det inte då och jag gillar det inte nu heller. Särskilt inte när olika personer daterar sina anteckningar och även skriver klockslag ner på minsta lilla minut, något som inte riktigt känns 1800-tal, om jag ska vara ärlig. Dessutom innehåller boken luckor, både av det logiska slaget, men även i tidslinjen. Det ger en känsla av att det är något som inte riktigt stämmer, och det är en känsla som är svår att skaka av sig.
Annars är det en lättläst bok, ingen krånglig engelska, och den känns inte heller gammaldags i språket.
Mitt intryck är att det är intressant, ibland lite spännande, men att jag ofta har svårt att behålla fokus - även i bokens klimax. Den stora behållningen för mig blev i "Draculs" efterord, där bakgrunden till romanen berättades. Mitt betyg på "Dracul" blev 2,5/5.

Tomma i februari

Jag har hunnit tömma en hel del sedan sist. Mycket av det var slattar jag hade kvar i små förpackningar, så det är kanske inte så konstigt att det gick det fort.
Några av dessa kommer aldrig mer komma hem till mig, eftersom de verkar ha utgått ur sortimentet, och det tycker jag är väldigt synd eftersom de har varit favoriter för mig.
Så här ser det dock ut, allt jag har tömt sedan sist.

ACO. Bodylotion moist. No perfume.
Min favoritlotion, och favorit för flera andra i hushållet. Så ingen blir överraskad över att jag har gjort slut på en flaska nu igen, eller att jag har ersatt den med lika samma.
Betyg 5/5

La Mer. Moisturizing cream.
Jag fick en hyfsat stor provförpackning av en av La Mers krämer. Kan inte påstå att jag föll handlöst för den, och det är väl tur med tanke på att det här är en lyxkräm som kostar dryga tusenlappen för en normalstor förpackning. Jag märkte ingen skillnad alls mot vad jag vanligen använder, men det kanske jag hade behövt testa den längre för att kunna göra. Mitt största problem var att jag inte  gillade doften. Så den är med andra ord inget jag längtar efter nu när den är slut.
Betyg 2/5

The Ordinary. Hyaluronic acid 2% + B5.
Mitt favoritfuktserum som jag helst inte vill vara utan. Prisvärd och fantastiskt bra, om än aningen kladdig. Ny flaska ligger och väntar på att bli uthämtad från utlämningsstället nära mig, så snart har jag den hos mig igen och det är ju tur för jag vill helst inte vara utan den.
Betyg 5/5

Kicks. Ready, set, Glow! Night sleep mask. Vitamin C.
Den här nattmasken är en del i min favoritserie för hudvård någonsin, även om just den här masken var lite av ett "meh" för mig. Så det är ju synd för mig att Kicks har slutet med sin Vitamin C-serie. Om den ska omformuleras vet jag inte, jag hoppas det. Just den här finns fortfarande att få tag på, men det är inte den jag är mest intresserad av...
Betyg 3/5

Kicks. Ready, set, Glow! Day fluid. Vitamin C. SPF 25.
Det jag kommer sakna mest är den här dagkrämen. För den har varit FANTASTISK. Gjort underverk för min hud och varit så himla lätt att använda. Jag älskade inte flaskan den kom i i fullstorlek, men det är en annan femma. Just en sådan här reseförpackning går det fortfarande att hitta den i, men jag har liksom inget större behov av de övriga produkterna i det lilla resekitet, så jag antar att jag anser den som helt slut nu. *snyft*
Betyg 5/5

Kicks. Ready, set, Glow! Eye cream. Vitamin C.
Jo, jag har gjort slut helt och hållet på ett sådant där resekit. Bland annat denna ögonkräm, som jag gillar mycket. Den finns också fortfarande att hitta i fullstorlek, men jag blev aldrig kompis med flaskan den kom i som jag tyckte var svårdoserad.
Betyg 4/5

Kicks. Ready, set, Glow! Face tonic. Vitamin C.
En storfavorit bland toners. Finns fortfarande att finna i fullstorlek, så jag borde kanske passa på... Jag har alltså inte ersatt den med en ny, utan använder en annan just nu.
Betyg 5/5

Être belle. Liplift peel.
En läppeeling som legat oanvänd alldeles för länge. Sådär så den blivit ofräsch och behöver kastas. (Jag vet inte ens hur den kommit in i huset. Kan det vara så illa att det var med en Glossybox? Och de slutade jag prenumerera på för massor av år sedan!) Jag använder inte läppeeling, så det kanske inte var så konstigt att den finner det ödet.
Betyg 1/5

Natural olive secrets. Olive oil soap.
E och jag har gjort slut på ännu en olivtvål. Det finns en ny, men just nu använder jag hellre något annat i duschen, så när den tar slut är det ingen som vet.
Betyg 5/5

Plaståtervinning på det mesta. The Ordinary kommer dock i glasflaskor, tvålen i en pappersförpackning, och läppeelingen hamnar i det brännbara avfallet.

"When Hitler took cocaine and Lenin lost his brain" av Giles Milton

En lite rolig historiebok har hållit mig sällskap i februari. Jag lånade "When Hitler took cocaine and Lenin lost his brain: History's unknown chapters" av Giles Milton från E som haft den i sin bokhylla dryga året. Det här är den första boken i en serie, om två böcker hittills kan kallas för en serie. Självklart är jag nyfiken på den andra boken också, men den finns inte i huset så det får bli en annan gång i så fall.

Bildkälla Goodreads

Boken är uppdelad i två delar, som i sin tur är uppdelade i nio kapitel med 3 underkapitel. Jag har valt att läsa ett kapitel om dagen, alltså tre små berättelser om dagen. Och det gick ju fort. Boken är nämligen väldigt lättläst, på både gott och ont. Det blir ju inget djuplodande här, utan det skrapas mest på ytan. De olika berättelserna känns mest som en synopsis av något som det antagligen går att läsa mycket, mycket mer om. Nu är ju inte allt intressant, men i vissa fall blir jag nyfiken på att läsa mer. Det finns såklart en ganska så gedigen läslista i slutet av varje del, men det är ju ytterst tveksamt att jag någonsin kommer grotta ner mig i någon av dem, hur nyfiken jag än blev.

Få av de här kapitlen utspelar sig längre tillbaka än tidigt 1800-tal. Jag skulle vilja säga att det mesta rör 1900-talet, med andra världskrigets efterdyningar som ett klart avslut. Det är också mycket krigshistoria, men även en hel del kriminalhistoria med sina underliga brott och en och annan spektakulär fängelserymning.
Boken behandlar så vitt skilda ämnen som Andrés luftfärd (inte så värst okänd om en är svensk), vulkanutbrott, slaveri, kannibalism, bomber och granater och kejsaren av USA. Samt så klart Hitlers drogvanor och vad som hände med Lenins kropp - och hjärna. Precis som titeln antyder.
Det är lättläst, stundtals roligt, bitvis intressant och lätt att ta till sig.

Mitt betyg på "When Hitler took cocaine and Lenin lost his brain" blev 3,5/5. Hade det varit färre berättelser som berättade aningen mer hade mitt betyg troligen blivit högre.

FredagsFilmen: 1917

Nej. Det blir ingen romantisk film från mig idag, fastän det är Alla hjärtans dag och hela balunsen. För jag var på bio i lördags och såg en efterlängtad film som jag inte riktigt har kunnat sluta tänka på. Jag talar så klart om Sam Mendes Första Världskrigsdrama "1917". Så långt bort från romantik vi kan komma.

Bildkälla Variety

Soldaterna Blake och Schofiled får ett viktigt uppdrag. De ska gå med ett meddelande till ett isolerat regemente för att förhindra att 16000 man går i en fälla gillrad av fienden. Tiden är knapp och deras uppdrag för dem genom fiendens territorium.

Den här filmen var en fantastisk upplevelse att se på bio. Inte enbart för att det var en bra och spännande berättelse, om än rätt så otäck. Så klart, för det handlar trots allt om krig här.
Jag som är en älskare av snygga filmer går så klart helt i spinn här. Filmen är filmad och klippt så att allt verkar vara i en enda lång tagning (nästan i varje fall) vilket är ett väldigt smart och snyggt dramaturgisk sätt att berätta en historia. Det känns verkligen som att vi som tittat följer med i realtid, vi kan känna brådskan i uppdraget, och farorna Blake och Schofield upplever blir desto mer akuta.
Självklart är det bitvis väldigt grafiskt otäckt, och jag satt med en klump i halsen från de de lämnade de brittiska skyttegravarna tills det filmen var slut. Och som jag grät! Herrejösses, tårarna flödade. Jag sitter med en klump i halsen just nu, bara jag tänker på filmen.

I söndags var det dags för Oscars att delas ut, och vi vet alltså att "1917" inte fick pris som bästa film, bästa regi eller bästa originalmanus, som var några av de 10 nomineringar filmen fick. Däremot vann den för bästa foto, bästa visuella effekter och bästa ljudmix - tre gyllene gubbar som de väl förtjänade. På Golden Globes och BAFTA vann filmen däremot de tunga priserna i både film och regi, och jag tycker den är väl värd alla priser den kan få.

Veckans vego: Broccolisoppa

Det är sällan populärt när jag gör soppa här hemma. Antingen är den för bitig eller för slät. Det enda som går hem är diverse köttsoppor, men sådant passar inte riktigt en vegetarisk dag. Eftersom de innehåller kött...
Men jag var sugen på broccolisoppa och hade en massa broccoli i frysen, så jag fjäskade till det lite med karamelliserad lök och ost. Det funkade väl rätt så bra, även om jag råkade mixa soppan lite för slät för viss individers smak.

Broccolisoppa med karamelliserad lök och ost

1 gul lök
olivolja
400 g fryst broccoli (eller motsvarande mängd färsk)
2 msk grönsaksbuljongpulver eller två grönsaksbuljongtärningar
9 dl vatten
1 tsk torkad timjan
1 dl creme fraishe
2 dl riven ost
salt, peppar

Hacka löken ganska fint. Värm oljan i en kastrull och låt löken fräsa i den på ganska låg värme tills den blivit karamelliserad, rör om ofta. Det brukar ta 7-10 minuter, tillsätt mer olja eller lite vatten om det börjar fastna i kastrullen.
Tillsätt buljong, broccoli, timjan och vatten och låt koka tills broccolin mjuknat. Tillsätt då creme fraishe och mixa soppan till önskad släthet. Låt den koka upp igen. Ta soppan från värmen och rör ner osten tills den smält. Smaka av med salt och peppar och servera.

Toppa gärna soppan med frön och servera ett gott bröd till. Här är det pumpakärnor, solrosfrön, sesamfrön, lite svartpeppar och en ringel olivolja som fick försköna soppan när jag åt den till lunch dagen efter.

Gör soppan vegansk genom att ersätta creme fraishen med ett vegoalternativ, och hoppa över osten.

"En enda hemlighet" av Simona Ahrnstedt

Jag vet lite vad jag ska få när jag plockar upp en romance av Simona Ahrnstedt. Och jag blir sällan besviken, även om jag alltid kommer ha en särskild plats i mitt hjärta för hennes debutroman "Överenskommelser" och ingen annan av hennes böcker kan bli lika bra. Eller?

Bildkälla Goodreads

Isobel Sørensen är en framgångsrik läkare med flera fältuppdrag bakom sig. Hennes arbete med den ideella organisationen Medpax är det viktigaste i hennes liv. När Medpax drabbas av ekonomiska bekymmer behöver hon ordna nya sponsorer.
Alexander de la Grip är yngst av syskonen de la Grip. Han lever ett kringflackande playboyliv med alkohol och kvinnoaffärer, och pengar är inget problem för honom. Han kan få vad han vill - och vem han vill. Och han vill ha Isobel.
Isobel går med på att ses över en middag för att diskutera Medpax behov med Alexander. Oväntat dras de till varandra på ett sätt ingen av dem trodde var möjligt. Men det finns hemligheter som ruvar under ytan.

"En enda hemlighet" är den andra boken i en serie med romance-romaner som startade med "En enda natt". Det går så klart att läsa böckerna fristående, men om en tänkt läsa hela serien och vill hålla sig spoilerfri så är det en bra idé att läsa dem i ordning. Det finns en tredje bok också ("En enda risk") men den har jag inte. Än.
Jag älskade Simona Ahrnstedts historiska romance med slottet Wadenstierna som enda gemensamma nämnare, så det var ju extra kul att slottet dök upp här i en liten cameo-roll. Annars är det här mycket annorlunda från de historiska böckerna. Till att börja med så hettar det mer om sidorna. På ett sexigt sätt alltså. "En enda hemlighet" innehåller även en dos BDSM. Jag vill egentligen inte göra en jämförelse med "50 nyanser" men det går helt enkelt inte att låta bli - för det här är så mycket bättre. Bara en sådan sak som att de gemensamt går och köper sexleksaker och att ingen blir övertalad till någonting som hen inte vill. Ingen som blir smiskad och lämnad utan eftervård...
Det går snabbt och lätt att läsa de här böckerna. Det är lite lagom angstigt, småspännande och sexigt. Men. Boken tappar en hel del för mig i det väldigt osannolika slutet. Jag köper helt enkelt inte att det skulle kunna gå till så som det gör i boken. Bara för att någon råkat ha pengar, som han får tillgång till i kontanta medel lite väl snabbt och enkelt.
Jag har också lite svårt för den här bokens sekundära kärlekspar, vilket drar ner min upplevelse ytterligare.
Mitt betyg på "En enda hemlighet" blev 3/5.

Soundtrack of my life

Elton John - Don't let the sun go down on me

I can't light no more of your darkness

All my pictures seem to fade to black and white

I'm growing tired and time stand still before me

Frozen here on the ladder of my life

Too late to save myself from falling

I took a chance and changed your way of life

But you misread my meaning when I met you

Closed the door and left me blinded by the light

Don't let the sun go down on me

Although I search myself, it's always someone else I see

I'd just allow a fragment of your life to wander free

But losing everything is like the sun going down on me

I can't find the right romantic line

But see me once and see the way I feel

Don't discard me just because you think I mean you harm

But these cuts I have they need love to help them heal

Don't let the sun go down on me

Although I search myself, it's always someone else I see

I'd just allow a fragment of your life to wander free

But losing everything is like the sun going down on me

Don't let the sun go down on me

Although I search myself, it's always someone else I see

I'd just allow a fragment of your life to wander free

But losing everything is like the sun going down on me

Säsongssammanfattning: His dark materials, säsong 1

Spoilervarning, lite som vanligt sådär.

Älskade maken, jag och E har den senaste tiden spenderat tid i en helt annan värld genom att se den första säsongen av "His dark materials". Att det blir en andra säsong är redan klart, jag har hört att den till och med är inspelad, och den kommer troligtvis någon gång sent i år.
Serien är baserad på en trilogi böcker av Philip Pullman, som ingen av oss har läst. Jag har haft böckerna på min oändliga önskelista ganska länge, men tagit bort dem för att jag insett att jag troligtvis aldrig kommer komma till skott och läsa dem. En känsla som inte ändrats med den här första säsongen.

Bildkälla Deadline

Favoritavsnitt: 1x04 "Armour" På sin resa norrut lär Lyra känna aereonauten Lee och pansarbjörnen Iorek.
1x08 "Betrayal" Lyra och Roger bestämmer sig för att återvända till Jordan, men en katastrofal händelse förstör deras planer. Asriel ger sig av, Lyra följer honom. Och i vår värld tar Will steget in i det okända.

Favoritkaraktär: Pan. För Lyra i all ära, men hennes deamon är ju bara så gullig.

Favoritpar: Nix pix kakmix.

Bäst i säsongen: Deamons.

Värst i säsongen: Stundtals väldigt rörig handling. Jag har svårt att hänga med på vad som händer mellan varven.

Övriga kommentarer: Jag tycker i ärlighetens namn kanske inte att det här varit så jättebra. Vissa bitar är spännande, och jag kommer troligen titta vidare av ren nyfikenhet, men det dröjde ganska många avsnitt innan jag tyckte att det blev tittvärt. Många djupa suckar från mitt soffhörn.

FredagsFilmen revisited: Macbeth

I oktober 2015 skrev jag om min längtan att se Michael Fassbender och Marion Cotillard som Lord och Lady Macbeth i filmen baserad på Shakespeares skotska pjäs "Macbeth". Jag skrev att det skulle vara värt det att få vänta till januari, och det gjorde jag också. Till januari 2020...

Bildkälla Videosöndag

Macbeth får en profetia berättad för sig. En där han är kung av Skottland. På grund av denna sätter han och hans hustru en ondskefull plan i rullning. En som innebär mord, galenskap och död.

Det gjordes ett försök här hemma att ha den här filmen som fredagsmys i slutet av förra året. Det föll dock inte sällskapet på läppen, så efter en halvtimme bytte vi film. Jag fick alltså titta på den själv, vilket jag tog mig för för någon vecka sedan.
Anledningen till att min sällskap inte orkade var väl först och främst att replikerna framförs på Shakespeare-prosa. Det förekommer alltså inte någon modernisering av språket. För mig som gillar Shakespeare och är välbekant med "Macbeth" sedan tidigare var det inga problem, men sällskapet tyckte alltså att det blev jobbigt och krångligt. Ja, ja.
Till viss del kan jag hålla med. Filmen brister i mycket. Som framförandet av sagda repliker. För att de oftast talas på ett nästan viskande sätt, som gör att budskapet ofta inte går fram. Mycket scener i slow motion också, på ett sådant där sätt att det tog bort mer än vad de tillförde.
Annars är fotot väldigt snyggt och miljöerna passar bra till berättelsen.
Så nja, något saknades för mig för att jag ska känna mig helt nöjd med filmen. Den lämnade mig rätt så oberörd och var faktiskt lite långtråkig ibland. Men fin att titta på.

Veckans vego: Lasagne

För några veckor sedan vid middagsbordet sade E att hon tycker att vi äter för mycket kött. Jag håller kanske inte med, men så äter jag vegetariska luncher nästan varje dag och det antar jag att hon inte gör i skolan. Dessutom äter vi sedan något år vego till middag här hemma minst två gånger i veckan. Men vi tog den diskussionen där och då och hela familjen gick med på att öka vegomatsintaget till tre middagar i veckan, som minst. Och jag bad dem då om hjälp att komma fram till vad de där vegetariska middagarna ska bestå av, för det är inte alltid lätt att laga vego när de påstår att det finns så mycket de inte tycker om. Som bönor, till exempel...

Ett av förslagen var då lasagne, och det kan en ju laga till på ungefär hur många sätt som helst. Som den här ganska fuskiga varianten där vi gjorde slut på diverse saker i kylen, och använde oss av en och annan genväg. Jag fick en liten bit kvar till lunch dagen därpå också, lyllo mig. Den kanske inte ser så märkvärdig ut på bild, men den smakade underbart.

Grönsakslasagne à la skåpsrensning

ca 12 lasagneplattor
1 burk färdig pastasås
1 tetra färdig ostsås
1½ liter blandade grönsaker
salt, peppar, oregano
riven ost

Just precis den här gången hade jag två överblivna burkar med pizzasås i kylen som jag ville göra av med. Vi köper oftast pizzakit när vi gör pizza, för vi är bekväma av oss på det sättet, men mänden sås som skickas med är lite överdriven så vi får alltid en massa över. Annars kan en så klart köpa en annan god pastasås, eller göra en god tomatsås själv - det är inte värst svårt. Men - pizzasåsen var här en av våra genvägar.
Den andra genvägen var en förpackning färdig ostsås. Bechamél i all ära, men jag tycker att det är trist att göra själv, och dessutom har Kelda en variant med fyra ostar som jag gillar, så...
Grönsakerna kan en ta lite vad som helst som finns hemma i kylen. I det här fallet hade jag en stor lök, en paprika, en zucchini och ett gäng morötter. Jag hackade ner allt i ganska små bitar och rev morötterna grovt.
Fräs sedan alla grönsakerna i lite olja tills de blir mjuka. Salta och peppra och krydda med till exempel oregano. Vi älskar timjan i det här huset så det åkte också i. Tillsätt tomatsås (eller finkrossade tomater och krydda lite extra) samt lite vatten (1-2 dl brukar bli bra) och koka ihop såsen. Smaka av den, ibland kan jag behöva ha i lite socker om det är för syrligt, eller lite balsamvinäger om det känns för sött. Eller lite av båda bara för att det är gott.
Smörj en lasagneform. Lägg lite ostsås i botten och varva sedan lasagneplattor och grönsakssås. Avsluta med ett lager lasagneplattor som toppas med resten av ostsåsen (som alltså bara är underst och överst) samt riven ost. Se noga till så att alla lasagneplattor är täckta, annars blir de inte mjuka i ugnen.
Tillaga lasagnen enligt anvisningar på lasagneförpackningen. I mitt fall 200° varm ugn i 25 minuter. Lasagnen ska ha fått fin färg och plattorna ska bli mjuka.
Låt lasagnen svalna något, 5 - 10 minuter, så blir den lättare att skära i fina bitar. Samt att du inte bränner dig lika lätt.
Servera gärna med extra grönsaker. Oliver är väldigt gott till.

"The little friend" av Donna Tartt

Min första bekantskap med Donna Tartt, även om jag varit nyfiken på henne sedan hon vann Pulitzer-priset för "Steglitsan" för några år sedan. Anledningen till att det blev "The little friend" som blev min fösta Donna Tartt och inte just "steglitsan" är den enkla att det är "The little friend" som ingår i Bloomsburys utgåva med moderna klassiker. Serien innehåller 10 böcker, och jag samlar på dem, så då ska de väl läsas också. Jag har just nu 6 böcker i min ägo och har läst tre av dem, inklusive denna här.

Bildkälla Goodreads

För 12 år sedan hittades 9-årige Robin död, hängandes i ett träd i familjens trädgård. Mordet blev aldrig löst. De enda vittnena var Robins systrar Allison, som inte minns något alls av det som hände, och Harriet som bara var några månader gammal när det hände.
Nu när Harriet är 12 år bestämmer hon sig för att spendera sommarlovet med att lösa gåtan om vem som mördade hennes bror. Hennes misstankar faller snart åt ett visst håll.

Det låter som en deckare, eller hur? Det är det inte. Den här boken bjussar på få svar, och när jag 700 sidor senare slår ihop boken vet jag inte mer än när jag började läsa. Jag skulle mer vilja kalla boken en slice of life-berättelse. Vi får vara med den här sommaren, med vissa blickar bakåt (och framåt) utan att för den skull komma närmare något särskilt.
Harriet är vår huvudperson, men vi får även synvinklar från flera andra personer. Vissa av dessa hade jag gärna varit utan då de inte tillför något alls, utom kanske möjligen en sida eller tre extra text. Antingen låter en sina karaktärer få komma väl till tals, eller så skippar en dem - om den här halvmesyren tycker jag inte.
Jag slås också av hur mycket av det som händer i den här boken som hade kunnat undvikas om de bara pratade med varandra. Men nej. Mordet på Robin har tigits ihjäl. Alla bär på sin egen sorg men de delar inte med sig, de pratar helst inte om Robin överhuvudtaget. Inte undra på att Harriet kan (tillåtas) komma till de slutsatser hon gör och starta upp saker som hon sedan inte kan stoppa.
Det känns som att boken koncentrerar sig på en förändring hos Harriet. Från barn till ungdom, från lek till allvar, från popularitet till en undanskymd tillvaro. Men mest är det en känsla, eftersom boken som sagt är dålig på att ge svar.
Jag gillar hur den är skriven. Jag gillar språket och person- och miljöbeskrivningarna är jättefina. Det enda som drev mig lite till vansinne och som jag inte kunde släppa hur mycket jag än försökte, är att jag inte blir klok på när den utspelar sig. Jag vet att det är sommar, jag vet att vi befinner oss i Mississippi, men jag vet inte vilket år det är. Jag tror tidigt 80-tal, då det pratas om Star Wars-leksaker, men det skulle samtidigt kunna vara tidigt 2000-tal när boken kom ut, eller 60-tal då det kryllar av hembiträden och rasmotsättningar. N-ordet förekommer, och när det gör det så är det nästan som att få en smäll på näsan. Vissa skulle kanske kalla det för att boken är tidlös, men jag blev mest irriterad på att inte kunna placera den tidsmässigt.
Vi får dock veta vem som är den lille vännen. Det kommer fram mycket sent i boken och är av blinka och du missar det-karaktär, men vi får veta svar på den frågan i varje fall. Jag var tveksam även till det mycket länge.

Mitt betyg på "The little friend" blev 3,5/5.

Säsongssammanfattning: Chilling adventures of Sabrina, säsong 3

Spoilervarning så klart.

Förra veckan tittade jag på de nysläppta avsnitten av Sabrina. Det ska komma en fjärde säsong, jag vet inte när men troligen senare i år, men sedan tror jag att det är slut. Blir det riktigt poppis kan det så klart bli en fortsättning, men ska kvalitén fortsätta sjunka på det här sättet så blir det inget mer efter säsong fyra. För det här var ju inte så värst bra...

Bildkälla TV Shows

Favoritavsnitt: 3x02 "Chapter 22: Drag me to hell" En av Sabrinas plikter som drottning av helvetet är att föra själar dit. Ett avsnitt med ett litet deckarmysterium. Typ.
3x08: "Chapter 28: Sabrina is legend" Gränsen mellan det förgångna, nutid och framtid suddas ut, när Sabrina försöker ställa allt till rätta med hjälp av lite tidsresande. Dabbar hon sig? Högst troligt, men det visar sig nog bäst först i nästa säsong.

Favoritkaraktär: Sabrina...? Eller kanske Hilda?

Favoritpar: Hilda och Cerberus.

Bäst i säsongen: Hej då wierd sisters? Hoppas jag.

Värst i säsongen: Musical adventures of Sabrina? För det sjungs så mycket i den här säsongen att nästa steg är att göra ett renodlat musikalavsnitt. Det har vi ju sett förr, så varför inte.

Övriga kommentarer: Intressant att det först är så väldigt svårt att ta sig in i helvetet, men så fort Sabrina har gjort det en gång så verkar vem som helst kunna poppa in och ut ur Pandemonium lite hur som happ. Praktiskt, kanske.

Vad jag läste i januari

Jag har ungefär en fjärdedel kvar att läsa av den sista boken jag började läsa i januari. Jag visste från början att den skulle bli en överhängare då den är 700 sidor lång, give or take. Räknar med att skriva om den senare i veckan.
Jag hann med 6 andra böcker i januari, som jag här presenterar i den utlästa ordningen uppifrån och ner, precis som vanligt.

"Den engelska flickan" av Katherine Webb var årets första bok att läsas för Plejaderna. Vi var inte så förtjusta direkt... Medelbetyget hamnade på 2,05/5 vilket var ,05 mer än mitt som var 2/5.

"Fangirl" av Rainbow Rowell blev min favoritbik i januari, och jag har precis fått hem "Carry on" som är fanfiction-berättelsen vår huvudperson Cather skriver i den här boken. Mitt betyg var 4/5.

"Outsidern" av Stephen King. Jag gjorde något så ovanligt som att läsa en King på svenska. Och kanske förlorade den lite för mig just på grund av det, eller så var det att jag tyckte den var som en mix av mycket annat han har skrivit.  Kul för stunden, men... Betyg 3/5.

"Allt och mer därtill" av Jaqueline Briskin. Omläsning av en bok jag älskade som ung. Kärleken överlevde inte tidens tand. Betyg 1/5.

"Boktjuvarna" av Anders Rydell var min långläsningsbok i januari. Jag gillade den här mycket, väldigt intressant. Betyg 4/5.

"Leah on the offbeat" av Becky Albertalli är en kompanjonbok till "Love, Simon" (Simon vs. the homo sapien agenda) som handlar om Simons bästis Leah. Väldigt fin liten bok, där författarens psykologibakgrund märks av på ett finstämt sätt. Betyg 4/5.

Det var det. Nu ska jag se hur långt jag orkar läsa i den bok jag verkligen läser just nu. Ska bara sortera in de här böckerna i bokhyllan först. Till och med den jag inte gillade - av nostalgiska skäl.