"The kite runner" av Khaled Hosseini

Jodå, jag hann med en bok till i mars, men sedan tog det stopp. Min plan var att Khaled Hosseinis "The kite runner" skulle hålla mig sällskap in i april, men så blev det alltså inte. Jag hade lite läsflyt, helt enkelt.

Bildkälla Goodreads

Amir och Hassan växte upp tillsammans i Kabul, Afghanistan. Amir i det fina huset som hans pappa byggt, Hassan i tjänarens bostad. Amir vill gärna vinna den stora drakflygartävlingen, och Hassan lovar att hjälpa honom. Det som händer den eftermiddagen kommer att ändra båda deras liv för alltid.

Ha näsdukar beredda om du läser den här boken. Den kryper nära inpå, och det är ofta inte trevligt alls. Till och med så pass att jag utbrast: här var det elände! mer än en gång. Det kan ju tyckas vara ganska självklart att en bok som till stor del utspelar sig i Afghanistan från 1964 fram till början av 2000-talet, inte är en dans på rosor. Det är ganska fint ända till den där tävlingen, och det förekommer glimtar av hopp i hela boken, men det var bitvis väldigt tungt att läsa.
Boken tar flera vändningar och jag var inte beredd på alla, men flera av dem såg jag komma långt innan det hände - sådär så att det bara var berättaren (Amir) som blev förvånad.
Jag får en väldigt dokumentär känsla när jag läser den här boken. Det känns som en memoar, väldigt öppet, naket och sårbart. Det märks att författaren varit bosatt i Afghanistan och att han plågas av vad som hänt med hans gamla hemland.
Det är vackert skrivet, det finns så många meningar och fraser att plocka med sig från den här boken. Språket är väldigt målande, och både vackert och smärtsamt på samma gång. Jag skulle gärna läsa något annat av Khaled Hosseini, men då får det gärna vara något lite mer upplyftande och kanske inte jobbigt på jobbigt på jobbigt, som jag upplevde det här boken som.

Mitt betyg på "The kite runner" blev 4/5.