"Avrättningarnas blodiga historia" av Jonathan J. Moore

Det här med att läsa en bok över en månad har varit en rolig grej för mig, mest för att jag ibland väljer att läsa om ämnen jag kanske annars inte valt. Mitt val i april föll på "Avrättningarnas blodiga historia - från gladiatorspel till giftinjektioner" av Jonathan J. Moore. Just den här boken hade jag ett brinnande intresse av att läsa, morbid som jag är. Ibland skakar älskade maken lite på huvudet åt böcker jag väljer att läsa - det här var en sådan bok. Heh.
Ibland håller jag mig verkligen till alla-månadens-dagar-lästakten, men ofta så läser jag ut vald bok ett tag i förväg. Det beror lite på hur bläddervänlig den är, och hur intressant. Den här var lite av båda, så det gick ganska fort.

Bildkälla Goodreads

Det här är något av en uppslagsbok om sätt som vi människor har kommit på för att döda varandra på ett... lagligt sätt.
Jag är själv emot dödsstraff, och det känns för mig som att författaren också är det. Det är många exempel på avrättningar som gått fel, och varför olika metoder är värre än andra. Trodde du giftinjektioner var ett förhållandevis humant sätt att avrätta någon på? Det trodde jag med, men vi hade fel. För nålen sätts in av en person som oftast inte har adekvat medicinsk utbildning för det, och det är inte alltid nålen hamnar rätt, vilket kan leda till en utdragen och i vissa fall plågsam död. Fast det är klart, det är ju fortfarande att föredra framför att bli hängd, urdragen och parterad. Fy faen. Boken skräder alltså inte med orden, och ibland blir det nästan lite snaskigt grafiskt.
Vi följer här kapitelvis olika avrättningsmetoder, och får även en inblick i hur tortyr gick (går) till. För det gällde ju att få fram erkännanden så att de där avrättningarna kunde göras. Jag känner mig dock lite fundersam på indelningen, för här förekommer till exempel halshuggningar under tre olika kategorier. Halshuggningar borde ha kunnat vara ett eget kapitel och inte "Brutalt våld", "Avrättningar med svärd" och "Madame Guillotine" (som för övrigt användes för sista gången i Frankrike 1977).
Det finns även ett kapitel om vad som hände med den avrättades kropp efter döden. Det var inte alltid en blev begravd, så att säga. Det förekom mycket skrock kring avrättades lik, som att blodet skulle kunna bota fallandesjuka till exempel. Eller att fettet kunde användas som smink. Najs.
Det är en uppslagsvänlig och intressant bok, med många exempel och illustrationer. Tyvärr är det dock lite si och så med källhänvisningar, och många bilder får inga källor alls, mer än en © med en bildbyrå som mottagare. Vem vem hade målat tavlan? Gjort gravyren? Tagit fotot? Det får jag inte veta, och flera gånger ville jag veta just precis det. Så det är ju synd. Och slarvigt av författaren och utgivaren.

Finns det ett intresse för historia, och för true crime, och kanske särskilt för lite otäcka saker, så är det här en bok för dig. Annars kan en hämta just de fakta en vill ha om en viss metod eller så, men den går inte på djupet. Jag känner själv att jag hade bra stöd av att ha läst andra böcker inom samma ämne förut, kanske särskilt Annika Sandéns "Bödlar" som jag läste som månadsbok i juni förra året. Det gav mig en bättre läsning helt enkelt, att redan ha en del fakta att ta av och fylla ut luckarna i den här boken med.
Inte en dålig bok, men den har alltså vissa brister. Lättläst på ett sätt som gjorde att det bara var ämnet på boken som fick det att inte kännas som en historiebok på mellanstadiet. För så grafiska och släbbiga kan jag inte minnas att historieböckerna var på den tiden.

Mitt betyg på "Avrättningarnas blodiga historia" blev medelmåttan 3/5.