 |
| Bildkälla Goodreads |
Louise har hela denna tid känt att hon hade en del i Marias försvinnande och burit på skuldkänslor över händelser på skolfesten där Maria försvann. Och nu är det dags för en återträff på skolan där allting hände.
Louise bekräftar Marias vänförfrågan, och det blir början på en mardröm.
Vad vi gillade: beskrivningarna av Louise skolgång. Hur det var i skolan 1989, klickarna, att vilja tillhöra de populära och göra ungefär vad som helst för att platsa med det coola gänget. Flera av oss kände igen oss i det (andra inte alls). Boken är hyfsat lättläst och går ganska snabbt att läsa. Boken berättas utifrån Louises synvinkel, och det görs på ett bra sätt. Det är hennes berättelse och minnen från sina minnen, och hennes skuldkänslor som följer på det.
Vissa av oss tyckte att det var spännande, och att det som hade hänt var något av en katt-och-råtta-lek med oss som läsare, och att det var svårt att lista ut vad som hade hänt ända in i slutet.
Det var väl ungefär allt vi tyckte om? Ni får rätta mig om jag glömt något.
Det här med att boken var lättläst var i det här fallet av det mindre bra slaget. Den var nämligen bortglömd ungefär lika fort som den gick att läsa. En teflonbok, med andra ord.
Det var svårt att känna sympatier för någon i allmänhet och Louise i synnerhet. Alla karaktärerna beter sig konstigt och ofta motstridigt. Och vad det dricks vin! Är alla lite småalkoholiserade. Jag fick ont i levern bara jag läste om det ena glaset efter det andra som konsumerades. Det kanske inte är konstigt att det är svårt att reda ut tankarna om en går omkring och är smålullig hela tiden.
Boken berättas i olika tidslinjer, dels 1989 och dels 27 år senare när allt det som hände under skoltiden ställs på sin spets. Det verkar som att författaren hade lite svårt att hålla reda på sina olika tidslinjer. Det blev liksom trassligt och konstigt mellan varven. "Jag pratade med henne om det i morse!" Men... det var flera veckor sedan i bokens tidslinje? Det blev också lite tjatigt emellanåt. Samma sak som ältades om och om igen. Och från att ha hållit käft i 27 år och inte berättat för någon vad som hände den där natten, så börjar Louise plötsligt glappa käft och berätta för ungefär alla som vill lyssna.
Den här boken känns ganska banal. Det är något av en dussindeckare, och andra har gjort det bättre.
Personligen var jag inte alls förvånad över lösningen, och jag tyckte inte att det var spännande. Jag störde mig också enormt på att den i den färskare tidslinjen berättades i presens. För väljs det tempuset så gäller det att det hålls hela vägen igenom, och det gjordes inte här. Kanske är det översättningsmissar, kanske är det författarmisstag. Störande var det hur som helst. Jag gillade inte heller att boken var skriven i första person. Jag är också fascinerad av att det på Goodreads finns läsare som inte har lyckats lista ut vem som skrev de kursiva styckena som förekommer i boken. Det var inte självklart från början, men blev övertydligt mot slutet. En solklar red herring.
Mitt betyg på "Vänförfrågan" av Laura Marshall blev 2/5, och det var många som höll med om det. Högsta betyg den fick var 2,7 (för någon gillar sina underliga decimaler). Plejadernas medelbetyg blev 2,3/5. Eller 2,28 om vi ska vara riktigt petiga.
Det har gått dåligt för oss den sista tiden att läsa en bok som åtminstone några av oss gillar. Vi får hoppas på bättre tur med nästa bok, som vi ska avhandla i början på sommaren.
