Majfavoriter

Maj har ganska mycket varit dominerad av att jag skadade benet. Och med skadade menar jag att jag tydligen ådrog mig någon typ av benbrott som jag lyckades gå på i två veckor innan jag bröt av benet helt och hållet och var tvungen att genomgå en operation. Har förbannat mig själv ungefär elvatusen gånger för att jag inte kontaktade vården innan brottet blev så illa, men så går det när en försöker att vara duktig och inte belasta vården i "onödan". För det gick ju att gå på - det gjorde ont, men det gick. Tydligen har jag väldigt hög smärttröskel...

All vårdpersonal jag träffade på under min sjukhusvistelse har verkligen varit favoriter den här månaden, och jag blir fortfarande gråtfärdig av tacksamhet över hur vänliga och trevliga alla var som jag träffade på. Från det att ambulansen kom, tills jag lämnade avdelningen. Vilka hjältar! De förtjänade högre lön innan den här pandemin, men nu förtjänar de den ännu mer. Ge vårdpersonalen den löneökning de förtjänar. För 17!

Andra favoriter i maj har varit de här:

Bok: "Djävulen i den vita staden" av Erik Larson. Väldigt intressant om allt från landskapsarkitektur, uppförande av utställningsbyggnader och mord.

Film: Favoritfilmen den här månaden blir "Bad times at the El Royale".

Tv: Andra säsongen av "Miracle workers". 

Nagellack: Av alla två jag bar den här månaden tyckte jag aningen bättre om Camden town från a England.

Skönhet: Oj vad jag inte har brytt mig om det den här månaden. Alls. Skulle möjligen vara min favorithudkräm från ACO, för just nu är något av trevligaste som finns helt enkelt att få tvätta mig och smörja in mig efteråt. Ibland är det de små sakerna i livet som blir viktigast.

Extra speciell rolighet: Älskade maken och jag firade vår 20-åriga bröllopsdag och E har äntligen fått sin tandställning. 

Favoritinlägg: Porslinsbröllop. Han har visat sig vara en fin kille, den där sötnosen jag gifte mig med för 20 år sedan. 

"Skönhetens väg" av Martha Hall Kelly

Innan det där viruset började härja satt älskade maken en dag i fikarummet på sitt jobb och fick ett boktips som vi båda tyckte lät intressant. Så slumpade det sig som så att den fanns med på årets bokrea, och då var det liksom bara att slå till. Och nu har jag precis läst ut "Skönhetens väg".

Bildkälla Goodreads

Caroline arbetar på franska konsulatet i New York efter en avslutad Broadway-karriär. Hon träffar fransmannen Paul, som redan är gift. Vid krigsutbrottet återvänder han till Frankrike, och blir arresterad. Caroline börjar nu en kamp för att hitta honom och hjälpa till så mycket hon kan i det krigshärjade Europa.

Kasia är 16 år när Tyskland invaderar hennes hemland Polen. Hon tar små uppdrag för motståndsrörelsen, som leder till att hon blir arresterad och skickad till Ravenbrück, det enda koncentrationslägret för enbart kvinnor.

Herta är nyutbildad läkare som drömmer om en framtid som kirurg. I Hitlers Tyskland anses dock kirurgin vara till för männen. Hon söker en läkartjänst i Ravensbrück och får den.

"Skönhetens väg" är baserad på verkliga händelser och verkliga personer. Bokens Herta är Herta Oberhauser som efter kriget dömdes till fängelse för sina brott mot mänskligheten. Bland annat de operationer som utfördes i lägret för att simulera stridsskador.

Kasia fanns inte på riktigt, men är baserad på ett av Herta Oberhausers offer. Och Caroline fanns i allra högsta grad, och engagerade sig djupt i de så kallade kaninflickorna (för att de hade förstörda ben så att de hoppade fram och för att de var försökskaniner) och att de skulle få upprättelse.

Boken är intressant och gripande. Jag känner hur jag blir djupt engagerad i Kasias öde, som är det som känns mest i den här romanen. Romanen tog dock sin början i ett intresse för Caroline Ferriday, och det märks. Jag är av åsikten att om en bok är baserad på verkliga personer så kan en gott hålla sig till deras verkliga liv. Så är inte fallet här. Författaren väljer att ge Caroline ett kärleksintresse som inte fanns på riktigt, och den romansen kändes mest störande. Det hade varit intressantare att veta Carolines vekliga motiv för att hjälpa till i efterkrigseuropa, än någon soppa till romans som ändå aldrig lyfter. Överlag känns de inblandade kärleksrelationerna ganska platta. Jag känner aldrig att de ger mig något, utan i mina ögon hade de gärna kunnat bli bortredigerade. Överlag tycker jag att boken känns för lång. Det är som att författaren vill ha med många detaljer och flera av bihandlingarna leder ändå ingen vart så då förstår jag inte riktigt varför de är där.

Perspektivet i boken växlar mellan de tre olika kvinnorna Caroline, Kasia och Herta, och det är jag helt okej med. Däremot blev det lite störande när ett kapitel slutade i cliffhanger och jag var tvungen att läsa två kapitel om andra personer innan jag fick en lösning på sagda cliffhanger. Ofta hade jag då andra cliffhangers i stället... Det splittrade berättarsättet gjorde också att jag hade svårt att hålla ordning på persongalleriet i periferin. Jag tappade flera gånger bort vad både Carolines och Kasias väninnor hette, och då blev det till att tänka till lite extra för att få ordning på berättelsen.

Det här var saker jag reflekterade över redan innan jag hade min egen sjukhusvistelse, och när jag låg på sjukhuset läste jag i stort sett inget alls. Det kändes lite sådär att läsa om kaninflickornas hemska benoperationer precis efter att ha genomgått benkirurgi själv. 

Jag har suttit och gråtit över den här boken, och blivit väldigt berörd emellanåt. Vissa skeenden kändes lite mer än andra, av helt personliga skäl. Men om jag ställer mig lite utanför och tittar på den här boken så inser jag att det saknas något för mig. Det griper inte helt tag i mig, och ofta tycker jag mest att boken blir lite långrandig.

Mitt betyg på "Skönhetens väg" blev 3/5.

Det visar sig att "Skönhetens väg" ("Lilac girls" på engelska)är den första boken i en serie (eller duologi). Bok två heter "Lost roses", kom ut förra året och finns än så länge inte utgiven på svenska. Den utspelar sig under första världskriget, är även den baserad på verkliga händelser och handlar visst mycket om Carolines mamma. Jag ska inte påstå att jag längtar jättemycket efter den, men det finns så klart en möjlighet att jag kommer läsa även den i framtiden. Ska bara komma över min tröttma över böcker som utspelar sig under krig...

Bullet journal för juni

Att sortera in i mappen med saker jag hade tänkt göra förra veckan, men så hamnade jag på sjukhus istället - göra i ordning mina junisidor i min bullet journal. Men nu har jag och E suttit tillsammans i soffan några dagar och gjort våra sidor tillsammans, eftersom vi hade valt samma temafärg för månaden - röd. För jo, jag har smittat mitt yngsta barn med bullet journal-bacillen, och jag är inte det minsta ledsen för det. Hon är så himla kreativ och skapande att det bara är kul att se vad hon hittar på varje månad. 

Eftersom jag känner mig lite låst vid mitt soffhörn, där jag spenderar de flesta av dygnets timmar med högerbenet i högläge just nu, så blev juni inte riktigt så fin som jag hade hoppats. Det blev en del sneda linjer och lite darr på handen, men vet ni vad - det struntar jag i. Jag gjorde juni till en färgfest och tycker att det blev fint ändå. Krokiga linjer som jag hade stört mig galen på förut, struntade jag fullkomligt i nu. Det finns annat att hetsa upp sig över, så att säga. Perspektiv... 

En annan sak som blev sisådär var bilderna. Sitter som sagt i mitt hörn och har begränsat med ljus här, så det kanske blev lite mörkt och murrigt. Vet ni, jag bryr mig inte om det heller.

E har en sådan där rolig linjal med bokstavsmallar, så jag lånade den lite den här månaden, bland annat till att skriva juni här. Annars är det ett månadsuppslag som vilket som helst.

Nagellack, böcker och pengar delar uppslag som vanligt. En hel del ghosting med pennorna den här gången. Ännu en sak  jag struntar i.

Kom på att jag kan hålla upp boken för bättre ljus. #smart

En annan återkommande sak är uppslaget med en rad om dagen, vanorna (reviderad för denna månads återhämtning) och månadens bok som jag här avslöjar i förväg. True crime igen.

Och slutligen det första veckouppslaget. Chilipojken tar studenten nästa vecka, och det kommer ju milt sagt firas annorlunda än vad vi trodde. Bland annat trodde jag att jag skulle få stå och ta emot honom när han springer ut, men den möjligheten lämnade jag vidare till E nu. Hon ville verkligen gå och var lite ledsen över två personer-gränsen Chilipojkens skola hade satt upp, men "det var inte så här jag ville att det skulle bli för att jag skulle kunna gå". Raringen. 

Chilipojkens student kommer bli väldigt annorlunda, men jag tror den kommer bli fin ändå. Lite mer personlig, och säkert ett minne för livet i vilket fall som helst.

Idag fyller älskade maken år, och E ska äntligen få sin tandställning. Känns som att det kommer bli en härlig dag.

"Djävulen i den vita staden" av Erik Larson

Min långläsning i maj (som jag lite som vanligt läst ut några dagar i förväg på grund av varför inte) har varit "Djävulen i den vita staden" av Erik Larson. På originalspråket engelska har den även undertiteln "Murder, magic and madness at the fair that changed America", och det sammanfattar handlingen ganska så bra.

När jag låg på sjukhuset så var min dagskvot av den här boken det enda jag orkade läsa på en dag, och de 12 sidor jag föresatt mig att läsa lyckades jag sällan läsa i ett svep. (Idag är det för övrigt prick en vecka sedan min operation.) En kan lugnt påstå att jag var rätt så trött och omtöcknad... 12 sidor brukar inte ta en hel dag att läsa, så att säga. Trots detta lilla avbrott så har jag ändå läst boken med stort intresse - så klart. Det här är ämnen som jag tycker är superintressanta.

Bildkälla Goodreads

I början av 1890-talet blev det bestämt att Chicago skulle vara värd för en Världsutställning. Utställningen skulle öppna 1892 för att fira 400-årsminnet av Columbus "upptäckt" av Amerika. Daniel H. Burnham och hans team med arkitekter fick den tillsynes omöjliga uppgiften att på några få år uppföra en helt ny stad i staden, som skulle representera inte bara Chicago eller USA, utan hela världen. 

Samtidigt flyttar H.H. Holmes till Chicago. En bedragare som lyckades lura till sig pengar, varor, tjänster och förmåner från de som hade oturen att väcka hans intresse. Han var även gift med flera olika kvinnor under olika namn, och han tvekade inte att döda för att främja sin framgång och stilla sin blodtörst. Han byggde ett hotell i närheten av utställningen där många unga kvinnor försvann spårlöst under tiden utställningen var öppen. I hotellet fanns dolda rum, lufttäta valv och krematorieugnar. 

Jag som alltid hyst en fascination för mördare i allmänhet och seriemördare i synnerhet, tycker såklart att kapitlen om H.H. Holmes är de intressantaste, men jag tog även till mig om arbetet med att uppföra och utföra utställningen - den som till viss del möjliggjorde Holmes brott. Jag trodde inte arkitektur eller landskapsarkitektur, uppförande av byggnader, statyer, parker och världens första pariserhjul skulle kunna väcka mitt intresse, men det gjorde det. Alla dessa turer inför att uppföra de olika paviljongerna, brådskan med vilka de skulle upp, och de faror det medförde. Det blev riktigt spännande emellanåt att se om de skulle nå sina mål och få till en succé.

Men det är ändå något särskilt med att försöka ta sig in i psyket på en så pass känslokall och hänsynslös människa som Holmes. Han framstår verkligen som den djävul han själv ville framställa sig som i sina erkännanden. Hur morden gick till går förstås inte att veta så här långt efteråt, men Larson gör sig kvalificerade gissningar utifrån vittnesmål från den tiden, vad vi idag vet om personer med liknande psykopatiska drag, och de resurser och metoder som Holmes verkat föredra. Dessa står noga berättade i den utmärkta källförteckningen, som även innehåller författarens egna tankar kring vissa avsnitt i boken. Den här källförteckningen gillade jag mycket.

Är det någonting som jag tycker saknas i den här boken så är det bilder. Jag hade gärna velat veta hur utställningen såg ut, men det enda jag får är omslagsbild, ett fotonegativ på bokens insida, samt några få bilder på Burnham och Holmes allra sist i boken. Det var en sådan avsaknad på bilder att jag faktiskt blev förvånad. Mycket går att googla sig fram till, men jag känner att bilder hade gjort min läsupplevelse större.

På det stora hela tycker jag dock att det här varit en spännande bok att läsa. Det var såklart Holmes som lockade mig från början, men det var aldrig så att jag längtade bort från kapitlen om utställningens utförande. Stort plus för slutkapitlen som berättar hur det gick för samtliga huvudpersoner i den här boken.

Jag gav "Djävulen i den vita staden" betyget 4/5. Med bilder hade det kanske blivit ännu högre.

Säsongssammanfattning: Miracle workers: Dark Ages, säsong 2

Alltid spoilervarning på tv-inläggen.

Äntligen kom den andra säsongen av Miracle workers upp på HBO Nordic, lagom så att jag kunde plöjtitta på den när jag ändå sitter fast i soffan med benet högt. 

Den andra säsongen har samma ensemble men helt ny handling. Här hamnar vi i något sorts hopkok av medeltiden och andra dåliga tidsepoker, där vi får följa livet för några invånare i den lilla byn Lower Murkford. Bland annat familjen Shitshoveler med den klipska dottern Alexandra, och prins Chauncely som ständigt är en besvikelse för sin tyranniske far.

Bildkälla Den of Geek

Favoritavsnitt: Säsong 2 har 10 avsnitt, men går så snabbt att se att jag knappt hinner märka att ett tar slut och ett annat tar vid. Så alla.

Favoritkaraktär: Gillade Alexandra "Al" Shitshoveler lite extra mycket den här omgången. Hennes gestalt är den centrala för hela säsongen också.

Favoritpar: Alexandra och Chauncely.

Bäst i säsongen: Alla referenser till det politiska spelet som det är idag. Att de på ett så finurligt sätt fått in nutiden i denna fiktiva dåtid.

Värst i säsongen: Ingenting.

Övriga kommentarer: Jag skrattade inte högt lika mycket den här gången. Sedan om det beror på att det inte var lika roligt eller om jag bara var lite mer medtagen, det vet jag faktiskt inte. Troligen det sista. För det här är roligt på riktigt. Tar inte lång tid att titta på heller, som sagt.

Nagellacken i maj

Det här kommer bli ett rekordkort inlägg. Jag hade en period på ett par veckor där jag inte målade naglarna i maj. Jag hade helt enkelt inte lust. Sedan gjorde jag det ändå, och lackade på majs andra lack. Tre dagar efter det hände min olycka, och när en blir opererad så ska en inte ha nagellack på. Och jag har inte lackat om sedan jag kom hem, och betvivlar att jag kommer göra det. 

Så. Två ynka lack blir det att visa upp den här gången. Båda två jättefina.

a England, Camden town

Ett i mina ögon kastanjebrunt lack med massor av holo. Det var svårt att fånga på bild, men det är som det är med den saken. Börjar önska mig en ny kamera av färgfångarorsaker. Det är rödbrunt dock, eller vinrött som slår över i brunt. Och att jag gillar vinrött är ju ingen hemlis.

Pahlish, St. Petersburg

Lacket jag satt och gnuggade bort i väntan på min operation. Väldigt lätt att ta av, trots sina prismatiska glitter, men så upplever jag ofta att Pahlish's lack är enkla att ta av oavsett glittermängd. Hatten av för sådant.

Och här blir det extra tydligt att jag gillar vinrött för det här lacket är just det, vilket betyder att maj blev 100% vinrött. Fullt prismatiskt glitter som tyvärr inte alltid var suget på att visa sig för kameran. Så var det en del molniga dagar där också. Såg ut som silverglitter annars, och det är ju inte heller fult.

Få lack i maj, men jag är nöjd med de lack jag ändå lyckades få på mig. Gissar att nästa lacktillfälle blir till Chilipojkens student om två veckor. Vill få lite sjukhusgrejer avklarade först.

Oooops!

Den här veckan blev ju inte direkt som jag hade planerat den. 

Jag har redan talat om att jag för två veckor sedan klev ner dumt från trappan och stukade mig och hade ont.

Det visade sig att jag inte alls hade stukat mig. Jag hade brutit något. Och i tisdags, två veckor senare nästan på minuten, så skulle jag upp på en cykel. Den där lilla sparken en gör för att komma upp cykeln? Den räckte finfint för att bryta resten av benet. Så istället för att cykla till hunden Jackson och få gå på promenad, blev jag hämtad av ambulans.

I dessa tider av corona och covid-19 fick jag inte sällskap med mig, så jag var där helt ensam när jag fick veta att jag hade dragit på mig en multifraktur som krävde operation. Blev lite ledsen då kan jag avslöja.

Nu har jag fått komma hem igen efter min operation, och har en så kallad märgspik i underbenet, inget gips. Känns lite konstigt, men samtidigt bra att få slippa. Mycket att tänka på, med mediciner som ska tas och grejer, men jag fixar det nog. 

Däremot kommer bloggen troligtvis bli lidande. Men det är som det, och så småningom är jag back on track igen. Fram till det är det högläge på benet, lära mig gå på kryckor och känna en evig tacksamhet till all vår fantastiska sjukvårdspersonal. Jag vet några jag tycker förtjänar högre lön. så att säga.

"The English patient" av Michael Ondaatje

Visste jag ens att filmen "The English patient" var baserad på en bok? Nej. Hade jag läst den om den inte varit en del av Bloomsbury Modern Classics-serien? Också nej. Främst för att jag inte tyckte filmen var så värst bra, ärligt talat, men också för att jag just nu befinner mig i ett tillstånd av allmän tröttma på media om Andra Världskriget. Filmer, böcker, tv-serier.... Finns det inga andra historiska skeenden att avhandla, liksom? Men ändå hamnar jag där om och om igen. 

Kanske inte rätt inställning för att läsa en bok som utspelar sig i slutskedet av Andra  Världskriget, men nu är det gjort. (Kan även tillägga att boken jag läser just nu också handlar om samma krig...)

Bildkälla Goodreads

När tyskarna drog sig tillbaka från Italien i andra världskrigets slutskede lämnade de efter sig massor av minor och odetonerade bomber. I en övergiven villa i norra Italien stannade sjuksköterskan Hana kvar med en enda patient, den svårt brände engelske patienten som ingen vet vem han är eller varifrån han kommer. 

Till villan kommer Caravaggio, en vän till Hana som stympats av tyskarna när han påkommits som tjuv, samt sappören Kip som har till uppdrag att desarmera de minor och bomber som tyskarna lämnat kvar.

Michael Ondaatje är visst främst poet, och det känns i språket. Det är vackert och beskrivande, men också väldigt fragmentariskt. Jag fick en lite drömlik känsla när jag läste. Kanske mest för att jag aldrig riktigt visste var jag befann mig. Perspektivet hoppade ständigt mellan de olika berättarna, och även tiden de berättade om. Ena stunden var det en ögonblicksbild från livet i villan, nästa befann sig Kip i en bombkrater, eller patienten i Sahara. 

Jag upplevde det som ganska rörigt. Det var inte svårt att hitta rätt i tid och rum eller vem som berättade, men jag hade kanske önskat att det hade gjorts på annat sätt. Det känns liksom lite hattigt, lite plottrigt och all over the place. 

Hur de lyckades få till en kärleksfilm av den här texten är mer än jag förstår. Filmmanuset måste verkligen ha varit löst baserad på boken, för här handlar det mest om människor i sorg, mer eller mindre. Alla har på något sätt förlorat någon eller något. Alla bär på en sorg och försöker förstå vad det egentligen är de har varit med om och upplevt under detta krig. Jag känner att jag kanske inte hängde med, för jag är osäker på hur det egentligen slutade för de som vi får följa här. Kanske är det inte ens viktigt.

Men njä. Det här var inte min tekopp riktigt. Jag gillade språket mer än handlingen, för den tyckte jag var alldeles för hoppig och ganska ointressant mellan varven. När började jag läsa en handbok om att desarmera bomber, liksom?

Mitt betyg på "The Englisg patient" blev 2/5.

Soundtrack of my life

Sia - Breathe me

Help

I have done it again

I have been here many times before

Hurt myself again today

And the worst part is there's no one else to blame

Be my friend

Hold me

Wrap me up

Unfold me

I am small and needy

Warm me up

And breathe me

Ouch

I have lost myself again

Lost myself and I am nowhere to be found

Yeah I think that I might break

Lost myself again and I feel unsafe

Be my friend

Hold me

Wrap me up

Unfold me

I am small and needy

Warm me up

And breathe me

Be my friend

Hold me

Wrap me up

Unfold me

I am small and needy

Warm me up

And breathe me

FredagsFilmen revisited: Into the woods

I november 2014 var jag sugen på att se en musikal. Disney hade gjort sin egen version av Sondheim-musikalen "Into the woods" lagom till jul det året. En musikal som undersöker vad som händer efter sagans "och så levde de lyckliga i alla sina dagar". Gjorde det verkligen det? Vilket pris fick de olika karaktärerna betala för att få sina önskningar uppfyllda? Och är den onda häxan verkligen den som är ond?

Bildkälla Blockbuster

"Be careful what you wish for" är den här filmens tag-line, och det ligger något i det. Jag önskade mig nämligen en bra film att svepas upp av, försvinna in i. Som den goda tidens musikaler. Scenmusikaler har dock en tendens att inte alltid överföras smidigt till duken, och den här är en sådan. Visst finns det ett och annat sångnummer att roas av för stunden, men här fattas något. Skådespelarna är utmärkta i sina roller, men magin finns inte riktigt där. Det blir mest ett pärlband av sånger och inte så värst mycket mer. Ungefär lika ytligt som Prince Charming.

Sådärja. Då har jag prickat av ännu en ffilm från min lista. Önskar bara att jag tyckt bättre om den.

"Hon som måste dö" av David Lagercrantz

"Hon som måste dö" är den sjätte boken i Millennium-serien om Lisbeth Salander och Mikael Blomkvist. Det är även David Lagercrantz sista bok, i serien som startades av Stieg Larsson. I dagsläget är det osäkert huruvida det kommer en fortsättning, och det är ännu mer osäkert om jag i så fall kommer läsa den.

Bildkälla Goodreads

Lisbeth Salander har bestämt sig - den här gången är det hon som är katten, inte råttan. Hon söker slutlig hämnd på den farligaste fiende hon någonsin haft.

I Stockholm hittas en hemlös man död, med Mikael Blomkvist telefonnummer på en lapp i fickan. Innan han dog hördes han ofta svamla om försvarsminister Forsell. 

Mikaels och Lisbeths jakt på sanningen för dem upp på de högsta höjderna, in i de ryska trollfabrikerna och bortom all smärta.

Jag känner mig ganska klar med Salander/Blomkvist nu. Egentligen var jag det redan med Stieg Larssons böcker, men de är ju ändå så pass bra att det var svårt att inte ryckas med när det kom nytt material. Och jag tycker att David Lagercrantz har varit bra på att behålla tonen hos Larssons böcker. Men här tog det stopp för mig.

Intrigen känns onödigt invecklad och krånglig, och jag tappade tråden flera gånger. Blomkvist och Salander är i stort sett helt separerade från varandra hela boken, bara i några få passager har de kontakt, samt så klart i det rafflande (?) slutet. Jag saknade deras samspel något enormt.

Det handlade en massa om Everest, och jag erkänner gladeligen att jag satt och Googlade på information om att bestiga detta berg, men så värst mycket mer än så fick jag inte ut.

Det är alltså helt okej skrivet, men intrigen känns mest... konstig. Krånglig. Långsökt. Lite smått desperat, faktiskt.

Mitt betyg på "Hon som måste dö" blev 3/5. Inte dåligt, bara inte bra. 

Säsongssammanfattning: Boardwalk Empire, säsong 2

Alltid spoilervarning när det handlar om tv.

Jag har ännu inte börjat titta på någon ny tv-serie. Älskade maken och jag puttrar vidare med "Boardwalk Empire" och så värst mycket mer än den har jag inte mäktat med att titta på. Beror så klart till viss del på att hela familjen just nu pluggar/jobbar hemifrån och jag känner att jag kanske stör om jag tittar på tv samtidigt. Underligt nog har jag inte samma känsla för att glo på YouTube...

Nåväl. I helgen såg vi klart på andra säsongen av just "Boardwalk Empire" och här kommer mina tankar om den.

Bildkälla Amazon

Favoritavsnitt: 2x12 "To the lost" Margaret och Nucky tar det ultimata steget för att undvika att hon ska behöva vittna. Jimmy försöker ställa saker och ting till rätta med Nucky. Chalky White får sin hämnd på KKK.

Favoritkaraktär: Den här säsongen - ingen. Eller möjligen Richard Harrow. Och Angela.

Favoritpar: Vad sägs om nej?

Bäst i säsongen: Jag vet faktiskt inte.

Värst i säsongen: Så mycket. Margarets försök att köpa sig fri från Emilys sjukdom genom att skänka allt till kyrkan. Incest. Mord på en favoritkaraktär, tillika den enda HBTQ-karaktären i hela serien. Känns lite typisk.

Övriga kommentarer: Jag blev lite trött på den här säsongen. Det var så mycket manliga sårade känslor att jag stundtals mest satt och suckade. En massa överraskande dödsfall också, och jag blev så trött på Margarets religiösa grubblerier att jag mest blev förbannad på henne. Så jag hade inte jättekul, och ofta var jag inte alls upplagd för att titta på den här säsongen. Därav ett enda favoritavsnitt, även om det fanns bitar av de andra avsnitten som jag gillade, som när Angela målar av Richard. Men så slutade säsongen med något av en cliffhanger, och jag antar att jag kommer titta vidare fast jag inte alltid varit supersugen på det.

"Little women" av Louisa May Alcott

Nu ska jag berätta en sak för er som kan vara bra att veta. Ibland är det nämligen bra att inte köpa en bok för att du tycker den har snyggt omslag. För då kan det nämligen visa sig att den där boken du köpte som du trodde det bara fanns en version av, i själva verket visar sig vara den första volymen av den där boken, och du sitter där med en bok som bara innehåller de första 23 kapitlen och övriga av de 47 kapitlen finns att finna i boken "Good wifes". För det var en upptäckt jag gjorde när jag lade in mitt exemplar av "Little women" på Goodreads. Sedan finns det två böcker till i serien också. Tydligen.

Bildkälla Goodreads

Systrarna Meg, Jo, Beth och Amy March blir vänner med grannpojken Theodore "Laurie" Laurence. Tillsammans upplever de många äventyr och formar sina personligheter. 

Meg som är äldst står på randen till en ny typ av liv, Jo är pojkflickan som drömmer om att bli författare, Beth är den godhjärtade systern som alltid sätter andra före sig själv, och Amy är yngst och konstnärligt lagd. De bor tillsammans med sin mamma och hushållerskan Hannah, medan pappa är ute i fält i det amerikanska inbördeskriget.

Den här boken är ju inte ny. Den utkom redan 1860, och det märks. På vissa sätt är den väldigt modern, som i att flickorna uppmuntras att utforska sina intressen, men på andra sätt känns den väldigt daterad. Det förekommer hela kapitel som handlar om vad som är ett okvinnligt beteende och hur en bäst ska kunna undvika att bete sig så - som att visa att en blir arg, till exempel. Då är det bra att ha Gud att vända sig till för att inte visa sin ilska, eller att ha en make som kan ge en diskreta tecken att hålla band på sig. Sådant gjorde mig vansinnig.

Jag fann även boken vara ganska trögläst, trots att den vänder sig till en ung publik. Det var bitvis så moraliskt högtravande att jag inte riktigt orkade med. Dessa fyra flickor är så fina och godhjärtade att det ibland stod mig upp i halsen. Och de religiösa aspekterna gjorde mig mest lite sur. Nu var det ju så det var förr i ti'n, men det känns hyfsat trist att läsa om hur en alltid ska be för att saker ska ordna sig. Och så gör de det - så klart.

"Little women" är en klassiker i USA, och måste vara de konservativas drömbok för flickor. Lite lagom följ dina drömmar, men med en stor dos av att inte sticka ut för mycket och att alltid vara lydig mot ditt manliga överhuvud och din Gud. Bara för att den är en sådan klassiker har jag haft den på min läsradar i säkert 30 år. Det är mycket jag vet om "Little women" utan att ha läst boken eller sett en enda filmatisering. Döm då om min förvåning när inte en enda av de sakerna händer i just den här boken. Så jag antar att jag kommer läsa "Good wifes" också, men sedan är jag nog färdig med familjen March.

Mitt betyg på "Little women" blev 2,5/5.

FredagsFilmen: Bad times at the El Royale

Förra veckans fredagsmysfilm var en film som jag har sett på listor i stil med "10 bra filmer du missade förra året" och liknande. Jag blev så klart nyfiken och satte upp den på min vill-se-lista, och så slumpade det sig som så att den dök upp på Viasat. Så så fick det bli.

Bildkälla Letterboxd

Precis på gränsen mellan Kalifornien och Nevada ligger hotellet El Royale. Tidigare ett jet set ställe, men nu tämligen övergivet. På det tomma hotellet checkar en dag flera främlingar in. En dammsugarförsäljare, en präst, en sångerska och en mystisk ung kvinna. Innan kvällen är slut har hotellets hemligheter avslöjats och gästerna visat sin sanna natur.

Mitt sällskap denna afton var inte lika imponerade som jag. Jag hörde att den var en Tarantino rip off, och visst - det finns vissa likheter med hans filmer. Som det episodiska berättandet och att alla har hemligheter. Jag tyckte också att det påminde om Tarantino i vissa delar, särskilt "Hateful 8".
Jag gillade det här (gav filmen betyget 4/5 i mina anteckningar). Jag gillade de olika perspektiven och att vi pö och pö fick veta sanningen om hotellgästerna.
Hatten av för Cynthia Erivo som sångerskan som bara hamnar på fel plats vid fel tillfälle, och Lewis Pullman som spelar hotellreceptionist med ett mörkt förflutet.

London Vibes från a England

Adina (och katten Tristam) som ligger bakom indie-märket a England, är en baddare på att klämma ur sig fina kollektioner. Numera innehåller lacken oftast holo, ganska länge var splittrat holo något av ett signum för a Englands lack. Men jag har älskat märket sedan starten, för om en döper något efter något jag älskar/gillar är chansen stor att jag ska trilla dit. Och den första kollektionen, i alla möjliga finishar, bar namn från legenden om kung Arthur - som jag har varit djupt fascinerad av sedan tonåren. Så. Jag trillade dit.
a England har sedan seglat upp och blivit ett av mina favoritmärken på lack (även om jag skulle önska mig lite mer variation i lack finish ibland och inte bara holo), så det är ju synd att de kan vara lite besvärliga att få tag på. Min favoritkälla är holländska webshoppen Hypnotic polish.
Och så har jag tur som har en älskad make som gillar att ge mig mina favoritlack, och som bland annat gav mig en hel kollektion i julklapp. En liten kollektion förvisso, men så slapp jag jaga efter den. Kollektionen jag fick heter London Vibes och är en hyllning till London och dess historik kring att vara källa till många subkulturer. Den släpptes samtidigt som den större kollektionen British Subcultures, och är i fyra nyanser av neutralt. Här visade i samma ordning jag bar dem, för alla är finast.

King's Road är kanske allra mest beige, men där finns ett stråk av grått också. Lillfingret visar färgen allra bäst, medan va-va-voom-regnbågarna syns på de andra naglarna.

Carnaby Street är absolut beige, men här drar det lite åt rosa och jag upplevde det kanske som lite aprikost. Regnbågarna är lite mjukare här, men det beror nog mest på att jag inte hade så bra ljusförhållanden. Vill minnas det som bra sprakigt i rätt förutsättningar.

Covent Garden är vackert korallrosa. Inte en knallig rosa, utan lite mer diskret. En gyllene underton finns där också. Och så regnbågar, så klart.

Camden Town var minsann inte lätt att fånga på bild. Det ser väldigt brunt ut här, men drar en hel del i rött. Adina kallar färgen för en mörk terrakotta, och jag kan se det, men jag tänker mest på kastanjer.

Porslinsbröllop

6 maj 2000 var en solig och varm dag från det den började tills jag gick och lade mig. Jag började dagen med ett efternamn och avslutade den med ett annat, för jag var så där traditionsenlig att jag tog min mans efternamn när vi gifte oss.

Dagen idag är solig, men inte lika varm, och jag klev ner dumt från trappan igår och skadade mitt ben. Så idag är det högläge på ben så ofta det går, vila, och stödförband.
Och så är det min och älskade makens bröllopsdag. 20 år är visst porslinsbröllop. Vi kan väl lugnt påstå att det inte var såhär vi hade planerat att fira dagen, men nu är det som det är och bara att gilla läget. Inte kunde väl vi ana att bröllopsdagen inte alls skulle bli en mysig middag på lokal som vi tänkt oss, men pandemier går inte riktigt att planera för. Eller att jag tar korta kliv ner från höga trappor...
Vi har bubbel på kylning, så det reder sig nog ändå. Bara vi har varandra och fortfarande kan titta på varandra så där som vi gjorde när vi klev ut från kyrkan den där varma eftermiddagen 6 maj år 2000. Och det gör vi.

"Bokklubben vid livets slut" av Will Schwalbe

Är det en bokklubb om det bara är två personer i den? Eller är det bara ett par personer som läser samma böcker och pratar om dem? Jag tycker det är en bokklubb, för en bokklubb som är värt något är en där deltagarna själva bestämmer att det är en sådan, och sätter sina egna regler. Som Will och hans mamma Mary Anne.

Bildkälla Goodreads

När Wills mamma diagnosticeras med bukspottskörtelcancer bestämmer han sig för att göra henne sällskap på sjukhuset när hon får sin behandling. En dag när samtalsämnena tagit slut frågar han henne vad hon läser just nu, och så startar deras bokklubb.

Det här är en sann berättelse, och en behöver inte göra som Mary Anne och läsa slutet först för att veta hur det slutar. Det syns redan i titeln. Boken handlar till stor del om böcker (och jag tror minsann att den är utan stora spoilers!) och samtal som kommit fram med dessa böcker som utgångspunkt. Boken innehåller även minnen och anekdoter från både Mary Annes och Wills liv, innan bokklubben startade. Det är alltså inte en bok som utspelar sig i ett väntrum, utan boken är till stor del en skildring av en älskad mamma och de samtal hon haft med sin son i hennes livs slutskede.
Boken är till största delen skriven i efterhand, och det märks på de något stolpiga dialogerna emellanåt. Det sägs en hel del klokskap på ett sätt som inte alltid känns som att det faller naturligt, men det är så klart svårt att återge samtal efter att de har hänt. Vissa ord kanske en kan minnas, och kärnan av samtalet, men det flytande språket i ett samtal är svårt att förmedla. Jag tycker ändå författaren har lyckats ganska bra, och det var bara ibland jag reagerade på att det kändes konstlat.
Något jag slås av är att den här familjen verkar ha det väldigt gott ställt. De har alla haft intressanta karriärer och verkar inte sakna pengar - eller sjukförsäkringar. Det är inte alla som kan åka till Florida, Geneve och London under pågående cancerbehandling, men det funkar för Mary Anne.
Mary Anne verkar också ha levt ett alldeles extraordinärt intressant liv, med ett brinnande intresse för flyktingfrågor. Och litteratur, såklart. För jisses vad de hinner läsa under den här tiden, jag är imponerad över lästakten, minst sagt.
Boken gick snabbt att läsa och känns som att den är fullpackad med boktips. Det är en bok om böcker, om kärleken till böcker, och om kärleken till en mamma som försvann för tidigt.

Jag gav "Bokklubben vid livets slut" betyget 3/5.

Böckerna i april

Till min egen förvåning hann jag läsa ut sju böcker i april. Jag skriver förvåning, för en ganska lång bit in i månaden gick det trögt med läsningen, oavsett hur bra boken än var. Det var svårt att motivera mig till att läsa och när jag väl satte igång så läste jag kanske bara ett eller två kapitel. Och det är lite i ett svep för att vara jag.
Men. Sju utlästa böcker blev det alltså. I ordningen uppifrån och ner.

"En enda risk" av Simona Ahrnstedt är den avslutande delen i "En enda"-trilogin. Drev mig till vanvett med att påstå att Kiruna ligger i Norrbotten, men var bäst av de tre med facit i hand. Betyget blev 4/5.

"Vengeful" av V.E. Schwab blev aprils favoritbok. En uppföljare till "Vicious" som länge var en ensambok, men nu verkar det som att en del tre kommer komma i den här serien. Längtar redan. Betyget blev även här 4/5.

"Vänförfrågan" av Laura Marshall var föremål för Plejadernas senaste träff. Lättläst kriminalthriller av teflontyp. Lika lätt att glömma som att läsa. Plejadernas medelbetyg blev 2,3/5. Jag gav 2/5.

"Avrättningarnas blodiga historia" av Jonathan J. Moore var aprils månadsbok som jag läste ut långt i förväg. En uppslagsbok i otäckheter vi människor utsätter varandra för, ibland in i våra dagar. Bristande källförteckning som störde mig. Betyg 3/5.

"Snow falling on cedars" av David Guterson hade jag svårt att komma in i och den kändes lite långrandig emellanåt. Men det var något med den som kändes så fint, och jag har tänkt på den mycket sedan jag läste den. Betyget blev 4/5.

"Frukten av ett brott" av Trevor Noah är hans memoarer om uppväxten i Sydafrika. Om apartheid, om att ha svårt att finna sin tillhörighet, och mycket om hans mamma. Också den här boken fick betyget 4/5.

"Restless" av William Boyd var den bok i Bloomsbury Modern Classics som jag i förväg var minst sugen på att läsa. Kanske var det därför jag hade svårt att riktigt tycka om denna spionthriller. Betyget blev ändå 3/5.

"Restless" av William Boyd

Dra på trissor om jag inte lyckades läsa ut en bok till innan april blev maj. Ännu en av Bloomsbury Modern Classics, och den av de tio som jag troligen var minst sugen på att läsa. För spionthriller kändes inte alls som min tekopp just nu.

Bildkälla Goodreads

Eva Delectorskaya är en rysk-brittisk emigrant bosatt i Paris när hon blir rekryterad som spion för den Brittiska underrättelsetjänsten. Hennes bror har nyligen avlidit, och även han arbetade för dem, hävdar hennes rekryterare, den karismatiske men mystiske Lucas Romer. Andra världskriget ska snart till att utbryta, och Eva lär sig snabbt att bli den perfekta spionen och att inte lita på någon.
Efter krigsslutet har Eva skapat sig ett nytt liv, som hustru och mor. Men tiden hinner ikapp, och Eva har ett uppdrag kvar att utföra. Men för att klara det behöver hon hjälp av sin dotter Ruth.

Boken berättas i två olika perspektiv, dels Ruths som sker i jag-form och utspelar sig 1976, dels Evas som är i tredje person och utspelar sig mellan åren 1939 - 1942. I och med jag-formen på Ruths perspektiv känns det här väldigt mycket som hennes bok. Om hur hon får reda på sin mammas historia och hjälper henne att knyta ihop lite lösa trådar från förr. På ett sätt känns det som att Ruth är föräldern både till sin mamma och till sin son.
Det förekommer lite falska ledtrådar som fick mig att tro att något annat kunde vara i görningen än vad det verkligen var, och vissa avsnitt var ganska spännande. Däremot kunde jag tycka att boken blev lite tradig och långsökt mellan varven. I det här fallet gillade jag sättet den var skriven på mer än själva handlingen. Delvis för att Evas spionarbete var så krångligt att jag tappade tråden flera gånger. Hon jobbade med desinformation, men vissa av hennes uppdrag förstod jag mig inte alls på. Som det där sista, avgörande. But why? Även om det var ett av bokens mer spännande inslag.
Jag känner att den puttrade ut i något sorts ingenting. Det blev ingen spännande lösning. Ingen stor grej av det hela. Mer ett "Jaha, var det inte mer än så? Efter all denna tid och allt detta jobb?" 

Nåväl. Den var ju inte helt värdelös, bara inte vad jag var sugen på. Alls. Mitt betyg på "Restless" blev 3/5.