För några månader sedan läste bokcirkeln "Stål" av Silvia Avallone, som är hennes debutroman. Eftersom jag gillade sättet den var skriven på valde jag att även läsa den omtalade "Där livet är fullkomligt", som kom ut förra året.
 |
| Bildkälla Goodreads |
Adele är 17 år när hon upptäcker att hon är gravid med sin halvkriminelle pojkvän. I de fattiga kvarteren är livet svårt och hon vet inte hur hon ska göra. Abort, adoption eller behålla barnet. Vilken typ av liv kan hon erbjuda detta oplanerade barn?
Samtidigt kämpar akademikerparet Dora och Fabio med att få barn. Efter flera misslyckade försök att bli gravida vacklar deras äktenskap, men ett nytt beslut får dem att försöka på nytt.
Precis som med "Stål" gillar jag sättet boken är skriven på. Språket är rikt och beskrivande med små enkla medel. Vi får karaktärerna beskrivna i grova drag så att vi kan sätta egna ansikten på dem, med deras personligheter beskrivs mer - framför allt i deras handlingar.
En av Avallones styrkor ligger i att beskriva "det andra Italien". Det som inte syns på vykort och resekataloger. Här får det (gärna) vara fattigt, fult, svårt och utsatt att vara kvinna. Samtidigt finns det en viss skönhet i just det. I hoppet. I drömmen om något annat - bättre. I möjligheten att berätta.
Fokus ligger på skillnader i förorten och centrum, de fattiga som får kämpa, mot de rikare som fått en karriär och tjänar pengar. Men pengar kan som bekant inte köpa lycka, och det visar sig här att kampen kanske ser olika ut, men känslorna liknar ofta varandra oavsett förutsättningar.
Jag hade dock ganska svårt att komma in i boken. Den kändes inte helt rätt för mig ganska länge, och ett tag var det nära att jag lade undan den. Men ungefär halvvägs kom jag in i bokens rytm, så jag är nöjd med det där envisa stråket i mig som gör att jag så sällan lämnar en bok oavslutad.
Mitt betyg på "Där livet är fullkomligt" blev 3,5/5.
