Sett på tv: The Queen's gambit

Spoilervarning när jag skriver om tv.

Ibland känns det nästan onödigt att utfärda spoilervarning, och när det gäller "The Queen's gambit" är det verkligen så. Det känns som att alla (med ett Netflixkonto) redan har sett den här serien långt innan jag och älskade maken tog oss för att göra det. Som E, som plöjde hela rasket på en dag.

Bildkälla Film daily

Efter att Beth's mamma avlidit i en bilolycka hamnar Beth på ett barnhem. Hemmets vaktmästare lär henne schack, och hon visar sig vara en naturbegåvning på spelet. Men samtidigt som hennes spel når nya nivåer så fastar hon redan i en tidig ålder i missbruk, som hon tror hjälper hennes spel.
När hon sedan adopteras börjar hon också spela schack på allvar i olika turneringar, och snart gör hon sig ett namn i schack-kretsar. Inte minst för att ofta är den enda kvinnliga spelaren i ett rum fyllt av män.

Anya Taylor-Joy håller snabbt på att bli en av mina favoritskådespelerskor, så det är en ren fröjd att se henne sopa mattan med sina manliga motspelare i den här serien.
"The Queen's gambit" är 7  avsnitt lång, och ungefär lika många timmar. Som fullkomlig novis när det gäller schack så är det kanske inte alltid jättespännande med schackpartierna för mig. Jag kan känna att jag hade varit hjälpt av att kunna reglerna och kanske en aning av taktiken och tänket bakom ett parti, eftersom spelet har en så stor del av handlingen. Det kan också vara därför jag inte riktigt fastnade i serien. Den är förvisso bra, med utmärkta skådespelare, bra scenografi och väldigt vackra kostymer, men när så stor del av handlingen handlar om schack så känner jag mig stundtals uttråkad.
Lägg därtill att det förutom schack är en ganska ordinär berättelse, och handlingen är inte direkt överraskande. Dessutom kan jag tycka att det är lite tråkigt att en serie som ska handla om en kvinnas kamp mot alla odds, i slutändan ändå hyllar männens roll i hennes framgångar. Det blir nästan lite mö-i-nöd av hela kalaset.

Dock är det en väldigt sevärd serie, om nu någon har missat den. Och även om jag tyckte att vissa schackpartier var småtråkiga så var berättelsen om Beth och hennes uppgång inte det. Om inte annat så för att jag fullkomligt fangirlade över Anya Taylor-Joy, och som tur är för mig så var hon med i nästan varenda scen.