Plejaderna om "Kirke" av Madeline Miller

Ännu en bokcirkelträff som skedde via internätet. Under rådande omständigheter och så vidare. Och det var ju en himla otur eftersom dagens värdinna annars skulle ha haft kattungar jag hade kunnat gosa med. Nåja. Vad är en bal på slottet...
Boken som avhandlades denna gången var tyvärr inte så välläst. För mig var "Kirke" av Madeline Miller en omläsning, då jag läste den första gången i oktober 2019. Då liksom nu läste jag den på engelska, och då heter den så klart "Circe". 

Bildkälla Goodreads

Som dotter till solguden Helios borde Kirkes liv ha varit ett i triumf. Men redan som ung förstår hon att hon inte är lika mycket värd som sina syskon eller de andra nymferna som vandrar i gudarnas salar. I stället dras hon till människorna och deras korta livscykler fascinerar henne.
I ett utbrott av svartsjuka gör hon något som är förbjudet för en gudom av hennes position - hon utför häxkonst. Som straff för detta blir hon förvisad till ön Aiaia, där hon lär sig leva i symbios med naturen.
Men besökare dyker upp på ön, och alla har inte en fredlig avsikt. 

Som jag redan sagt, det här var en omläsning för mig, och kanske inte av det angenämare slaget. Redan då tyckte jag att Kirke var en bra gnällig varelse, som mest gick omkring och tyckte synd om sig själv och hade en massa pappa-komplex. Den känslan bestod, och blev kanske till och med ännu tydligare nu. Jag var så irriterad på Kirke att jag funderade på att sluta läsa vid flera tillfällen - jag hade ju ändå redan läst den. Men, som bekant (?) är jag envis, så jag läste den till slutet.
Jag var inte den enda som tyckte att Kirke var lite tråkig. Och det är ju synd när det är huvudpersonen i boken, att hon ska vara så svår att tycka om. Om hon nu är "litteraturens första häxa" så känner jag att det här fanns en chans att ge henne lite jävlaranamma. Men nej. Hon går mest omkring och är mjäkig och mår dåligt över att hennes människokompisar dör.
Boken följer dock sitt ursprungsmaterial väl, och det märks att Madeline Miller har stor koll på den grekiska mytologin och alla dess gudar. "Kirke" tar så klart sin avstamp från "Odysséen", där Odysseus råkar på Kirke på sin långa resa hem till Ithaca från kriget i Troja. Det mötet finns så klart med även här, men kommer ganska sent i boken. Även här är författaren trogen sitt ursprungsmaterial, och de legender som finns om Odysseus och Kirke även efter deras möte. Sådant uppskattar jag.
En av oss uttryckte även glädjen över att få läsa om välkända sagor/legender från ett annat perspektiv. Här möter vi Minotaurus, Ariadne, Ikaros redan innan de blev de sagor som är så välkända idag. Och visst är det så, även om många av de sagorna har tragiska slut.
Boken är väldigt vackert skriven. Det var en upplevelse många av oss hade, men hade svårt att sätta fingret på exakt vad det var vi tyckte om. Språket är stundtals lyriskt, och miljöbeskrivningarna är mycket bra - nästan så det blir lite naturromantiskt mellan varven.
Eftersom Kirke lever under en väldigt lång tid, så känns tempot ofta långsamt, och det vilar en sorts vemodighet över texten. Nästan lite lulligt ibland. 

Även om jag sänkte mitt betyg ett snäpp så blev medelbetyget (bland oss som läst) 3,25/5. Förutom att jag gav betyget 2,5 så kammade den hem 3,5 över hela brädet. 

(Men frågar ni mig vilken Madeline Miller-bok ni ska läsa så svarar jag "The song of Achilles".)