FredagsFilmen: The hate U give

Februaris favoritfilm blev "The hate U give", baserad på romanen med samma namn av Angie Thomas. Boken är så klart ännu bättre, men filmen är en väldigt bra adaption av sitt ursprungsmaterial.
Ämnet för boken och filmen är ganska tungt, så var beredd med näsduken och bered dig på att bli berörd mellan nävarna med popcorn.

Bildkälla Viaplay

Starr lever i två olika världar. Hemma i det slitna grannskapet är hon en sorts Starr, och på den nästan helvita privatskolan är hon en annan. Hon jobbar hårt för att separera de två världarna.
När hon blir vittne till hur hennes barndomskamrat blir skjuten av en polis ser hon gränserna mellan dessa världar lösas upp. Hon pressas från olika håll i hur hon ska agera, och det blir viktigt för henne att stå upp och att finna sig egen röst.

Hur blödig jag är? Vad sägs om börjar-gråta-av-trailern-blödig. Det här är en riktigt tung film att titta på och den ger en (tror jag) bra bild av något jag aldrig kommer förstå - hur det är att vara färgad i USA. Filmen känns på alla sätt och vis högaktuell, och vissa bilder kunde lika väl vara dokumentära sådana från förra årets Black Lives Matter-protester, som gjorda i en filmstudio. Älskade maken ställde till och med frågan om hur pass ny den var, eftersom den känns så dagsaktuell, men den är från 2018. Inte jättegammal, men äldre än protesterna.
Det finns vissa saker jag saknar från boken, men jag förstår till 100% att filmen fick den vinkling den fick. Att våldet och rasismen mot svarta fick bli central, och att gängen och Starrs kamp med sig själv och sina båda världar fick sitta i baksätet. En stor bihandling från boken finns inte alls med, och Starrs uppgörelse med sina vänner såg också den annorlunda ut, och där tyckte jag om bokversionen bättre.

En väldigt bra film. Tung, men viktig. Se den. Läs boken.