Aprilfavoriter

April har varit en ganska långsam månad för mig. Jag har haft några saker att se fram emot, men mellan dem har det känts ganska långtråkigt. Det lunkar på liksom, inget att (lära sig) hjula för.
Favoriter ska jag säkert kunna luska fram i varje fall. Räknar dock inte snösmockan som drabbade Närke till dem. Var det någon som sa aprilväder?

Bok: Dött lopp mellan "Black Swan Green" av David Mitchell, och "Klubben" av Matilda Voss Gustavsson.

Film: "Ophelia". En väldigt annorlunda tolkning av "Hamlet", här från Ophelias synvinkel.

Tv: "Witcher". Och inte bara för att det är den enda jag har sett. 

Nagellack: Peacock blue glaze från a-England.

Skönhet: När en inte orkat färga ögonbrynen, så är en färgad bryngel min räddare i nöden. Då funkar det finemang med den från H&M i nyansen Espresso.

Extra speciell rolighet: Sväronen flyttade ut ur sitt hus i början av april, och med anledning av det samt att svärfar och min mamma fyller år i april, så firade de det med att bjuda ut hela klanen på finrestaurang. Elva personer var vi kring bordet. Det var gott och mycket trevligt. 

Favoritinlägg: Det om fem favoriter från köket.

Aprils nagellack

En sak jag inte har gjort mycket i april - målat naglarna. Delvis beror det på att jag inte har många lack i otestade lådan, men också på att jag har börjat rensa ut i samlingen, och faktiskt tröttnat lite. I natt drömde jag att jag hade börjat lackblogga igen, och det var lite av en mardröm faktiskt. Jag vill inte tillbaka till att vara den där personen som var helt hagalen över nagellack, och köpte på mig massor av lack bara därför att. Numera har jag inte ens koll på kollektionssläpp (förutom a-Englands) och det är faktiskt ganska skönt att inte fixera så vid en enda sak.
Fem lack har jag målat på i april. Tre nya a-England och två från förr. Här i den ordning jag bar dem.

a-England, The Arab hall
Ett vårigt lack i mina ögon, med sina lavendellila toner, nästan lite dammigt i tonen. Och så massor av holo, för det är det ju nästan alltid i a-England.

a-England, Peacock blue glaze
Ett mörkt turkost lack med ett gyllene stråk och a-Englands vanliga holo. Gissa månadens favoritlack redan nu... 

IsaDora, Orient express
Ett vackert rött lack med en lite metallisk slutlook. Om en ska gå på bokcirkel och prata om boken "Mordet på Orientexpressen" gäller det att roas sig lite extra.

a-England, Charity
Ett rubinrött hololack. Möjligen en liten glimt av lila i vissa vinklar och ljus.

Orly, Emberstone
Är egentligen inte alls så orange som det ser ut på min bild. Mer som en lyckad mix av skimmer i ljusrött, rosa och orange. Ger en sorts korallröd ton, som är väldigt fin. Har stått i samlingen länge, och var inte jättekul att måla med och torkade dessutom långsamt, men är fortfarande väldigt fint. Tänkte det kunde vara lite eldigt snyggt över valborg.

April började med blå toner och slutade med röda. Undrar vad som händer i maj, och om jag kan tömma otestade lådan på sina kvarvarande fem lack under majveckorna. Det får vi se när det är dags för nästa månads summering, helt enkelt.

"Klubben. En undersökning" av Matilda Voss Gustavsson

Hösten 2017 kom #metoo med buller och bång och pekade på hur vanligt det faktiskt är med sexuella trakasserier och övergrepp. Många yrkesgrupper gjorde sina egna uppror, allt från sjukvården till kulturarbetare.
Här i Sverige skrev en kvinnlig reporter ett stort reportage för Dagens Nyheter, där 28 kvinnor trädde fram och anklagade den så kallade "Kulturprofilen". En man som i många år drivit en klubb för kulturella evenemang, och för det mottagit många bidrag och utmärkelser, och haft förankringar högt upp i Svenska Akademien. Samtidigt hade skvallret gått i decennier om hans sexuella övergrepp, hans tafsande. 
"Klubben" är boken om arbetet med det reportaget, men också om allt det som hände efteråt.

Bildkälla Goodreads

Det här är egentligen en ganska lättläst bok, och jag hade säkert kunna plöja mig igenom den på en dag eller två eller tre. Nu valde jag att läsa den som månadsbok i april, och på sätt och vis är jag glad över det, för nu kunde jag portionera ut ilskan och förskräckelsen över en längre period.
För jag blir förskräckt. Över övergreppen det vittnas om, och hur han tillåts komma undan med dem. Inte bara för att ingen vågar anmäla honom, utan för att det finns de som vet vad han håller på med (kanske inte hur grovt dock) men ändå låter honom hållas. Hur det tystas ner, och hur han omhuldas och upphöjs. Hur han hotar sina offer och andra som vågar protestera mot hans handlingar.
När sedan Svenska Akademien blandas in, i form av att hans klubb, som han driver med sin hustru som sitter på en av stolarna, fått bidrag från Svenska Akademien och därmed hamnat i en jävssituation, blir ilskan ännu lite större. Nu börjar härskarteknikerna och svartmålningarna dugga tätt. Den dåvarande Ständige Sekreteraren i Svenska Akademien, Sara Danius, får den otacksamma uppgiften att försöka reda ut röran som uppstår. Och på något sätt lyckas "kulturprofilens" vänner i Akademien få henne till syndabocken. Sådant fult jävla rävspel, och jag blir arg så jag ser rött bara jag tänker på det. Att det idag sitter ledamöter i Svenska Akademien som aktivt motarbetade en lösning på problemet, är det som gör att jag inte längre har något förtroende alls för Svenska Akademien. Ja, jag tittar extra mycket på er, Sture Allén och Horace Engdahl. (Alla som tror att det var HE som läckte Nobelpristagare i förväg till JCA räcker upp en hand.) 

Boken är alltså inte alls svår att läsa, bara en är beredd på att bli förbannad ungefär femtioelva gånger. Vi får följa författarens arbete med artikeln och efterspelet till den, och insprängt i texten är vittnesmål från JCAs offer, och medarbetare. Det är en bok som känns viktig, på något sätt. Dels som ett dokument över Me too här i Sverige, men också som ett exempel på hur det går till när en man begår ett brott, och en kvinna får axla rollen som syndabock - igen. 

Mitt betyg på "Klubben" blev 4/5.

Säsongssammanfattning: The Witcher, säsong 2

Spoilervarning när jag skriver om tv.

Det gick ju inte direkt snabbt att titta på den andra säsongen av "Witcher". Vi såg det första avsnittet redan i januari, men sedan hamnade den i bakvattnet ganska så rejält. Det var först när jag vägrade rätt så rejält att börja titta på en ny serie utan att ha tittat klart på "Witcher" som jag fick övriga familjen med på banan igen. Och när vi väl började titta igen så gick det ganska fort.
Säsong två tar vid där säsong ett slutade, så det kan vara en bra idé med att kolla upp en synopsis innan en ger sig i kast med tvåan, om det tar ett år eller två mellan säsongerna. Säsong tre kommer någon gång 2023.

Bildkälla IGN Nordic

Favoritavsnitt: 2x01 "A grain of truth" Geralt är på resande fot tillsammans med Ciri. Hans resa tar honom till en gammal vän, som välkomnar honom med öppna armar. Men allt är inte vad det ser ut att vara.
Efter slaget vid Sodden och de stora förlusterna där, härjas Tissaia av sorg, och hon skyr inga medel för att nå sanningen.
2x07 "Voleth Meir" Geralt söker hjälp av en gammal vän. Yennifer börjar färstå hur viktig och mäktig Ciri verkligen är. När Emhyr är på väg till Cinta ökar spänningarna i leden.
2x08 "Family" Geralt kämpar hårt för att rädda de som står honom närmast. Det är många som vill ha tag på Ciri, död eller levande.

Favoritkaraktär: Geralt. Har visst kommit över min Hanry Cavill-aversion.

Favoritpar: How about no?

Bäst i säsongen: Jag gillar att det är "veckans monster" mitt i avsnitt som annars hör ganska tätt ihop med varandra.

Värst i säsongen: Stundtals blir det rätt så äckligt. Men ändå bra. Så värst, men inte sämst.

Övriga kommentarer: Jag har fortfarande bara läst en av böckerna, men blev plötsligt väldigt sugen på att läsa allihop. För nu vill jag veta i förväg hur det hänger ihop. Och sicken cliffhanger! Yikes!

"Black Swan Green" av David Mitchell

Jag måste säga att jag tycker att det är väldigt synd att David Mitchell inte finns översatt till svenska. Han har snabbt blivit en av mina favoritförfattare, och jag skulle gärna dela honom med fler svenska läsare. För sättet han skriver på är inte alltid lättillgängligt, så jag rekommenderar hans böcker även på engelska, men du behöver vara rätt så bra på att läsa engelska. Kanske inte ett proffs, men väldigt van och inte rädd för att låta texten ta tid. 

Bildkälla Goodreads

Jason Taylor har precis fyllt 13 år. Det är januari 1982, och vi ska få följa med honom på ett tumultartat år mellan barndomen och ungdomen. Jason är en poet i det fördolda, som hela tiden försöker ta sig förbi det som kan stjälpa hans popularitet - hans stamning. 
Här finns Falklandskriget, mobbning, en familj i upplösning, mystiska möten, en invasion av romer, och de där mystiska varelserna som kallas tjejer.
Och allting händer i den lilla engelska byn Black Swan Green - där det inte ens finns några svanar.

Lite som vanligt så sugs jag in i David Mitchells värld. Det förekommer en aning av magisk realism, men mest är det här en helt vanlig berättelse om en helt vanlig pojke. Med tanke på att jag befinner mig ganska långt ifrån att vara en trettonårig pojke så blir hans värld (Black Swan Green med omnejd) ändå min värld, och jag lever mig in i hans värld och liv tämligen omgående. 
Boken känns lite som ett tidsdokument från 1982. Här förekommer viktiga politiska skeenden, som påverkar världen i stort och även Black Swan Green - och Jason. 
Det är bra och gripande berättat, med en huvudperson som kämpar med mycket, men också upplever mycket under det här året då vi får följa honom. 
David Mitchell återanvänder gärna sina karaktärer, vilket gör att hans böcker känns som en del av en mycket större berättelse. I den här boken förekommer två bikaraktärer, som även varit med i andra böcker av David Mitchell. Det här världsuppbyggandet gör så klart att jag blir sugen på att läsa om hela David Mitchells författarskap i kronologisk ordning, så jag känner att det är ett kommande läsprojekt om ett år eller två. (Ska bara läsa den bok jag har kvar först, och antagligen min varannanårliga omläsning av "Cloud Atlas".)

Mitt beyg på "Black Swan Green" blev 4/5.

FredagsFilmen: Victor Frankenstein

Den som har Disney+ borde inte ha några större svårigheter att hitta dagens FredagsFilm. En film som är väldigt löst baserad på Mary Shelleys klassiska bok. För i den finns ingen Igor med, och här ser vi historien om Victor Frankenstein berättas genom hans ögon.

Bildkälla Prime video

Läkarstudenten och forskaren Victor Frankenstein hjälper en förtryckt Igor att fly från den cirkus där han hålls fången. De delar en vision om att hjälpa mänskligheten, och finna en metod att nå odödlighet. Men Victors experiment går för långt, och det faller på Igors lott att hjälpa sin vän tillbaka från sina monstruösa kreationer, innan det är för sent och galenskapen når ut i världen.

Berättas som sagt ur Igors perspektiv. Väldigt rappt berättad och det gäller att vara beredd på att det blir lite snaskigt och äckligt emellanåt. 
En kul vinkling av Frankenstein-fenomenet, men den har inte så värst mycket gemensamt med ursprungstexten. I stort sett bara namnet Victor Frankenstein och att han försöker skapa liv ur död. Lite mer action jackson är vad filmer om Frankenstein brukar innehålla, och i det här fallet är det verkligen varelsen som är monstret, och inte mannen som skapar dem.

Orbit my life like a satellite-Dagens

Låt: "Heart attack" med Editors. Ny sedan igår. 
Outfit: Pyjamas.
Smink: Mascara, men det har jag tvättat bort nu.
Nagellack: Ingenting just nu. Planerar omlackning imorgon. Om jag orkar.
Doft: Nytvättat hår.
Smycke: Ringarna.
Klocka: Näpp.
Läser: "A poem for every spring day". Månadsläser "Klubben" av Matilda Voss Gustavsson. Och så fortsätter jag beta mig igenom David Mitchells böcker, nu med "Black Swan Green".
Frukost: Chiapudding med vindruvor. Te.
Fika: Te och bananbröd.
Middag: Urmakarpasta.
Pryl: Näsduk. Mina allergier spelar typ rundpingis inne i huvudet på mig just nu.
Motion: Yogapass och hundpromenad.
Kvällsnöje: "Witcher". Äntligen kommit oss för att titta på den andra säsongen.
Att tillägga: Hade tänkt ta en bild idag, men så blev det inte.

Bullet journal för maj

Så var det dags igen för nya sidor att skapas i min bullet journal. Det är ju inte så långt kvar till maj, menar jag. Maj är månaden då älskade maken fyller år, och han fick därför välja vilka wahis han ville ha på "sin" månad. Han drogs till några av de blommiga, för han tycker att det är en av de bästa grejerna med maj - alla blommor i naturen. Kan hålla med om det. 

Inleder med startsidan och månadsöversikten. Älskade maken valde två olika washis, jag tror de kommer från Three little buhos på Etsy, men jag kan ha fel.
Pennorna är en rosa fineliner från Adlibris, och två Tombow dual brush; 761 Carnation, och 873 Coral.

Följande uppslag är min kassabok, och sidan där jag för anteckningar om månadens långläsning och vilka nagellack jag använt.

Vanekollen, humörkollen och en rad om dagen.

Månadens stretchpass och yogapassen med Adriene delar på sitt uppslag. Precis som vanligt.

Också veckouppslagen ser ut som vanligt, för jag tycker att den här varianten fungerar så bra för mig. Det är ingen idé att laga något som inte är trasigt. Det är därför min bullet journal ser likadan ut månad efter månad, bara i olika färger. 

Om ungefär en månad sätter jag mig och knåpar ihop sidorna för juni. Min födelsedagsmånad, så då får jag komma på på egen hand hur jag vill ha det, antar jag. 

Anistons sallad

Jag har gått på det. Även om jag själv inte har TikTok (eller planerar att någonsin skaffa mig det) så har det inte undgått mig att det på denna sajt då och då dyker upp recept som "trendar". Förra året var det pasta med tomat och fetaost i ugnen, i år verkar det vara den här salladen som det sägs att Jennifer Aniston åt varje dag när hon spelade in "Vänner". Om det verkligen var varje dag kan vi kanske lämna därhän, men att den verkade vara både mättande och god är en annan femma.
Jag gjorde i ordning min egen variant på den lagom till påsklunchen, och den var så god att jag inte hade något alls emot att äta den tills den tog slut igår. Bilden nedan visar hur den såg ut dag tre, den sista portionen jag med glädje slevade i mig. Kanske inte så bildskön, men god, och det är ju huvudsaken.
Det påstås att det ska vara en variant på Cobbsallad, men jag tycker den har mer gemensamt med en grekisk sallad, eller en tabbouleh. 
Min variant blev den nedan, inspirerad av ett recept från Metro mode.

 Anistons sallad

2 dl bulgur
1 gurka
1 burk kikärtor
½ röd lök (1 om den är liten)
1 dl hackad persilja
1 frp fetaost (á 125 g)
1 dl pistagenötter
citronsaft
olivolja
salt

Koka bulgur enligt förpackningen och låt den svalna. (2 dl bulgur, 4 dl vatten, salt. Koka upp vatten & salt, tillsätt bulgur. Rör om och sjud på svag värme tills vattnet kokat in, 10-15 minuter.)
Hacka gurka, rödlök och nötter. Blanda i en stor skål tillsammans med avsköljda kikärter, hackad persilja och smulad fetaost. Rör sist ner avsvalnad bulgur. 

Smaka av med citronsaft och olivolja, och kanske lite salt. Håller sig god i kylen flera dagar.

Det går säkert att variera den här salladen i det oändliga. Med en annan nöt till exempel, valnötter borde vara jättegott här. Kanske med oliver och/eller soltorkad tomat. Andra örtkryddor. I originalreceptet är det lika mängd persilja och mynta, men jag hade bara persilja så då använde jag bara det. Med basilika skulle den säkerligen smaka som en tugga av Italien.
Pärlcouscous. Annan böna än kikärtor. Bladspenat. Ruccola. Lite som vanligt - det är din fantasi som sätter gränserna. 
E låter hälsa att den var extra god med balsamvinäger på, men så är hon inne i en balsamvinägerperiod just nu också. Hade jag haft balsamicokräm hade det säkert smakat himmelskt.  

"Nattens drottning" av Simona Ahrnstedt

Egentligen hade jag börjat läsa en annan bok ("Hittebarnet" av Stacey Halls), men när jag kom på mig själv med att verkligen inte vilja läsa den för att jag tyckte den var tråkigt skriven, så föll valet på att helt enkelt byta bok. Och lite romance från Simona Ahrnstedt är aldrig fel, samt att jag vet vad jag får.

Bildkälla Goodreads

Kate Ekberg har jobbat sig upp från en trasslig uppväxt och driver nu en av Stockholms hippaste nattklubbar. Utåt sett verkar hon ha allt, men vad ingen vet är att hon är i händerna på en hänsynslös utpressare, expojkvännen Ubbe. I sin desperation går hon till banken för att få ett lån.
Bankchefen Jacob Grim är en tillknäppt man, som ständigt är på sin vakt efter ett känslomässigt trauma flera år tidigare. Nu korsas Jacobs och Kates vägar, och trots att de verkar vara varandras motpoler dras de till varandra. Frågan är om deras spirande förhållande kan överleva när det förflutna dyker upp igen.

Som vanligt med Simona Ahrnstedt har hon byggt upp fina karaktärer, om än kanske inte alltid så trovärdiga. Boken känns som en mix av romance och spänningsroman, där det kanske inte alls blir så spännande egentligen - tycket ärligt talat att de bitarna var lite småtrista och kändes överdrivna. Jacobs trauma kändes också väldigt konstlat och konstigt. Båda sakerna löses också kanske lite väl lättvindigt för min smak.
Jag får ändå det jag väntat mig. Ett spirande förhållande, och för en gångs skull inte helt lyckat sex - till en början. Sedan blir de sexgudar, minsann. Jag känner mig så pass mätt på explicita sexscener att jag endast skumläste dem, eller hoppade över helt i något fall. 
Jag gillar att Simona Ahrnstedt ofta återkommer till sina tidigare karaktärer, här får vi träffa Alexander de la Grip igen, från "En enda hemlighet", och flera andra karaktärer från förr flimrar förbi i Stockholms nattliv.

Det här var inte Simona Ahnstedts bästa bok, men den kändes helt rätt för stunden. Jag gav "Nattens drottning" betyget 3/5.

Fem favoriter - i mitt kök

Att bara ta med fem saker i den här favoritlistan med tema kök var minsann inte lätt. Jag hade kunnat göra 50 favoriter, nästan i varje fall. För jag spenderar mycket tid i köket, både med att baka och laga mat, och med all den tiden spenderad i det rummet så är det klart att jag har favoriter. Både sådana jag använder nästan dagligen, och sådana som jag använder mer sällan. Jag funderade på att dela in dem i kategorier. 5 bakgrejer, 5 laga-mat-grejer, 5 apparater/maskiner, 5 tegrejer. Men till slut föll valet på att bara ta de första fem pryttlarna som föll in i huvudet när jag tänkte på mitt kök, och så fick det bli.

Gerbera. 
En bra stekgryta är guld värd i köket. Jag har en emaljerad Kockums också, men den är utlånad till J på obestämd tid, eftersom jag har den här.
Jag har fått den här orangea godingen av min mamma, som köpte loss den från min moster. Min moster hade nämligen länge suktat efter en Le creuset-gryta, men då ingen verkade fatta piken knallade hon iväg och köpte sig den här. Bara för att några veckor senare få en Le creuset i present från min kusin. Moster kände inte behov av två, och så hamnade den hemma hos mig i stället. Och jag älskar den! Lagar grytor och soppor i den, om inte veckovis så snudd på. Dessutom så pass snygg (glad färg!) att den passar finemang att servera ur.

Klockren. Ånginsats.
Min gamla ånginsats var så välanvänd att den ramlade i bitar, så jag blev glad då jag hitta en på IKEA för inte så stor peng. Gör vilken kastrull som helst till en ångkokare, så länge locket går på. Funkar lika bra till grönsaker som till dumplings. Extra kul med det lilla avtagbara handtaget, som gör det plättlätt att lyfta upp den ur kastrullen hur varm den än är. Och så är den gullig när den är ihopfälld också.

Colour works. Utstickare.
Jag letade länge innan jag hittade runda utstickare som var släta på ena sidan och vågiga på den andra. Men så trillade jag på den här lilla regnbågen och slog till. Äntligen kan jag göra vågiga scones! Äntligen kan jag göra tekakor! Nog för att jag kunde det innan de här hittade in i huset också, men nu är det liksom lite roligare.

Minivisp. 
Eller champagnevisp. (Som att jag skulle vilja vispa bort champagnebubblorna?) Alltså en liten ballongvisp. Och jag som aldrig använde husets stora ballongvisp fullkomligt älskar de här. Jag fick dem i present för många år sedan, men det finns liknande bland annat på Lagerhaus. Jag använder inte mina till champagne alltså, men gärna för att vispa ihop ett par ägg till omelett eller äggröra. Eller sås, Eller en muggkaka. Finns väldigt många användningsområden, helt enkelt. Lätt panikkänsla kan uppstå om båda är i disken samtidigt. Har hänt. Alldeles för många gånger.

Global. Grönsakskniv.
Jag älskar mina Globalknivar. Använder dem dagligen, och är så van vid det att jag knappt tänker på det ens en gång - vilka fina knivar jag har. Ligger skönt i handen, håller sig vassa länge, lätta att skärpa på själv. 
Vi har ett helt gäng Globalknivar, men den lilla grönsakskniven är nog den som oftast kommer upp ur knivblocket, och vi skär inte bara grönsaker med den. Jag har en stor grönsakskniv också, och den var favoriten innan den här hamnade i huset.

En bonusgrej har varit med på de här bilderna också. Nämligen den jättefina skärbrädan i olika träslag, som E gjorde i slöjden i 8:an och gav till oss. Och hotar med att ta med sig när hon flyttar ut. Det ska vi nog bli två om!

Tomma

Den här gången har jag massor av tomma förpackningar, jag kommer fylla plaståtervinningspåsen när jag slänger det här. Åtta tomma förpackningar, varav två är samma. Bäst vi sätter igång.

 
ACO. Caring shower oil. No perfume.
Min kompis i duschen de senaste månaderna, när min hud har varit lite extra vintertorr och otrevlig. Skönt då med en milt löddrande och rengörande olja i duschen. Så pass skönt att jag ersatt den här flaskan med en ny likadan.
Betyg 5/5 

ACO. Body lotion moist. Unperfumed.
Efter dush är det lotion, och det här är den ständigt återkommande familjefavoriten. Det går åt en del, med andra ord, och vi har så klart ersatt denna här med en likadan.
Betyg 5/5

2 x Atrix. Intensive protection cream. 
Min favorithandkräm. Gjorde slut på den bredvid sängen och den i badrummet, och båda har ersatts av samma lika.
Betyg 5/5

Lush. Conga duschjelly.
Lite kul med en duschtvål i geléform, och den doftade gott och fruktigt. Däremot faktiskt inte toppen i duschen, då vi upplevde att den liksom löstes upp och det ramlade av stora bitar av den. Trist. 
Betyg 1,5/5

Ica. Ekologiskt certifierat balsam. Oparfymerad.
Under användningens gång med den här tuben slog det mig att jag har nog använt det här balsamet förut och inte uppskattat hur det luktade. För parfymfri betyder inte doftfri, och jag vill minnas att det luktade svamp. Antingen är min covidnäsa fortfarande inte helt bra, eller så har de omformulerat balsamet, för jag kände ingen svampdoft den här gången. Knappt någon doft alls faktiskt. Ett ganska ordinärt balsam. Lätt att skölja ur, vilket alltid är ett plus i min bok. Köpte ett annat balsam när det här tog slut, men kan tänka mig omköp här.
Betyg 3/5

Nuud. Deodorant.
Deodorant i krämform som inte behöver appliceras varje dag. Jag brukar använda den varannan till var fjärde dag, och upplever att det räcker bra så. Dryg är den också. De räknar med att en tub ska räcka i 6 veckor ungefär, men jag lyckas få mina tuber att räcka i många månader. Ersättaren till den här har väntat sedan december...
Betyg 5/5

It's skin. Carrot. Clear skin mask sheet.
Arkmask i tunt tyg som ska minska rynkor och jämna ut hudtonen. Eller i mina ögon - en ganska skön ansiktsmask. Satt ganska dåligt, jag upplevde det som att det släppte från huden. Passformen var okej, doften bra och jag fick lite över i burken att använda som en kur. Omköp? Kanske.
Betyg 3/5

Plejaderna om "Mordet på Orientexpressen" av Agatha Christie

Igår var det cirkelträff för Plejaderna igen. Vi åt fruktsallad med grädde, chokladmuffins och småkakor, drack te och pratade om fredagens snömängd och andra mer eller mindre relevanta saker.
Boken som valts var en klassiker bland deckare - Agatha Christies "Mordet på Orientexpressen" med Hercule Poirot i huvudrollen. Bokväljaren är nämligen inte värst imponerad av alla deckare som exploderar i bokbutikernas flöde och ville sålunda utforska en lite mer klassisk bok i genren, som kanske inte följde mall A med död flicka vars mord ska lös av polis med alkoholproblem och trasslig familjesituation.

Bildkälla Goodreads

Hercule Poirot har tänkt sig några dagars ledighet i Istanbul, när han blir brådskande kallad till London. Han bestämmer sig för att åka med Orientexpressen. Ovanligt nog är tåget fullbokat, men han lyckas få en plats ändå. 
En av passagerarna ber Poirot om hjälp då han fruktar för sitt liv. Poirot bestämmer sig dock för att inte ta sig an fallet. Nästa morgon är passageraren död under mystiska omständigheter. Då tåget fastnat i snön och står still, kan ingen under natten ha stigit på eller av tåget. Mördaren finns alltså redan på tåget, och det blir Poirots uppdrag att lista ut vem gärningsmannen är.

"Mordet på Orientexpressen" gavs ut första gången 1934, och det märks. Många avsnitt känns daterade och har inte riktigt överlevt tidens tand. Alla röker, precis överallt, och boken genomsyras av en sorts rasbiologiskt tänkande, som endast Poirot verkar vara skeptisk till. Som att Engelsmän är grå och tråkiga, italienare gärna viftar med kniv och att amerikanare är högljudda. 
Christie var bra på sina miljöer, att placera misstänkta individer med varandra i slutna rum och sakta pussla ihop ledtrådar för att komma fram till lösningen. Hennes verk inspirerar än idag, och görs ständigt aktuella med nya böcker kring hennes karaktärer och olika filmatiseringar på hennes böcker. Det kan hon få lite cred för, tycker vi. Men det känns också som att det även är är skrivet lite som efter en mall, eller i varje fall som att det slarvats lite med olika detaljer. Som att två personer aldrig blir förhörda (doktorn och Bouque)...
"Mordet på Orientexpressen" har hämtat mycket inspiration från kidnappningen av Charles Lindbergs barn några år tidigare. Upplösningen känns aningen konstlad och hamnar i en moralisk gråzon. Slutet känns också ganska abrupt och det känns som att vi inte riktigt får ett avslut.
Boken är ganska lättläst och lättsmält. Aningen för många karaktärer att hålla reda på, men det fick gå. 

Det här är egentligen en ganska medioker bok, och det syntes på våra betyg. Högsta betyg var 3, och som lägst fick den 0,3 i betyg - an av oss tyckte verkligen inte om den. Hon lyssnade, och somnade ifrån den flera gånger för att den var så tråkig "och då gillar jag ändå deckare". 
Plejadernas medelbetyg på "Mordet på Orientexpressen" blev 2,3/5.

Det här var en omläsning för mig, jag läste den förra gången för nästan precis två år sedan. Då liksom nu gav jag betyget 3/5, även om jag inte hade jättekul vid omläsningen. 
Nästa valda bok har jag också redan läst, och eftersom det var i höstas så kommer jag inte läsa om den den här gången. Vilken bok det gäller tänker jag hålla på tills vi har setts i maj.

Siktkaka

Saker en kan roa sig med en dag i april när det ramlat ner 25 centimeter snö på marken (som knäckt vår syren och sväronens gamla äppleträd) - baka bröd.
Vi har sedan några veckor återgått till att baka hemma istället för att bekvämlighetsköpa bröd på Ica (även om det hamnade rostbröd i kundvagnen sist). Dels för att det är billigare så, men också för att vi har bättre koll på vad vi äter och helt enkelt för att det är mycket godare och! luktar underbart i hela huset.
De senaste veckorna har vi alltså återupptäckt brödrecept som vi tidigare bakade jätteofta, och en storfavorit då var alltid siktkaka. Så det bakade jag igår.

Bakduken broderade jag när jag på mellanstadiet. En av tre, jag gav en till farmor så den vet jag inte var den är nu, de andra två har jag kvar.

Siktkaka

50 g jäst 
50 g smör
5 dl mjölk
½ dl mörk sirap
1 tsk salt
4 tsk brödkryddor
14 dl rågsikt

Smula jästen i en bunke. Smält smöret, tillsätt mjölken och låt det bli fingervarmt. Lös upp jästen i lite av degspadet. 
Tillsätt salt, brödkryddor, sirap och mjöl och arbeta ihop till en smidig deg. 
Jäs degen övertäckt cirka 40 minuter.
Knåda degen och dela den i fyra delar. Forma varje del till en platt rund kaka, för hand eller med kavel. Ta ut ett hål mitt i kakorna. Nagga dem och låt de jäsa under bakduk, cirka 30 minuter.
Grädda kakorna mitt i en 225℃ varm ugn i 10 minuter.

Vill du kan du så klart göra en annan form av degen, men jag rekommenderar en platt variant. Tekaka, en portionsbit. Och vill en inte ta ut ett hål så kan en hoppa över det också. Fast det gör aldrig jag, för hålen är godast.
Går att göra veganskt om en byter ut smöret mot mjölkfritt margarin eller olja, och mjölken mot ditt val av mjölkalternativ, eller vatten.

FredagsFilmen: Papillion

En film baserad på verkliga händelser, och dessutom en remake som kanske inte var helt nödvändig. Bra, men det är originalfilmen "Papillion" från 1973 också, med Steve MacQueen och Dustin Hoffman i huvudrollerna. I den här remaken från 2017 görs samma roller av Charlie Hunnam och Rami Malek.

Bildkälla IMDb

Småtjuven Henri Charrière blir ditatt för ett mord han inte begått, och skickas till straffkolonierna i Franska Guyana. Han är fast besluten att rymma därifrån, men för att göra det behöver han pengar. Han lovar att ge beskydd åt den förmögne Louis Dega mot att han ska hjälpa honom med de pengar Dega smugglat med sig. Vad som börjar som en nödvändighet blir snart en vänskap där de två skyddar varandra på olika sätt.

Filmen är som sagt baserad på verkliga händelser, och bygger på memoarer skrivna av Henri Charrière. Det har säkert skarvats med sanningen både en och två gånger både i hans memoarer (som många kritiker mest går att se som verklighetsbaserad fiktion) och i den här filmen. Men det är ju egentligen inte detaljerna och sanningshalten som är det viktiga i den här filmen, utan att det här kunde hända - för inte ens så värst länge sedan. 
Centralt i filmen är inte bara Henris flyktförsök, utan också relationen mellan honom och Dega. Louis Dega är dock en helt fiktionell karaktär, och baseras troligen på flera olika som Henri Charrière träffade under sin fängelseperiod. 
Det var alldeles för länge sedan jag såg originalfilmen för att jag ska minnas annat än att de är ganska lika och att jag tyckte att den var bra. Och med tanke på att de är lika varandra, så tycker jag att även den här versionen var bra. 
Finns på Viaplay.

a-England, At Leighton's

En kollektion inspirerad av en konstnärs hem, minsann. At Leighton's  består av fyra lack som hämtat inspiration från 1800-talskonstnären Lord Frederic Leightons hem nära en av Londons parker. Främst tydligen från rummet The arab hall. Två av de här lacken fick jag under granen, de andra fick jag i present av mig själv. Här visade i den ordning jag bar dem.

Mashrabyia har fått namn från en typ av fönsterskärm av trä, som filtrerar in ljuset i hallen på ett tjusigt sätt. Lacket i sig är inte alls så grönt som en kan tro av att titta på flaskan. Snarare skulle jag vilja säga att det är mörkt brunt med ett tydligt lila stråk. Sedan lägger vi till lite gyllene skimmer, och det blev Mashrabiya av det hela.

Golden dome är kanske inte direkt gyllene, men väldigt fint. En ljusare grön. Produktsidan kallar den peridotgrön, jag kallar den chartreuse, och vi har båda rätt. Om du blev förvirrad av att lacket ovan var ett skimmerlack, så är nu ordningen återställd och holot är tillbaka med full kraft.

The arab hall verkar vara et sådant där drömlikt rum som bara finns i sagorna. Eller i en välkänd konstnärs hem. Komplett med en fontän i mitten. Lacket är lite dimmigt lavendellila och har så klart holo.

Peacock blue glaze är precis det som namnet säger - ett påfågelsblått lack, med sagolikt mycket holo. Min favorit i den här kollektionen. Inte bara för att den är väldigt vacker, utan också för att den var en dröm att måla på. Lacket jag bär just nu.
Om en tittar på bilder från The arab hall, så är det påfåglar med på bilderna. Jag gissar att de är uppstoppade, för det är en ganska stor fågel att ha strosande omkring i vardagsrummet annars. 

Just nu är jag inte värst köpstark på nya lack, så det dröjer nog inte jättelänge innan jag visar upp nästa kollektion från a-England. Inte för att jag har börjat använda den än, men det är ungefär det jag har i otestade lådan för tillfället. 

"Inte av denna världen" av Yaa Gyasi

För några år sedan läste jag Yaa Gyasis debutroman "Homegoing". Sedan dröjde det länge tills jag satte mig ner med bok nummer två, men det gick fort att läsa den. 

Bildkälla Goodreads

Gifty är forskare i neurovetenskap där hon försöker hitta en behandling mot depression och beroende. Hennes bror, Nana, var en lovande idrottsman innan en skada förstörde hans karriär. Hennes mors depressiva episoder binder henne vid sängen, och Gifty lämnas att försöka finna ett sätt att handskas med situationen på egen hand.
Genom sina gamla dagböcker försöker Gifta komma underfund med sina egna rötter, sin barndoms gudstro, och vad det var som hände som gjorde att allting ändrades.

Till att börja med vill jag utfärda en triggervarning för att den här boken ganska grafiskt beskriver de djurförsök som Gifty utför i sin forskartjänst. Det är bitvis inte så trevligt att läsa om. 
Annars är det här en väldigt välskriven bok, som känns så nära inpå huvudkaraktären Gifty att den nästan känns som någons memoarer. Vissa stråk av egen och andras erfarenhet finns såklart med, men det är ändå fiktion, fast det är inte alltid det känns som det.
Boken är egentligen inte svårläst, det är korta kapitel och upplägget gör den bläddervänlig. Men det är allvarliga ämnen som tas upp, och vissa delar av boken är nästan andlöst sorgliga att läsa. Jag behövde pausa då och då, och göra något annat. Men det är ju jag och mina egna erfarenheter, det. 
Bitvis kunde jag tycka att tidslinjen blev rörig och inte hängde ihop. Texten hoppar ganska fritt mellan Gifty nu, och sådant som hände i hennes barndom, och det är inte alltid jag tycker att hennes ålder passar in. Det är å andra sidan det enda jag har att anmärka på rent strukturmässigt.

Mitt betyg på "Inte av denna världen" blev 3/5. Ett fint familjeprträtt.

What I eat in a day #34 - Frestelsernas högtid

Jag antar att det inte bara är jag som har svårt med disciplinen när det vankas högtider (eller annars med, i ärlighetens namn). Jul och påsk är kanske svårast, och allra jobbigast är påsken för att den är så starkt förknippad med godis. 
Jag gick in i veckan med goda intentioner om att äta bra, men det gick åt håvete nästan med en gång. Så där som det ofta kan göra. 
Allt jag åt igår hamnade inte på bild, men det som gjorde det såg ut så här.

Min morgon börjar numera med en kopp hett vatten, men det är ju inte så roligt att visa på bild, så du får föreställa dig det ändå. 
Frukosten blev som vanligt en kopp te, här en Darjeeling. I matväg gjorde jag äggröra på två ägg, och till det åt jag hembakat bröd med ost och smörgåsgurka.

Lunchen bestod av diverse resten från helgen. Pastan var lunch i fredags, blomkålsgrytan med kikärter och kronärtskocka var middag i lördags (recept från "Kaosvego"), och köttbullarna var middag i söndags. Till det drack jag vatten, som även hamnade innanför västen kontinuerligt under dagen.

Mer te till fikat. Den här gången var det en blandning som heter Engelbrekt. Älskade maken sade en gång att det luktade ringbrynja och lägereld. :D Gott är det i varje fall.
Mer hembakat bröd, den här gången lätt rostat med bara smör på, för det ar det jag var sugen på. Vi har bestämt oss för att baka mer bröd hemma igen, eftersom det blivit så dyrt i affären. Plus att det är godare med hembakat bröd...

Älskade maken och jag hade inte räknat med att vara ensamma hemma till middagen, men det var vi. I vår ensamhet åt vi tortellini med basilika- och ricottafyllning, som jag fantiserade ihop en tomatsås till, med körsbärstomater som började se ledsna ut. Kan vara den godaste tortellini jag ätit på mycket länge. Till det riven parmesan, oliver och gurka.

Det var inte bara vatten som hamnade i kroppen under hela dagen, utan också en hel del godis. Vi låter det representeras av de här punschpralinerna, som var första godiset in i munnen. Följt av påskskum, kola och chips samt ett glas alkoholfritt vin när vi inspekterade svärföräldrarnas nya lägenhet. De flyttade nämligen igår, och lämnar snart ifrån sig huset som vi är vana vid att de bor i.

Vi kom hem från sväronen senare än vad jag trodde, så för att inte vakna mitt i natten av att jag var hungrig så åt jag ett äpple innan jag startade kvällsrutinen och kröp till kojs. (Det slitna nagellacket är The arab hall från a-England.)

Mars månads bokhög

Sedan ett tag tillbaka har jag börjat göra månatliga tbr-högar. Min att-läsa-hög har blivit rätt så stor, och jag har bestämt mig för att ta ner den några pinnhål genom att ge varje månad ett gäng prioriterade böcker. I mars trodde jag att jag kanske hade tagit mig vatten över huvudet då jag lade sju böcker i den högen, och jag bestämde mig rätt så omgående för att inte känna någon press att läsa alla sju. Men det gjorde jag, till min egen förvåning. 
Som vanligt visar jag dessa böcker i utläsningsordningen med först utlästa bok högst upp.

"Vattendansaren" av Ta-Nehisi Coates tillhör (tyvärr) kategorin böcker jag väldigt gärna vill tycka om, men i slutändan inte gör det. Jag gav den betyget 2/5.

"Giftmakerskan" av Sarah Penner var en liten snabbläst historia av teflontyp, som i att den var lätt att glömma också. Just där och då var den var jag behövde, och även om den var förutsebar så roade den mig för stunden. Jag gav den 3,5/5 i betyg.

"Practical magic" av Alice Hoffman är en magisk realism innehållande magiska kvinnor, häxor om du vill. Del i en bokserie som är antingen bok ett om en läser i utgivningsordning (som jag gör) eller bok tre i kronologisk ordning. Betyget blev 4/5.

Jag har lagt böckerna fel! Orka ta om fotot. Vad jag läste först här var 

"Billy Summers" av Stephen King. En bok om en lönnmördare som ska göra ett sista jobb och sedan gå i pension. King när han är som bäst. Månadens favoritbok och betyget blev 5/5.

"Jag är, jag är, jag är: Ett hjärtslag från döden" av Maggie O'Farrell läste jag alltså efter King. En självbiografisk bok som berättar om livet utifrån sjutton tillfällen när livet hade kunnat ta slut. Lättläst trots ett bitvis ganska tungt ämne. Betyget blev 4/5.

"Heligt blod, helig gral" av herrarna Michael Baigent, Richard Leigh och Henry Lincoln var månades favoritbok. En bok som "DaVincikoden" vilar tungt på, utan att ge den cred. Vissa spännande och intressanta inslag, men väldigt faktatung och en ganska torr ton genomgående. Många gubbar och årtal blev det. Betyget blev 3/5.

"Mordet på Orientexpressen" av Agatha Christie var en omläsning för min del, och anledningen att läste om den är för att fräscha upp minnet då den har valts till Plejaderna. Meningen var att vi skulle setts i söndags, men mötet har blivit framflyttat ett par veckor. Läst den nu i varje fall, så är det gjort. Jag lät den behålla betyget från för två år sedan, 3/5

"Heligt blod, helig gral"

Månadsboken i mars blev en som har stått på hyllan i källaren väldigt länge. En sådan där bok som inhandlades när det talades mycket om den, men som aldrig blev läst då. "En annan dag" var min ständiga tanke, och med tanke på min månadsläsning så kunde det knappast komma en bättre "annan dag" än en hel månad. 
Författarna till den här boken är en trio: Michael Baigent, Richard Leigh och Henry Lincoln.

Bildkälla Goodreads

Vad döljer sig egentligen bakom sägnen om den heliga gral? Författarna gav sig ut på en mångårig jakt för att lösa mysteriet, en jakt som förde dem till Frankrike. Här fann de ledtrådar om Tempelriddarna, det hemliga sällskapet Prieuré de Sion och ett försök att återge den merovingiska ättelinjen dess politiska makt. Deras upptäckter verkar visa på att Jesus inte dog på korset, utan gifte sig och fick barn och att hans blodslinje kan finnas än idag. Kanske uppdagades kristendomens mest välbevarade hemlighet på pergamentrullar i Sydfrankrike för snart 200 år sedan.

Känns bokens "intrig" bekant? Då gissar jag att du kommit i kontakt med Dan Browns bok "Da Vinci-koden". Författarna till den här boken var nämligen lite sura på herr Brown för att han så frikostigt använde sig av deras forskningsmaterial, utan att de dem cred för det. Med rätta, för jag finner det föga troligt att Dan Brown forskat fram de här resultaten själv, eller bara råkat komma fram till samma slutsatser - till och med snott namn till sin roman direkt från den här boken/verkligheten. 

Nog om det, och åter till "Heligt blod, helig gral". Jag hade hoppats på en spännande bok, men blev snabbt besviken. Den är ganska torr i tonen, och så detaljerad att det blir långtråkigt. Det är så mycket årtal, ortsnamn och släkter att jag ofta finner att jag tappat tråden totalt.
Ibland känns det som att boken redan från början tror att jag som läser redan vet vad boken handlar om och vad slutsatsen ska bli. Jag hade vissa förkunskaper, men kände ändå att det kunde bli väldigt rörigt och dimmigt emellanåt. För den som älskar att gotta ner sig i detaljer och årtal (och upprepningar) kan den här boken vara en guldgruva.
Mycket av det som kommer fram här känns milt sagt väldigt spekulativt, och ibland får jag till och med intryck av att den vill vara just det. Författarna skriver om korsreferenser och källor, men redovisar bara för de som verkar bekräfta deras teorier. Det osar lite katt över det, och jag var glad många gånger att jag månaden innan läst "Alternativa fakta" av Åsa Wikforss. Det gjorde mig nämligen extra misstänksam och uppmärksam på vad som verkligen sägs i den här texten. Min slutsats är att boken är en teori, men jag vet inte om jag tror på den. Heller.
I bokens senare del kommer det bästa med hela romanen - Bibelkritiken. Särskilt Nya Testamentet, och främst de fyra evangelierna. Kanske inte så konstigt att de koncentrerar sig på just det, med tanke på att boken vilar på att Jesus faktiskt hade fru och barn. Går det att bevisa månne?
Nya Testamentet sätts här i sin historiska kontext. Både böckernas handling i sig, men även hur de reviderades och vilka böcker som en gång på 300-talet valdes för att berätta om Jesus och vara till grund för den (då) nya religionen kristendom. Samma texter som Bibeln innehåller idag...
(För några år sedan läste jag hela Bibeln som långläsning under några månader, och förvandlades från agnostiker till ateist. Jag uppskattade alltså den här delen av boken extra mycket.)
"Heligt blod, helig gral" utgår från att Jesus verkligen existerat, och att vissa aspekter av författarnas forskning skulle kunna sätta hela kristendomen i gungning. 

Jag tycker alltså att "Heligt blod, helig gral" kanske inte är det bästa jag läst, men jag beundrar beslutsamheten och forskningen kring den, och köper författarnas teorier. Lite torrt berättat, men då och då nästan lika spännande som en roman. 
Mitt betyg på "Heligt blod, helig gral" blev 3/5.