"De förlorade minnenas ö" av Yoko Ogawa

När jag skrev mitt inlägg om tio böcker jag hoppas läsa ut innan årsslutet så räknade jag in de böcker jag läste just då. En av dem var "De förlorade minnenas ö", och jag hade inte inte så värst mycket kvar att läsa i den, så det gick ganska fort att få den utläst.

Bildkälla The StoryGraph

PÅ en ö har saker börjat försvinna. Inte bara tingen i sig, utan även folks minnen av dem. En dag är det fåglarna som försvinner, en annan dag rosorna. Men det finns de som minns alla de förlorade tingen, och för dem är livet på ön farligt. minnespolisen kan när som helst slå till och föra bort en människa som minns.
När en författare inser att hennes redaktör är en av de som minns, bestämmer hon sig för att göra allt i sin makt för att skydda honom.

Den här boken räknas som en modern klassiker i Japan, den kom ut första gången 1994. Det är en dystopi, där människor som försöker leva livet som vanligt helt plötsligt kan bli bortförda och försvinna. Det är precis det som hänt huvudpersonens mamma, och på så sätt blir det lättare att förstå hur hon väljer att utsätta sig för den fara det innebär att skydda någon.
Omen analyserar texten lite så går det att läsa in att förlusten, utplåningen, av tingen och dess minnen är en sorts censur. Jag har läst att vissa jämför "De förlorade minnenas ö" med George Orwells "1984", och jag kan hålla med om att den här boken skulle kunna vara en kompanjonbok till den. Det är det där med att utöva total makt över ett folk, och att härska med skrämseltaktik - som att när som helst kunna bli bortförd.
Parallellt med händelserna på ön får vi också läsa delar ur den bok huvudpersonen skriver, om en maskinskriverska som förlorat sin röst. Till en början förstod jag inte varför den var med, men på slutet visar det sig tydligt varför, men det är en spoiler.
Boken är intressant läsning, med ett ganska platt och tonlöst språk. Min känsla av den var sorg, och då blir det jobbigt när den vare sig ger någon tröst eller några svar på alla frågor som uppstår.

Nu låter det kanske som att jag gillade den här boken, men det gör jag inte riktigt. Jag kan uppskatta den för vad den är, och jag är inte besviken över att ha läst den. Å andra sidan tyckte jag att den var konstig, och bitvis ganska tråkig. 
Mitt betyg på "De förlorade minnenas ö" blev 2/5.