Som månadsbok i oktober valde jag att läsa en roman. Eftersom "Lysande utsikter" av Charles Dickens såg lite skräckinjagande ut i sitt omfång där i att-läsa-högen, valde jag att stycka upp den i 31 någorlunda lika stora delar. Och på så sätt tog jag mig igenom min tredje Dickensroman.
 |
| Bildkälla The StoryGraph |
Föräldralöse Pip växer upp i en liten by tillsammans med sin stränga syster och hennes man, smeden. En dag blir han uppskrämd av en förrymd straffånge, som han känner sig tvingad att hjälpa. En tid senare får han uppgiften att hälsa på en gammal excentrisk dam i hennes mörklagda hus. Han förälskar sig i damens fosterdotter, Estella, en kärlek som ska komma att bestå.
Pip blir lärling hos smeden Joe, tills han en dag får veta att att han fått en välgörare som vill att han ska resa till London, utbilda sig och bli en fin herre. Så börjar Pips lysande utsikter.
Det här var en massa ord som i slutändan kändes ganska tomma. Den mal på och det finns många språkkrumbukter, och intrigen vecklar in sig i massor av olika sidospår, som i vissa fall är helt onödiga, men egentligen händer det inte så mycket. Pip lever och fattar en del dåliga beslut, men försöker i slutändan göra något åt sitt liv. Som var förväntat. Den känns lite sorglig i tonen, och det finns tillfällen då jag hyser stor sympati för Pip, men minst lika ofta tycker jag bara att han beter sig dumt.
Boken har ett stort persongalleri, och bitvis är de olika karaktärerna svåra att hålla isär. Det är egentligen inte en svårläst bok, jag har ju länge trott det om Dickens, men det går ganska lätt att läsa boken. Det är bara det att det är så förfärligt många ord för att, i det här fallet, berätta en historia som kanske egentligen är ganska tunn.
Och omslaget? Har absolut ingenting med bokens handling att göra. Snyggt, men känns lite konstigt på den här boken.
Mitt betyg på "Lysande utsikter" blev 2,5/5.
