Aprilfavoriter

Valborgsmässoafton idag. Alltså sista april, kungens födelsedag och dags för mig att kolla närmare på saker och sånt som nått favoritstatus under den gångna månaden.

Blåsippan ute i backarna står.

Bok: Har varit en dålig bokmånad för mig, men jag har läst om en av mina favoritböcker. Så "Cloud Atlas" av David Mitchell.

Film: Lite fattigt även här, för andra månaden i rad. Har dock tänkt en del på filmen "Shirley" efter avslutad tittning, så den får det bli.

TV: "Resident Alien".

Nagellack: Efter att ha tänkt över saken mycket noga (eller något) har jag beslutat mig för Let's face the blue! från H&M. Inte ett lätt beslut.

Skönhet: Inget nytt under solen. Men jag passar på att påminna om att använda SPF. Extra viktigt nu när solen (förhoppningsvis) lyser mer och mer. 

Extra speciell rolighet: Det har varit en månad fylld av roliga saker, men två sticker ut lika mycket fast av olika orsaker. Det ena var att E flyttade hemifrån. Mammas stora tjej. Det andra är att jag fick äran att vara med när min brorson gifte sig. Mycket trevlig tilldragelse, minsann. Bara kärlek.

Favoritinlägg: Alltså, de där kycklingköttbullarna är ju bra goda alltså...

Nagellack i april

April har inte direkt varit en fantastisk månad för mig och nagellack. Jag har haft nakna naglar eller överdrivet slitet lack ganska ofta, för just nu är jag tydligen inne i en period där det är tråkigt att ta bort nagellack. Ganska mycket ett krav för att måla nytt.
Fyra lack blev det, eller fem om jag tänker efter, men på fyra manikyrer. De flesta från H&M och två av dem i repris på grund av anledningar.

London Grace x Linda Hallberg, Simone
Jag började månaden med den här godingen från Linda Hallbergs samarbete med London Grace. Simone är en multikrom härlighet som har en vinröd bas och skimmer som skiftar färg från brunt till koppar till rosa. Lite som att gå omkring med en låga på naglarna.

H&M, Teal or no deal
Namnet på det här lacket har lite med innehållet att göra. För teal? Skulle inte tro det. Salviagrön däremot. Nästan lite dammig och dämpad. Bar det så klart på mammas födelsedag, för då vill jag ha hennes favoritfärg på naglarna.

H&M, Red over heals + H&M, Vanilla latte
Helgen efter mammas födelsedag var jag på bröllop minsann. Och jag hade en blus som är röd och beige, så jag tog upp de färgerna i min manikyr. Som jag så klart glömde fotografera fram tills det var dags att ta av den. 

H&M, Let's face the blue!
Lacket som sitter på just nu. Ett sommarhimmelblått lack med skimmer som skiftar i lila och grönt. Ännu ett vackert lack, så jag kommer nog få svårt att välja en favorit den här månaden. Tur att jag har några dagar på mig att tänka över saken.

Fredagsmys: Kycklingköttbullar (med ris och sötsur sås)

Kycklingköttbullar med en hint av det östasiatiska köket är aldrig fel. Jag har ett recept jag gärna använder (om än inte värst ofta), som går att piffa vidare med på flera olika sätt. Och bara för att vi den här gången åt dem med ris och sötsur sås behöver ingen annan göra det. Funderar på om det inte är dags igen ganska snart för en omgång, så att jag har något kul att göra köttbullsmackor med. Till exempel.
De kanske inte ser jätteroliga ut på bild, särskilt som jag hade börjar äta redan, men gott är det.

Asiatiska köttbullar

500 g kycklingfärs (eller annan färs, så klart)
1 fint hackad lök, eller liknande mängd finhackad salladslök
1 dl (panko)ströbröd
1 ägg
1,5 msk hoisinsås
1-2 msk sriracha, eller efter smak
1 tsk riven färsk ingefära
2 klyftor vitlök, finhackad eller riven
salt, peppar

Blanda alla ingrdienser till en slät smet. Forma köttbullar och lägg dem på en plåt med bakplåtspapper.
Stek köttbullarna i 200℃ 25-30 minuter.

Ät antigen precis som de är, eller pensla dem med lite hoisinsås när de kommer ut ur ugnen. 
Eller - gör en smarrig sås, ta en del av såsen och blanda med köttbullarna i en skål, och servera med resten av såsen. Precis så gjorde vi, den här gången med en sötsur sås. Receptet hittade jag här, och det smakade okej, men jag tyckte det saknades något och skulle nog ha lite soja eller mer salt om jag gör den igen. Annars var det på vippen att jag gjorde en apelsinsås. Alltså kan du göra precis vad som helst med de här smarriga köttbullarna. Jag har inte experimenterat klart.
Smaklig måltid!

Sett på TV: White collar, säsong 5

Spoilervarning på inlägg om TV.

Äntligen klar med den näst sista säsongen om bedragaren Neal Caffrey och hans polare på FBI, särskilt då handläggaren Peter Burke.  Bara en säsong kvar, och den har bara 6 avsnitt. Kunde som tur var börja titta direkt, eftersom den femte säsongen slutade med en rejäl cliffhanger.

Bildkälla Rotten Tomatoes

Även den här femte säsongen fick lösa upp den cliffhanger vi hamnade i när fyran tog slut. Peter arresterad för mord på en senator! Självklart är han oskyldig, men att bevisa det utan att på minsta sätt fläcka Peters rykte visar sig inte vara så lätt. Förrän det var det. Kändes lite väl lätt, faktiskt. Å andra sidan hamnade Neal i en rejäl soppa när han fixade fram bevisen för Peters frihet, och handlingarna i avsnitt ett låg som en skugga över säsongen. 
För här blir det utpressning för att begå massor av andra brott för att inte avslöja allt, och efter ett tag kommer Neal på att han gillar det. Återigen smids planer på att "ta pengarna och sticka", särskilt efter att Neal blir hypnotiserad och påverkad under hypnos i ett avsnitt. 
Neal får dessutom ett nytt kärleksintresse, i form av den naiva Rebecca. Fast jag såg igenom hennes fasad ganska snabbt. Kanske inte anade att det var hon som var säsongens big bad, men att hon inte var riktigt så hjälplös som hon verkade anade jag ganska snabbt.
Samtidigt har Peter chans på en stor befordran, han ska bara först. Sedan bär det av till Washington. Tveksamt dock om han och Elizabeth kommer iväg. Fast hon vill gärna flytta för hon får jobb på NAtional Gallery. Ganska stort kliv från att driva en cateringfima/partyfixarfirma, kan jag tycka. Men hon ska visst ha en bakgrund inom konstvärlden. Himla praktiskt med tanke på Peters jobb.
Förutom den övergropande handlingen i säsongen, så hinns det även med en massa andra fall. Allt från att lösa mordet på en FBI-agent till att leta efter stulna dinosaurieägg. Aldrig tråkigt på kontoret, och allt sånt där.

Bullet journal för maj

I år är maj inte vilken månad som helst, utan månaden då älskade maken fyller 50 år. Det ska vi så klart fira, och vi börjar med att han fick välja månadens washitejp. Till min förvåning valde han en knallrosa sådan, för han tyckte den var fin och han ville ha något blommigt. Rosa i maj alltså. Där fick jag fel, jag som trodde orange eller gul.

Som vanligt kommer allt vara som vanligt den här månaden också. Ny färg och washi, samma sorts sidor. Maj blev alltså blommigt rosa, med en washi som nästan tog slut den här gången, men lite finns kvar. Minns inte var jag köpt den, men troligen någonstans på Etsy.
Rosa fineliner från Stabilo, och rosa Tombow i färgen 703 Pink rose. Dessutom lite svart med Sakura Pigma Micron. Tror minsann jag bara använde 02 den här månaden.
Månadsöversikt, och plats för någon sorts reflektion.

Månadsboken i maj kommer bli en Jane Austen. På samma sida även plats för nagellack, och på motsatta sidan hittar vi kassaboken för maj.

Vänder vi på bladet så hittar vi sidorna för själslig och kroppslig träning. Ibland samtidigt till och med. Nu i april har det gått riktigt dåligt med yogan, då programmet inte riktigt varit i min smak. Har ofta letat upp andra pass att göra än de angivna. Jag hoppas så klart att jag kommer tycka det är roligare i maj.

Vanor och humör. En rad om dagen. Inget nytt under solen, med andra ord.

Och slutligen - ett veckouppslag. Det första i maj, som börjar redan i april. 

(Plejaderna om) "Stöld" av Anne-Helén Laestadius

Senaste Plejadträffen var en av de där sällsynta som jag inte var med på. Prioriterade att spendera tid med Chilipojken innan han återvände till sin nya hemort, samt att jag var väldigt trött efter bröllopet dagen innan. Jag visste att jag troligen inte skulle kunna vara med på en träff i april, eftersom jag har haft mycket uppbokat på helgerna senaste tiden, och så blev det. Det viktigaste är ändå att värdinnan kan. Jag har ändå fått in alla betyg, eftersom det är jag som för bok över dem, så jag vet hur de ser ut i varje fall, även om jag inte vet vad som diskuterades. Jag antar att de hade det trevligt i varje fall, för det är det jämt när vi träffas. 

Bildkälla The StoryGraph

När Elsa är nio år skidar hon ensam ut till gärdet för att se renarna. Hon kommer då på en man med att döda hennes egen renkalv. Hon hotas och skräms till tystnad, och dödantet av renkalven blir bara ännu ett av alla nedlagda fall hos polisen.
Tio år senare älskar Elsa fortfarande allt med renarna, men som kvinna är det svårt att få delta i rendrivningen. Samtidigt har hon blivit alltmer medveten om det hat hon utsätts för bara för att hon är same. Alla fördomar, och folks illvilja mot samerna och deras renar. Hon vill ha till en förändring, men det är inte lätt när hennes handlingar hotar att göra dem illa som hon vill beskydda.

Boken innehåller ganska grafiska skildringar av djurplågeri, då tjuvjagade renar hetsas till döds på ett makabert vis. 
Annars var boken lättläst, och särskilt den inledande delen hade väldigt korta meningar. Så pass att jag kom på mig själv med att önska mig ett och annat kommatecken och lite mer komplexitet i texten. Det hade inte skadat om texten varit lite mindre drivande och istället bjudit in till att stanna upp och reflektera lite. För det här är en viktig berättelse, som förtjänar att reflekteras över. Jag vet själv en och annan person jag skulle vilja att den läste den här boken, just precis för att de har den jargongen mot samerna och renarna som framkommer här. Rent rasistisk, om jag ska vara ärlig. 
Jag älskade dock inte den här boken så mycket som jag hade hoppats på att jag skulle göra. Jag har velat läsa "Stöld" länge, men nu känner jag mig tveksam till om jag är sugen på att fortsätta läsa Sápmitrilogin. Kanske, kanske inte. Jag tyckte inte riktigt om karaktärerna i boken, och kunde till och med ha svårt att hålla isär dem. Jag tappade till och med greppet om Elsa en och annan gång. Boken tappade mig också på slutet. Jag hade gärna sett rättvisa skipas på ett annat sätt, men det kanske ligger alltför långt ifrån verkligheten. 

Mitt betyg på "Stöld" blev 3,5/5. Plejadernas medelbetyg hamnade på 3,7/5. Bra, men inte så fantastisk som jag hade hoppats på.

Love is in the air

Idag ska jag på bröllop minsann. Det är min äldste storebrors äldste son som gifter sig med sin flickvän sedan många år. Ska bli så roligt!
Gissar att faster (jag) kommer fälla en och annan tår, och somna ovaggad ikväll. 
 Jag antar att det är på grund av det bröllopet jag har haft en viss låt på hjärnan i flera veckor. En som är med på soundtracket till gårdagens fredagsfilm. "Love is in the air" med John Paul Young.

John Paul Young- Love is in the air

Love is in the air, everywhere I look around

Love is in the air, every sight and every sound

And I don't know if I'm being foolish

Don't know if I'm being wise

But it's something that I must believe in

And it's there when I look in your eyes

Love is in the air, in the whisper of the tree

Love is in the air, in the thunder of the sea

And I don't know if I'm just dreaming

Don't know if I feel safe

But it's something that I must believe in

And it's there when you call out my name

Love is in the air

Love is in the air

Love is in the sir, in the rising of the sun

Love is in the air, when the day is nearly done

And I don't know if you're illusion

Don't know if I see truth

But you're something that I must believe in 

And you're there when I reach out for you

Love is in the air, everywhere I look around

Love is in the air, every sight and every sound

And I don't know if I'm being foolish

Don't know if I'm being wise

But it's something that I must believe in

And it's there when I look in your eyes

Love is in the air

Love is in the air

Love is in the air

Love is in the air

FredagsFilmen: Strictly ballroom

Jag har redan skrivit om Baz Luhrmans lilla filmpärla "Strictly ballroom", men det är så pass länge sedan att det är värt att påminna om den igen. 
"Strictly ballroom" fick tillägget "De förbjudna stegen" på svenska biografer när den kom 1992. Det blev den första filmen i Baz Luhrmans Red curtain-trilogi, där de andra två filmerna heter "Romeo + Juliet" (1996) och "Moulin Rouge" (2001).

Bildkälla Google Play

Scott Hastings har dansen i blodet, och han har vunnit flera mästerskap. Nu börjar han dock tröttna på de strikta reglerna och vill införa sina egna steg i dansen, något som inte ses med vänliga ögon av domare, tränare eller danspartner. Scott står plötsligt utan partner inför den stora danstävlingen Pan Pacific Championship, när en elev på hans mammas dansskola, Fran, erbjuder sig att bli hans partner och att dansa hans förbjudna steg.
A life lived in fear - is a life half lived.

Jag älskar den här filmen! Skulle kunna se om den bara för den där sista paso doblen. Ni som vet, vet.
En romantisk komedi, för jo - jag skrattar, med en botten av att bryta sig loss ur inrutade mönster och våga vara den man är. Följa sitt hjärtats rytm.
Kan vara svår att hitta, då den inte är lika känd som sina två ridå-kompisar. Jag har turen att äga den.

Pussel-Dagens

Låt: Lyssnat mycket på a-ha sista tiden, men har ingen särskild som snurrar runt i huvudet.
Outfit: Beige leggings, svart t-shirt, ibland svart huvtröja. Allt från H&M.
Smink: Testkör en mascara för att se om jag gjort ett fynd eller kastat 50 pengar i sjön.
Nagellack: Mycket slitet Teal or no deal från H&M. 
Doft: Vanilla touch från La Rive.
Läser: Tragglar vidare med "Tales of King Arthur and the Knights of the Round Table". Bara resten kvar. Sista skvätten av "Stöld" av Ann-Heléne Laestadius, som är samtalsämne för Plejadernas nästa cirkelträff.
Frukost: Earl Grey med mjölk. Äggröra, smörgås och vindruvor.
Middag: Kycklingköttbullar med ris.
Pryl: Pussel. Är ju så himla kul, och hyfsat avkopplande. Just nu 1000 bitar The world of Shakespeare. Vill ha fler pussel i den här serien, för kul!
Motion: Stretch, motionscykel, promenad.
Kvällsnöje: Läsa ut min bok. Kanske börja på en ny.
Att tillägga: Idag fyller min svärfar år. Och Schumi the cat fyller hon med (tror vi)(uppskattad födelsedag av vant öga). Hela 17 år! Mattes lilla pälskling.

Senast tömda

Bara tre tomma förpackningar sedan sist. Lite så jag blev förvånad själv över hur lite jag har gjort slut på. Å andra sidan tror jag inte att det kommer se värst mycket annorlunda ut nästa gång, för jag har inte så mycket som sjunger på slutversen i badrummet. Tror jag.

Ica. Ekologiskt certifierad kroppslotion. Oparfymerad.
Favoriten från ACO var fortfarande slut när det var dags att köpa ny lotion, så den här har hittat hem till oss i repris. Frågan är om jag kanske inte tycker aningens bättre om den här, till och med. För den kommer i en tub som är lättare att tömma, och för att den faktiskt är väldigt dryg. Annars är den en helt vanlig hudlotion. Kanske inte kommer byta helt och hållet, men ett prisvärt alternativ.
Betyg 5/5

The Ordinary. Retinol 1% in squalane.
Jag var 50+ när jag började använda retinol. Till skillnad från de där jätteunga tjejerna som håller på att förstöra sin hud med produkter som inte är till för dem... Märker jag någon skillnad? Kan jag inte påstå. Jag har ändå skaffat en ny likadan som den här, när den här började ge med sig, men kommer nog testa med en annan retinol (eller dylikt) när den här tagit slut.
Betyg 3/5

It's skin. Honey. Firm & glow mask sheet.
En riktig favorit bland arkmaskerna. Så pass att jag lyckades köpa dubbletter när jag maskshoppade senast. Det var kanske inte riktigt meningen, men det känns ändå bra att veta att det finns en till i samlingen. Skulle kunna köpa den här i bulk bara för att jag älskar doften så mycket. Fanns den som parfym skulle jag vilja ha den parfymen. Sedan är masken i sig härlig också. Sitter bra, kladdar inte, sjunker in fint. Doftar underbart. Förresten. Sa jag att den doftade gott? 
Betyg 5/5

Sett på TV: Resident Alien, säsong 1

Spoilervarning på TV-inlägg.

Det är ju synd att det bara är den första säsongen av "Resident Alien" som finns att se på Netflix. Råkar veta att den tredje säsongen precis avslutats annars, men den lär jag få vänta på. Får kanske göra som min svägerska och se om på det som finns, för det här är riktigt bra.

Bildkälla Prime Video

I den lilla staden Patience i Colorados berg, har stadens läkare precis blivit mördad. Tur då att en av stugorna vid sjön ägs av en välkänd läkare från New York, Harry Vanderspeigle. Han kallas in både för att undersöka den döda kroppen, och för att ta över den avlidne läkarens patienter tills en ersättare kan hittas.
Vad de inte vet är att doktor Vanderspeigle är död, och att en utomjording från en okänd planet har tagit över hans molekylära struktur. Men det finns de som kan se igenom Harrys kamouflage, och ser honom för den han verkligen är. En av dessa bor så klart i Patience.
Utomjordingen Harry kraschade på vår planet när han var utsänd att utföra ett uppdrag, och han är nu fast på Jorden medan han söker efter viktiga delar som föll av hans skepp. Men ju mer mänsklig Harry känner sig, desto svårare får han att utföra sitt uppdrag - att utrota hela mänskligheten.

Så pass rolig. Alan Tudyk är en riktig pärla som Harry. Han är annars kanske mest känd som röstskådespelare, men här får han en chans att briljera med allt han har. Även i andra roller är skådespeleriet top notch, och det är en så brokig och rolig skara individer vi får möta den här första säsongen, att det känns lite jobbigt att behöva vänta på fortsättningen. Men, men...

FredagsFilmen: The Wife

För några veckor sedan valde älskade maken och jag att se "The Wife" som kvällsmysfilm, då vi hade turen att hitta den på SVT Play, där den tyvärr inte längre finns tillgänglig.
Vi kände för en lite mer lågmäld film, där vi kunde få tänka lite. Att den dessutom delvis utspelar sig i Sverige gör inte saken sämre.
Filmen är baserad på en roman av Meg Wolitzer, som jag inte har läst.

Bildkälla Rotten tomatoes

Joan är gift med den hyllade författaren Joe Castleman. När de gifte sig lade hon sin egen författarkarriär på hyllan, och klev helt in i rollen som den stöttande författarhustrun. Nu har Joe tilldelats Nobelpriset i litteratur, och på resan till Stockholm för att ta emot priset, tar de med sig sin son.
Joe har alltid varit en kvinnokarl, något som Joan sett mellan fingrarna med. Men när en nyfiken författare, som ska skriva en biografi om Joe, ställer vissa frågor, finns det hemligheter som bubblar upp till ytan, och Joan börjar ifrågasätta vissa val hon gjort i livet.

Filmen innehåller dels nutidsskildringar från det att Joe får veta att han fått priset, fram till kvällen för utdelningen. Dels får vi tillbakablickar från när Joe och Joan träffades, och hur deras liv formats. 
Det är skickligt berättat, men vad annat kan man vänta sig när Glenn Close och Jonathan Pryce spelar de ledande rollerna. För regin står Björn Runge. 
Mycket sevärd film.

"Emma" av Jane Austen

Det här var inte första gången jag läste "Emma", men eftersom jag läser om Jane Austens romaner i utgivningsordning så var det nu dags för "Emma". "Emma" blev även den sista av Jane Austens romaner att ges ut under hennes levnad. 

Bildkälla The StoryGraph

Emma Woodhouse har som nöje att para ihop sina vänner med varandra. Hon har just fått sin guvernant/sällskapsdam lyckligt bortgift med en herre i trakten, och nu faller hennes ögon på en elev på byns flickskola. Harriet Smith har ett okänt ursprung, men Emma tror sig kunna finna ett gott parti för henne. Under tiden händer det mycket i trakten kring godset som Emma bor i. Nya bekantskaper, och gamla. Utflykter, baler och jordgubbsplockning. Och Emma börjar tvivla på sitt beslut att aldrig själv gifta sig.

Jag hade ärligt talat en hel del problem när jag läste den här boken. Jag tyckte det var jobbigt med den omoderna engelskan, och kände att jag ofta tröttnade på att läsa. Så jag började lyssna istället, och då gick det galant. Ibland satt jag med med min egen bok, och ibland lyssnade medan jag gjorde annat. 
Eftersom det här var minst tredje gången jag läste "Emma" bestämde jag mig för att titta/lyssna lite närmare på relationen mellan Emma och hennes pappa den här gången. I de flesta filmadaptionerna framställs herr Woodhouse som en putslustig hypokondriker. Någon att fnissa lite åt och som Emma behöver navigera omkring för att få gå på bjudningar och annat. Men är det verkligen så oskyldigt som det verkar? Kan det inte vara så att Emmas beslut att aldrig gifta sig är grundat i att hennes pappa gör det omöjligt, genom att aldrig låta henne göra saker på egen hand utan att se till att hon är varm, inte utsätts för drag, och att han själv alltid har något att göra och någon att prata med? Emma pratar avundsjukt om att hon aldrig har sett havet, där hennes syster med familj spenderat några veckor. Emma har aldrig ens besökt Boxhill, som ligger endast sju miles bort. Hennes överbeskyddande pappa har helt enkelt inte vågat släppa lös henne. Till och med i bokens slut, när lyckan verkar vara som störst för Emma, inser hon att hon inte kan gifta sig och lämna hemmet så länge hennes far lever. Det blir mer tragiskt än putslustig hypokondriker då.
Annars är det lite som vanligt en vass samhällsskildring från Jane Austen. Om vikten av att hålla sig på sin plats i samhället och inte försöka klassklättra hur som helst. Visst finns det dråpliga situationer, och karaktärer både att älska, irritera sig på, och fullständigt avsky. Och så romantik. Så klart.

Mitt betyg på "Emma" står kvar, 4/5.

5 favoriter - Baka bröd

Det går i perioder det där. Ibland är jag latast bland lata och vi köper allt vårt bröd, och ibland blir jag tokig på att köpebröd är så tråkigt och överjäst och har så konstiga ingredienser att jag bakar allt själv. Just nu är jag inne i en baka-själv-period, där jag dock tillåter visst bröd att köpas, för jag kanske inte alltid haft framförhållning och/eller lust att baka ett särskilt bröd.
Jag önskar att jag kunde säga att jag bakade surdegsbröd igen. Men trots att jag har både en råg- och en vetesurdeg i kylen, så har jag misslyckats så mycket med dem att jag försöker samla nytt mod för att baka med surdeg igen. Under tiden gullar jag med surdegarna, så att jag inte ska behöva börja om från början helt när modet åter infinner sig. 
Nu när jag bakar själv igen har jag märkt att det är några sorters bröd som bakas oftare än andra. Det var inte lätt att välja fem favoriter för det, men de första fyra var plättlätta att lista ut. 

När E flyttade ut förra veckan krävde hon att få med sig receptet på frallorna jag har bakat regelbundet de senaste månaderna. Planerar faktiskt att baka dem igen senare idag. 
Receptet kommer från Lindas bakskola, och jag gör dem med vatten som degvätska, och oftast med hälften rågsikt, hälften vetemjöl. 

Ett bra portionsbröd är också bra att ha i bakarsenalen. Jag gillar särskilt foccacia, och det gör Chilipojken också, för när jag tvekade mellan två olika bröd till påskbuffén så nästan krävde han att det skulle bli foccacia. Och mamman ville göra sonen glad, så så blev det. Den här gången med bara salt och olivolja, så att det skulle passa bäst till maten. Allra godast pinfärskt, för det blir snabbt lite torrt. Eventuella rester går fint att frysa och ätas en annan dag. Också jättegott att göra grillmackor av.

Oturligt nog glömde jag bort att fotografera senaste omgången siktkaka. Kom på det lagom tills jag skulle sätta tänderna i den allra sista biten, som jag hade rostat och skulle äta med ost och tomat. 

Sist jag bakade hade jag en riktig bakdag. Vi börjar nu få slut på det italienska lantbrödet till höger på bilden, så det är därför jag behöver baka igen. Det är en väldigt snäll deg som jag ofta busar med, och använder olika mjölsorter och kryddningar på. 
Rostbrödet till vänster har jag inte bakat lika mycket eftersom det är hyfsat nytt för mig. Förut var rostbröd ett sådant där bröd som jag tycket vi ändå kunde köpa, eftersom det alltid är bekvämt med rostbröd i frysen. Som att det skulle vara krångligare att baka just rostbröd på egen hand. Receptet kommer från Köket, och är väldigt lätt att baka. Jag väljer dock att inte pensla med ägg, utan använder mjölk istället. Och när brödet kallnat helt skivas det och fryses. Så lätt som ingenting.

Snubblade på mållinjen gjorde lurdegsbröd, croissant, bagels och salladsbröd. Nästan så det räcker till en egen lista till.

Sett på TV: White collar, säsong 4

Spoilervarning på TV-inlägg.

Plöjde igenom de sista avsnitten av "White collars" fjärde säsong, då jag halkade efter lite i mitt tittande på grund av påsk, flytt och halsont. Nog för att jag kan se på TV när jag har ont i halsen, men inte cykla (då det kan vara skadligt för hjärtat) och det är ju på cykeln jag tittar på mina tv-serier. Motionscykeln, alltså. Men nu har det hänt. Bara två säsonger kvar.

Bildkälla Prime video

I slutet av förra säsongen valde Neal att fly från New York tillsammans med Moz och sin del av förmögenheten från konstskatten. Allt för att komma undan ett fängelsestraff, och livstids tjänstgöring i Washington DC med en chef han inte gillar.
Peter letar efter honom, och hittar honom på en paradisö där Neal lever loppan. Under den vackra ytan finns det däremot både korruption och elaka typer, varav en kan bli Neals fribiljett tillbaka till New York.

Väl hemma igen bestämmer Neal sig för att söka sanningen om sitt ursprung. Vem var hans pappa egentligen? Och vad var det som Ellen dolde så väl och som var värt att döda henne för?

En hyfsad säsong. Det är som vanligt minst en röd tråd genom säsongen, den här den om Neals ursprung och om hans pappa och korrupta poliser. Det var kanske inte jättesvårt att lista ut att Sam/James inte var den han utgav sig för att vara eller hade riktigt rent mjöl i påsen. Eftersom säsong fyra slutade med en rejäl cligghanger, med Peter i fängelse för mordet på senator Pratt, som James begick, så är det skönt att jag redan börjat titta på nästa säsong, så jag får veta hur det går. 
Lite som vanligt finns det avsnitt som är bättre än andra. Vissa känns som enbart utfyllnad för att få till säsongens 16 avsnitt, och de tillför inte den stora berättelsen mer än lite förströelse. Andra avsnitt är mer spännande och fulla med information som driver handlingen framåt. En bra mix, om än lite frustrerande när jag inte får svar riktigt i det tempo jag önskat.

FredagsFilmen: Speed

Sista filmmyset med barnen? Kanske. För ett tag framåt i varje fall. För Chilipojken har åkt hem till sig igen, och E har flyttat ut.
Sista filmen för hela familjen blev "Speed". En riktig 1990-talsklassiker minsann, som finns att hitta på Disney+.

Bildkälla Disney+

Jack och hans kollega har redan stoppat en bombman och utpressare i hans bana en gång. Nu vill han ha hämnd, och placerar en bomb på en stadsbuss i Los Angeles. Tillsammans med passageraren Annie, som efter en olycka även blivit bussens chaufför, måste Jack försöka detonera bomben. Om bussens hastighet understiger 80 km/h kommer bombens sprängas. En hastighet som försvåras av att köras på Los Angeles trafiktäta gator.

Jag gillade den här filmen redan när den kom 1994, och jag tycker den håller än. Den är spännande, och hat en bra skådespelarensemble. Särskilt så klart Sanda Bullock och Keanu Reeves. 
Finns alltså att se på Disney+, där det även går att se "Speed 2" som jag däremot inte alls är sugen på. Aldrig sett, kommer troligen aldrig se.

Baka baka liten kaka-Dagens

 

Vad då? Är det någon bakom mig, säger ni?

Låt: Älskade maken lyssnar på tungsynth på övervåningen, men själv har jag inget särskilt jag nynnar på. Just nu.
Outfit: Blå leggings, vit t-shirt, vit hoodie, allt från H&M.
Smink: Kände inte för det idag.
Nagellack: Baslack. Lackar om ikväll eller imorgon. Tror jag.
Doft: Nymålat.
Läser: Ångrar lite lätt månadsvalet "Tales of King Arthur and the Knights of the Round Table" av Thomas Malory, för att det är ganska tradigt att läsa på gammalengelska. Då är engelskan i Jane Austens "Emma", som jag också läser, lite mer lättillgänglig, även om språket inte är helt modernt där heller.
Frukost: Te med mjölk, en bit baguette med smör och en körsbärs-Bärry.
Fika: Te med mjölk. Anthon Berg Plommon i Madeira. Yum!
Middag: Chili med bröd.
Pryl: Gosiga filten. Som egentligen är ett överkast, men det struntar jag i.
Motion: Yoga, motionscykel, och som synes ovan - en promenad. Tagen precis innan snön började piska mig i ansiktet rejält.
Kvällsnöje: Slappa och slöa. 
Att tillägga: Har än så länge inte vant mig vid att inte ha hemmaboende barn. Kan i och för sig bero på att jag ändå träffat henne varje dag sedan dess. Saker kvar att hämta, hjälpa till med ditt och datt. Lite så.

Vad jag läste ut i mars

Mars var inte en lyckad läsmånad för mig. Har haft mycket huvudvärksproblem, och en sak jag aldrig är sugen på då är att försöka koncentrera mig på en text. Fyra böcker blev det, lite runt 1400 sidor. Ligger i fas med att nå årsmålet med 50 böcker, och det är väl alltid något. 
Utlästa uppifrån och ner.

"Number9dream" av David Mitchell är hans andra bok, och alltså den andra jag läser i min omläsning av hans böcker i utgivningsordning. Eiji har kommit till Tokyo för att söka sin okända far, men finner annat istället. Omläsningen höjde betyget till 4/5.

"Sommaren utan regn" av Maggie O'Farrell handlar om en far som försvinner under en värmebölja. Om familjehemligheter som kommer upp till ytan, när den irländska familjen samlas i ett sommarvarmt London 1976. Betyget blev 3,5/5

"Yogans renande kraft. Kriyor och andra holistiska detoxtekniker för hälsa och välbefinnande." av Swami Saradananda är den tredje boken med yogainriktning jag läser av samma författare. Lite fördjupning, fast mest lite påminnelser. Känner att just den här boken inte gav mig så mycket, utan mer är full av sådant som gör folk skeptiska mot yoga. Lite tvivelaktiga metoder här och där, som gränsar till kvacksalveri. Och det är ju synd. Har inte skrivit egna inlägg om de här böckerna, som alla läst som månadsböcker. Men ett betyg har den. 2/5.

"The fragile threads of power" av V.E. Schwab bjöd på ett kärt återseende då författaren återvänder till världar hon skapade i en tidigare trilogi - "Shades of magic". Här har det gått sju år sedan tidigare händelser. En revolutionär kraft vill störta kungen i Röda London, och Vita London har en ung drottning som påverkas av religiösa grubblerier. En hel massa gamla kära karaktärer, men också några nya som ska bli spännande att följa i kommande böcker. 
Betyget blev 4,5/5

En epok går i graven

Idag är dagen det händer. E hämtar nyckeln till sin alldeles egen lägenhet och flyttar ut. Det betyder att älskade maken och jag kommer ha huset helt för oss själva från och med nu. Barnfria. För första gången någonsin, eftersom jag redan hade J när vi träffades. Det har i stort sett aldrig varit bara jag och älskade maken. Hur gör vi ens? 
Antar att vi tuffar på som vanligt, och försöker vänja oss vid att vi har mindre disk, mindre tvätt och behöver handla mindre när vi veckohandlar. 
Det kommer säkert kännas tomt. Men samtidigt är jag så stolt och glad över mina barn. Hur självständiga och duktiga de är. Hur de är mogna och ansvarsfulla. Och vet att be pappa och mamma om hjälp om de behöver det. Mina älsklingar.

J saknas på den här bilden, men annars är det så här det känns. Små barn som släpper sig själva fria. Mammas hjärtan.