Kolla mannen på bilden. Så där glad ser inte jag ut när jag har mens. Det verkar ju vara riktigt trevligt att gå över nyllet med en rakapparat. Jag byter gladeligen.
måndag 30 augusti 2010
AHA!!!
Skrev för ett tag sen ett inlägg om mens vs rakning. Om att det FAKTISKT är lite jobbigare att ha mens varje månad än att "behöva" raka sig varje dag. I helgen fick jag vatten på min kvarn när jag hittade den här lilla skylten inne på toaletten straxt utanför yogasalen.
Kolla mannen på bilden. Så där glad ser inte jag ut när jag har mens. Det verkar ju vara riktigt trevligt att gå över nyllet med en rakapparat. Jag byter gladeligen.
Kolla mannen på bilden. Så där glad ser inte jag ut när jag har mens. Det verkar ju vara riktigt trevligt att gå över nyllet med en rakapparat. Jag byter gladeligen.
söndag 29 augusti 2010
Back on track
Ibland kan man behöva åka iväg. Träffa likasinnade ute i en skog vid en sjö. Göra ett gäng yogapass som snudd på tar knäcken på en. Jobba sig igenom. Prata av sig lite. Lyssna på andras visdom och erfarenheter lite. Komma till lite insikter med hjälp av andra.
Det har jag gjort nu i tre dagar.
Nu behöver jag landa. I mig själv. Det kan ta några dagar.
Sen så....
Det har jag gjort nu i tre dagar.
Nu behöver jag landa. I mig själv. Det kan ta några dagar.
Sen så....
torsdag 26 augusti 2010
Trist och tråkig
Känner mig inte riktigt på topp just nu, och då blir bloggen lidande. Det har hänt en del inte så skojsiga saker den senaste veckan. Planer som gått i stöpet och så. Känner mig irriterad. Känner mig ledsen. Känner mig liten.
Och igår fick jag ett underbart kort i posten, från en underbar människa. L och jag har gått utbildningen till Livsyogalärare tillsammans och hittade varandra rejält. Trist då att vi bor en rätt bra bit från varandra. Hon i Ed och jag i Örebro. Men på något sätt lyckades hon ändå pricka in att jag tydligen behövde lite uppmuntran och skickade en så fin hälsning till mig. Där hon berättade hur mycket hon tycker om mig. Och jag i mitt eländiga tillstånd blev så glad och rörd av detta att jag kollapsade på en köksstol och grinade. Verkligen fulgrät. Det var skönt.
På eftermiddagen köpte jag mig fika från Fresco på jobbet. En maffig bit kladdkaka med grädde och chokladsås. Han är snäll han, D som jobbar där. Det kändes bra att moffa i sig den. Men sen var den slut. Och jag var lite sorgsen igen.
Och när jag mår så här så kan jag bli så jävla ettrigt elak. Vem tror ni får ut för det? Älskade maken minsann. Ibland undrar jag hur/varför han står ut. Jag är väl en lycklig sate, helt enkelt.
För även om mitt yrkesliv känns åt helvete just nu, så har jag tydligen familj och vänner som tycker om mig. Som jag är. Synd bara att det inte går att fastna i den känslan...
Nu ska jag till jobbet. I kväll sak jag lacka om naglarna. I morgon åker jag på yoga-bootcamp i 3 dagar. Energi hitåt tack! God, do I need it!
Och igår fick jag ett underbart kort i posten, från en underbar människa. L och jag har gått utbildningen till Livsyogalärare tillsammans och hittade varandra rejält. Trist då att vi bor en rätt bra bit från varandra. Hon i Ed och jag i Örebro. Men på något sätt lyckades hon ändå pricka in att jag tydligen behövde lite uppmuntran och skickade en så fin hälsning till mig. Där hon berättade hur mycket hon tycker om mig. Och jag i mitt eländiga tillstånd blev så glad och rörd av detta att jag kollapsade på en köksstol och grinade. Verkligen fulgrät. Det var skönt.
På eftermiddagen köpte jag mig fika från Fresco på jobbet. En maffig bit kladdkaka med grädde och chokladsås. Han är snäll han, D som jobbar där. Det kändes bra att moffa i sig den. Men sen var den slut. Och jag var lite sorgsen igen.
Och när jag mår så här så kan jag bli så jävla ettrigt elak. Vem tror ni får ut för det? Älskade maken minsann. Ibland undrar jag hur/varför han står ut. Jag är väl en lycklig sate, helt enkelt.
För även om mitt yrkesliv känns åt helvete just nu, så har jag tydligen familj och vänner som tycker om mig. Som jag är. Synd bara att det inte går att fastna i den känslan...
Nu ska jag till jobbet. I kväll sak jag lacka om naglarna. I morgon åker jag på yoga-bootcamp i 3 dagar. Energi hitåt tack! God, do I need it!
måndag 23 augusti 2010
Nfu Oh!
Nä, det är ingen som kväver mig med en kudde. Jag har fått ett nytt lack i min ägo. Ett koreanskt märke som heter just Nfu Oh. Be mig inte uttala det. Jag har gått med i Nailmail (föga överraskande), en prenumerationstjänst för nagellack, och juli månads lack var alltså Nfu Oh. Jag beställde bara ett. Hur jag nu lyckades med det konststycket. Och så här ser det ut på naglarna.
Jag har här nummer 45, ett orangerött lack med stora glitterflagor i. Jag trodde allt att det skulle vara lite rödare och lite mindre orange, men jag är ändå nöjd. Det täckte fint med 2 lager. Och kolla flaskan!
Här är baksidan av flaskan. Spana in korsettsnörningen. Spana in fallet på kjolen. De små snirkliga detaljerna.
Jag har här nummer 45, ett orangerött lack med stora glitterflagor i. Jag trodde allt att det skulle vara lite rödare och lite mindre orange, men jag är ändå nöjd. Det täckte fint med 2 lager. Och kolla flaskan!
Här är baksidan av flaskan. Spana in korsettsnörningen. Spana in fallet på kjolen. De små snirkliga detaljerna.
Här är framsidan av flaskan. Den har tuttar!! Och tittar man på den uppifrån ser korken ut som ett hjärta också. Vansinnigt läckert.
Frågan är om jag inte älskar flaskan mer än lacket.
fredag 20 augusti 2010
Kär katt har många namn
Titta på mattes älskling i handfatet. Spana in svansen. Inse varför vi kallar honom saker som Doktor Irritato, Herr Långsvans och Abnormo Svanso.
Men nu - nu har jag kommit på det perfekta namnet på honom. Jag vill döpa om Cullen till...
Neville!
Alltså Neville efter Harry Potters kompis Neville Longbottom.
Hängde ni med där?
Long bottom.
Lång svans.
Jag är så vitsig att jag gör en high five på mig själv.
torsdag 19 augusti 2010
Att vara kvinna
När man är människa av honkön drabbas man en gång i månaden av någonting som män aldrig kommer förstå vidden av. Lingonveckan. Ryssen kommer. Röda cykeln. Mens, med andra ord. Är du lättäcklad rekommenderar jag dig att sluta läsa nu....
Fortfarande här? Då så, du blev varnad.
Med jämna mellanrum kommer det någon (kvinna) och tycker att mensskydd borde vara en liiiiiten aning billigare. Ha lägre moms eller något. Då är det ofta någon (man) som tycker att rakhyvlar också borde vara billigare i rättvisans namn. Jag har lite argument mot det där sista.
För det första kan ni snubbar välja att INTE raka er. Skaffa helskägg helt enkelt. Vissa karlar klär utmärkt i det. Andra ser för jävliga ut. Men ni har ett val.
Vi kvinnor kan inte välja att inte ha mens. En gång i månaden under en jädra massa år, så blöder vi ur underlivet. Denna ansamling av blod/slem behöver någonstans att ta vägen. Bindor, tamponger, trosskydd. Inte billigt. Varje månad. Varje. Månad.
För det andra gör det inte ont att raka sig, så ofta. Klart man kan skära sig lite eller så. Vi tjejer har ibland så ont att vi inte kan jobba/gå i skolan. Migrän är inte ovanligt vid mens. Ibland får vi migrän mellan mensen också. Då oftast för att någon idiot till karl frågat "Ska du ha mens eller?" när en kvinna varit arg eller bara sagt ifrån på skarpen om något. Ibland tror jag att karlar får en del av hjärnan bortopererad. (Ja, jag har mens just nu. Frågor på det?)
För det tredje - även om du nu skulle råka skära dig när du rakar dig.... Har du någonsin behövt skaffa nya kläder för att de du hade på dig har blivit helt nerblodade? Inte?
Gissa vad jag fick göra idag.....
Det var bara jackan som klarade sig. Tack för den.
Fortfarande här? Då så, du blev varnad.
Med jämna mellanrum kommer det någon (kvinna) och tycker att mensskydd borde vara en liiiiiten aning billigare. Ha lägre moms eller något. Då är det ofta någon (man) som tycker att rakhyvlar också borde vara billigare i rättvisans namn. Jag har lite argument mot det där sista.
För det första kan ni snubbar välja att INTE raka er. Skaffa helskägg helt enkelt. Vissa karlar klär utmärkt i det. Andra ser för jävliga ut. Men ni har ett val.
Vi kvinnor kan inte välja att inte ha mens. En gång i månaden under en jädra massa år, så blöder vi ur underlivet. Denna ansamling av blod/slem behöver någonstans att ta vägen. Bindor, tamponger, trosskydd. Inte billigt. Varje månad. Varje. Månad.
För det andra gör det inte ont att raka sig, så ofta. Klart man kan skära sig lite eller så. Vi tjejer har ibland så ont att vi inte kan jobba/gå i skolan. Migrän är inte ovanligt vid mens. Ibland får vi migrän mellan mensen också. Då oftast för att någon idiot till karl frågat "Ska du ha mens eller?" när en kvinna varit arg eller bara sagt ifrån på skarpen om något. Ibland tror jag att karlar får en del av hjärnan bortopererad. (Ja, jag har mens just nu. Frågor på det?)
För det tredje - även om du nu skulle råka skära dig när du rakar dig.... Har du någonsin behövt skaffa nya kläder för att de du hade på dig har blivit helt nerblodade? Inte?
Gissa vad jag fick göra idag.....
Det var bara jackan som klarade sig. Tack för den.
Födelsedag!
Igår fyllde min lilla prinsessa 7 år! Och jag vet att det bara är 6 ljus på tårtan, räknade lite fel och trodde inte jag behövde fler förrän det var försent.
Hon hade beställt denna skapelse, hämtad ur Arla Kökets receptfolder 2/10.
Brownietårta med blåbärsmousse
Browniebotten:
150 g mörk choklad
100 g mjukt smör
2½ dl strösocker
2 ägg
2 msk kakao
1 tsk vaniljsocker
1½ dl vetemjöl
Sätt ugnen på 175 grader klipp en rundel av bakplåtspapper och lägg i bottnen på en form med löstagbar kant.
Smält chokladen i mikro.
Rör ihop smör och socker. Rör ner äggen ett i taget. Sikta ner kakao, vaniljsocker och smör. Rör till en slät smet. Blanda ner chokladen.
Häll smeten i formen och grädda i nedre delen av ugnen ca 25 minuter. Låt kakan kallna i formen.
Blåbärsmousse:
6 gelatinblad
250 g blåbär
3 äggulor
1 dl florsocker
2 dl gräddfil
3 dl vispgrädde
Lägg gelatinbladen i kallt vatten ca 5 minuter.
Mixa blåbären till en fin puré. Vispa äggulor och florsocker vitt och pösigt och blanda med blåbären.
Ta upp gelatinbladen och smält dem på låg värme i en kastrull. Rör ner dem i äggsmeten. Blanda ner gräddfilen. Vispa grädden och vänd ner den i smeten.
Häll smeten i formen ovanpå den kalla kakan. Låt stå i kylen minst 5 timmar.
Ta kakan ur formen och garnera efter tycke och smak.
Lilla E tyckte inte blåbärsmoussen var så god, och i sanningens namn har hon kanske lite rätt i det. Jag tror jag skulle ta bort gräddfilen och kanske ta mer grädde om jag gjorde om den här. Gräddfilen gav en lite syrlig smak, som jag inte helt gillade. Men bottnen var gudagod!
För att runda av sin dag bet lilla E dessutom på lite kylskåpskall choklad. Så nu har hon en STOR tandglugg i överkäken. Tappade en tand, minsann.
onsdag 18 augusti 2010
tisdag 17 augusti 2010
Hmmmmmm
Funderar på om jag ska börja blogga om nagellack.
Vore liksom lite kul.
Kommer inte på något bra namn bara.
Hmmmmmm..........
Vore liksom lite kul.
Kommer inte på något bra namn bara.
Hmmmmmm..........
söndag 15 augusti 2010
Familjefotografering
Hur tar man kort på en familj på 5 personer, varav två räknas som barn, ett som ungdom och två är vuxna? Med stort besvär...
Har besök i helgen av goda vännen E. Som är fotograf. Ett gyllene tillfälle att få ett familjeporträtt, som min ömma moder så gärna vill ha. Sagt och gjort, vi bestämmer att bilderna ska tas söndag kväll efter att stora J kommit hem från Stockholm, där hon deltagit i ett cosplaykonvent. Och ute, för den trevligt gröna miljön och för att fånga det sista ljuset.
Lilla A var inte riktigt med på det tåget. När lilla E springer omkring och prinsessar till sig så att man får hindra henne från att hänga på sig 1000 halsband, så sitter lilla A bakom en bokhylla iklädd sin nya rutiga skjorta. Skitsur. För han ville läsa en serietidning.
Ömsom med hot, ömsom med löfte om diverse belöningar, får vi i varje fall ut honom till fotosessionen. Han log inte en enda gång..... Ridå.
E sitter efter fotograferingen och kollar igenom bilderna och konstaterar att det finns "typ en bild som är bra". Den är på bara mig och älskade maken. Inte hela familjen. Tack för den.
Kanske ska hitta på någon annan present till ömma modern. Skit också.
Har besök i helgen av goda vännen E. Som är fotograf. Ett gyllene tillfälle att få ett familjeporträtt, som min ömma moder så gärna vill ha. Sagt och gjort, vi bestämmer att bilderna ska tas söndag kväll efter att stora J kommit hem från Stockholm, där hon deltagit i ett cosplaykonvent. Och ute, för den trevligt gröna miljön och för att fånga det sista ljuset.
Lilla A var inte riktigt med på det tåget. När lilla E springer omkring och prinsessar till sig så att man får hindra henne från att hänga på sig 1000 halsband, så sitter lilla A bakom en bokhylla iklädd sin nya rutiga skjorta. Skitsur. För han ville läsa en serietidning.
Ömsom med hot, ömsom med löfte om diverse belöningar, får vi i varje fall ut honom till fotosessionen. Han log inte en enda gång..... Ridå.
E sitter efter fotograferingen och kollar igenom bilderna och konstaterar att det finns "typ en bild som är bra". Den är på bara mig och älskade maken. Inte hela familjen. Tack för den.
Kanske ska hitta på någon annan present till ömma modern. Skit också.
lördag 14 augusti 2010
Stopp i avloppet!
Man har ju hört talas om nerspolade alligatorer som lever i New Yorks kloaksystem, men att det skulle komma en söt katt ur kranen och lägga sig i handfatet... Trodde jag väl aaaaaldrig!
PS: Jo han trivs där. Han hoppar upp dit och lägger sig och spinner högt så fort man går in i badrummet. För han är knäpp. Som jag tror jag har sagt förut.
onsdag 11 augusti 2010
Vara vänner
Med en färsk 18-ring i huset är det inte utan att man blir lite nostalgisk. Tänker tillbaka på min egen 18-årsdag och min tonårsperiod.
Jag fyllde 18 år 1989. Jakob Hellman hade släppt den underbara "...och stora havet". K från Australien bodde hos mig och min familj. Jag och kompisarna K, H, M, M, S, A och A busade runt på stan med våra cyklar och vår tonåriga visdom. Brunnsparken och Talangen med efterföljande disco var ett givet inslag på sommaronsdagarna. Och på självaste min 18-årsdag fick jag en vän. En vän som kom att betyda mycket för mig och som fortfarande betyder mycket för mig.
Jag och vännerna firade min födelsedag med att glida runt i sommarnatten. Veckodag minns jag inte, men jag minns att vi på något sätt kom i samspråk med några killar som en av oss kände lite grann. Med bland dessa killar fanns J. Vi kom i samspråk över mina skor. Jag hade nämligen på mig likadana clownskor som Jakob Hellman hade. Jag har dem fortfarande kvar och de är fortfarande för stora. Med prickigt foder.
Den somaren växte det fram en fin vänskap mellan oss. En vänskap som fortfarande håller i sig, fast vi ibland glidit ifrån varandra. Vi hittar alltid tillbaka till varandra. Jag var med på hans bröllop, när han gifte sig med Liv Tyler-vackra L. De har nu två ljuvliga barn tillsammans. Och J sjöng "Somebody" av Depeche Mode i kyrkan när jag gifte mig med älskade maken. Det betydde oerhört mycket för mig, mer än han kan ana.
Jag har ett fåtal vänner som jag kan säga "jag älskar dig" till utan att det känns corny. J är en av dem. Troligtvis läser han det här också, så nu vet han det en gång till. Han är en av mina bästa vänner och jag är lyckligt lottad som har en vän som honom.
J - puss och kram. Längtar efter dig. Kommer ni inte hit och hälsar på snart?
Jag fyllde 18 år 1989. Jakob Hellman hade släppt den underbara "...och stora havet". K från Australien bodde hos mig och min familj. Jag och kompisarna K, H, M, M, S, A och A busade runt på stan med våra cyklar och vår tonåriga visdom. Brunnsparken och Talangen med efterföljande disco var ett givet inslag på sommaronsdagarna. Och på självaste min 18-årsdag fick jag en vän. En vän som kom att betyda mycket för mig och som fortfarande betyder mycket för mig.
Jag och vännerna firade min födelsedag med att glida runt i sommarnatten. Veckodag minns jag inte, men jag minns att vi på något sätt kom i samspråk med några killar som en av oss kände lite grann. Med bland dessa killar fanns J. Vi kom i samspråk över mina skor. Jag hade nämligen på mig likadana clownskor som Jakob Hellman hade. Jag har dem fortfarande kvar och de är fortfarande för stora. Med prickigt foder.
Den somaren växte det fram en fin vänskap mellan oss. En vänskap som fortfarande håller i sig, fast vi ibland glidit ifrån varandra. Vi hittar alltid tillbaka till varandra. Jag var med på hans bröllop, när han gifte sig med Liv Tyler-vackra L. De har nu två ljuvliga barn tillsammans. Och J sjöng "Somebody" av Depeche Mode i kyrkan när jag gifte mig med älskade maken. Det betydde oerhört mycket för mig, mer än han kan ana.
Jag har ett fåtal vänner som jag kan säga "jag älskar dig" till utan att det känns corny. J är en av dem. Troligtvis läser han det här också, så nu vet han det en gång till. Han är en av mina bästa vänner och jag är lyckligt lottad som har en vän som honom.
J - puss och kram. Längtar efter dig. Kommer ni inte hit och hälsar på snart?
tisdag 10 augusti 2010
Min lilla unge!
För 18 år sedan ändrades mitt liv för alltid. Fast det visste jag inte när jag vaknade den morgonen.
Jag och H hade planerat en tripp till IKEA i Kungens kurva, eftersom jag behövde en badbalja och lite andra sista minuten pryttlar innan den där ungen skulle komma ut ur magen. Fast det spände en del över magen, det gjorde det. Men ingenting som gjorde ont direkt. Och det har man ju blivit itutad - att föda barn gör helvetesont. Hela tiden.
Sagt och gjort, vi åkte till IKEA, jag handlade det jag skulle ha och sedan åt vi lunch på McD. Det var där, mellan tuggorna på min QP som jag minns att jag sa till H att det var märkligt hur regelbundet de där spänningarna över magen kom. Men ont tyckte jag inte att det gjorde.
Sen eftermiddag var vi hemma hos min bror och käkade pizza (kyckling, banan och curry) och tittade på "Strul". Nu var jag nästan övertygad om att något var på G,tittade på klockan var 8:e minut eller så. Men ont? Nä.
Gick på toa och då släppte slemproppen. Jaha, det händer visst nu. Men det kommer ta tid det här. Det gör ju inte helvetesont än. Och det ska det ju göra typ hela tiden. Hade jag hört.
Gick hem till mig, ringde BB som tyckte jag kunde vänta hemma tills vattnet gick eller det gjorde för ont eller det var 3-4 minuter mellan värkarna. Nu var det 7 minuter mellan sammandragningarna, och ett visst obehag började infinna sig. Försökte få tag på den där blivande pappan, men det var stört omöjligt.
Vid åttasnåret på kvällen gick vattnet. Nu började det faktiskt göra rätt så ont. Bara så där. Bultade i lite väggar och så. Ringde brorsan som skulle köra mig till BB, ringde min ömma moder och sade att nu åker jag in.
- Bra, då börjar jag måla golvet i tvättstugan medan jag väntar. Det här tar nog ett tag.
I bilen på väg till BB började det faktiskt göra helvetesont. På parkeringen blev jag förbisprungen av en igelkott. (Saker man minns.) 21:00 blev jag inskriven, och nu började det. Jag, mitt klantiga rövhål, hade glömt min journal hemma! Tur att brorsan kunde hämta den åt mig. H (min klippa!) var med hela tiden, gav massage, peppade. Jag skulle mäta värkarna med en sån där dosa på magen, men först behövde jag faktiskt kissa.
Det fanns inte lås på toaletten på förlossningsavdelningen och tur var väl det. Mitt i mitt förmodade kisseri/värk slets dörren upp och en barnmorska röt åt mig:
- Du sitter väl inte här och krystar!?!?
- Jag vet inte, pep jag. Det känns som om det är något på gång.
Jag minns inte hur jag hamnade där men plötsligt låg jag på en brits med barnmorskan mellan benen. Sekunden efter det stod hon i dörren till korridoren och ropade:
- Kan jag få hit en läkare. Nu!
Läkaren kom, tittade mellan benen i en nanosekund, tittade på mig och sa:
- Krysta nu så kommer bebisen.
21:10 föddes hon, min lilla snutta, den jag kallar stora J här. Med massor av svart hår på huvudet och mitt hjärta i sina små händer. H klippte navelsträngen. Sedan bajsade J på mig. Det har hon fått höra hela sin uppväxt, att hon bajsade på min mage när hon var alldeles nykläckt. Fräcka unge! ;)
Brorsans kommentar när han kom med journalen var:
- Jag trodde du skulle vänta tills jag kom. Meningen var nämligen att han skulle vara med. Så gick det med det. Men han och H är J's gudföräldrar i varje fall.
Mamma hann inte ens börja måla golvet i tvättstugan. Det fick bli en annan dag. 10 augusti 1992 blev hon mormor för första gången. Och idag blir stora J myndig. Mitt ansvar som vårdnadshavare är i juridisk mening över nu. Men hon är och förblir min lilla snutta. Även om hon får rösta i september.
Jag och H hade planerat en tripp till IKEA i Kungens kurva, eftersom jag behövde en badbalja och lite andra sista minuten pryttlar innan den där ungen skulle komma ut ur magen. Fast det spände en del över magen, det gjorde det. Men ingenting som gjorde ont direkt. Och det har man ju blivit itutad - att föda barn gör helvetesont. Hela tiden.
Sagt och gjort, vi åkte till IKEA, jag handlade det jag skulle ha och sedan åt vi lunch på McD. Det var där, mellan tuggorna på min QP som jag minns att jag sa till H att det var märkligt hur regelbundet de där spänningarna över magen kom. Men ont tyckte jag inte att det gjorde.
Sen eftermiddag var vi hemma hos min bror och käkade pizza (kyckling, banan och curry) och tittade på "Strul". Nu var jag nästan övertygad om att något var på G,tittade på klockan var 8:e minut eller så. Men ont? Nä.
Gick på toa och då släppte slemproppen. Jaha, det händer visst nu. Men det kommer ta tid det här. Det gör ju inte helvetesont än. Och det ska det ju göra typ hela tiden. Hade jag hört.
Gick hem till mig, ringde BB som tyckte jag kunde vänta hemma tills vattnet gick eller det gjorde för ont eller det var 3-4 minuter mellan värkarna. Nu var det 7 minuter mellan sammandragningarna, och ett visst obehag började infinna sig. Försökte få tag på den där blivande pappan, men det var stört omöjligt.
Vid åttasnåret på kvällen gick vattnet. Nu började det faktiskt göra rätt så ont. Bara så där. Bultade i lite väggar och så. Ringde brorsan som skulle köra mig till BB, ringde min ömma moder och sade att nu åker jag in.
- Bra, då börjar jag måla golvet i tvättstugan medan jag väntar. Det här tar nog ett tag.
I bilen på väg till BB började det faktiskt göra helvetesont. På parkeringen blev jag förbisprungen av en igelkott. (Saker man minns.) 21:00 blev jag inskriven, och nu började det. Jag, mitt klantiga rövhål, hade glömt min journal hemma! Tur att brorsan kunde hämta den åt mig. H (min klippa!) var med hela tiden, gav massage, peppade. Jag skulle mäta värkarna med en sån där dosa på magen, men först behövde jag faktiskt kissa.
Det fanns inte lås på toaletten på förlossningsavdelningen och tur var väl det. Mitt i mitt förmodade kisseri/värk slets dörren upp och en barnmorska röt åt mig:
- Du sitter väl inte här och krystar!?!?
- Jag vet inte, pep jag. Det känns som om det är något på gång.
Jag minns inte hur jag hamnade där men plötsligt låg jag på en brits med barnmorskan mellan benen. Sekunden efter det stod hon i dörren till korridoren och ropade:
- Kan jag få hit en läkare. Nu!
Läkaren kom, tittade mellan benen i en nanosekund, tittade på mig och sa:
- Krysta nu så kommer bebisen.
21:10 föddes hon, min lilla snutta, den jag kallar stora J här. Med massor av svart hår på huvudet och mitt hjärta i sina små händer. H klippte navelsträngen. Sedan bajsade J på mig. Det har hon fått höra hela sin uppväxt, att hon bajsade på min mage när hon var alldeles nykläckt. Fräcka unge! ;)
Brorsans kommentar när han kom med journalen var:
- Jag trodde du skulle vänta tills jag kom. Meningen var nämligen att han skulle vara med. Så gick det med det. Men han och H är J's gudföräldrar i varje fall.
Mamma hann inte ens börja måla golvet i tvättstugan. Det fick bli en annan dag. 10 augusti 1992 blev hon mormor för första gången. Och idag blir stora J myndig. Mitt ansvar som vårdnadshavare är i juridisk mening över nu. Men hon är och förblir min lilla snutta. Även om hon får rösta i september.
måndag 9 augusti 2010
Rör inte mitt 80-tal!
Min underbare vän Japetus har skrivit ett underbart blogginlägg om 80-talet. Jag uppmuntrar alla att läsa det. För att det är underbart, och för att det säger en del om mitt eget 80-tal. Någon gång kanske även jag orkar skriva något så fint om mitt 80-tal, men den dagen är inte idag.
Kram Japetus! Saknar dig.
Kram Japetus! Saknar dig.
söndag 8 augusti 2010
Ultra Glitters
Det finns en enda nagellacks-kollektion (hittills) som jag har velat ha alla lack av. Nämligen Ultra glitters från Zoya. Den består av 3 lack med massor av glitter i vackra färger. Med rymdiga namn dessutom, för att få mitt sci fi-hjärta att klappa lite hårdare.
Från vänster till höger syns silvriga Luna, fushiarosa Nova och körsbärsröda Astra. Av dessa är det helt klart Astra som blivit min favorit, men det kanske inte är så oväntat med tanke på att jag brukar säga att rött är min favoritfärg.
Från vänster till höger syns silvriga Luna, fushiarosa Nova och körsbärsröda Astra. Av dessa är det helt klart Astra som blivit min favorit, men det kanske inte är så oväntat med tanke på att jag brukar säga att rött är min favoritfärg.
De var inte helt lätta att få tag på heller. Efter idogt letande på diverse nätshoppar, Tradera och E-bay så fann jag dem till slut här. Det tog ungefär 10 dagar innan jag hade dem i samlingen. Vad är det de säger nu igen?
Worth waiting for.
fredag 6 augusti 2010
Minne
Det är tyst i skåpsalen. I varje hörn av det tillslutna utrymmet finns ett klassrum. Biologi, kemi, teknik, fysik. I utrymmet mellan dessa dörrar finns 2 dubbelrader med bruna elevskåp. Det står elever och väntar vid varje dörr på att det ska ringa in. Väntar på sin lektion. Min klass ska ha biologi. Nyss var det som vanligt stimmigt här inne. Folk som pratade med varandra, skratt. Nu är det tyst. Det enda som hörs är mitt skratt och dunsarna när min kropp träffar skåpen.
Jag minns inte hur det kom sig att jag helt plötsligt var där, med en kille i varje arm. Kanske hade jag skrattat åt någonting. Troligen så var det bara för att jag var där. Och ett tillfälle gavs. Men jag minns flinen i deras ansikten när de kom emot mig och jag minns känslan som spred sig i mitt bröst. Den iskalla känslan av att nu, nu händer det. Vad som skulle hända visste jag däremot inte.
Jag gjorde som jag brukade. Skrattade med. För det måste väl ha sett roligt ut. Hur jag som en trasdocka blev utsläpad på utrymmet mellan skåpen. En kille i varje arm. Jag är 13 år och svag. De är 13 år och tillsammans är de starka. Eller om vi var 14. Skit samma. Och sedan började det. Inknuffad i ena skåpsraden. Duns. Inknuffad i andra skåpsraden. Duns. Hela tiden med samma grepp om mina armar. Jag kunde inte komma loss så i stället försökte jag sätta upp fötterna så att jag inte skulle bli inknuffad med ansiktet och bröstet först. Och jag skrattade.
Skrattade med tårarna brännande i kroppen. Skammen. För visst skäms man. Det var ju säkert mitt fel. Hade jag kanske på mig en tröja som inte var accepterad just idag? Hade jag kanske sett glad ut? Hade jag skrattat åt något? Eller var det för att jag var kär i en av killarna som nu höll mig i armen? En anledning så god som någon.
Men ingen annan skrattade. Ingen annan sa "Lägg av". Ingen annan hjälpte mig. Det var bara tyst.
Jag har fler minnen från min högstadietid som inte är ljusa, men det här står ut. Det här är ett av dem som smärtade mig mest. Att ingen hjälpte mig. Det här är det som fortfarande driver fram gråten i mig. Det här är det som gjorde mig liten. Det här är sorg.
Jag minns inte hur det kom sig att jag helt plötsligt var där, med en kille i varje arm. Kanske hade jag skrattat åt någonting. Troligen så var det bara för att jag var där. Och ett tillfälle gavs. Men jag minns flinen i deras ansikten när de kom emot mig och jag minns känslan som spred sig i mitt bröst. Den iskalla känslan av att nu, nu händer det. Vad som skulle hända visste jag däremot inte.
Jag gjorde som jag brukade. Skrattade med. För det måste väl ha sett roligt ut. Hur jag som en trasdocka blev utsläpad på utrymmet mellan skåpen. En kille i varje arm. Jag är 13 år och svag. De är 13 år och tillsammans är de starka. Eller om vi var 14. Skit samma. Och sedan började det. Inknuffad i ena skåpsraden. Duns. Inknuffad i andra skåpsraden. Duns. Hela tiden med samma grepp om mina armar. Jag kunde inte komma loss så i stället försökte jag sätta upp fötterna så att jag inte skulle bli inknuffad med ansiktet och bröstet först. Och jag skrattade.
Skrattade med tårarna brännande i kroppen. Skammen. För visst skäms man. Det var ju säkert mitt fel. Hade jag kanske på mig en tröja som inte var accepterad just idag? Hade jag kanske sett glad ut? Hade jag skrattat åt något? Eller var det för att jag var kär i en av killarna som nu höll mig i armen? En anledning så god som någon.
Men ingen annan skrattade. Ingen annan sa "Lägg av". Ingen annan hjälpte mig. Det var bara tyst.
Jag har fler minnen från min högstadietid som inte är ljusa, men det här står ut. Det här är ett av dem som smärtade mig mest. Att ingen hjälpte mig. Det här är det som fortfarande driver fram gråten i mig. Det här är det som gjorde mig liten. Det här är sorg.
onsdag 4 augusti 2010
Fru eller fröken? Fru!
Jag har tydligen en läsare som inte helt gillar att jag kallar mig Mrs Data. Han stör sig lite på mrs i det hela eftersom hans "mor har uppfostrat att inte använda epitetet "mrs" i någon form eftersom det i grund och botten (även om det i modern tid är reviderat) stämplar en kvinna som hennes man ägodel." Jag kan hålla med om det när det gäller just ordet "mrs" eftersom det är en ägandeform av "mister". Men istället kallar han mig fröken. Det tycker inte jag om.
Mrs Data heter jag som en kvarleva från ett Star Trek-chat som jag deltog regelbundet i för sisådär 15 år sedan, när min trekkergen vaknade till liv. Jag var nämligen helt begeistrad i karaktären Data från Star Trek the Next Generation, och drömde om att få vara hans "fru". Alltså blev jag Mrs Data och det hänger kvar. Jag hater Mrs Data i de flesta fall på nätet. Nu har jag förklarat det, och mer än så går vi inte in på det.
Sedan att bli kallad fröken när jag är en fru... Fy fan så oförskämt! Jag är en gift kvinna. Jag är inte min makes egendom. "Fru" är på intet sätt en ägandeform av "man". Mina döttrar är fröknar, tills de gifter sig om de väljer att göra det. Jag har gjort ett val när jag valde att bli älskade makens fru, då vill jag bli kallad det. Dessutom var det jag som friade, så jag ville VERKLIGEN bli fru. Fru är något vackert och kärleksfullt. Jag tycker om när älskade maken talar om mig som sin fru - inte flickvän, partner, regeringen, fröken eller kvinna. Jag är hans fru.
Jag älskar att vara fru. Jag älskar mitt liv sedan jag blev fru. Jag var inte så förtjust ganska lång tid under den tid jag var fröken. Så snälla - kalla mig fru. Det är på intet sätt förolämpande. Det är snarare förolämpande att inte få den viktiga delen av mitt liv erkänd.
Mrs Data heter jag som en kvarleva från ett Star Trek-chat som jag deltog regelbundet i för sisådär 15 år sedan, när min trekkergen vaknade till liv. Jag var nämligen helt begeistrad i karaktären Data från Star Trek the Next Generation, och drömde om att få vara hans "fru". Alltså blev jag Mrs Data och det hänger kvar. Jag hater Mrs Data i de flesta fall på nätet. Nu har jag förklarat det, och mer än så går vi inte in på det.
Sedan att bli kallad fröken när jag är en fru... Fy fan så oförskämt! Jag är en gift kvinna. Jag är inte min makes egendom. "Fru" är på intet sätt en ägandeform av "man". Mina döttrar är fröknar, tills de gifter sig om de väljer att göra det. Jag har gjort ett val när jag valde att bli älskade makens fru, då vill jag bli kallad det. Dessutom var det jag som friade, så jag ville VERKLIGEN bli fru. Fru är något vackert och kärleksfullt. Jag tycker om när älskade maken talar om mig som sin fru - inte flickvän, partner, regeringen, fröken eller kvinna. Jag är hans fru.
Jag älskar att vara fru. Jag älskar mitt liv sedan jag blev fru. Jag var inte så förtjust ganska lång tid under den tid jag var fröken. Så snälla - kalla mig fru. Det är på intet sätt förolämpande. Det är snarare förolämpande att inte få den viktiga delen av mitt liv erkänd.
Utdrag 2
"När rosen öppnade sig och blottade den röda masugnen innanför kronbladen och den gula sol som brann i dess mitt såg Eddie allt som spelade någon roll.
'Åh herregud', suckade Jake bredvid honom, men han kunde ha varit tusen mil borta.
Eddie såg storslagna ting och sådant som varit mycket nära att hända. Albert Einstein som barn, mycket nära att bli påkörd av en förlupen mjölkvagn när han korsade gatan. En tonårig pojke vid namn Albert Schweitzer som klev ur badkaret och var mycket nära att trampa på tvålen som låg bredvid den urdragna badkarsproppen. En Oberleutnant i Waffen-SS som brände upp en papperslapp där tid och plats för invasionen i Normandie stod uppskrivna. Han såg en man som avsåg att förgifta Denvers hela vattenförråd dö av en hjärtattack vid en snabbmatsrestaurang längs I-80 i Iowa och med en påse pommes frites från McDonald's i knäet. Han såg en terrorist med sprängbälten fastsurrade runt hela kroppen plötsligt vända sig bort från en fullsatt restaurang i en stad som kunde ha varit Jerusalem. Terroristen hade genomborrats av något så enkelt som himlen och tanken på att den välvde sig likadant över trogna och otrogna. Han såg fyra män rädda en liten pojke från ett monstrum vars hela huvud tycktes bestå av ett enda öga.
Men viktigare än något av det här var den ofantliga, samlade tyngden av små ting, från flygplan som inte kraschat till män och kvinnor som infunnit sig på rätt plats vid precis rätt tid och följaktligen kunnat ge upphov till generationer. Han såg kyssar utbytta i dörröppningar och återlämnade plånböcker och män som kommit till vägskäl och valt rätt. Han såg tusen slumpmässiga tillfällen som inte var slumpmässiga, hundratusen riktiga svar, en miljon aldrig erkända vänligheter. Han såg de gamla människorna i River Crossing och Roland som knäböjde i dammet för att få tant Talithas välsignelse; återigen hörde han henne ge den villigt och gärna. Hörde henne säga honom att lägga krucifixet hon givit honom vid Det mörka tornets fot och uttala Talitha Unwins namn vid världens ände. Han såg tornet självt i rosens brinnande innanmäte och förstod för ett kort ögonblick dess syfte: hur det sände ut sina strålar av kraft till alla de världar som fanns och höll dem stabila i tidens väldiga spiral. För varje tegelsten som hamnade på marken snarare än på något barnhuvud, för varje virvelstorm som missade husvagnsparkeringen, för varje missil som aldrig avlossades, för varje hand som hejdade sig innan den slog, fanns Tornet.
Och rosens låga, sjungande röst. Sången som lovade att allt kunde gå väl, att allt kanske skulle bli väl, att alla tänkbara ting kanske kunde bli som de borde.
Men någonting är på tok med den, tänkte han."
Vargarna i Calla - Stephen King
'Åh herregud', suckade Jake bredvid honom, men han kunde ha varit tusen mil borta.
Eddie såg storslagna ting och sådant som varit mycket nära att hända. Albert Einstein som barn, mycket nära att bli påkörd av en förlupen mjölkvagn när han korsade gatan. En tonårig pojke vid namn Albert Schweitzer som klev ur badkaret och var mycket nära att trampa på tvålen som låg bredvid den urdragna badkarsproppen. En Oberleutnant i Waffen-SS som brände upp en papperslapp där tid och plats för invasionen i Normandie stod uppskrivna. Han såg en man som avsåg att förgifta Denvers hela vattenförråd dö av en hjärtattack vid en snabbmatsrestaurang längs I-80 i Iowa och med en påse pommes frites från McDonald's i knäet. Han såg en terrorist med sprängbälten fastsurrade runt hela kroppen plötsligt vända sig bort från en fullsatt restaurang i en stad som kunde ha varit Jerusalem. Terroristen hade genomborrats av något så enkelt som himlen och tanken på att den välvde sig likadant över trogna och otrogna. Han såg fyra män rädda en liten pojke från ett monstrum vars hela huvud tycktes bestå av ett enda öga.
Men viktigare än något av det här var den ofantliga, samlade tyngden av små ting, från flygplan som inte kraschat till män och kvinnor som infunnit sig på rätt plats vid precis rätt tid och följaktligen kunnat ge upphov till generationer. Han såg kyssar utbytta i dörröppningar och återlämnade plånböcker och män som kommit till vägskäl och valt rätt. Han såg tusen slumpmässiga tillfällen som inte var slumpmässiga, hundratusen riktiga svar, en miljon aldrig erkända vänligheter. Han såg de gamla människorna i River Crossing och Roland som knäböjde i dammet för att få tant Talithas välsignelse; återigen hörde han henne ge den villigt och gärna. Hörde henne säga honom att lägga krucifixet hon givit honom vid Det mörka tornets fot och uttala Talitha Unwins namn vid världens ände. Han såg tornet självt i rosens brinnande innanmäte och förstod för ett kort ögonblick dess syfte: hur det sände ut sina strålar av kraft till alla de världar som fanns och höll dem stabila i tidens väldiga spiral. För varje tegelsten som hamnade på marken snarare än på något barnhuvud, för varje virvelstorm som missade husvagnsparkeringen, för varje missil som aldrig avlossades, för varje hand som hejdade sig innan den slog, fanns Tornet.
Och rosens låga, sjungande röst. Sången som lovade att allt kunde gå väl, att allt kanske skulle bli väl, att alla tänkbara ting kanske kunde bli som de borde.
Men någonting är på tok med den, tänkte han."
Vargarna i Calla - Stephen King
tisdag 3 augusti 2010
Utdrag
"Här finns ja," sade rösterna. "Här finns du får. Här finns den tursamma vändningen, det lyckosamma mötet, febern som bröts just före gryningen och lät ditt blod svalna i ro. Här finns önskningen som slog in och den förstående blicken. Här finns det vänlighet som du fick och och lärde dig skänka vidare. Här finns det förnuft och den den klarhet du trodde gått för alltid förlorade. Här är allt som det ska."
"Vargarna i Calla" Stephen King
söndag 1 augusti 2010
Bokcirkeln, tredje träffen
Nu börjar vi nästan bli cirkulära på riktigt, idag var vi 4 som samlades hemma hos H för att diskutera hennes bokval "1222 över havet" av Anne Holt. Nästa träff blir vi 5 och då ÄR vi en cirkel. Men det finns plats för fler om någon är intresserad...
"1222 över havet" utspelas vid Finse högfjällshotell i Norge. Mitt under en begynnande snöstorm spårar ett tåg ur i närheten av hotellet, och alla ombordvarande på tåget evakueras till hotellet. Även de i den mystiska extra vagnen. Bland passagerarna finns Hanne Wilhelmsen. Hon arbetade tidigare hos Oslopolisen, men efter att ha skottskadats i tjänsten och blivit förlamad, är hon nu på väg till sjukhus i Bergen för att träffa medicinsk expertis.
Redan första natten på hotellet mördas en av passagerarna och Hanne blir mot sin vilja indragen i mordfallet. Samtidigt rasar en av de värsta snöstormarna i mannaminne utanför hotellet, och de blir helt avskurna från övriga världen.
Det här är en lättsmält deckare. En av cirkelns deltagare lyckades klämma den på en enda dag!
Den gav lite Agatha Cristie-känsla. Flera av oss drog paralleller till "10 små negerpojkar" (eller "Så var de bara en" som jag sett att den heter numera).
Ingen av oss hade läst någon av Anne Holts tidigare romaner, så Hanne Wilhelmsen var en ny bekantskap för oss. Man kunde kanske känna av ibland att man inte kände karaktären, det pratades om saker som antagligen hänt i tidigare böcker, på ett sätt som gjorde att vi lämnades undrande, men som den trogne läsaren säkert redan känner till. Som hur Hanne hamnade i rullstolen, hennes familjesituation, tidigare kollegor och fall.
Betygen var spridda den här gången, från 2,5 till 3,5. Medelbetyget blev således återigen 3.
Vi håller oss kvar både i genren och i Norge. Nästa bok på tur blir "Mörkermannen" av Unni Lindell.
"1222 över havet" utspelas vid Finse högfjällshotell i Norge. Mitt under en begynnande snöstorm spårar ett tåg ur i närheten av hotellet, och alla ombordvarande på tåget evakueras till hotellet. Även de i den mystiska extra vagnen. Bland passagerarna finns Hanne Wilhelmsen. Hon arbetade tidigare hos Oslopolisen, men efter att ha skottskadats i tjänsten och blivit förlamad, är hon nu på väg till sjukhus i Bergen för att träffa medicinsk expertis.
Redan första natten på hotellet mördas en av passagerarna och Hanne blir mot sin vilja indragen i mordfallet. Samtidigt rasar en av de värsta snöstormarna i mannaminne utanför hotellet, och de blir helt avskurna från övriga världen.
Det här är en lättsmält deckare. En av cirkelns deltagare lyckades klämma den på en enda dag!
Den gav lite Agatha Cristie-känsla. Flera av oss drog paralleller till "10 små negerpojkar" (eller "Så var de bara en" som jag sett att den heter numera).
Ingen av oss hade läst någon av Anne Holts tidigare romaner, så Hanne Wilhelmsen var en ny bekantskap för oss. Man kunde kanske känna av ibland att man inte kände karaktären, det pratades om saker som antagligen hänt i tidigare böcker, på ett sätt som gjorde att vi lämnades undrande, men som den trogne läsaren säkert redan känner till. Som hur Hanne hamnade i rullstolen, hennes familjesituation, tidigare kollegor och fall.
Betygen var spridda den här gången, från 2,5 till 3,5. Medelbetyget blev således återigen 3.
Vi håller oss kvar både i genren och i Norge. Nästa bok på tur blir "Mörkermannen" av Unni Lindell.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)