fredag 6 augusti 2010

Minne

Det är tyst i skåpsalen. I varje hörn av det tillslutna utrymmet finns ett klassrum. Biologi, kemi, teknik, fysik. I utrymmet mellan dessa dörrar finns 2 dubbelrader med bruna elevskåp. Det står elever och väntar vid varje dörr på att det ska ringa in. Väntar på sin lektion. Min klass ska ha biologi. Nyss var det som vanligt stimmigt här inne. Folk som pratade med varandra, skratt. Nu är det tyst. Det enda som hörs är mitt skratt och dunsarna när min kropp träffar skåpen.

Jag minns inte hur det kom sig att jag helt plötsligt var där, med en kille i varje arm. Kanske hade jag skrattat åt någonting. Troligen så var det bara för att jag var där. Och ett tillfälle gavs. Men jag minns flinen i deras ansikten när de kom emot mig och jag minns känslan som spred sig i mitt bröst. Den iskalla känslan av att nu, nu händer det. Vad som skulle hända visste jag däremot inte.

Jag gjorde som jag brukade. Skrattade med. För det måste väl ha sett roligt ut. Hur jag som en trasdocka blev utsläpad på utrymmet mellan skåpen. En kille i varje arm. Jag är 13 år och svag. De är 13 år och tillsammans är de starka. Eller om vi var 14. Skit samma. Och sedan började det. Inknuffad i ena skåpsraden. Duns. Inknuffad i andra skåpsraden. Duns. Hela tiden med samma grepp om mina armar. Jag kunde inte komma loss så i stället försökte jag sätta upp fötterna så att jag inte skulle bli inknuffad med ansiktet och bröstet först. Och jag skrattade.

Skrattade med tårarna brännande i kroppen. Skammen. För visst skäms man. Det var ju säkert mitt fel. Hade jag kanske på mig en tröja som inte var accepterad just idag? Hade jag kanske sett glad ut? Hade jag skrattat åt något? Eller var det för att jag var kär i en av killarna som nu höll mig i armen? En anledning så god som någon.

Men ingen annan skrattade. Ingen annan sa "Lägg av". Ingen annan hjälpte mig. Det var bara tyst.

Jag har fler minnen från min högstadietid som inte är ljusa, men det här står ut. Det här är ett av dem som smärtade mig mest. Att ingen hjälpte mig. Det här är det som fortfarande driver fram gråten i mig. Det här är det som gjorde mig liten. Det här är sorg.

3 kommentarer:

  1. Fick en stenhård klump i magen nu. Fy fan. Spelar ingen roll att man lever och har insett att man inte var den man fick ut för att vara. Att man insett att de som tryckte ned en själva var tomma, rädda och bara ville rikta strålkastarljuset bort från sig själva. Minnena finns där, ofrånkomliga och skamfulla. Vet inte hur det är som tjej men jag skäms än idag för att jag inte kunde stå upp mot dem alla, att jag var för svag för att hantera horderna av människor som förnedrade en och projicerade alla sina tillkortakommanden på en.

    När man tänker tillbaka minns man alltid hur liten, obetydlig och svag man var. Fy fan.

    SvaraRadera
  2. Jag tror inte det har någon betydelse om man är kille eller tjej i en sådan här situation. Det gick liksom inte att komma undan, hur man än gjorde. De hittade en alltid i varje fall. Eller hur.

    Blir ledsen när jag hör att du skäms. För du har ingenting att skämmas över. Det är de som var elaka som ska skämmas. Du och jag - vi ska vara stolta! Över att vi rakryggade står kvar. Och att vi är underbara och värdefulla precis som vi är.

    SvaraRadera
  3. Nej, det har nog ingen betydelse. Har dock pratat mycket med andra som varit utsatta för trakasserier och det har alltid varit killar och skammen har varit en gemensam nämnare hos oss alla. Inbillar mig att det kanske är lite typiskt killar att lägga mycket att tyngden i att man inte själv kunnat stå upp, försvara sig eller bara vara stark igenom allt.

    Jo, de hittade en. Alltid. Och efteråt när man trodde man var ensam och tillät sig att gråta eller skrika eller vad man gjorde så var det ändå nån i närheten som såg det och gjorde sig lustig över det.

    Klart jag inte har anledning att skämmas, men det är alltid det som kommer till mig. Jag borde ha kunnat ta mig an dem alla. Slagit mig blodig tills de inte vågade röra mig igen. Eller åtminstone aldrig skrikit i smärta, eller ännu värre gråtit.

    Sen är ju jag stolt över att jag idag kan vara till stöd för andra istället för att fortfarande vara en liten, rädd människotrasa som många av mina plågoandar är än idag. :)

    SvaraRadera

Tack för din kommentar.
Reklam och anonyma kommentarer kommer raderas. Så vill du ha ett svar - se till att skriva under.