Det är tyst i skåpsalen. I varje hörn av det tillslutna utrymmet finns ett klassrum. Biologi, kemi, teknik, fysik. I utrymmet mellan dessa dörrar finns 2 dubbelrader med bruna elevskåp. Det står elever och väntar vid varje dörr på att det ska ringa in. Väntar på sin lektion. Min klass ska ha biologi. Nyss var det som vanligt stimmigt här inne. Folk som pratade med varandra, skratt. Nu är det tyst. Det enda som hörs är mitt skratt och dunsarna när min kropp träffar skåpen.
Jag minns inte hur det kom sig att jag helt plötsligt var där, med en kille i varje arm. Kanske hade jag skrattat åt någonting. Troligen så var det bara för att jag var där. Och ett tillfälle gavs. Men jag minns flinen i deras ansikten när de kom emot mig och jag minns känslan som spred sig i mitt bröst. Den iskalla känslan av att nu, nu händer det. Vad som skulle hända visste jag däremot inte.
Jag gjorde som jag brukade. Skrattade med. För det måste väl ha sett roligt ut. Hur jag som en trasdocka blev utsläpad på utrymmet mellan skåpen. En kille i varje arm. Jag är 13 år och svag. De är 13 år och tillsammans är de starka. Eller om vi var 14. Skit samma. Och sedan började det. Inknuffad i ena skåpsraden. Duns. Inknuffad i andra skåpsraden. Duns. Hela tiden med samma grepp om mina armar. Jag kunde inte komma loss så i stället försökte jag sätta upp fötterna så att jag inte skulle bli inknuffad med ansiktet och bröstet först. Och jag skrattade.
Skrattade med tårarna brännande i kroppen. Skammen. För visst skäms man. Det var ju säkert mitt fel. Hade jag kanske på mig en tröja som inte var accepterad just idag? Hade jag kanske sett glad ut? Hade jag skrattat åt något? Eller var det för att jag var kär i en av killarna som nu höll mig i armen? En anledning så god som någon.
Men ingen annan skrattade. Ingen annan sa "Lägg av". Ingen annan hjälpte mig. Det var bara tyst.
Jag har fler minnen från min högstadietid som inte är ljusa, men det här står ut. Det här är ett av dem som smärtade mig mest. Att ingen hjälpte mig. Det här är det som fortfarande driver fram gråten i mig. Det här är det som gjorde mig liten. Det här är sorg.
Jag tror inte det har någon betydelse om man är kille eller tjej i en sådan här situation. Det gick liksom inte att komma undan, hur man än gjorde. De hittade en alltid i varje fall. Eller hur.
SvaraRaderaBlir ledsen när jag hör att du skäms. För du har ingenting att skämmas över. Det är de som var elaka som ska skämmas. Du och jag - vi ska vara stolta! Över att vi rakryggade står kvar. Och att vi är underbara och värdefulla precis som vi är.