Känner mig inte riktigt på topp just nu, och då blir bloggen lidande. Det har hänt en del inte så skojsiga saker den senaste veckan. Planer som gått i stöpet och så. Känner mig irriterad. Känner mig ledsen. Känner mig liten.
Och igår fick jag ett underbart kort i posten, från en underbar människa. L och jag har gått utbildningen till Livsyogalärare tillsammans och hittade varandra rejält. Trist då att vi bor en rätt bra bit från varandra. Hon i Ed och jag i Örebro. Men på något sätt lyckades hon ändå pricka in att jag tydligen behövde lite uppmuntran och skickade en så fin hälsning till mig. Där hon berättade hur mycket hon tycker om mig. Och jag i mitt eländiga tillstånd blev så glad och rörd av detta att jag kollapsade på en köksstol och grinade. Verkligen fulgrät. Det var skönt.
På eftermiddagen köpte jag mig fika från Fresco på jobbet. En maffig bit kladdkaka med grädde och chokladsås. Han är snäll han, D som jobbar där. Det kändes bra att moffa i sig den. Men sen var den slut. Och jag var lite sorgsen igen.
Och när jag mår så här så kan jag bli så jävla ettrigt elak. Vem tror ni får ut för det? Älskade maken minsann. Ibland undrar jag hur/varför han står ut. Jag är väl en lycklig sate, helt enkelt.
För även om mitt yrkesliv känns åt helvete just nu, så har jag tydligen familj och vänner som tycker om mig. Som jag är. Synd bara att det inte går att fastna i den känslan...
Nu ska jag till jobbet. I kväll sak jag lacka om naglarna. I morgon åker jag på yoga-bootcamp i 3 dagar. Energi hitåt tack! God, do I need it!
Styrkekramar på dig, hoppas allt ordnar upp sig för dig så du känner dig stark och glad och underbar genom din yogabootcamp
SvaraRadera;)
Tack Perny. Vänskap värmer. :)
SvaraRadera