Min lilla unge!

För 18 år sedan ändrades mitt liv för alltid. Fast det visste jag inte när jag vaknade den morgonen.

Jag och H hade planerat en tripp till IKEA i Kungens kurva, eftersom jag behövde en badbalja och lite andra sista minuten pryttlar innan den där ungen skulle komma ut ur magen. Fast det spände en del över magen, det gjorde det. Men ingenting som gjorde ont direkt. Och det har man ju blivit itutad - att föda barn gör helvetesont. Hela tiden.

Sagt och gjort, vi åkte till IKEA, jag handlade det jag skulle ha och sedan åt vi lunch på McD. Det var där, mellan tuggorna på min QP som jag minns att jag sa till H att det var märkligt hur regelbundet de där spänningarna över magen kom. Men ont tyckte jag inte att det gjorde.

Sen eftermiddag var vi hemma hos min bror och käkade pizza (kyckling, banan och curry) och tittade på "Strul". Nu var jag nästan övertygad om att något var på G,tittade på klockan var 8:e minut eller så. Men ont? Nä.
Gick på toa och då släppte slemproppen. Jaha, det händer visst nu. Men det kommer ta tid det här. Det gör ju inte helvetesont än. Och det ska det ju göra typ hela tiden. Hade jag hört.

Gick hem till mig, ringde BB som tyckte jag kunde vänta hemma tills vattnet gick eller det gjorde för ont eller det var 3-4 minuter mellan värkarna. Nu var det 7 minuter mellan sammandragningarna, och ett visst obehag började infinna sig. Försökte få tag på den där blivande pappan, men det var stört omöjligt.

Vid åttasnåret på kvällen gick vattnet. Nu började det faktiskt göra rätt så ont. Bara så där. Bultade i lite väggar och så. Ringde brorsan som skulle köra mig till BB, ringde min ömma moder och sade att nu åker jag in.
- Bra, då börjar jag måla golvet i tvättstugan medan jag väntar. Det här tar nog ett tag.

I bilen på väg till BB började det faktiskt göra helvetesont. På parkeringen blev jag förbisprungen av en igelkott. (Saker man minns.) 21:00 blev jag inskriven, och nu började det. Jag, mitt klantiga rövhål, hade glömt min journal hemma! Tur att brorsan kunde hämta den åt mig. H (min klippa!) var med hela tiden, gav massage, peppade. Jag skulle mäta värkarna med en sån där dosa på magen, men först behövde jag faktiskt kissa.

Det fanns inte lås på toaletten på förlossningsavdelningen och tur var väl det. Mitt i mitt förmodade kisseri/värk slets dörren upp och en barnmorska röt åt mig:
- Du sitter väl inte här och krystar!?!?
- Jag vet inte, pep jag. Det känns som om det är något på gång.

Jag minns inte hur jag hamnade där men plötsligt låg jag på en brits med barnmorskan mellan benen. Sekunden efter det stod hon i dörren till korridoren och ropade:
- Kan jag få hit en läkare. Nu!
Läkaren kom, tittade mellan benen i en nanosekund, tittade på mig och sa:
- Krysta nu så kommer bebisen.

21:10 föddes hon, min lilla snutta, den jag kallar stora J här. Med massor av svart hår på huvudet och mitt hjärta i sina små händer. H klippte navelsträngen. Sedan bajsade J på mig. Det har hon fått höra hela sin uppväxt, att hon bajsade på min mage när hon var alldeles nykläckt. Fräcka unge! ;)

Brorsans kommentar när han kom med journalen var:
- Jag trodde du skulle vänta tills jag kom. Meningen var nämligen att han skulle vara med. Så gick det med det. Men han och H är J's gudföräldrar i varje fall.

Mamma hann inte ens börja måla golvet i tvättstugan. Det fick bli en annan dag. 10 augusti 1992 blev hon mormor för första gången. Och idag blir stora J myndig. Mitt ansvar som vårdnadshavare är i juridisk mening över nu. Men hon är och förblir min lilla snutta. Även om hon får rösta i september.