onsdag 4 augusti 2010

Utdrag 2

"När rosen öppnade sig och blottade den röda masugnen innanför kronbladen och den gula sol som brann i dess mitt såg Eddie allt som spelade någon roll.
'Åh herregud', suckade Jake bredvid honom, men han kunde ha varit tusen mil borta.
Eddie såg storslagna ting och sådant som varit mycket nära att hända. Albert Einstein som barn, mycket nära att bli påkörd av en förlupen mjölkvagn när han korsade gatan. En tonårig pojke vid namn Albert Schweitzer som klev ur badkaret och var mycket nära att trampa på tvålen som låg bredvid den urdragna badkarsproppen. En Oberleutnant i Waffen-SS som brände upp en papperslapp där tid och plats för invasionen i Normandie stod uppskrivna. Han såg en man som avsåg att förgifta Denvers hela vattenförråd dö av en hjärtattack vid en snabbmatsrestaurang längs I-80 i Iowa och med en påse pommes frites från McDonald's i knäet. Han såg en terrorist med sprängbälten fastsurrade runt hela kroppen plötsligt vända sig bort från en fullsatt restaurang i en stad som kunde ha varit Jerusalem. Terroristen hade genomborrats av något så enkelt som himlen och tanken på att den välvde sig likadant över trogna och otrogna. Han såg fyra män rädda en liten pojke från ett monstrum vars hela huvud tycktes bestå av ett enda öga.
Men viktigare än något av det här var den ofantliga, samlade tyngden av små ting, från flygplan som inte kraschat till män och kvinnor som infunnit sig på rätt plats vid precis rätt tid och följaktligen kunnat ge upphov till generationer. Han såg kyssar utbytta i dörröppningar och återlämnade plånböcker och män som kommit till vägskäl och valt rätt. Han såg tusen slumpmässiga tillfällen som inte var slumpmässiga, hundratusen riktiga svar, en miljon aldrig erkända vänligheter. Han såg de gamla människorna i River Crossing och Roland som knäböjde i dammet för att få tant Talithas välsignelse; återigen hörde han henne ge den villigt och gärna. Hörde henne säga honom att lägga krucifixet hon givit honom vid Det mörka tornets fot och uttala Talitha Unwins namn vid världens ände. Han såg tornet självt i rosens brinnande innanmäte och förstod för ett kort ögonblick dess syfte: hur det sände ut sina strålar av kraft till alla de världar som fanns och höll dem stabila i tidens väldiga spiral. För varje tegelsten som hamnade på marken snarare än på något barnhuvud, för varje virvelstorm som missade husvagnsparkeringen, för varje missil som aldrig avlossades, för varje hand som hejdade sig innan den slog, fanns Tornet.
Och rosens låga, sjungande röst. Sången som lovade att allt kunde gå väl, att allt kanske skulle bli väl, att alla tänkbara ting kanske kunde bli som de borde.
Men någonting är på tok med den, tänkte han."

Vargarna i Calla - Stephen King

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Tack för din kommentar.
Reklam och anonyma kommentarer kommer raderas. Så vill du ha ett svar - se till att skriva under.