Det var bara F som hade läst Unni Lindell förut, och stiftat bekantskap med kriminalkommissarie Cato Isaksen vid Oslopolisen. Vi andra tittade in i denna värld för första gången.
Vi som inte hade läst om Cato och hans polispolare förut, hade inte svårt att stifta bekantskap med de olika karaktärerna och man förstod snart vad som hade hänt i polisernas privatliv tidigare som avgjorde hur de agerade gentemot varandra i den här berättelsen. En sak som flera av oss reagerade på var dock att det ofta var hela namnet som skrevs ut. Cato Isaksen, Marian Dahle, Ellen Grue, Roger Höibakk. Det kändes lite tröttsamt efter ett tag detta bruk av för- och efternamn. Som om vi läsare var korkade och inte kunde avgöra att det verkligen var Cato Isaksen som avsågs om hon bara skrivit Cato. Vilken annan Cato skulle hon ha kunnat mena? Det är bara en Cato i boken, liksom. Typ. Irriterande.
Vi var även inte så lite fundersamma över Marian Dahles metoder. Tar hem handlingar för att kopiera och arkivera dessa på ett hemmakontor. Hallå! Sekretess? Snor handlingar från kontor som inte kan lämna dem ifrån sig bara så där. Som H uttryckte det, det kan ju vara bra om man som polis utreder ett fall på ett sätt som gör att bevisen verkligen kan bli godkända vid en rättegång. Inte leka Dirty Harry som hon gjorde. Hade det varit på riktigt hade hon fått sparken omedelbums. Hoppas jag.
Fallet då? En kvinna som kastas från en balkong och en flicka känner sig iakttagen på sitt rum på campingplatsen där hon har feriearbete. Jo, det hade ju en lösning som hämtad ur en Hollywoodrulle. Faktiskt hade jag för en gångs skull inte listat ut hur det skulle vara, men det kan kanske vara för att det var lite väl otroligt i mina ögon. Bisarrt så det står härliga till. Trovärdigt som inte alls.
Det kändes nästan som att fallet var sekundärt och det viktiga i den här boken är relationen mellan Cato och Marian. På ett sätt avskyr hon honom och han henne, men på ett annat dras de till varandra och jag blev inte riktigt klok på om hon sökte en fadersgestalt eller en älskare. För att Cato är en kvinnokarl förstår man snart.
Trots att den här pocketen är på nästan 400 sidor gick den snabbt att läsa. Det är korta kapitel som i sig ofta är indelade i kortare stycken. Det är lätt att fastna i språket och tanken "bara ett kapitel till" är lätt att få. Läsningen flöt på bra.
Betygen var splittrade den här gången. Det vanligaste var 2/5, men då vi var två stycken som gav 3,5/5 så steg medelbetyget till 2,5/5.
Vår nya medlem Å, som förvandlat oss från fyrkant till cirkel, har till nästa gång valt boken "Resehandbok för singlar" av Liz Tuccillo.
Det går bra att joina om man vill. Vi har sagt att vi ska vara max 8 i cirkeln, så det finns plats för tre till. Regeln är att vi väljer bok i turordning. Den ska finnas lättillgänglig på svenska i pocket. Inga biografier eller memoarer, endast skönlitteratur göre sig besvär. Hör av er till mig eller Perny om ni vill hoppa på.
Ett namn på vår cirkel! Vad säger ni tjejer? Några förslag? Fundera på det till nästa gång.
