För någon månad sedan föreslog jag för älskade maken att vi kanske kunde åka till Stockholm några dagar på hans semester. Barnen brukar åka dit med sin farmor i juli för att gå på Gröna Lund, så jag räknade iskallt med att jag skulle slippa det. Dumma lilla jag...
Jag hade föreställt mig hur vi skulle strosa runt på stan, äta glass, titta i affärer, kanske besöka ett museum eller två. Vasamuseét var på tapeten, liksom Livrustkammaren. Som sagt var - dumma lilla jag...
För självjävlaklart så hamnade vi på Gröna Lund i varje fall. Från att ha varit en mysa-runt-på-stan-resa förvandlades hela min planerade resa till att kretsa kring ett besök på ett jävla nöjesfält! Och vem kom på att det skulle heta just "nöjesfält"? Det ger ju ett felaktigt intryck av att man ska få ha lite roligt.
Jag. I tisdags.
Till saken hör att jag inte tycker om nöjesfält eller nöjesparker av något slag. Det är bara en massa folk och oväsen överallt och allt kostar alldeles för mycket pengar. Dessutom tycker jag inte om att åka några som helst karuseller eller berg-och-dal-banor. Varför utsätta sig för dödsångest om man kan låta bli, liksom.
Förra året gav jag vika efter flera års tjat, och vi spenderade två dagar på Legoland. Där var i varje fall ljudnivån normal. Att den här resan till Stockholm mer blev en resa till Gröna Lund var däremot helt och hållet utom min kontroll. Plötsligt var det bara så och jag har inte en aning om hur det gick till.
Tanken slog mig otaliga gånger att helt enkelt vägra. Älskade maken skulle ha sällskap av sin morbror på Grönan i varje fall, så jag var egentligen en överflödig vuxen. Ångrar bittert att jag inte gjorde så.
Det första som hände var nämligen att hela gänget bestämde sig för att åka Twister, Gröna Lunds nya fina berg-och-dalbana i trä. Höjdgräns 120 cm. Alla åkte utom jag. Alla. Inklusive lilla E. BIG mistake. För gissa vem som blev livrädd och vägrade åka något alls efter det? Just det - lilla E. I mitt fall innebar det att jag spenderade min tid med att vänta med henne medan de andra köade. Det fanns en enda berg-och-dalbana jag ville åka och det var "Kvasten". Det ville alla de andra också. Utom lilla E. Gissa vem som fick sitta och vänta med henne.
Älskade maken erbjöd mig däremot att få åka den sedan. Själv. Tack men nej tack oh du ömsinte make.
Så vad gjorde jag med mitt åkband? Jag var två gånger i Lustiga huset, en åktur i Blå Tåget, åkte Nyckelpigan med lilla E, besökte Skrattkammaren och åkte Kärlekstunneln i deras mest urinluktande båt. Och så väntade jag. Och väntade. Och så kom det en åskskur som gjorde mig blöt från skorna upp till knät. Och så väntade jag lite till. Och frös. Och jag fick ingen glass och ingen lakrits och inget te. Och jag hatade varje ögonblick.
Och kom nu inte dragandes med något jädra dravel om att "det var ju för baaaaaaaarnens skull" jag var där. För att de skulle få ha roligt. För jag är faktiskt så självisk att jag anser att jag också kan få ha kul. Jag tror det blir roligare för mina barn om deras mamma inte är arg och ledsen en hel dag.
Om ni hör mig säga att jag ska till Liseberg nästa år, eller EuroDisney, eller något annat liknade ställe, så hindra mig. Jag har avsvurit ett löfte från älskade maken om att få slippa liknande resor i fortsättningen. För fy fan vad jag haft tråkigt de här tre dagarna.
Jag som hade längtat så.
