När jag var 17 år köpte jag ett par skor på Sko Uno i Stockholm. Precis sådana som Jakob Hellman hade. Jag älskade dem. Mycket. Dessutom var de isbrytarna när jag lärde känna min käre vän J. De senaste 10 åren har de legat uppe i ett av vindsförråden och bara väntat.
På min fest i lördags, för att jag hade fyllt 40 år, så pratades det en hel del minnen, och full som jag var snubblade jag uppför trappan och skodde mig i mina clownskor.
Tidens tand hade inte varit nådig mot dem. Sulorna hade multnat totalt och blev till smet och smulor och jag förpassade dem raskt ner i en påse.
Och nu har jag slängt dem. Jo - faktiskt. Sopbilen har varit här och tagit dem ifrån mig. Bye bye.
För varför har jag egentligen behållit dem alla dessa år? Som ett nostalgiskt minne så klart. Efter en ungdom jag egentligen inte saknar (även om jag tror det ibland) och en vänskap som började spira. Men vännen har jag ju kvar! Vad ska jag med ett par gamla skor till?
Nu är de borta - men jag är kvar.
