Dead reckoning

Två misstag jag gjorde när jag läste den här boken:

1. Jag tittade på "True blood" i samma veva. Förvirring total.

2. Eftersom det var två-tre år sedan jag läste det första 10 delarna i den här serien hade det kanske varit bra att friska upp minnet lite om vad jag läst om tidigare. Man hinner glömma en massa detaljer märkte jag, och får svårt att hänga med ibland.

Bildkälla AdLibris

Del 11 av Sookie Stackhouse-böckerna verkar ta vid ungefär direkt där del 10 slutade. "Dead reckoning" börjar med en vindsröjning där ett mystiskt föremål hittas, en gammal fiende dyker upp på nytt, Sookie blir arg på ungefär alla, det knakar i förhållandet med Eric efter att en gammal överenskommelse dyker upp till ytan, någon förtjänar att döden dö. Och så städas det. Och duschas. Och lagas mat. Och serveras öl på Merlotte's.
Det är ett vardagligt puttrande med insprängda episoder av övernaturligt kaos och konflikter.

"Dead reckoning" var lite småtråkig faktiskt. Jag hade svårt att motivera min läsning när jag skulle börja läsa och sedan kunde boken bli liggande en vecka eller mer mellan kapitlen. Det händer liksom inte mycket, samtidigt som det händer en hel del. Det som händer drunknar dock lite i Sookies förberedelser inför jobb och baby showers och grillande av hamburgare. Som att man lägger en tjock fluffig filt över alltihop och dämpar ljudet. Jag fastnade inte - enkelt uttryckt.
Många namn laboreras det med, massor med vampyrpolitiska invecklingar som jag tappar lusten för att försöka sätta mig in i ganska så snabbt.

Ska man läsa hela serien, och det är fortfarande min ambition med endast två delar kvar, så bör den dock läsas. Det händer saker som kommer komma upp i de upplösande delarna - gissar jag för annars har det varit slöseri med tid för läsaren att introducera vissa saker.

Mitt betyg på "Dead reckoning" blev 2/5. Det kanske hade blivit högre om jag läst den tätare inpå de andra, men som det var nu var den inte tillräckligt spännande för min smak helt enkelt.

We hadn't drawn the curtains on the front window yet, and when I realised it was dark outside, I started forward. Though I was looking out from the bright bar to the dark parking lot, there where lights out there, and something was moving ... moving fast. Toward the bar. I had a slice of a second to think Odd, and then caught the flicker of flame.
"Down!" I yelled, but the word hadn't even gotten all the way out of my mouth when the window shattered and the bottle with its fiery head landed on a table where no one was sitting, breaking the napkin holder and scattering the salt and pepper shakers. Burning napkins flared out from the point of impact to drift down to the floor and the chairs and the people. The table itself was a mass of fire almost instantly.