Barndomsläsning

"Momo eller kampen om tiden" av Michael Ende läste jag någon gång när jag var innehavare av den ålder boken vänder sig till. Jag minns att jag tyckte den var "sådär" redan då, men jag har ändå velat läsa om den lite diffust sådär. Har inte ansträngt mig för att få tag på den direkt. Nu fick jag dock möjlighet att låna den av Perny som hade den i sin bokhylla, och raskt kunde jag pricka av punkten "a book  from your childhood" från min läsutmaning.

Bildkälla Goodreads. Och här är jag på Goodreads.

I en stor stad någonstans i världen finns ruinen av en amfiteater. En dag flyttar en liten flicka, Momo, dit. Människorna som bor i närheten av ruinen hjälper Momo att ordna sin bostad och ger henne mat. Eftersom hon är en bra lyssnare och en fantasirik lekkamrat får hon snart god vänner.
Men så kommer de grå herrarna till staden och Momo märker att hennes vänner inte har tid med henne på samma sätt längre. Folk i staden blir jäktade och ska ständigt spara tid, tid som de ska använda senare. Vad de inte inser är att tid inte går att spara på det sättet och att deras liv hela tiden blir tråkigare och fattigare och kallare. Fast Momo ser det, och hon beslutar sig för att göra något åt saken.

Jag tycker fortfarande "sådär" om "Momo eller kampen om tiden". Den är förvisso lättläst och den har sina poänger, men samtidigt känns den lite blaskig. Jag kommer inte riktigt nära inpå och berättelsen griper inte riktigt tag i mig. Det är ofrånkomligt att jag jämför "Momo" med "Den oändliga historien" av samma författare, en bok jag älskade som barn men som när jag läste om den i vuxen ålder höll på att få tuppjuck på. Troligtvis är det så enkelt som att Endes berättarstil inte riktigt tilltalar mig, och det där är som bekant en smaksak. Med tanke på hur älskad han är och hur älskad boken om Momo är så kanske det är jag som har fel.
Mitt betyg på "Momo" blev 2/5. Jag tyckte helt enkelt att den var lite tråkig och jag lärde inte riktigt känna Momo, vilket hade kunnat vara bra.

Boken har dock en helt fantastisk titel i original. Håll i hatten nu:
"Momo oder die seltzame Geschichte von den Zeit-Dieben und von dem Kind, das den Menchen die gostohlene Zeit zurückbrachte. Ein Märchen-Roman."

Och faktiskt var Momos yttre uppenbarelse lite underlig och kunde rentav verka en aning skrämmande på folk som satte värde på snygghet och ordning och reda. Hon var liten och tämligen mager, så att man inte ens med bästa vilja i världen kunde avgöra om hon bara var åtta år gammal eller kanske rentav redan fyllt tolv. Hennes hår svallade vilt och rufsigt och var alldeles becksvart, och det verkade som om det där håret aldrig i hela sitt liv hade stiftat närmare bekantskap med en kam eller en sax. Hon hade mycket stora, mycket vackra och likaså becksvarta ögon och fötter i samma färg, för hon gick nästan alltid barfota.