söndag 1 mars 2015

Himlens fånge

Jahaja. Jag glömde visst totalt bort att skriva ner några rader om den här boken, som är min senast utlästa bok - för snart en månad sedan.
Faktiskt är det nästan så att jag har glömt att jag har läst den, och det var lite den känslan jag hade genom hela läsningen. Även om det gick fort för mig att läsa hela rasket, så hade jag glömt bort vissa saker som hänt när de påtalades senare i texten. Så pass att jag kände att de lika gärna hade kunnat få redigeras bort.
"Himlens fånge" är Carlos Ruiz Zafóns tredje bok som utspelas i Barcelona och kretsar kring bokhandeln Sempere och söner samt De bortglömda böckernas gravkammare. Jag har läst även "Vindens skugga" och "Ängelns lek" och vissa frågor som väckts i de böckerna får sitt svar i den här. Jag tror inte att Zafón är färdig med den här serien, och det inklämda kapitlet i slutet med De bortglömda böckernas gravkammare bäddade för en fortsättning. Jag som är ganska förtjust i De bortglömda böckernas gravkammare skulle gärna återvända dit, och jag var besviken på bristen av besök på den platsen i "Himlens fånge".

Bildkälla AdLibris
Straxt före jul kommer en äldre herre in i bokhandeln Sempere och söner och köper en värdefull förstautgåva av "Greven av Monte Cristo". Boken lämnar han kvar med en dedikation "Till Fermin Romero de Torres, som återvänt från de döda och har nyckeln till framtiden."
Främlingens besök blir upptakten till en berättelse om fångenskap och hemligheter som legat begravda i decennier.

Som vanligt gillar jag sättet som Carlos Ruiz Zafón skriver på. Han målar vackra bilder med sina ord och det är det som höjer betyget på den här boken för mig. Annars kan jag känna att den här boken känns väldigt "grabbig" på ett sådant där hö-höigt sätt. Kolla bruuuudarna - lite så. Och ja det stör mig. Den här boken känns som att den inte alls vänder sig till mig, snarare tvärtom faktiskt.
Mitt betyg blir ändå 3/5 och mycket av det beror alltså på att jag gillar sättet den är skriven på och språkbilden, snarare än handlingen i sig.

Vid jultid det året valde dagarna att framträda i blygrått och frost. Ett blåaktigt dis gav staden dess färg, folk gick runt påbyltade upp till öronen och deras andedräkt ritade rökstrimmor i luften. Det var inte många som valde att stanna för att titta in i skyltfönstret hos Sempere och söner. Än färre vågade sig in för att fråga efter en eller annan vilsen bok som hade väntat på dem hela livet och som, om vi bortser från allt poetiskt prat, skulle ha bidragit till att få ordning på bokhandelns prekära ekonomi om vi hade fått den såld.
- Jag tror det är idag det händer. Idag ändras vår framtid, förklarade jag, stärkt av dagens första kopp kaffe, ren optimism i flytande form.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Tack för din kommentar.
Reklam och anonyma kommentarer kommer raderas. Så vill du ha ett svar - se till att skriva under.