Majfavoriter

Sista maj och Mors dag. Inte för att jag blivit firad än eftersom mina barn sovit över hos sin mormor och morfar då jag och älskade maken var på festligheter igår.
Har känt mig emotionellt stressad den här månaden, och även haft ett ryggskott som heter duga, men en och annan favorit ska jag väl kunna hitta. Inte vädret dock...

Födelsedagsbarn: Älskade maken. Även om jag kanske eventuellt glömde bort den födelsedagen alldeles nyss när jag tänkte efter och frågade honom. Den blicken jag fick!

Kläder: Förutom en sjusärdeles tjusig klänning som jag köpte mig till gårdagens fest så har det varit dåligt med nyheter i garderoben. Jag sliter på gamla favoriterna.

Film: Bäst sedda film är "Looper" för min del. Det går väldigt dåligt för mig och älskade maken att gå på bio en gång i månaden kan man väl säga, för vi har inte gjort det den här månaden. Heller.

Tv-program: "Parks and recreation". Antar att ingen blev överraskad av att det var maj månads favorit-tv. Nästan så att jag vill börja titta om på den på direkten.

Bok/fic: Bästa lästa bok den här månaden är "Gone girl" av Gillian Flynn. Troligen klart läsvärd även om man redan sett filmen. Boken är såklart bäst.
Bästa fic har egentligen varit ett par stycken, men den som sitter djupast är nog "The chasms between" av alexenglish. En fic om själar som söker varandra i parallella universum och olika liv, där bara en själ i taget minns att man hör ihop. Och det är inte helt lyckligt faktiskt. Grinade långt efter att jag läst ut den.

Nagellack: Inget lack nådde toppbetyg den här månaden, men en del fick en fyra i betyg. Av dessa väljer jag A Englands Queen of Scots som månadsfavorit. Älskar en snygg blå, och skottlandsflaggeblått kan aldrig bli fel.

Frisyr: Same old. Men jag har skaffat prylar för att ljusa upp ännu ett steg, och funderar allvarligt på om rosa toppar inte är något som behöver hända ganska snart.

Upptäckt: The 1975. Inte året utan bandet. Ännu en sak att "skylla" på min kära vän I.

The 1975 - Heart out

Extra speciell rolighet: Att äntligen få en ny säng! Och att älskade maken och jag firade 15-årig bröllopsdag, även om det inte riktigt firades med den baluns jag hade hoppats på. Jaja. Man kan inte få allt man önskar sig.

Populäraste blogginlägget: Sötsuget härjar tydligen för "Chocolate chip cookie i en mugg" från februari 2014 är det inlägg som fått flest träffar den här månaden.

Mitt favoritinlägg: Den här månaden har det mest blivit film, tv och bok och jag har inte varit värst personlig av mig. Känner mig dock ganska nöjd med min Dagens från förra lördagen, "Find the horizon I promise it's not a s far as you think". Dels för att jag tycker att jag var väldigt söt den dagen, och dels för att jag faktiskt delar med mig av något väldigt personligt om man kisar lite och läser en aning mellan raderna.

Säsongssammanfattning: Parks and recreation, säsong 7

Som vanligt är det spoilervarning på säsongssammanfattningarna. 

I torsdags hände det. Satt i soffan och bölade till de allra sista avsnitten av "Parks and recreation". För om man har älskat en serie så mycket som jag har gjort med den här så blir det faktiskt lite känslosamt när det tar slut. I varje fall om man är blödig och det är ju jag.

Vad ska jag säga? Har ni inte sett "Parks and recreation" är mitt tips att ni gör det. Ungefär precis nu. Och ungefär precis nu tänker sammanfatta den sista säsongen av denna lilla pärla till serie. Som utspelas i framtiden... År 2017 närmare bestämt.

Bildkälla Pinterest
Tom, April, Jerry/Larry/Terry/Garry, Donna, Ron, Ben, Andy. Och Leslie.

Favoritavsnitt: 7x04 "Leslie and Ron". Alla har tröttnat på att Ron och Leslie är osams och låser in dem tillsammans över natten för att de ska tala ut om vad som hänt mellan dem.
7x08 "Ms. Ludgate-Dwyer goes to Washington". April har problem med att berätta för Leslie att hon vill ha ett nytt jobb. Det här avsnittet innehåller en riktig tear jerker-scen med April och Leslie.
7x09 "Pie-Mary". En riktig känga åt könsroller och mens right-rörelsen som blossat upp i USA de senaste åren. Precis ett sådant här smart avsnitt som jag älskat!
7x12-13 "One last ride: part 1, part 2". Serieavslutningsavsnitten tycker jag så klart väldigt mycket om. Man får veta hur det går för alla. Och Ann!

Favoritkaraktär: Leslie min lilla älskling. Hur ska jag klara mig utan dig?

Favoritpar: Leslie och Ben hela vägen till Washington.

Bäst i säsongen: Det här knyts ihop så oerhört bra! Man får avslut på alla och några till. Och det är här tårarna kommer för man önskar ju de här knasbollarna all lycka.
Och det hade inte riktigt varit "Parks and rec" om vi inte hade fått se Ann och Leslie en gång till.

Värst i säsongen: Tyckte inte alls om att Leslie och Ron var osams, det gjorde mig lite ledsen faktiskt. Sedan är det alltid tråkigt att ta farväl. Så klart.

Övriga kommentarer: Det här är en smart tv-serie, tro inget annat. Man belyser många problem - allt ifrån dumma frågor kvinnor i maktposition får till bristande sexualundervisning till karriärproblem till vardagliga bekymmer om vänskap, kärlek och familj. Allt med en glimt i ögat och med många gapflabb. Allt utan pålagda skratt för man vet att publiken är smart nog att veta att det rör sig om komedi ändå. Helt klart en av de bästa serier jag har sett. Någonsin.

Har inte riktigt bestämt mig för vad jag ska se härnäst, men eftersom jag faktiskt äntligen har lyckats hitta den brittiska versionen av "Queer as folk" så lutar det åt den.

FredagsFilmen: Looper

Det här hade jag inte riktigt räknat med faktiskt - att jag skulle fullkomligen älska filmen "Looper". Jag gissar att jag var den enda i sällskapet som gjorde det också för det var idel suckar och småbråk runt omkring mig, så pass att jag faktiskt blev lite småirriterad på kära familjen.
Nu kanske inte den här filmen riktigt lämpar sig för små 12-åringar å andra sidan. Mycket sex och knark och med tanke på att huvudpersonen är hitman så blir det såklart en del pangpang med tillhörande blod.

Jag hade alltså en liten aning om att det här skulle vara en sådan där dussin-sci fi/thriller som man utan problem kan sitta och småprata till utan att missa alltför mycket, men den här filmen har så många tvister att det det lönar sig att hänga med. Mina tankar gick mer än en gång till "Cloud Atlas" som också är en sådan där film som man kan behöva skifta om hjärnan för lite grann, och precis som med den behövde jag en liten stund för mig själv när filmen var slut för jisses vad tårarna strömmade.

Tid och tidsresor är temat, Joe spelas av både Joseph Gordon-Levitt och Bruce Willis.

Bildkälla Ign

Året är 2044. Joe är en looper, en hitman som skjuter folk som skickats tillbaka till hans tid från framtiden på en maffiaboss befallning. Tidsresor är förbjudna men maffian använder sig av den här metoden för att göra sig av med kroppar på ett för dem bekvämt sätt.
Att stänga sin loop är när man finner att betalningen inte är silver fäst på kroppen, utan guld. Då har man precis skjutit en framtida version av sig själv och har 30 år på sig att leva livets glada dagar.
En dag på jobbet får Joe sin loop skickad till sig och i ett ögonblicks tvekan lyckas loopen fly. Joe måste nu snabbt finna sitt äldre jag innan han lyckas ändra något som inte borde ändras.

Måste bara säga lite om skådespeleriet här. Det störde mig lite grann att min lille älskling Joseph Gordon-Levitt blivit sminkad och försedd med proteser för att se ut som Bruce Willis eftersom de spelar samma karaktär med 30 år åldersskillnad. Jag tycker nämligen att han är så fruktansvärt söt när han ser ut som sig själv. Men jisses i min lilla låda vad Joseph har studerat Bruce! Han spelar liksom Bruce Willis så bra att man nästan tror på att det är en yngre klon vi har i rutan, så jag kan inte annat än applådera valet av skådespelare.
Sedan har vi Pirece Gagnon som spelar den lille pojken Cid och herrejösses vad mitt mammahjärta smälte! Vilken liten sötnos alltså. Så ja - skydda Cid!

Och om jag har några fellow Sterek-shippers som tittar in här: Pierce Gagnon ser precis ut som jag föreställer mig att Stiles' och Dereks son skulle se ut, i de där parallella universumen där två killar kan få barn ihop. Hepp!

I still need so much not to be alone-Dagens

Vadå? Har jag någon bakom mig säger ni?

Låt: "The astronaut" med Something corporate. Jepp, Andrew McMahon igen. Sorry not sorry.
Outfit:Djungelmönstrad byxa och prickig t-shirt från HochM.
Smink: Lite mascara och markerade bryn bara.
Nagellack: Limonade från IsaDora.
Frisyr: Tofs.
Doft: Rain från Marc Jacobs. Passar fint till vädret...
Smycke: Silverörhängen jag har fått av mina barn.
Klocka: Nej.
Frukost: Chiapudding med frön och granatäpple. Te.
Fika: Te och smörgås.
Middag: Hamburgare. Burgaren var aningen större än brödet.
Pryl: Tårtljus.
Sysselsättning: Baka, läsa, fira födelsedag. Pussas och bara vara.
Träning: Hundpromenad.
Kvällsnöje: Har precis vinkat av sväronen, päronen och svägerskan som firat min man. Och så har jag druckit prosecco! Det r alltid ett nöje att dricka prosecco.
Att tillägga: Älskade maken fyller alltså år idag. Så grattis älskling! Du har mitt hjärta.

Hundra år av ensamhet - och förvirring

Jag har alldeles precis läst ut "Hundra år av ensamhet" av Gabriel García Márquez och jag känner mig... inte smart. Och rätt så förvirrad. Och bitvis lite äcklad också.

Det här är berättelsen om släkten Buendía och också om byn Macondo under de hundra år båda existerade. Och det är en berättelse fylld av personer - som alla heter något av fyra namn = förvirring - passion, åtrå, krig, död, åldrande, magi och guldfiskar.
Det här är magisk realism så det förslår - folk blir över 125 år gamla, folk kommer tillbaka från de döda för att det har långtråkigt som döda, en man sitter fastbunden under en kastanj tills han dör och sedan spökar han. Det regnar blommor, det regnar i över fyra år, kaniner förökar sig så de täcker en gårdsplan på bara en natt, det göms skatter, det begås alkemiska experiment och så finns det en förutsägelse om släkten Buendía på gamla pergament - skrivna på sanskrit och i kod.
Och det är fester, älskarinnor, soldater, avrättningar och allt däremellan. Det blir snurrigt ibland, det blir det. På ett sådant där sätt att man undrar om det är jag eller författaren som inte är smart.

Det förekommer barnäktenskap, det förekommer incest, det förekommer bestialitet och det är de delarna som gör att man faktiskt inte blir ledsen över att släkten till slut måste dö, för just de avsnitten är faktiskt ganska vidriga även om de beskrivs som en gemensam och delad passion och kärlek. Jag kan bara inte för mitt liv tycka att det är trevligt att läsa om vuxna män som förälskar sig i en 9-åring som sedan dör i barnsäng när de är 14, eller att läsa om mostrar som smeker sina brorsöner eller till och med gifter sig med sin systerson.

Männen i den här boken är antingen stora och burdusa eller betraktande tänkare. Vem som är vad beror ofta på vad de heter. Och bland dessa män finns kvinnorna som försöker hålla reda på dem vilket så klart inte är helt lätt.

Boken är upplagd på ett sätt så att det känns som att någon berättar om släkten Buendía precis så som det faller henom in. Ett kapitel kan börja med att handla om en person, sväva iväg till en annan händelse för att sedan komma tillbaka till första punkten någon annan gång. Det är inte en rak tidslinje, och med tanke på att så många heter samma namn blir det förvirrat. I min översättning fanns det en uppställning över vem som var vem, men jag läste även tipset om att göra ett diagram för att hålla reda på persongalleriet. Det här är kanske inte en bok att läsa som avkoppling, utan mer för att utmana sig själv. Det kan ta ett tag att komma in i just den här typen av berättande, men när man väl lyckats med det och lyckas förstå persongalleriet så är det riktigt bra.
Ett tag tänkte jag att det här skulle bli ett bottenbetyg, men det hämtade upp sig när jag nådde den där magiska gläntan av insikt och förståelse och mitt slutbetyg landar på 3/5. Jag skulle kunna tänka mig att läsa mer av Gabriel García Márquez, men inte än på ett tag.
Gabriel García Márquez fick Nobels litteraturpris 1982.

Många år senare, inför exekutionsplutonen, skulle överste Aureliano Buendía påminna sig om den avlägsna eftermiddag då hans far tog honom med för att visa honom isen. Macondo var då en by på tjugu hus av lera och vildbambu byggda på stranden av en flod med genomskinligt vatten som störtade ned genom en bädd av blankspolade stenar, vita och enorma som förhistoriska ägg. Världen var så ny att många saker ännu saknade namn och för att nämna dem måste man peka på dem med fingret. Varje år i mars månad reste en zigenarfamilj i trasor sitt tält invid byn för att med ett hiskeligt larm av visselpipor och pukor förkunna de senaste uppfinningarna. Först kom de med magneten. En korpulent zigenare med yvigt skägg och sparvhänder som presenterade sig under namnet Melquíades höll inför allmänheten en skakande uppvisning av vad han kallade de macedoniska alkemisternas åttonde underverk. Han gick från hus till hus och släpade med sig två metalltackor och alla häpnade över hur grytor, kastruller, hovtänger och kolpannor föll från sina platser och hur träet knakade när spikar och skruvar gjorde förtvivlade försök att komma loss. Det hände till och med att saker som man hade tappat bort för mycket längesen dök upp igen just där man förgäves hade sökt dem och släpade sig i vild oordning efter Melquíades' magiska järntackor. "Varje sak har sitt eget liv", förkunnade zigenaren med djup övertygelse, "det gäller bara att väcka deras själ."

Säsongssammanfattning: Parks and recreation, säsong 6

Som vanligt är det spoilervarning på säsongssammanfattningarna.

Nu när jag precis har börjat titta på den sjunde och avslutande säsongen av "Parks and recreation" börjar jag så smått fundera på vilket mitt nästa maratonprojekt ska bli. Det finns flera pågående serier som jag har missat de första säsongerna av som jag skulle kunna haka på, och det finns redan avslutade serier jag missat och vill se. Allra mest lutar det åt "Merlin" eller "Queer as folk" i USA-versionen.
Måste tänka klart snabbt för snart kommer sista sammanfattningen av "Parks and rec". Bara en kvar nu, om jag någonsin kommer till skott och sammanfattar säsong 6 vill säga.

Bildkälla Huffington Post

Favoritavsnitt: 6x13 "Ann and Chris". Det är dags för flytt för Ann och Chris och Leslie försöker desperat få till stånd att infria det löfte hon gav till Ann som startade deras vänskap - första spadtaget på parken som en gång var gropen bredvid Anns hus.
6x19 "Flu season 2". Ben är arg för att hans föräldrar sålt sommarhuset och förstår inte varifrån ilskan kommer. Samtidigt misstänker Leslie att hon fått influensan, men snart tror hon att det är en annan förändring på gång.
6x21-22 "Moving up: part 1, part 2" Leslie försöker fatta ett beslut beslut om jobbet i Chicago samtidigt som Ben försöker ordna med fri wifi till Pawnee. Och så är det äntligen dags för Pawnees och Eageltons Unity-konsert som ska markera början på sammanslagningen av städerna.

Favoritkaraktär: Leslie är min lilla pärla. Och så gillar jag Ron såklart. Har även haft väldigt roligt åt Craig som gästspelar ibland.

Favoritpar: Leslie och Ben!

Bäst i säsongen: "Does the baby have two bodies?" Gud som jag skrattade! Fast det är trillingar. Ooooops!

Värst i säsongen: Att Ann och Chris flyttade och på riktigt försvann ur serie. Jag har verkligen uppskattat vänskapen mellan Leslie och Ann så det känns sorgligt att inte få ta del av den på samma sätt längre. Och positiva Chris lämnar ett litet tomrum efter sig han med - plus att Rob Lowe är trevlig att titta på...

Övriga kommentarer: Den här säsongen kunde lika gärna ha varit den sista känns det som. Den känns väldigt avslutande, komplett med ett tidhopp 3 år framåt till 2017 i det sista avsnittet, där vi får veta det mesta av hur det gått för alla. Säsong 7 tar dock vid precis där säsong 6 slutar, så hela sista säsongen verkar vara en framåtblick.

Mörkrets hjärta

Tog en datorfri dag igår och gjorde saker med min familj istället. Och läste. Jösses vad jag läste!

Dagens bloggämne, "Mörkrets hjärta" av Joseph Conrad  läste jag dock ut redan för ett par veckor sedan, men har inte bemödat mig om att skriva om förrän nu. Den här boken arkiverar jag som glad-att-jag-har-läst-den-men-tänker-minsann-aldrig-någonsin-läsa-om-den. Den är nämligen supertråkig. Hade den varit längre än sina 150 sidor hade jag inte läst klart den.

Bildkälla Goodreads

Marlow är en sjöfarare som här berättar om när han var befäl på en flodångare vars uppdrag det är att segla uppför Kongofloden för att hämta hem elfenbensjägaren Kurtz från den handelsstation mitt inne i Afrika där han sprider skräck och död omkring sig.
De här områdena av Afrika var på den tiden vita fläckar på kartan och Marlow stöter på en mängd oväntade hinder på sin resa. Han upptäcker snart att den uppstått en sorts kult kring Kurtz och att han där inne i mörkrets hjärta inte bara blivit bolagets bäste elfenbensjägare utan också blivit lite smågalen.

Boken är berättad helt och hållet som en tillbakablick och är i stort sett en enda lång monolog från Marlows sida där han sitter och minns sin resa och Kurtz. Det blir alltså ganska långrandigt och inte spännande alls. Det här är en sådan där bok jag upplever som sövande surrig i tonen. Som att ligga i en hängmatta och lyssna på surrande bin och långsamt gungas in i sömnen. Det tog också oväntat lång tid att läsa de här 150 sidorna eftersom jag hela tiden blev så uttråkad och sömnig.

Den här boken har filmatiserats flera gånger varav Francis Ford Coppolas film "Apocalypse now" väl får anses vara den bäst och mest kända. Jag tycker inte den filmen är bra den heller, så det kanske inte är så oväntat att jag inte gillar det här sömnpillret till bok. Mitt betyg av boken blev 1,5/5.

När jag var pojke var jag passionerat förtjust i kartor. Jag kunde sitta i timmar och betrakta Sydamerika, eller Afrika, eller Australien, och försjunka i upptäcktsresornas hela tjusning. På den tiden fanns det många fläckar på jorden, och när jag såg ett sådant område som föreföll särskilt inbjudande på kartan, fast det gör de ju allihop, brukade jag sätta fingret på det och säga: Dit ska jag resa när jag blir stor. Nordpolen var ett sådant ställe, minns jag. Men än har jag inte varit där, och inte tänker jag försöka ta mig dit heller. Känns inte lika spännande längre. Andra sådana ställen låg lite varstans kring ekvatorn, och på alla slags latituder runtom båda halvkloten. Jag har varit på somliga av dem, och... nåja, det går vi inte in på nu. Men det fanns fortfarande en plats - den största, den vitaste fläcken så att säga - som jag i hemlighet längtade till.

Find the horizon I promise it's not as far as you think-Dagens

Låt: "Swim" med Jack's Mannequin. Låten handlar om Andrew McMahons kamp mot cancern, som han kom fri ifrån. För mig har den dock en helt annat betydelse. Har man suttit där med väldigt mörka tankar och bara råkat lyssna på den här texten med tårarna strömmande blir det så. Just keep swimming - ge inte upp. Horisonten finns där framme.
Outfit: HochM all the way idag igen: t-shirt med fjärilsdödskalle, blus med fjärilar/malar/skalbaggar, svart kjol, mönstrade leggins.
Smink: CC creme från Luméne, ögonbrynsskugga från Clinique, ögonskugga från Cover girl, eyeliner från Yves Rocher, mascara från Julia, blusher från So Susan, läppstift från Lord and Berry.
Nagellack: King Arthur från A England. 
Frisyr: Snurrat och flätat. Guhuhud så tråkigt!
Doft: Amber and vanilla från HochM.
Smycke: Ringarna och örhängen från HochMs Coachellakollektion. Ett stort och ett litet.
Klocka: Nej.
Frukost: Bacon, ägg och rostat bröd. Melon till efterrätt och alltid te.
Fika: Kaffe och choklad.
Middag: Pasta med lövbiffsgryta.
Pryl: Ny säng!
Sysselsättning: Läsa, veckohandla, slänga gammal säng, baka lite paj.
Träning: Fortfarande lite för krasslig i ryggen för det.
Kvällsnöje: ESC för hela slanten. 
Att tillägga: Om Måns vinner? Ingen aning. Jag tycker låten är av vinnarkvalitet även om jag inte gillar början på den för den verkar gå för lågt för Måns röst och dessutom - countrygitarr? Jag har inte hört tillräckligt av de andra bidragen för att kunna uttala mig, men jag gillade Lettlands bidrag. 

FredagsFilmen: Gone girl

Först läste jag boken "Gone girl" och sedan såg jag filmen. Och när man får bokens författare att även skriva filmens manus så följs boken väldigt bra. Inte till punkt och pricka, för det här måste så klart fungera för filmmediet och berättas på ett annat sätt, men väldigt nära inpå källan är det. Som till exempel att filmen börjar precis som boken - med exakt samma tankar om Amy och hennes huvud.

Bildkälla Ms.Magazine

Nick och Amy Dunne har det på ytan perfekta äktenskapet. I skuggan av finanskrisen har de tvingats lämna New York och bosatt sig i Nicks hemstad och de glider allt längre ifrån varandra. Nick driver en bar med sin syster och hr Amy spenderar sina dagar vet han inte riktigt.
På morgonen deras femta bröllopsdag försvinner Amy och i hemmet syns spår av en strid. Ganska snart misstänks Nick för att vara inblandad i Amys försvinnande, men han bedyrar sin oskuld och någon kropp hittas inte. Och om Nick verkligen är oskyldig - var är då Amy?

Man har lyckats fantastiskt bra i castingen av filmen, Ben Affleck är utmärkt som en stolpig och osmidig Nick Dunne och Rosamund Pike som Amy är så briljant att jag vill kasta lite priser på henne. Hon var nominerad till en Oscar också, så det är inte bara jag som tycker det.

Jag vill inte spoila för er som inte sett filmen för det är en och annan tvist i den av det lite oväntade slaget. Se den - blir mitt filmtips den här veckan.

Säsongssammanfattning: Supernatural, säsong 10

Som vanligt är det spoilervarning på säsongssammanfattningarna.

Let's get this over with shall we?

Bildkälla beata101

Favoritavsnitt: 10x5 "Fan fiction". Bara för att jag som fic-läsare tycker att det är lite roligt att de är inne och tassar på fan-kulturen. Dessutom är det här ett gammeldags "Supernatural" där de jagar veckans moster. Saknar den gamla goda tiden gör jag.

Favoritkaraktär: Nej. Eller jo - Charlie bara älskar jag. Så...

Favoritpar: Nej.

Bäst i säsongen: Att Castiel fick tillbaka sin grace och blev lite mer bad ass igen. Änglar ska ha vingar liksom.

Värst i säsongen: Var ska jag börja? Att serien inte klarar av att ha starka kvinnliga karaktärer och antingen gömmer undan dem eller dödar dem? Att vi på grund av denna oförmåga fick säga hejdå till min favorit Charlie när hon blev dödad? Att man glossade över Deans demonstatus som löstes på futtiga tre avsnitt = antiklimax? Att säsongens bad guys - familjen Styne - blev utrotade på ett avsnitt bara så där? Att hela grejen med Kains märke blev alldeles för utdraget och uttjatat för att sedan lösas bra så där i säsongens slutminuter? Att upplägget för nästa säsong bara känns som en enda stor gäspning?

Övriga kommentarer: "Supernatural" har haft klartecken för säsong 11 i flera månader vid det här laget. Jag jublade inte direkt när det beskedet kom. Faktiskt så tror jag att jag har tittat klart på den här serien nu. Snacka om att ha överlevt sig själv...

Säsongssammanfattning: Parks and recreation, säsong 5

Som vanligt är det spoilervarning på säsongssammanfattningarna.

När jag valde att se "Parks and recreation" som mitt maratonprojekt så skrev jag upp namnen på närmare 20 olika tv-serier som jag vill se på små lappar, dessa lappar lade jag i en hatt och sedan drog jag en av dessa. Jag är väldigt glad att det blev just "Parks and recreation" för jag är bra förälskad i den här lilla pärlan till tv-serie. Många gapflabb blir det, och det är precis vad jag behövde just nu.

Nu har jag sett fem av sju säsonger och det börjar närma sig slutet. Tur att man kan se om vissa serier.

Bildkälla imgkid.com

Favoritavsnitt: 5x05 "Halloween surprise". Leslie och Ann skrämmer Jerry till en hjärtattack. Ben får erbjudande om ett nytt prestigefullt jobb, den här gången i Florida. Leslie får en viktig fråga.
5x14 "Leslie and Ben". Bröllopsklockor ringa. Men det är ju inte Pawnee om det blir en massa hinder på vägen.

Favoritkaraktär: Leslie. Och Ron.

Favoritpar: Leslie och Ben. Så yay!

Bäst i säsongen: Eftersom jag älskar bröllop, både riktiga och fiktionella, så älskade jag avsnittet där Leslie och Ben bara inte kan vänta en enda dag till. 

Värst i säsongen: Jeremy Jamm - riktigt irriterande karaktär. Blir oglad varje gång han är i rutan. Vilket säkert är meningen och därför väldigt bra gjort. Glad att min tandläkare inte är som honom.

Övriga kommentarer: Leslies första år som medlem i kommunrådet har varit roligt att se. Hon har gjort mycket bra för Pawnee, men såklart uppskattas inte det. Får se vad som händer nu med hennes politiska karriär, men jag är glad att hon inte ger med sig.

Let me be the wallpaper that papers up your room!-Dagens

Gosa katt är det bästa som finns när man har ont.

Låt: "Every other freckle" med Alt-J. 
Outfit: Röd och blå-randig tröja och svart maxikjol från HochM.
Smink: Nej.
Nagellack: Queen of Scots från A England. 
Frisyr: Superslarvig fiskbensfläta.
Doft: Deo.
Smycke: Ringarna.
Klocka: Nej.
Frukost: Bacon, ägg och rostat bröd.
Fika: Kaffe och choklad.
Middag: Pasta med broccoli och räkor.
Pryl: Är nykär i min body pillow.
Sysselsättning: Ryggskott.
Träning: Räknas det att jag blir svettig av att resa mig upp? Så ont har jag nämligen. Lyckades ta en kort promenad och spana in liljekonvaljblad i varje fall. Inte gick det fort inte...
Kvällsnöje: "Gone girl". 
Att tillägga: Kan man teleportera bort ryggvärk? Jag ställer upp som försökskanin om någon vill utveckla tekniken för jag orkar inte ha så här ont värst länge till. Har en riktigt dålig dag idag.

Turn you inside out to lick you like a crisp packet-Dagens

Jag har ändrat en sak i mina Dagens. Ser ni vad?

Låt: "Every other freckle" med Alt-J. Helt förträffligt galen text.
Outfit: Röd tröja, svart kjol och vinröd munkjacka från HochM, ögonmönstarde leggins från Monki.
Smink: CC creme från Luméne, blusher från So Susan, ögonbrynsskugga från Clinique, ögonskugga från ?, mascara från tidningen Julia, läppstift - ej på bild- från Idun minerals.
Nagellack: Queen of Scots från A England. Vill någon sponsra mig så jag kan skaffa de nio A England-lack jag inte äger ännu, så går det bra.
Frisyr: Hårmunk.
Doft: Vanilla touch från HochM/La Rive.
Smycke: Ringarna och rävörhängen som jag fått i present av Stora J. Glitter om jag inte minns helt uppåt väggarna.
Klocka: Revue Thommen Cricket som jag har lånat av min älskade make.
Frukost: Chiapudding med granola och kokosflakes, te.
Fika: Te och lördagsgodis.
Middag: Plickeplockmat som vi kallar det idet här huset. Nedsköljes lämpligast med ett gott vin.
Pryl: Vetevärmare
Sysselsättning: Ryggskott, jobbelijobb, veckohandla, läsa.
Träning: Utgått på grund av ovan nämnda ryggskott.
Kvällsnöje: "Warm bodies". Äntligen!
Att tillägga: Jag har alltså ryggskott. Ett sådant där som får alla andra ryggskott att verka som en promenad i parken. Alla ryggskotts moder. Eller som jag sade till älskade maken: "När jag födde barn var det i varje fall färdigt efter några timmar. Och det höll inte i sig konstant." Det här gör ondare - jag skojar inte.

FredagsFilmerna: Batman 1-3

Mellan åren 2005 och 2012 kom det en trilogi med Batman-filmer med Christian Bale i titelrollen. För manus och regi till alla tre filmerna står Christopher Nolan som står för flera av mina favoritfilmer i segmentet marta actionfilmer. Just den här Batman-trilogin tillhör kanske inte favoriterna eftersom de är lite väl långrandiga emellanåt, men de uppskattas ändå eftersom jag råkar gilla Batman.

Särskilt uppskattar jag film nummer två, "Batman - The dark knight", och anledningen till detta stavas Heath Ledger. Hans porträttering av Jokern är rent ut sagt fantastisk och Jokern upplevs som inte så lite creepy. Han visade verkligen på sin skådespelartalang här, och det är synd och skam att han inte finns kvar hos oss längre. Jag anser också att han var välförtjänt av sin postuma Oscar för just den här rollen.

De andra två filmerna är "Batman begins", med Lilla E:s favoriteplik "I'm Batman", och Batman - The dark knight rises". Vi har den senaste veckan tittat på hela trilogin igen, den här gången i sällskap med barnen.
Vad jag kan sakna är att det läggs upp för en fortsättning med Robin, som vi aldrig får. Christian Bale har tackat nej till att axla Batmans cape igen, så jag kommer väl aldrig få se Joseph Gordon Levitt i formpressad muskeldräkt. Ack ja.

Helt okej tidsfördriv under tre kvällar om man bara är beredd på att det här rör sig om lååååånga filmer. Uppemot tre timmar som längst.

Och så har vi ju den här godbiten också:

Soundtrack of my life

Sia - Dressed in black

I had given up

I didn't know who to trust

So I designed a shell

Kept me from heaven and hell

And I had hit a low

Was all I let myself know

Yeah I had locked my heart

I was imprisoned by dark

You found me dressed in black

Hiding way up at the back

Life had broken my heart into pieces

You took my hand in yours

You started breaking down my walls

And you covered my heart in kisses

I thought life passed me by

Missed my tears, ignored my cries

Life had broken my heart, my spirit

And then you crossed my path

You quelled my fears, you made me laugh

Then you covered my heart in kisses

I was down for the count

I was down I was out

And I had lost it all

'Cause I was scared, I was torn

And I took to the night

I'd given in to the fight

And I slipped further down

I felt like I had drowned

You found me dressed in black

Hiding way up at the back

Life had broken my heart into pieces

You took my hand in yours

You started breaking down my walls

And you covered my heart in kisses

I thought life passed me by

Missed my tears, ignored my cries

Life had broken my heart, my spirit

And then you crossed my path

You quelled my fears, you made me laugh

Then you covered my heart in kisses

I was hopeless and broken

You opened the door for me

Yeah I was hiding and you let the light in

And now I see

That you do it for the wounded

What they couldn't seem to

You set them free

Like a butterfly kissing a child with an eye for the minor key

You found me dressed in black

Hiding way up at the back

Life had broken my heart into pieces

You took my hand in yours

You started breaking down my walls

And you covered my heart in kisses

I thought life passed me by

Missed my tears, ignored my cries

Life had broken my heart, my spirit

And then you crossed my path

You quelled my fears, you made me laugh

Then you covered my heart in kisses

Covered my heart in kisses

Gone girl

Att sorteras in under jag-vill-läsa-boken-innan-jag-ser-filmen-och-jag-vill-verkligen-se-filmen hamnade "Gone girl" av Gillian Flynn. Jag har inte sett filmen än, men läst ut boken har jag lyckats göra i varje fall - efter en ganska rejäl startsträcka.

Bildkälla Goodreads

Nick och Amy Dunne är till synes det perfekta paret. De har flyttat från New York till en liten småstad i Missouri, där Nick driver Baren tillsammans med sin syster och Amy försöker få tiden att gå med katten som sällskap.
På morgonen deras femte bröllopsdag försvinner plötsligt Amy. I deras villa syns spår av en strid och misstankarna faller snabbt på Nick som desperat försöker bevisa sin oskuld. Amys dagbok pekar ut Nick som en allt annat än sympatisk äkta man och Nick finner snart att nästan ingen står på hans sida. För om han är oskyldigt - var är då Amy?

Det tog som sagt ett bra tag för mig att komma in i den, men när det väl var gjort hade jag stundtals väldigt svårt att lägga den ifrån mig. Det är väldigt lätt att läsa "bara ett kapitel till" för det är stundtals väldigt spännande och väldigt otäckt och man häpnar över vad vissa kan ta sig för. Bara för att få som man vill. Utan att spoila kan jag konstatera att det rör sig om en och annan väldigt störd individ här.

Jag har svårt att kalla den här för en kriminalroman eftersom den i grund och botten inte löser något. Vi som läsare får sanningen presenterad för oss, men för att kallas en kriminalroman vill jag att man ska få följa det polisiära arbetet och det får vi inte. Visst är det poliser inblandade i utredningen, men det här är Nicks och Amys berättelse från början till slut och poliserna ses endast från deras synvinkel - ganska ofta i inte direkt vackert ljus.
Den är som sagt inte svår att läsa och att det tog ett bra tag för mig att komma in i den beror nog främst på att jag inte var så intresserad i början. När jag väl blev det rasslade det på i en rasande takt. Jag kanske inte kände att det var två olika personer som berättade, stilen på de olika styckena var alltför lika varandra för det. Det är alltid skönt när man kan se i tilltalet vem som berättar vad och ur vilken synvinkel vi får se saker. För här är vartannat kapitel Nicks och vartannat är Amys, som att de båda skriver sin version av händelserna. För mig som läser blir det dock ganska tydligt att det är Gillian Flynn som berättar om Nick och Amy - två rätt så osympatiska personer. Om man tänker efter lite.
Jag uppskattade dock min läsning och gav betyget 4/5.

När jag tänker på min hustru tänker jag alltid på hennes huvud. Till att börja med är det formen på det. Allra första gången jag såg henne var det hennes bakhuvud jag såg; det var något underbart med det, med dess vinklar. Som ett hårt, blankt majskorn eller ett stycke förstenad flodbädd. Hon hade det som man på den viktorianska tiden skulle ha kallat ett utsökt format huvud. Man kunde lätt föreställa sig skallens form.
Jag skulle kunna känna igen hennes huvud överallt.
Och det som finns inuti. Jag tänker på det också: hennes sinne. Hennes hjärna, alla de där vindlingarna, och på hennes tankar som far fram och tillbaka genom de där vindlingarna som snabba, vildsinta tusenfotingar. Som ett barn föreställer jag mig hur jag öppnar hennes skalle, vecklar upp hennes hjärna och undersöker den, försöker fånga och hålla fast hennes tankar. Vad tänker du på , Amy? Det är den fråga jag oftast ställt under vårt äktenskap, om än inte alltid högt och inte alltid till den person som skulle kunna besvara den. Jag skulle tro att sådana frågor svävar som orosmoln över de flesta äktenskap: Vad tänker du på? Hur känner du dig? Vem är du? Vad har vi gjort mot varandra? Vad ska vi ta oss till?

Före och efter

Vad göra om man har en banan som funderar på att krypa iväg till kompostpåsen själv? Jag avskyr att slänga sådant som man faktiskt kan äta, så jag gjorde frukost av min mer-brun-än-gul banan.

Praktiskt med en behållare till stavmixern tycker jag. En väl mogen banan, ett ägg, 1 msk kvarg med vaniljsmak + 1 msk vetemjöl för att stabilisera smeten och en nypa kanel bara för att det är gott. Mixa till en slät smet. Stek små plättar i lite rapsolja. Klart!

Toppade mina med lite kiwi och en klick vaniljkvarg. Det var gott.

Säsongssammanfattning: Parks and recreation, säsong 4

Som vanligt är det spoilervarning på säsongssammanfattningarna.

Det tog lite längre tid att se säsong fyra av "Parks and recreation" eftersom jag inte ser så mycket på tv när älskade maken är ledig och barnen är hemma. Familjen går först och sådär. Men nu är jag färdig för en sammanfattning.

Bildkälla Amazon

Favoritavsnitt: 4x08 "The smallest park". Bara för att jag älskar romantik så mycket. Leslie drar ut på ett jobb så att hon ska kunna spendera mer tid med Ben.
4x22 "Win, lose or draw". Dags för val i Pawnee och vi får veta om Leslies hårda jobb gett resultat. Ben får ett erbjudande han har svårt att tacka nej till.

Favoritkaraktär: Leslie. Och jag gillar Ron mer och mer för varje avsnitt.

Favoritpar: Leslie och Ben. Mitt otp för den här serien, så jag hoppas de håller ut.

Bäst i säsongen: Alla dråpligheter som Leslie hamnar i, och i flera fall satt sig själv i. Som att adoptera 32 hundar och katter - och en gris - för att kunna rädda både djuren och budgeten. Och att man ständigt får se hur in i håvete smart hon är! Dessutom väldigt snäll och mån om sina vänner. Inte undra på att hon är omtyckt.

Värst i säsongen: Två saker jag inte tycker om: att de är så elaka mot Jerry. Lite mobbingvarning där och en sådan där sak som kan ge mig lite väl dåliga vibbar. Fast man märker samtidigt att de tycker mycket om honom och att han är en värderad arbetskamrat.
Och så förhållandet mellan Ann och Tom. Wut? Känns bara långsökt och väldigt inkompatibelt. Hoppas det tar slut snart, annars behöver de jobba lite för att övertyga mig.

Övriga kommentarer: Den här säsongens fokus ligger kring Leslies kampanj för att bli val till city council, typ kommunfullmäktiges ordförande. Och det är mycket som händer på vägen där, mycket som kan gå fel och som jag kan skratta åt.
Och ändå sitter jag här och undrar vad som hände med den där parken som skulle byggas där gropen vid Anns hus var? Hoppas det inte är bortglömt för jag vill veta.

Hur jag tvättar håret, del 2

Om man döper ett hårtvättsinlägg till "Hur jag tvättar håret, del 1" så antyds det ganska kraftigt att det ska komma en andra del. Och det gör det. Just precis nu.

Om rågmjölstvätt är det krångliga sättet att tvätta på, eftersom det är lite granna besvärligt att fixa fram "schampot", så är bikarbonat motsatsen. Blanda med vatten - färdigt att använda, precis så enkelt som det låter.

Allt jag behöver för att hålla håret rent - bikarbonat, äppelcidervinäger och vatten.

 Jag hittade en jättestor burk med bikarbonat på CityGross för mindre än 40 kronor, så det är ju inte direkt dyrt heller.
Jag använder helt enkelt 2 tsk bikarbonat och fyller upp med ljummet vatten. I min "schampooflaska" ryms det ungefär 2½ dl vatten och jag använder allt på samma gång.
Precis som med rågmjölstvätten börjar jag fördela och massera in bikarbonatvattnet i torrt hår. Massera hårbotten noga med blandningen och skölj sedan lika noga. All no poo-tvätt är i grund och botten mekanisk så det gäller att massera lilla huvudsvålen både när man fördelar in "schampot" och när man sköljer.

Efter bikarbonattvätt bör man dessutom göra en så kallad surskölj för att balansera ph-värdet i hårbotten. Jag sköljer helt enkelt ur min schampoflaska, pytsar i några matskedar äppelcidervinäger, fyller upp med vatten och sköljer igenom hårbottnen med det. Det är meningen att man inte ska skölja med vatten efter det, utan låta sursköljen vara det sista man gör. Jag brukar dock fuska lite  och skölja ur lite av det.
Ja - självklart luktar man vinäger efteråt. Men bara tills håret har torkat. Sedan luktar håret - hår.

Före och efter håret blivit tvättat med bikarbonat. Det var 6 dagar sedan min senaste hårtvätt.

Efter bikarbonattvätt blir mitt hår lite ostyrigare än efter rågmjölstvätt, något jag försöker avhjälpa med arganolja. Man kan använda kokosolja också, eller aloe vera gel, men det är ingenting jag gör så ofta.

Så - de här metoderna använder jag och de funkar för mig.
Har du någon fråga är kommentatorsfältet öppet och jag svarar på eventuella frågor där.