Gone girl

Att sorteras in under jag-vill-läsa-boken-innan-jag-ser-filmen-och-jag-vill-verkligen-se-filmen hamnade "Gone girl" av Gillian Flynn. Jag har inte sett filmen än, men läst ut boken har jag lyckats göra i varje fall - efter en ganska rejäl startsträcka.

Bildkälla Goodreads

Nick och Amy Dunne är till synes det perfekta paret. De har flyttat från New York till en liten småstad i Missouri, där Nick driver Baren tillsammans med sin syster och Amy försöker få tiden att gå med katten som sällskap.
På morgonen deras femte bröllopsdag försvinner plötsligt Amy. I deras villa syns spår av en strid och misstankarna faller snabbt på Nick som desperat försöker bevisa sin oskuld. Amys dagbok pekar ut Nick som en allt annat än sympatisk äkta man och Nick finner snart att nästan ingen står på hans sida. För om han är oskyldigt - var är då Amy?

Det tog som sagt ett bra tag för mig att komma in i den, men när det väl var gjort hade jag stundtals väldigt svårt att lägga den ifrån mig. Det är väldigt lätt att läsa "bara ett kapitel till" för det är stundtals väldigt spännande och väldigt otäckt och man häpnar över vad vissa kan ta sig för. Bara för att få som man vill. Utan att spoila kan jag konstatera att det rör sig om en och annan väldigt störd individ här.

Jag har svårt att kalla den här för en kriminalroman eftersom den i grund och botten inte löser något. Vi som läsare får sanningen presenterad för oss, men för att kallas en kriminalroman vill jag att man ska få följa det polisiära arbetet och det får vi inte. Visst är det poliser inblandade i utredningen, men det här är Nicks och Amys berättelse från början till slut och poliserna ses endast från deras synvinkel - ganska ofta i inte direkt vackert ljus.
Den är som sagt inte svår att läsa och att det tog ett bra tag för mig att komma in i den beror nog främst på att jag inte var så intresserad i början. När jag väl blev det rasslade det på i en rasande takt. Jag kanske inte kände att det var två olika personer som berättade, stilen på de olika styckena var alltför lika varandra för det. Det är alltid skönt när man kan se i tilltalet vem som berättar vad och ur vilken synvinkel vi får se saker. För här är vartannat kapitel Nicks och vartannat är Amys, som att de båda skriver sin version av händelserna. För mig som läser blir det dock ganska tydligt att det är Gillian Flynn som berättar om Nick och Amy - två rätt så osympatiska personer. Om man tänker efter lite.
Jag uppskattade dock min läsning och gav betyget 4/5.

När jag tänker på min hustru tänker jag alltid på hennes huvud. Till att börja med är det formen på det. Allra första gången jag såg henne var det hennes bakhuvud jag såg; det var något underbart med det, med dess vinklar. Som ett hårt, blankt majskorn eller ett stycke förstenad flodbädd. Hon hade det som man på den viktorianska tiden skulle ha kallat ett utsökt format huvud. Man kunde lätt föreställa sig skallens form.
Jag skulle kunna känna igen hennes huvud överallt.
Och det som finns inuti. Jag tänker på det också: hennes sinne. Hennes hjärna, alla de där vindlingarna, och på hennes tankar som far fram och tillbaka genom de där vindlingarna som snabba, vildsinta tusenfotingar. Som ett barn föreställer jag mig hur jag öppnar hennes skalle, vecklar upp hennes hjärna och undersöker den, försöker fånga och hålla fast hennes tankar. Vad tänker du på , Amy? Det är den fråga jag oftast ställt under vårt äktenskap, om än inte alltid högt och inte alltid till den person som skulle kunna besvara den. Jag skulle tro att sådana frågor svävar som orosmoln över de flesta äktenskap: Vad tänker du på? Hur känner du dig? Vem är du? Vad har vi gjort mot varandra? Vad ska vi ta oss till?