måndag 15 juni 2015

För en jävla tårtas skull

Så här är det.

Jag vill inte fira min födelsedag i år heller. Jag gjorde dock misstaget att fråga älskade maken om de ville fira mig och med tanke på jublet som uppstod hos barnen när jag gick med på det så antar jag att mitt födelsedagfirande varit saknat. Jag var dock bestämd med att jag ville ha det litet. Bara familjen. Och att jag skulle slippa baka en tårta.

Min förhoppning här var att vi skulle köpa en tårta eller bara äta Mariekex och låta det vara bra med det. Men nehej då - plötsligt var halva släkten involverad i den där jävla tårtan. Och vilka kommentarer jag får! För att jag inte vill baka en tårta till min födelsedag. Som att någon annan i den här familjen bakar tårtor till sina födelsedagar. Nä just det - det är det ju jag som gör. Himlars praktiskt.
Men just nu vill jag inte. Jag vill inte baka någon tårta till min födelsedag för jag vill ingen tårta ha. Jag vill inte ens bli uppvaktad. Och det ska jag tydligen bli tråkad för - igen.

Igår kväll  rann min bägare över. Med tanke på att jag har haft månader av bra mående så känns det liksom lite extra surt när jag behöver gå ifrån middagen för att jag behöver tampa ner ett ångestanfall. Att jag sedan dess börjar gråta ungefär hela tiden. Utan någon anledning alls. För att i år igen får jag ångest över min födelsedag. För att det alltid är så krångligt och villkorat att bli uppvaktad. Och att det ska vara så surt när jag inte vill. Som att det inte vore mitt val liksom.

Det låter på order födelsedagsfirande som att det ska vara något roligt. Jag hittar inget roligt alls i det. Och jag ångrar så bittert att jag gick med på att de skulle få fira mig, för det var för deras skull - inte för min. Kan man vara frånvarande på sin egen födelsedag? Så kan de sitta där och dricka kaffe och prata om hur jävla otacksam jag är utan mig? Fast jag tänker inte baka någon tårta.