Januarifavoriter

Januari bjuder som vanligt på både toppar och dalar. Det är som ett alplandskap eller något.
I år dessutom med ett gäng dödsfall som gjort mig sådär superledsen. All in all inte en toppenmånad, men favoriter brukar jag alltid kunna hitta ändå.

Bok/fic: Bästa utlästa bok är "Sinner" av Maggie Stiefvater, den fjärde boken om vargarna i Mercy Falls. Fast den här utspelar sig i Los Angeles... Det går sakta med "Cloud Atlas", men det går.
Bästa fic är "Pet" av LadyVader. En au med Arthur/Eames från "Inception". Den kändes, kan vi väl säga. 

Film: Ingen bio denna månad. Dåligt av oss, men så går det när man inte kan bestämma sig för att ingen film lockar sådär jättemycket. Pass alltså.

Tv-program: Av det jag tittat på så får det väl bli "Peaky blinders" antar jag. 
Jag har liksom inte ens börjat titta på den nya säsongenav "Shameless" och "Teen wolf" som precis har börjat andra halvan av sin femte säsong har jag inte heller tittat på. Tror kanske inte att jag kommer göra det heller. 

Nagellack: En femma i betyg den här månaden, och den gick till det underbart snygga Skyfall-lacket You only live twice från OPI. 

Frisyr: Vad tråkigt det är att borsta håret hörrni...

Kläder: Mellandagsfyndade en vintermönstrad cardigan som jag nästan bor i. Annars är det pyjamas som är det bästa plagget. Kan man inte få ha pyjamas på sig dygnet runt?

Upptäckt: Januari är en besvärlig månad det här året också.

Extra speciell rolighet: Min lilla unge fyllde 15 år! Och han har vuxit ifatt mig. Fast det var ju ett tag sedan han gjorde det är klart.

Mitt favoritinlägg: Jag gillar att summera och stämma av så månadens favorit blir min summering av Läsåret 2015.

Can we go dancing on the water-Dagens

Låt: "Carnival" med Mark Owen. Den har fastnat i min hjärna kan vi väl säga. 
Outfit: Jeans från HM, tröja bandmerchendise för Destin Fragile.
Smink: Mascara och markerade ögonbryn, läppenna från Lord and Berry.
Nagellack: Nej. Det betyder att jag varit utan nagellack i en vecka nu. Unheard of!
Frisyr: Skitigt-hår-räddaren. Tvinna allt hår bakåt, snurra till en knut, fäst med hårspännen - klart.
Doft: James Bond 007 for women.
Smycke: Ringarna och rävörhängen.
Klocka: Nej.
Frukost: Te, macka.
Fika: Kaffe och teaterkonfekt.
Middag: Pastasallad.
Pryl: Skräckinjagande katt.
Träning: Ingenting.
Kvällsnöje: Umgås med släkten. Födelsedagsfirar svägerskan idag.
Att tillägga: Gillar man poppig electronica tycker jag att man kan ta och lyssna lite på Destin Fragile. Och det säger jag inte bara för att de i bandet finns med i min yttre bekantskapskrets och är trevliga och kommer från min hemstad, utan för att de är bra. Också.

FredagsFimen: The walk

Alltså - i teorin vill jag gärna se filmen "The walk" på grund av gillar regissören Robert Zemeckis filmer och så tycker jag att Joseph Gordon-Levitt är helt underbart. Men - på grund av höjdrädd vet jag inte om jag skulle orka med den. Jag blir liksom på riktigt svettig i handflatorna bara av att se stillbilder, för att inte tala om när jag ser trailern.

Bildkälla Media stinger

"The walk" berättar den sanna historien om fransmannen Philippe Petit som 1974 gick på lina mellan World Trade Center-tornen i New York.

I know my body's getting old-Dagens

Strobljus i slutet av videon. Om du är känslig för sådant.

Låt: "Carnival" med Mark Owen. 
Outfit: Myskläder eller pyjamas.
Smink: Nej.
Nagellack: Nej.
Frisyr: Knut. Hade jag varit karl hade den väl kallats man-bun. Störtlöjligt. En knut är en knut.
Doft: Deo.
Smycke: Ringarna.
Klocka: Nej.
Frukost: Te, macka.
Fika: Te.
Middag: Köttbullar i tomatsås med pasta.
Pryl: Hela sängen.
Träning: Ingenting.
Kvällsnöje: Läsa. För jag skiter liksom i "Arkiv X".
Att tillägga: Om det är kul att bli sjuk? Nej.

Black

Och där kom trean...

Jag har nämligen en makaber teori om att dödsfall kommer i treor. Jag har med bävan väntat på vem det skulle bli efter Bowie och Alan Rickman, och nu vet jag. Mannen vars röst lade ett soundtrack över mina sena tonår och tidiga 20-somethings. 

Colin Vearncombe, kanske mer känd under artistnamnet Black, somnade in igår efter en bilolycka 16 dagar tidigare, utan att återfå medvetandet.

Bildkälla Flickr

Colin Vearncombe 26 maj 1962 - 26 januari 2016

Måndagsmotivation

I jiggle therefore I am. Betydligt bättre motivationsord än just do it.

I let life fade away the colour of my dreams-Dagens

Låt: "Higher than higher" med Take That. 
Outfit: Gråa tröjor och vinröda sammetsleggins  från HM.
Smink: Nej.
Nagellack: Nej.
Frisyr: Tvinnat och knut.
Doft: Deo.
Smycke: Ringarna och örhängen.
Klocka: Nej.
Frukost: Te, macka.
Fika: Kaffe och godis.
Middag: Lasagne. Extra cheesy by order of Her Highness Lilla E.
Pryl: Hörlurar.
Träning: Dubbla doser hemlisen och en vinterpromenad.
Kvällsnöje: Så lite som möjligt samt sova.
Att tillägga: Jag har haft en rätt så jobbig dag idag med mycket ångest. Den bilden på mig när jag ler är för att jag tittar på en supergullig hund som vi mötte på vår promenad, en promenad jag behövde ut på för att få utlopp för min angst. Annars har jag mest isolerat mig i mitt soffhörn idag med hörlurarna på - typisk grej jag gör när jag har ångest. Så på samma dag kan det ta sig väldigt olika uttryck. 

Hold your breath and count to ten-Dagens

Låt: "Skyfall" med Adele. 
Outfit: Grå tröja och jeans från HM.
Smink: CC creme från Luméne, blusher från Glossybox, brynskugga från Clinique, Ögonskuggor från HM, mascara från L'Oréal, rött läppstift från Idun minerals.
Nagellack: Ladybird från HM. 
Frisyr: Plattade det för första gången på en halv evighet i morse. Nu har jag tofs.
Doft: James Bond 007 for women.
Smycke: Ringarna och triskeleörhängen.
Klocka: Digital DKNY.
Frukost: Te, macka, kokt ägg.
Fika: Te, knäckemacka.
Middag: Antipasto, risotto med citronpesto.
Pryl: Mixer.
Träning: Nix. Får dubbla hemlisen imorgon.
Kvällsnöje: Umgås med goda vänner och "Sherlock".
Att tillägga: Lördagar har tydligen blivit min Dagens-dag. Kanske beror på att jag ofta gör mig lite fin då. Till skillnad från att loda omkring i mysbyxor mest hela dagarna.

FredagsFilmen: In the heart of the sea

Vet ni vad? Jag önskar så innerligt att den här 3D-trenden i film ska gå en snabb död till mötes. Den sabbar nämligen mina chanser att se filmer jag vill se på bio ganska så rejält. Jag tillhör nämligen de där som blir illamående av 3D och/eller åker på ett otrevligt migränanfall.
Så när den filmen som går på bio just nu som jag helst av allt vill se - just på stor duk på grund av maffigt - enbart visas i 3D i min stad? Sur är vad jag blir.

Bildkälla Couch potato

"In the heart of the sea" handlar om de sanna händelser som inspirerade till boken Moby-Dick. Här får vi se hur Herman Melville får berättat för sig om förlisningen av valskeppet "Essex" 1820. Där boken bara berättar halva historien om den hämndlystna valen, får vi här även ta del av besättningens kamp för överlevnad och för att ta sig tillbaka hem till England.

Om nu någon gissar att jag gärna vill se den här för att min gullplutt Ben Whishaw är med - så har ni inte fel. Fast jag får tydligen vänta tills den kommer på dvd...

Säsongssammanfattning: Peaky blinders, säsong 1

Som vanligt är det spoilervarning på säsongssammanfattningarna.

Jodå, jag hittade något nytt att titta på. Valet föll på verklighetsbaserade brittiska gangsterdramat "Peaky blinders" vars tredje säsong kommer i april - tror jag. 6 avsnitt per säsong går fort att se.

"Peaky blinders" baseras på ett verkligt gäng som huserade i Birmigham i slutet av 1800- och början av 1900-talet. Serien tar sin avstamp 1919 och i centrum har vi Tommy Shelby, spelad av Cillian Murpphy, krigsveteran från slagfälten i Frankrike som försöker styra familjens illegala vadslagningsbyrå med bröderna Arthur och John. Till Birmingham kommer polisen Cambell, spelad av Sam Neill, för att "röja upp". Vi kan väl säga som så - man håller på brottslingarna i den här serien.

Bildkälla 

Favoritavsnitt: Det är svårt att välja favoritavsnitt i den här typen av serien som dels bara har ett fåtal avsnitt att välja från, dels har avsnitt som nästan sömlöst hör samman med varandra. Men jag gillade säsongens sista avsnitt som verkligen får en att längta efter mer. Cliffhangervarning!

Favoritkaraktär: Klart man gillar Tommy! Och jag tycker även hejdundrande mycket om Polly. Det är det här med starka kvinnokaraktärer.

Favoritpar:  Mnja. Visst förekommer det både en och annan svängom i sänghalmen, men jag glömmer gärna bort dem till förmån för annat i den här serien. Inget alltså. Kan så klart ändras.

Bäst i säsongen: Kostymerna. Alltså - hallå? Hur snygga som helst ju! Vill helt plötsligt ha en helt ny garderob i en helt ny stil.  

Värst i säsongen: Jag har tydligen drabbats av någon sots trötthet över användandet av modern musik i historiska miljöer, för här tyckte jag inte alls om det. Förutom kanske användandet av Nick Cave and the Bad seeds gamla slagdänga "Red right hand" som titelspår.

Övriga kommentarer: Jag hade tänkt att jag skulle varva den här serien med an annan, men med den cliffhangern vet jag inte om jag pallar det. Jag passar också på att stämma in i hyllningskören till den här serien. *harklar sig* *tar ton*

Säsongssammanfattning: American Horror Story - Hotel

Som vanligt är det spoilervarning på säsongssammanfattningarna.

Jag har inte varit så värst tv-sugen på sista tiden, ärligt talat. Vart är världen på väg, när jag känner så? Så tipsa mig gärna om en bra serie jag borde kolla på så ska vi se om vi kan väcka intresset igen.

En av anledningarna att jag tröttnat kan kanske vara att serier jag följt har tagit vägar jag inte gillar. Som fallet var med "Fringe" till exempel, eller som nu - "American Horror Story". Det satt låååååångt inne att se de sista tre avsnitten av "Hotel", men nu är det gjort. Bara en vecka efter att serien avslutades i USA.

Den här säsongen är inte Jessica Lange med, tyvärr. I stället får vi se Lady Gaga som The Countess, en roll hon fick en Golden Globe för häromveckan. Kul för henne - typ. Hon var väl bra och så, men jag blev kanske inte direkt överväldigad.
Annars är det mycket hintar till tidigare säsonger, men inte så man behöver ha sett dem, och en del Hollywwod-trivia.

Bildkälla E!Online

Favoritavsnitt: 5x01 "Checking in" Säsongen börjar på svenska! Jojomen. Två svenska turister checkar in på Hotel Cortez - det var dumt gjort. Avsnittet innehåller även säsongens snyggaste scen med Lady Gaga och Matt Bomer som förför ett annat par till låten "Tear you apart" av She wants revenge.
5x08 "The Ten Commandments killer" I sann AHS-anda får vi berättat för oss vem som är budordsmördaren och varför. I avsnittet förekommer dock något jag tycker innerligt illa om, men mer om det längre ner.
5x12 "Be our guest" Säsongsavslutningen knyter ihop säcken om det mesta. Liz får uppleva både familjekärlek och kärlek.

Favoritkaraktär: Liz Taylor, spelad av Denis O'Hare och så gillar jag miss Evers och hennes fläckborttagningsmani.

Favoritpar:  Liz Taylor och Tristan. *hjärtögon*

Bäst i säsongen: Jag gillade verkligen återkopplingarna till framför allt säsong ett av AHS, och så klart det gamla Hollywood. Kul att Valentino fick vara med på ett hörn. 
Som Gleek var det kul att se Darren Criss i ett par avsnitt, som en karaktär mil ifrån den vänlige Blaine man är van vid. Riktig jävla skitstövel faktiskt. Så blev hans sista måltid kattmat också.

Värst i säsongen: Jag har en tendens att tappa förtroendet för tv-serier som inte kan göra en googlesökning ens för att ta reda om de baserar sitt manus på fakta. Jag antar att det inte är tillräckligt coolt och tufft och uppseendeväckande att ta reda på att absint inte är en hallucinogen drog man dricker, utan en spritdryck. Så det var ju kul att se absintglas, absintfontän och absintskedar i bild - men det hade varit ännu roligare om de använts rätt också. Som vatten i fontänen till exempel. Ingen jädra eld. Och att man inte blir galen och ser syner när man dricker absint. 
Så om ni vill veta exakt när jag tröttnade på "Hotel" så var det i avsnitt 4, "Devil's night", när absint återigen drogs i smutsen. Jag blev faktiskt på riktigt allvar superarg då. Synd på ett avsnitt som hade kunnat vara så bra annars. Och denna vilseledande information om absint sprids alltså vidare i två avsnitt till...

Övriga kommentarer: Det kommer en sjätte säsong i höst, med än så länge okänt tema, och jag kommer spana in den såklart. Fast jag känner ett rejält behov av mindre spretig story om jag ska orka hålla intresset uppe. Så är det.
Det var lite för många olika storylines i den här säsongen, och vissa av dem var direkt tråkiga och komplett ointressanta att följa. Det blev för mycket skräckel och för lite substans i berättandet. Det går att visa skräck utan att slösa låtsasblod hinkvis.

Love dares you to change our way of caring about ourselves-Dagens

Låt: "Under pressure" med Queen och David Bowie. 
Outfit: Röd farfarströja, jeans och vintermönstrad cardigan från HM.
Smink: CC creme från Luméne, blusher från Glossybox, brynskugga från Clinique, bronsfärgad ögonskugga vet jag inte var jag fått tag på, mascara från L'Oréal, rött favoritläppstift från Lancôme.
Nagellack: Inget. 
Frisyr: Nytvättat och bångstyrigt.
Doft: James Bond for women.
Smycke: Ringarna och rävörhängen.
Klocka: Flaggmönstrad Lambretta.
Frukost: Te, ostmacka, kokt ägg.
Fika: Te, knäckemacka.
Middag: Biff med klyftpotatis.
Pryl: Plåster.
Träning: Fortfarande en hemlis.
Kvällsnöje: Det har vi inte bestämt än. Säkert en film.
Att tillägga: Det här med att ha en älskad make som försöker lura en att skratta hela tiden...

Alan Rickman

Min plan var att idag FredagsFilma till det med en Bowie-film. Men så kom igår efter lunch när jag slog på datorn och fick veta att den där jävla cancern ätit upp ännu en person jag verkligen beundrat och tyckt mycket om.

Jag kan inte påminna mig om en enda film jag sett med Alan Rickman där han inte varit gåshudsrysningarfantastisk i sin prestation, oavsett om han spelat skurk i julklassikern "Die Hard" eller kärlekskrank militär i "Förnuft och känsla". Eller när han gestaltade en av mina absoluta favoritkaraktärer från Harry Potter, den inte helt sympatiske Severus Snape.
Det känns så oerhört trist och tråkigt att denne fantastiske röst har tystnat. Världen har blivit betydligt fattigare den här veckan och jag är ledsen så det inte är klokt.

Bildkälla Screen crush

Alan Rickman 21 februari 1946 - 14 januari 2016

Soundtrack of my life

David Bowie - Thursday's child

All of my life I've tried so hard

Doing my best with what I had

Nothing much happened all the same

Something about me stood apart

A whisper of hope that seemed to fail

Maybe I'm born right out of my time

Breaking my life in two

Throw me tomorrow

Now that I really got a chance

Throw me tomorrow

Everything's falling into place

Throw me tomorrow 

Seeing my past to let it go

Throw me tomorrow

Only for you I don't regret

That I was Thursday's child

Monday Tuesday Wednesday born I was

Monday Tuesday Wednesday born I was

Sometimes I cried my heart to sleep

Shuffling days and lonesome nights

Sometimes my courage fell to my feet

Lucky old sun is in my sky

Nothing prepared me for your smile

Lighting the darkness of my soul

Innocence in your arms

Throw me tomorrow

Now that I really got a chance

Throw me tomorrow

Everything's falling into place

Throw me tomorrow 

Seeing my past to let it go

Throw me tomorrow

Only for you I don't regret

That I was Thursday's child

Monday Tuesday Wednesday born I was

Thursday's child

Monday Tuesday Wednesday born I was

Thursday's child

Monday Tuesday Wednesday born I was

Monday Tuesday Wednesday born I was

Monday Tuesday Wednesday born I was

Monday Tuesday Wednesday born I was

"Leva och låta dö" av Ian Fleming

Filmen är bättre.
Kanske inte direkt oväntat. Boken och filmen skiljer sig åt så mycket att det bara är namn och vissa händelser som återfinns i båda. Jag satt genom läsningens gång och försökte sätta den här texten i sitt perspektiv, den tid den skrevs i och utspelar sig i. För man vet ju redan att Bond är en rätt så sexistisk typ, men rasismen var jag kanske inte lika beredd på. Det där n-ordet används så mycket att jag skruvar på mig av olust. Det känns otrevligt på mer än ett sätt, kan man väl säga.

James Bond har kallats till New York för att utreda varifrån en misstänkt piratskatt kommer. Huvudmisstänkt för smugglingen av guldet är Harlem-gangstern Mr Big, en skurk som är utbildad av ryska SMERSH - Bonds ärkefiender.
Jakten på guldet för Bond från New York till Florida och vidare till Jamaica. Och när Felix Leiter skadas svårt bestämmer sig Bond för hämnd.

Jag kan ju inte direkt påstå att jag tyckte att det här var stor litteratur, men jag kommer läsa de andra Ian Fleming-böckerna om James Bond som jag har liggandes här hemma i varje fall. Jag påstår mig vara ett Bond-fan så då borde jag läsa ursprungsmaterialet. Väl?
De böckerna jag nu har klämt in i min bokhylla har förut funnits i mina föräldrars bokhylla, och när jag fick för mig att jag ville läsa "Casino Royale" rotade pappa fram dem från en kasse på vinden. Just "Casino Royale" fanns inte med där, men jag har 8 andra titlar att läsa och jag tänkte läsa dem i den ordning de gavs ut. Man kan väl säga som så att böckerna och filmerna inte direkt kom i samma ordning...

Vad tycker jag då? Förutom att jag drabbades av 50-talets sexism och rasism så tycker jag att det var väl halvtaskigt. Riktigt segt tempo stundtals, sådär så man ville sova en stund eller två. Jag blev uttråkad helt enkelt. Det är väldigt grabbigt på ett hö-hö-hö-sätt som jag inte riktigt uppskattar. Det röks och sups och äts äggröra så man blir vimmelkantig. Och cornflakes med grädde? Eeeew... Fullsmockat med ytliga fakta om så vitt skilda ämnen som voodoo och antihajmedel. Det bekommer mig liksom inte. Det känns inte som att det är skrivet för en läsare, utan för en specifik typ av läsare och jag är inte den.
Samtidigt är det ju lite underhållande och vissa poäng vinns på att det är just Bond. En tölp förvisso, men en tölp jag ändå gillar. Bara man vet vad man ger sig in på.
Mitt betyg blev 2,5/5. Så medel det går att få det alltså.

Det händer att en hemlig agent förunnas ett litet mellanspel av liv i lyx och överflöd. Det förekommer uppdrag som fordrar att han spelar rollen av en mycket rik man; tillfällen då han ger sig hän åt vällevnad för att utplåna minnet av alla faror och skingra skuggan av döden som lurar eller då han, som nu, är gäst hos ett med hans egen organisation allierat underrättelseväsen i ett annat land.
Från det ögonblick då BOAC:s "Stratocruiser" tog mark och rullade fram till stationsbyggnaden på Idlewilds internationella flygfält behandlades James Bond som en kunglighet.

David Bowie

Vet ni vad - det är inte direkt roligt att slå på datorn för att kolla nyheterna och mötas av rubriker om att en av ens musikidoler har avlidit. Med tanke på att David Bowie släppte nytt material senast i fredags, på sin 69-årsdag, så kommer det som en chock. Vad säger man? Fuck cancer. Jag känner mig helt bedövad och väldigt, väldigt ledsen.

Bildkälla Pop blerd

David Bowie 8 januari 1947 - 10 januari 2016

"Sinner"

Det här var kanske lite oväntat, att jag skulle tycka att den Mercy Falls-bok som inte innehåller Grace och Sam och som inte utspelar sig i Mercy Falls skulle vara den bästa. "Sinner" av Maggie Stiefvater var en sådan där bok där det var väldigt lätt att läsa bara ett kapitel till, och jag läste den betydligt snabbare än vad jag hade trott och väntat mig.

Bildkälla Goodreads

Ett par år efter händelserna i "Forever" bestämmer sig Cole St. Clair för att återvända från sin anonymitet. Han reser till Los Angeles för att försöka få tillbaka Isabel Culpepper och för att om möjligt kicka igång sin avsomnade musikkarriär. Han har skaffat kontrakt med en realitybaserad site för att under 6 veckor skapa ett nytt album och låta filmkameror följa honom. Problemet är bara att Baby, som driver siten, är mest intresserad av bra tv, och bra tv får man med skandaler.
Isabel har försökt gå vidare och glömma sorgerna hon lämnade bakom sig i Minnesota. Hon har jobb på en trendig klädbutik och kämpar för att nå drömmen om en läkarkarriär, när Cole kommer tillbaka in i hennes liv och ställer allt på ända.

Min teori om att de första tre böckerna skulle kunna läsas som en trilogi och att den här skulle kunna vara fristående stämmer ganska bra. Självklart har man mer kunskap med sig om karaktärerna om man läst de andra böckerna innan, men då Sam och Grace bara nämns lite snabbt här och vargarna inte är det viktigaste, så kan man nog hänga med i händelserna om man vill läsa bara "Sinner". Kanske.
Det här är en kärlekshistoria - utan triangeldrama! Cole vill ha tillbaka Isabel och  det här är hans försök att åter vinna hennes hjärta. Det är som vanligt berättat på ett väldigt fint sätt, med ett sådant där poetiskt och vackert språk som kastar in bilder i huvudet på mig. Det enda jag inte riktigt blir klok på är att Isabel ska vara blond och blåögd - i min hjärna är hon nämligen afroamerikan och har så varit sedan första boken i serien. Det blir en liten omställning i skallen när hennes blonda hår och isblå ögon nämns. Bilden av Cole är jag däremot med på.
Som sagt var - jag tyckte sammantaget bättre om den här boken än vad jag tyckte om den ursprungliga trilogin. Och eftersom jag tyckte mycket om trilogin så har jag inget annat val än att ge "Sinner" toppbetyg. 5/5 alltså.

In the beginning, there was the dark and there was the buzz.
No, let me start over.
In the beginning, there was the suburbs and the days that looked the same stacked on each other's backs. Then there was me, and the angels fell.
No, let me start over again.
In the beginning, there was me on a high school stage with Jeremy and Victor, and I felt like I'd never known what I'd been made for before that moment. It was not one listener or two or twenty or fifty. There was no magic number. It was this: Me. Them. It was the drums dropping out for my keyboard to tumble up an ascending bridge. It was the heads tilted back. It was the tug and the push and pull and jerk of the bass. It was whatever you plugged into the equation to equal an electrical current between us and the audience. Sometomes it took one thousand people. Sometimes it took two.

FredagsFilmen: Mad Max - Fury Road

Saker jag inte hade väntat mig när jag tittade på "Mad Max - Fury Road" - att jag skulle gråta en skvätt på slutet. Men det gjorde jag. För trots att den här filmen, precis som sina föregångare, är tämligen orealistisk så har den, till skillnad från sina föregångare, en bra story att berätta och bra skådespelare som gör det.

Bildlkälla Wide open spaces

Max har tagits som fånge/blodgivare i Australiens utmarker. Han hamnar mitt i jakten på Furiosa, som flytt från det tyranniska väldet tillsammans med härskarens hustrur. Max bildar en osannolik allians med Furiosa och Nux i förhoppning om att de ska kunna ta sig till Furiosas hemtrakter där de kan få en fristad.

Förvänta er explosioner, osannolika figurer och biljakter och övervåld. Mad Max i en liten låda. Och man behöver absolut inte se de första tre filmerna för att uppskatt den här. De är nämligen ganska kassa. Och Tom Hardy är en betydligt bättre skådis i titelrollen än vad Mel Gibson var. Nu får jag säkert en och annan puritan på mig.
Ett extra plus i kanten är att massor av män världen över satte popcornen i halsen när de insåg att deras grabbiga film var feministisk. Furiosa sparkar rumpa kan vi väl säga. Bland annat.

Witness this!

Ibland...

...är glädje något så enkelt som tre salta lakritspaddor i påsen, när man trodde att det bara var två kvar.

Like the moon so beautiful from afar-Dagens

Om ni undrar vad Cullen håller på med så är det där hans imitation av en kalkon.

Låt: "I die for you today" med Alphaville. 
Outfit: Sammetsleggins, mönstrad klänning och turkos tröja från HM .
Smink: Men orka.
Nagellack: On Her Majestys Secret Service från OPI. 
Frisyr: Håroljat och ganska rakt/platt.
Doft: Vanilla touch från La Rive.
Smycke: Ringarna.
Klocka: Nej.
Frukost: Te och kokospannkakor med sylt.
Fika: Te, tårta, bullar och kakor. Här firades det födelsedag minsann!
Middag: Kycklingwok med nudlar.
Pryl: Kudde.
Träning: Hemlis. Som i att jag i hemlighet gör något varje dag. Något som bara jag vet om. Shhh...
Kvällsnöje: Hålla handen och gosa. Eller något sådant.
Att tillägga: Det är många födelsedagar och annat firande just nu. Idag firades den där jag är "moster" åt. Men nu blir det tårtpaus till slutet av månaden i varje fall.

"Horn"

Vi säger det väl på en gång så är det gjort - Joe Hills pappa heter Stephen King. Det märks, kan man väl säga. Jag är rätt så övertygad om att Joe lärt sig ett och annat av pappa Stephen, men han är också absolut sin egen. Det känns bara lite skönt att framtiden är säkrad - det finns någon som kan fylla Stephen Kings skor, och det råkar vara hans egen son. 

Med det sagt kan ni gissa att jag är nöjd med att jag inledde läsåret 2016 med "Horn" av Joe Hill. Och ni gissar rätt. 

Bildkälla Goodreads

Ig vaknar en morgon, bakfull och eländig, med ett par horn i pannan. Årsdagen efter hans älskade Merrins död närmar sig. Hon hittades våldtagen och mördad vid det gamla övergivna gjuteriet, ett mord som Ig var huvudmisstänkt för, men där bevisningen inte räckte till och han släpptes.
Hornen i pannan förvandlar människorna omkring honom till sanningssägare och med en beröring får han veta deras innersta hemligheter. På så sätt får han veta hur Merrin dog och vem som är den skyldige. Och Ig vill ha hämnd - kosta vad det kosta vill.

Det här är en välskriven berättelse med underbara karaktärer. Ingen är egentligen sådär väldigt god hela tiden, men vissa är kanske mer trevliga än andra. Vem som är människa och vem som är demon är kanske lite oklart - även om det Ig som har hornen.
Det handlar mycket om religion, de flesta i den här boken är flitiga kyrkobesökare, men så klart handlar det inte mest om Gud och Jesus utan mer om demoner och Djävulen - väldigt befriande och en vinkling som väcker en del funderingar.
Gestaltningen och personporträtten är ljuvliga, och jag hade svårt att lägga ifrån mig boken när jag kom in i den och jag kom in i den fort. Det här är en sådan där underbar bladvändare där man bara vill vidare och få alla svar på sina frågor. Kanske att den tappade en aning på slutet, och vissa frågor förblev obesvarade, men i det stora hela var det här en väldigt bra bok och det enda jag ångrar är att den fick ligga i olästa högen i närmare ett år innan jag började läsa den.
Jag gav den betyget 4/5.

"Jag påstår inte att Gud är död. Tvärtom, jag hävdar att Han lever i högsta välmåga men inte är i position att utlova någon frälsning, själv fördömd för sin brottsliga  likgiltighet. Han tappade allt i samma stund som Han krävde blind tro och dyrkan innan han erbjöd sitt beskydd. Så beter sig bara en gangster. Djävulen, däremot, är allt annat än likgiltig. Djävulen är alltid beredd att hjälpa syndare, vilket är ett annat ord för människor som vill 'leva'. Hans telefonlinjer är öppna. Hans kundtjänst alltid beredd att hjälpa."
Ormen om Iggys axlar gav ifrån sig ett torrt rasslande av uppskattning, ett ljud som från kastanjetter. Han lyfte henne i ena handen och kysste hennes kalla huvud, och sedan satte han ner henne. Han gick tillbaka till skorstenen, ormarna krälade bort från hans fötter för att släppa fram honom. Han lämnade kvar högaffeln lutad mot väggen, alldeles utanför luckan, och klättrade in -  men inte för att vila. En stund läste han i sin Neil Diamond-bibel i skenet från brasan. Så avbröt han sig och drog nervöst i sitt pipskägg medan han begrundade lagen i Femte Mosebok, den som förbjuder kläder av blandade fibrer. Ett problematiskt stycke i bibeln. En sak som krävde eftertanke.
"Bara djävulen låter människan fritt välja mellan många olika lätta material och bekväma stilar", mumlade han till slut och prövade ett nytt talesätt. "Även om det inte ges någon förlåtelse för polyester. I den frågan är Satan och Herren överens."

Läsåret som varit

Att jag gillar att läsa är inte en hemlis direkt. Året som kallades 2015 var även året jag bestämde mig för att börja läsa riktiga böcker igen och inte bara fics på datorn och det har jag lyckats riktigt bra med.
Som hjälp till detta hade jag två läsutmaningar jag pysslade med. På Goodreads gällde det antal böcker böcker jag skulle läsa och jag valde att läsa minst 30 böcker, ett mål jag klarade och gick om. Enligt Goodreads har jag läst 35 böcker, enligt min läsdagbok 34. Det beror på att jag räknade in ett seriealbum på Goodreads, som jag inte räknade med i dagboken.
Den andra läsutmaningen var Popsugars läsutmaning där jag lyckades pricka av 42 av de 50 punkterna.
Jag kommer göra båda dessa utmaningar i år igen. Popsugar har en ny utmaning för 2016, och jag tänker försöka mig på 30 lästa böcker på Goodreads under 2016 också.

Men - så här såg året 2015 ut i bokform.

Antal böcker: 34. 35 om man räknar med seriealbumet "Kingsman" men det gjorde jag alltså bara på Goodreads och för att pricka av punkten "A graphic novel".
Klassiker: 5-7 stycken, beroende på vad man räknar som klassiker.
Herrar/damer: 20/14
Utländska/svenska: 27/7
På engelska: 11
Medelbetyg: 3,1
Bäst: "Enzo och konsten att köra fort i regn" av Garth Stein. Tveklöst. Läs den omedelbums är mitt tips från mig till dig.
Sämst: "Save me" av Jenny Elliott. Inte bara årssämsta utan en av de sämsta någonsin. Undvik som pesten är mitt tips från mig till dig.

Här är alla 34 i den ordning jag läste dem och med de betyg jag gav dem, samt en extra notis i några fall.

• Serafers drömmar - Ola Wikander. 3/5 Plejaderna
• Stardust - Neil Gaiman. 3/5
• Plundrarna: Hur nazisterna stal Europas konstskatter - Anders Rydell. 3/5
• The haunting of Hill House - Shirley Jackson. 4/5 Klassiker
• Himlens fånge - Carlos Ruiz Zafón. 3/5
• Dead Reckoning - Charlaine Harris. 2/5
• Fru Björks öden och äventyr - Jonas Gardell. 2/5 Plejaderna
• Momo eller Kampen om tiden - Michael Ende. 2/5 Klassiker?
• Enzo och konsten att köra fort i regn - Garth Stein. 5/5 Plejaderna
• Snögloben - Amanda Hellberg. 3/5
• Fahrenheit 451 - Ray Bradbury. 2/5 Klassiker
• Gone girl - Gillian Flynn. 4/5
• Mörkrets hjärta - Joseph Conrad. 1,5/5 Klassiker
• Familjen Weird - Andrew Kaufman. 2/5 Plejaderna
• Hundra år av ensamhet - Gabriel García Márquez. 3/5 Klassiker?
• Övertalning - Jane Austen. 4/5 Klassiker
• Den femte årstiden - Mons Kallentoft. 3/5
• Mr Mercedes - Stephen King. 4/5
• The land of stories: A Grimm warning - Chris Colfer. 4/5
• Go your own way - Zane Riley. 4/5
• Presidentens hustru - Curtis Sittenfeld. 3/5 Plejaderna
• Alvhilda: Lidandet - Pernilla Lindgren. 4/5 Publicerad BFF - det ni!
• Nära hem - Alice Munro. 3/5 Novellsamling
• Desperation - Stephen King. 4/5
• Slakthus 5 - Kurt Vonnegut. 3/5 Klassiker
• De fördömda - Joyce Carol Oates. 2/5
• Straxt efter solnedgången - Stephen King. 4/5 Novellsamling
• Oceanen vid vägens slut - Neil Gaiman. 3/5 Plejaderna
• Shiver - Maggie Steifvater. 4/5
• Joyland - Stephen King. 3/5
• Linger - Maggie Steifvater. 3/5
• Läsarna i Broken Wheel rekommenderar - Katarina Bivald. 2/5 Plejaderna
• Forever - Maggie Steifvater. 4/5
• Save me - Jenny Elliott. 1/5

Hey, I'm back again-Dagens

Låt: "I like it" med Take That. 
Outfit: Sammetsleggins från HM, mönstrad klänning från Monki, kofta från Vila.
Smink: Markerade ögonbryn och lite mascara bara.
Nagellack: You only live twice från OPI. Jepp - Skyfall-kollektionen.
Frisyr: Lite småskitigt och utsläppt.
Doft: James Bond 007 for women. Mums!
Smycke: Rävörhängen.
Klocka: Nej.
Frukost: Te och valnötsbröd med ost.
Fika: Te, pepparkakscheesecake, peanutbutter and chocholate chip cookies. Här firas det födelsedag minsann!
Middag: Ostfondue. Man kan ju tro att det är någon sorts ost-tema här idag...
Pryl: Tårtspade.
Träning: Inte mycket du.
Kvällsnöje: Softa.
Att tillägga: Och där fick ni veta vad Chilipojken heter på riktigt. Och att han inte är fjortis längre.