"Horn"

Vi säger det väl på en gång så är det gjort - Joe Hills pappa heter Stephen King. Det märks, kan man väl säga. Jag är rätt så övertygad om att Joe lärt sig ett och annat av pappa Stephen, men han är också absolut sin egen. Det känns bara lite skönt att framtiden är säkrad - det finns någon som kan fylla Stephen Kings skor, och det råkar vara hans egen son. 

Med det sagt kan ni gissa att jag är nöjd med att jag inledde läsåret 2016 med "Horn" av Joe Hill. Och ni gissar rätt. 

Bildkälla Goodreads

Ig vaknar en morgon, bakfull och eländig, med ett par horn i pannan. Årsdagen efter hans älskade Merrins död närmar sig. Hon hittades våldtagen och mördad vid det gamla övergivna gjuteriet, ett mord som Ig var huvudmisstänkt för, men där bevisningen inte räckte till och han släpptes.
Hornen i pannan förvandlar människorna omkring honom till sanningssägare och med en beröring får han veta deras innersta hemligheter. På så sätt får han veta hur Merrin dog och vem som är den skyldige. Och Ig vill ha hämnd - kosta vad det kosta vill.

Det här är en välskriven berättelse med underbara karaktärer. Ingen är egentligen sådär väldigt god hela tiden, men vissa är kanske mer trevliga än andra. Vem som är människa och vem som är demon är kanske lite oklart - även om det Ig som har hornen.
Det handlar mycket om religion, de flesta i den här boken är flitiga kyrkobesökare, men så klart handlar det inte mest om Gud och Jesus utan mer om demoner och Djävulen - väldigt befriande och en vinkling som väcker en del funderingar.
Gestaltningen och personporträtten är ljuvliga, och jag hade svårt att lägga ifrån mig boken när jag kom in i den och jag kom in i den fort. Det här är en sådan där underbar bladvändare där man bara vill vidare och få alla svar på sina frågor. Kanske att den tappade en aning på slutet, och vissa frågor förblev obesvarade, men i det stora hela var det här en väldigt bra bok och det enda jag ångrar är att den fick ligga i olästa högen i närmare ett år innan jag började läsa den.
Jag gav den betyget 4/5.

"Jag påstår inte att Gud är död. Tvärtom, jag hävdar att Han lever i högsta välmåga men inte är i position att utlova någon frälsning, själv fördömd för sin brottsliga  likgiltighet. Han tappade allt i samma stund som Han krävde blind tro och dyrkan innan han erbjöd sitt beskydd. Så beter sig bara en gangster. Djävulen, däremot, är allt annat än likgiltig. Djävulen är alltid beredd att hjälpa syndare, vilket är ett annat ord för människor som vill 'leva'. Hans telefonlinjer är öppna. Hans kundtjänst alltid beredd att hjälpa."
Ormen om Iggys axlar gav ifrån sig ett torrt rasslande av uppskattning, ett ljud som från kastanjetter. Han lyfte henne i ena handen och kysste hennes kalla huvud, och sedan satte han ner henne. Han gick tillbaka till skorstenen, ormarna krälade bort från hans fötter för att släppa fram honom. Han lämnade kvar högaffeln lutad mot väggen, alldeles utanför luckan, och klättrade in -  men inte för att vila. En stund läste han i sin Neil Diamond-bibel i skenet från brasan. Så avbröt han sig och drog nervöst i sitt pipskägg medan han begrundade lagen i Femte Mosebok, den som förbjuder kläder av blandade fibrer. Ett problematiskt stycke i bibeln. En sak som krävde eftertanke.
"Bara djävulen låter människan fritt välja mellan många olika lätta material och bekväma stilar", mumlade han till slut och prövade ett nytt talesätt. "Även om det inte ges någon förlåtelse för polyester. I den frågan är Satan och Herren överens."