Majfavoriter

Månadens sista inlägg blir som vanligt månadens favoriter. Jag har ansträngt mig för att få ut ett inlägg om dagen den här månaden, och det har ju gått bra. Det blir mycket bok och tv då men jag hoppas ni står ut med det. Ibland glimtar jag till med annat.

Bok/fic: Troligen imorgon kommer mitt inlägg med ett utlåtande om det jag tycker är månadens bästa utlästa bok - "Ljuset vi inte ser" av Anthony Doerr. Kort sagt om den är att jag tycker ni ska läsa den.
Bästa fic är en "Inception"-au i "Notting hill"-anda men Arthur och Eames. "I seem to be a verb" av Aja lärde mig också en del nytt. Jag hade ingen aning om vem Buckminster Fuller var innan jag började läsa den här ficen, nu vet jag det. Så kom inte till mig och påstå att fan fiction inte kan vara både underhållande och lärorikt. Jag har läst fan fics som är hundratals gånger bättre än viss publicerad litteratur.

Film: Ingen bio den här månaden heller, vilket faktiskt är lite förvånande. Älskade maken och jag hade länge planer att gå på bio på vår bröllopsdag, men trots att den senaste Captain America-filmen hade kommit ut så kände vi bara meh över biorepertoaren. Jag har sett de flesta Marvel-filmerna men bara en eller två på bio. De känns "sådär" viktiga att slösa dyr biobiljett på.
Å andra sidan har vi börjat titta på "Alien"-filmerna med barnen på fredagarna. De två bra filmerna är avklarade - de mediokra är kvar.

Tv-program: Älskade maken och jag har börjat titta på "Peaky blinders" tillsammans. Äntligen! Säsong tre är pågående just nu, men jag väntar med att titta på den så vi kan se den tillsammans.
Mest underhållning har jag såklart fått av "Brooklyn Nine-Nine". Rekommenderas.

Bildkälla Forbes

Frisyr: Knuten är min bästa vän.

Kläder: Gillade ni min klänning från Dagens häromdagen? Bra, för det gör jag med.

Nagellack: Mängden kärlek jag känner för Casino Royal från OPI alltså. Lite oväntat även för mig själv att jag föll så handlöst för vad som helt enkelt är ett lila krämlack, men jag älskar det. Jättemycket!

Upptäckt: Inte en rolig en, utan en som framkallar både stress och ångest. Vill inte säga mer än så just nu. Kanske någonsin.

Extra speciell rolighet: Man kan ju tro att en person som har barn skulle tycka att Mors dag är roligt, men eftersom jag bryr mig mer om den dagen än vad merparten av mina ungar gör så - nej.
Däremot hade vi Plejadträff och de är alltid utomordentligt trevliga. Och jag har fortfarande inte kommit över kokosrulltårtan. Så god!

Mitt eget favoritinlägg: Jag hade såklart längtat jättemycket efter att skriva om Daniel Craigs Bondfilmer. Han är ju min favorit trots allt.

Bildkälla The fashionisto

Säsongssammanfattning: Hit the floor, säsong 3

Som vanligt är det spoilervarning på säsongssammanfattningarna.

Så där ja. Då har tittat ikapp på ännu en serie. Och nu har det tagit sig och stundtals blivit bra. Vem kunde ana det? Inte jag i varje fall.

Bildkälla YouTube
Terrence, Zero, Jelena, Ahsha, Kyle, Derek.

Favoritavsnitt: 3x09 "Loss" Lionels handlingar påverkar alla på i visa fall förödande sätt. Devils förlorar en kär vän.
3x10 "Possession" Derek har en hemlighet och Ahshas liv kommer förändras drastiskt. Jelena kommer med oväntade besked som gör både Oscar och Terrence milt sagt förbannade och som grusar Zeros och Judes planer.

Favoritkaraktär: Jag har svårt att ha en favorit i den här serien faktiskt. Det finns vissa jag skulle vilja ha som favoriter, men eftersom alla beter sig som kompletta skitstövlat åtminstone tre gånger per säsong så blir det svårt. Så många dåliga beslut som fattas. Kanske lite Jude, men nah.

Favoritpar: Zero och Jude. Äntligen!

Bäst i säsongen: Se gifen ovan.

Värst i säsongen: Jag betvivlar att det amerikanska rättssystemet går till så som visas i den här serien. Så jävla dumt framställt stt jag är tvungen att svära.

Övriga kommentarer: Jag har förstått det som att det ska komma ett specialavsnitt i långfilmslängd i sommar, men jag vet ännu inte om det blir någon fjärde säsong. Säsong tre slutade med en massa cliffhangers, så om inte svar ges i det där specialavsnittet så ser jag gärna en fortsättning. Specialavsnitt brukar å andra sidan ofta betyda att serien får stryka på foten, men att man vill ge fansen ett avslut, så man vet aldrig.

"Den färglöse herr Tazaki" av Haruki Murakami

Jag ligger lite efter i mitt bokskrivande så det kommer drälla ner ett gäng bokinlägg här den närmaste veckan. Och vi börjar med en bok från en författare som ofta nämns i Nobelpris-sammanhang. Jag har inte läst jättemycket av Haruki Murakami, men det jag har läst har jag gillat.

Bildkälla Goodreads

Tsukuru Tazaki ingår i en grupp om fem personer som bestämt sig för att vara vänner livet ut. När Tsukura flyttar till Tokyo för att gå på universitetet ändras dock något, och när han återvänder hem får han veta att de andra inte längre vill ha med honom att göra, utan att han får en förklaring på varför.
Många år senare träffar han en kvinna som uppmanar honom att försöka ta reda på vad det var som hände och varför han försköts ur gemenskapen. Sökandet på svar för honom både hem och långt bort.

Murakami har ett speciellt sätt att skriva på som jag verkligen tycker om. Det känns lite drömskt och rofyllt på något sätt som är svårt att beskriva. Man har inget val som läsare än att bara svepas med i ordflödet. Jag jämförde det med att sitta i en båt ute på en sjö, guppandes lite lätt på vågorna. Eller som att gunga i en hängmatta en solig sommardag med solen strålar silandes ner genom ett lövverk. Är ni med på känslan? Så tycker jag det känns att läsa Murakami.

"Den färglöse herr Tazaki" blandar lyrisk realism med element av magisk realism och väver samman en berättelse med flera småberättelser i sig. Det ställs ganska många frågor under läsningens gång och inte alla dessa får vi något svar på. Ändå känns boken perfekt balanserad och som att den slutade på precis rätt sätt. Man kan få fundera själv på vad som hände sedan, om det ens är nödvändigt. Den allra största frågan - vad som hände med den där jätteviktiga vänskapen och varför Tsukuru utesluts ur gruppen - får vi svar på, och det är det viktigaste för just den här berättelsen.

Mitt betyg på "Den färglöse herr Tazaki" blev 4/5.

Jag kanske verkligen har dött tänkte Tsukuru plötsligt, som om han hade fått ett slag mot huvudet. Sommaren året innan, när de fyra vännerna plötsligt hade förnekat hans existens, hade ynglingen Tsukuru Tazaki kanske i själva verket dragit sitt sista andetag. Bara det yttre skalet av honom hade nätt och jämnt lyckats hålla sig kvar. Men nu, ett halvår senare, hade även detta skal förvandlats: såväl kroppsform som ansikte hade i ett slag ändrat utseende. Även Tsukurus sätt att betrakta världen var annorlunda. Vindens smekning, vattendragens ljud, ljuset som silades mellan molnen och årstidens blommor - allt tycktes honom främmande. Eller, kanske snarare, allt var på ett helt nytt sätt. Den som var där och syntes i spegeln kunde vid första anblicken tyckas vara Tsukuru Tazaki, men var i själva verket inte det. Det var bara ett ämbar vars innehåll hade bytts ut, men som för enkelhetens skull fortsatte att kallas Tsukuru Tazaki. Orsaken till att han fortfarande fick heta det var för att det inte fanns något annat namn.

I'm gonna make a super sonic man outta you-Dagens

Jag har läppstift på tänderna - jag lovar att det inte är en förolämpning.

Låt: "don't stop me now" med Queen. Det räcker att jag hör tre takter av den så snurrar den i skallen tre dagar sedan. Det här är dag ett...
Outfit: Leggins från Monki, klänning från Kapp Ahl. Ibland kofta från HM.
Smink: CC creme från Luméne, blusher från Sleek, ögonbrynsgel från Model co., ögonskuggor och ögonpenna från HM, mascara från IsaDora, läppstiftet är Idun Minerals Jordgubbe.
Nagellack: You're so vain-illa från OPI.
Frisyr: Knut. Den här gången lite mer friserad.
Doft: Vanilla touch från La Rive/HM.
Smycke: Ringarna och triskeleörhängen från Salted Melon.
Klocka: Som ni kanske ser på bilderna så har jag två klockor. Jag bytte batteriet på min guldiga Storm idag så den fick ersätta min svarta Jaques Lemans-kronograf F1 edition. Anledningen till att jag har så många klockor och byter mina klockbatterier själv är att jag knäcker extra i ett urmakeri och har 15 års erfarenhet. Don't do that at home.
Frukost: Te, havregrynsgröt med kanel och pumpakärnor och mjölk.
Fika: Te och kaka.
Middag: Det är internationella hamburger-dagen idag, så gissa.
Pryl: Hårmunk.
Träning: Stått på fötterna mest hela tiden i fyra timmar. Och jag toklängtar efter att stavgå. Hoppas kunna gå en tur imorgon om foten tillåter det.
Kvällsnöje: Fira födelsedag och äta rabarberpaj.
Att tillägga: Idag är det ingen vanlig dag för idag är det älskade makens födelsedag!

FredagsFilmerna: James Bond 007, Daniel Craigs filmer

Det går många rykten just nu kring "näste Bond". Ena dagen har Daniel Craig hoppat av och nästa har han inte det - senast idag läste jag att han inte tackat definitivt nej till att återkomma i rollen, och jag tror att det är lite  för tidigt att spekulera, det finns inte ens ett manus till nästa film att börja casta kring. Jag kommer spekulera ändå, i ett annat inlägg en annan dag. Just idag tänker jag koncentrera mig på Daniel Craigs Bond, som lite oväntat blivit min favorit.

Bildkälla Cinemablend
Daniel Criag som James Bond

How do I love thee? Let me count the ways. Till att börja med så var jag inte värst förtjust i att Daniel Craig blev castad som Bond. Han var inte alls som jag tänkt mig Bond inne i mitt huvud i alla dessa år. Till att börja med är han blond...
Jag hade fel, kan vi väl enkelt påstå. Daniel Craig för något helt nytt till rollen. Han är fysisk och brutal och tillför så många känslor till Bond. Han är inte bara en kallblodig mördarmaskin och kvinnoslukare - han har ett hjärta där inne. Bär på sorger och lidanden och äkta lojaliteter. så får han tillbaka av samma slag också.

Jag vill kalla Daniel Craigs filmer för en reboot av hela Bond-konceptet. Vi får följa med från det han får sin licens att döda, på hans första uppdrag, se hans första kärlek och vad den gör med honom. De fyra filmer Daniel Craig hittills har gjort hör samman med varandra, även om man så klart kan se dem enskilt. Historier vävs samman, plockar av varandra och bygger vidare en helt ny Bond. Betydligt mer action, mindre gadgets och färre flickor som dånar dimpen. Dessutom - han har inte en enda gång beställt en vodka martini, shaken not stirred. Eller har jag fel? Många klassiska Bond-element har alltså skalats bort och ärligt talat saknar jag dem inte.

Daniel Craigs filmer är:

• Casino Royale  från 2006
• Quantum of Solace  från 2008
• Skyfall  från 2012
• Spectre  från 2015

Inte bara finns min absoluta favorit- Bond "Skyfall" med på den där korta listan. faktum är att om jag skulle göra en topp 10-lista på mina favoriter bland Bond-filmerna så skulle alla utom "Quantum of Solace" hamna på den listan. "Skyfall" är till och med en av mina favoritfilmer överhuvudtaget, även om vi blandar in andra begrepp och genres.

En annan favoritgrej med Bond är så klart Q, det har ni insett att jag tycker vid det här laget. Från och med "Skyfall" fick vi en ny Q som är värdig att efterträda Desmond Llewellyn. Ben Whishaw, min lille darling, axlar rollen med bravur. Han är ung - "You still have spots!" - och väldigt bra på datorer och manicker men det där med gadgets ger han inte mycket för egentligen. "Where you expecting an exploding pen? We really don't go in for that anymore."

Bildkälla Screen rant
Ben Whishaw som Q, Dniel Craig som James Bond.

Här i familjen har vi ganska nyligen sett klart på alla Bond-filmerna och fortsatt med annat fredagsmys, men jag vet att jag kan plocka fram boxen och titta på vilken film jag vill när jag vill. Och om ni gissar att de jag kommer titta mest på har Daniel Craig i titelrollen så gissar ni alldeles rätt.

Undrar ni hur min favoritlista över Bond ser ut? Så här:

1. Daniel Craig
2. Pierce Brosnan
3. Sean Connery
4. Timothy Dalton
5. Roger Moore
6. George Lazenby

Men - jag har älskat dem allihop. Från Connerys manschauvinistiska Bond, via slapstick-Bond a la Roger Moore till Craigs brutala och blödande Bond. Alla som spelat Bond har tillfört något nytt och eget och alla har gjort ett bra jobb. Jag hoppas det fortsätter så.

Säsongssammanfattning: Hit the floor, säsong 2

Som vanligt är det spoilervarning på säsongssammanfattningarna.

Det här är inte en höjdarserie direkt, men säsongerna är så korta att jag kommer titta klart på det som finns ändå. Säsong två är längst med 12 avsnitt, övriga två säsonger har 10 avsnitt vardera och det är ännu osäkert om det blir en säsong fyra.

Säsong två bjussar på nya spelare, nya parkonstellationer, en ny spelaragent och en blivande ex-fru med något särskilt på agendan. Och en mordgåta. Som tydligen ska lösas av ett gäng fullständiga amatörer. Jo just.

Kyle, Derek, Ahsha, Jelena, Zero, Terrence, Pete, Lionel, Sloane.
Bildkälla Hit the floor Wikia

Favoritavsnitt: 2x12 "Winner takes all" Säsongsavslutning. Devils spelar en avgörande match. Oscar blir arresterad och Devils har plötsligt en ny ledning som gör förändringar. Några förhållanden går framåt, andra stannar av. Och ett stort avslöjande görs.

Favoritkaraktär: Kan jag passa på den? Bra. Pass!

Favoritpar: I en serie som den här, där alla ligger med alla och man är singel i ungefär ett avsnitt innan man är i ett nytt seriöst förhållande med någon, blir parkonstellationerna väldigt många och inte värst intressanta. Jag säger Pete och Sloane för den här säsongen, även om jag tror att Pete var den som hoppade mest från säng till säng  under dess 12 avsnitt.

Bäst i säsongen: Fortfarande dansnumren.

Värst i säsongen: Intrigerna i "Hit the floor" påminner inte så lite om de man såg i "Beverly Hills 90210" och "Melrose place". Det känns daterat, floskligt och på sandlådenivå.

Övriga kommentarer: Jodå, det jag sett gifar om på Tumblr, och som fick mig att börja titta på serien överhuvudtaget, har hänt. Lite av det i varje fall. Jag hoppas på mer utveckling där i nästa säsong. Det är därför Jude och Zero inte är mitt favoritpar säsong 2, som jag hade hoppats på.

Säsongssammanfattning: Mozart in the Jungle, säsong 1

Som vanligt är det spoilervarning på säsongssammanfattningarna.

De senaste veckorna har jag och älskade maken ätit söndagsfrukost framför tv:n och tittat på "Mozart in the Jungle" tillsammans. En mycket trevlig start på veckans sista dag faktiskt. Så pass trevlig att jag känner att jag vill be er kolla in den här lilla pärlan till tv-serie - särskilt om du, liksom jag, uppskattar klassisk musik, för det förekommer det rikligt av i den här serien.

Serien handlar om Hailey, en oboe-spelande ung tjej som drömmer om att få en plats i New Yorks symfoniorkester. Chansen kommer när orkestern byter ledare och den excentriske och unge Rodrigo tar över efter den mångårige veteranen Thomas. Ett övertagande som inte går helt friktionsfritt, så klart. Hailey får dock provspela för Rodrigo och plötsligt har hon jobb - inte som oboist dock, utan som Rodrigos tekokande assistent.

Bildkälla Immersion online

Favoritavsnitt: 1x04 "You have insulted Tchaikovsky" Rodrigo är sen till en välgörenhetstillställning, och när han äntligen dyker upp klarar inte Thomas av att hålla masken längre.
1x06 "The rehearsal" Den nya säsongen närmar sig och Rodrigo känner av pressen. För att få inspiration tar han med sig hela orkestern på ett studiebesök i verkligheten och oväntade möten uppstår.
1x10 "Opening night" Lizzie har bestämt sig för vad hon ska göra med sitt arv. Efter ett samtal med Betty är Hailey på väg att ge upp sin stora dröm, men en plötslig händelse på premiärkvällen ger henne en ny chans på scen. Ana Maria, kvällens soloist, uppträder lika excentriskt som kan väntas och Rodrigo tvingas fatta några snabba beslut.

Favoritkaraktär: Det är svårt att inte tycka om Hailey och Rodrigo, så är det.

Favoritpar: Vet inte riktigt. Hailey och Alex kanske. Det var det enda par man fick se någon sorts utveckling av i varje fall. Hur det nu kommer gå.

Bäst i säsongen: Det bjussas frikostigt på vacker klassisk musik - så klart. Och jag gillar verkligen att Rodrigo kallar Hailey för Hajlaj för att han har svårt att uttala hennes namn.

Värst i säsongen: Ana Maria. Jag hoppas vi är färdiga med henne nu, men jag tvivlar på att vi är det. Hon må vara en genialisk musiker, men hon känns som att hon skulle behöva massor av terapi, massor av medicin och kanske en långvarig vistelse på någon anstalt. Hon har varit väldigt jobbig att se helt enkelt.

Övriga kommentarer: Tv-serien är baserad på Blair Tindalls memoarer "Mozart in the jungle: Sex, drugs and classical music". Känner vi igen en viss tagline kanske?

"Beyond the kingdoms" av Chris Colfer

En gång i tiden började jag läsa "The land of stories" för att de var skrivna av Chris Colfer. Han som spelar min favorit Kurt i "Glee". Vet inte om vare sig han eller jag väntade sig att det skulle bli en fortsättning på serien, men det här är i varje fall del fyra som jag precis har läst - del fem kommer ut i sommar.

Bokserien handlar om tvillingarna Alex och Conner som hamnar i sagornas land. Genom böckernas gång får de veta dolda hemligheter om sin familj, och hur det går i sagorna efter "snipp, snapp snut".

Bildkälla Goodreads

Alex och Conner försöker få tag i den maskerade mannen innan han kan ställa till ännu mer bekymmer i sagovärlden. Han har dock fått tag i en trolldryck som förvandlar böcker till verklighet så att det går att färdas in i dem. Alex och Conner måste nu försöka komma ifatt honom i böcker som "Trollkarlen från Oz" och "Alice i Underlandet" innan den maskerade mannen kan komma åt att rekrytera bokens skurkar till sin nya armé.

Den här boken är ett mellanspel. Den är en resa mellan punkt A och punkt B som inte riktigt kommer fram till stationen. Det ställs frågor som inte blir besvarade här, och det känns som att det är gjort så för att det ska komma en fortsättning. Lite som en cliffhanger mellan säsongerna i en tv-serie, och sådana är jag sådär förtjust i.
Jag tycker fortfarande om att läsa om sagovärlden och figurerna jag blivit så förtjust i, men jag hade velat ha något lite mer. Böckerna är skrivna för en ung publik vilket märks, men jag tycker ändå om att vistas i den här världen då och då. Att vi den här gången går utanför Sagovärldens gränser och i stället hamnar i diverse böcker tycker jag bara var roligt. Det kan kanske bli lite tjatigt annars med alla intriger mellan samma kungadömen hela tiden. Sagovärlden expanderar liksom inte, så för att få in nytt blod får man hitta en annan väg och där har boken lyckats.
Det här är mysiga böcker. Lite som att sitta under en filt och dricka te när regnet smattrar mot en höstkall fönsterruta-mysig. Det är bekvämt på något sätt. Hemvant och trivsamt.

Mitt betyg den här gången blev 3/5.

"You don't want to spend your life searching for relevance," Iris said. "It will only lead to mistakes. Those mistakes will harden you and make you bitter. You'll start resenting people who have found happiness. You'll spread misery, hoping it will destroy your own, but it won't. If you have a chance to validate something within yourself, then do yourself a favor and take that chance. You don't want to live with a piece of your heart missing - it'll turn you into a monster. It's better to be the hero of your own story than to become the villian of someone else's."

Måndagsmotivation, del 8/?

Jag låter det här citatet från Buckminster Fuller tala för sig själv idag.

Bildkälla Values.com

"Complete sonnets" av William Shakespeare

På min läsutmaning för i år finns det med en punkt om att läsa "a book of poems". Jag har en del diktböcker står och dammar i hyllan här hemma, men kände att jag ville läsa något jag inte redan läst förut. Och jag har faktiskt aldrig läst alla Shakespeares sonetter - förrän nu.

Bildkälla Goodreads

Jag hade faktiskt inte koll på att det i år är 400 år sedan Shakespeares död och sålunda ett hejdundrande spektakel för att uppmärksamma detta. Den stora dagen det "firades" - firar man någons dödsdag liksom? - var av en slump samma dag jag började läsa sonetterna. Jag visste nämligen inte om det förrän jag kom tillbaka till hotellet efter att ha sett Adam Lambert live, och sonetterna var den enda form av litteratur jag hade tagit med mig. Liten och lätt bok = perfekt att ha i packningen.
Sedan låg boken på nattygsbordet och jag läste ett par sonetter varje kväll. Eftersom det bara finns 154 tog det inte alltför lång tid, men jag tog tid på mig ändå att läsa noga, begrunda och begripa. Och njuta av språket, rytmen och poesin.

Jag fick många favoriter, här följer tre.

XVIII

Shall I compare thee to a summer's day?
Thou art more lovely and more temperate:
Rough winds do shake the darling buds of May,
And summer's lease hath all too short a date:
Sometime too hot the eye of heaven shines,
And often is his gold complexion dimm'd;
And every fair from fair sometimes declines,
By chance, or nature's changing course untrimm'd;
But thy eternal summer shall not fade,
Not loose possession of that fair thou owest;
Nor shall Death brag thou wander'st in his shade,
When in eternal lines to time thou growest;
  So long as men can breathe, or eyes can see,
  So long lives this, and this gives life to thee.

LXXVI

Why is my werse so barren of new pride?
So far from variation or quick change?
Why, with the time, do I not glance aside
To new-found methods and to compouds strange?
Why write I still all one, ever the same,
And keep invention in a noted weed,
That every word doth almost tell my name,
Showing their birth, and where they did proceed?
O know, sweet love, I always write of you,
And you and love are still my argument;
So all my best is dressing old words new,
Spending again what is already spent;
  For as the sun is daily new and old,
  So is my love still telling what is told.

CXXX

My mistress' eyes are nothing like the sun;
Coral is far more red than her lips' red:
If snow be white, why then her breasts are dun;
If hair is wires, black wires grow on her head.
I have seen roses damsk'd, red and white,
But no such roses see I in her cheeks;
And in some perfumes is there more delight
Than in the breath that from my mistress reeks.
I love to hear her speak, -yet well I know
That music hath a far more pleasing sound;
I grant I never saw a goddess go, -
My mistress when she walks, treads on the ground;
  And yet, by heaven, I think my love as rare
  As any she belied with false compare.

Säsongssammanfattning: Hit the floor, säsong 1

Som vanligt är det spoilervarning på säsongssammanfattningarna.

I det här fallet vet jag inte om spoilervarningen är så värst nödvändig. Det här är en tämligen okänd serie, i varje fall i det här landet. Jag hade åtminstånde inte hört talas om "Hit the floor" innan jag började se massa gif:ar på Tumblr och blev nyfiken. Just det jag blev nyfiken på kommer dock inte förrän i säsong två, men för att komma dit behövde jag se säsong 1. Och den var kanske inte så väldigt bra...

"Hit the floor" handlar om Asha som söker sig till danstruppen/hejaklacken Devil girls, som hör ihop med Los Angeles-baserade basketlaget Devils. Ashas mamma var en av de ursprungliga Devil girls, och Asha vill göra som mamma, men mamma vill inte det. Vi börjar med hemlighetsmakeri alltså.
Redan på uttagningarna lägger Devil girls lagkapten Jelena märke till Asha och ser ovälkommen talang.
Och så händer det en massa saker med lagspelarna, intriger bland tjejerna och i deras privatliv, och något skumt är i görningen i ledningen.

Raquel, Asha, Jelena, Kyle. Gissa vem som är godhjärtad, sexig, elak och snäll. Borde inte vara så svårt.
Bildkälla Star4m

Favoritavsnitt: 1x06 "Lights out" Asha är osams med German då han försökt ge henne ett dyrt smycke. Han söker upp henne vid arenan men ett strömavbrott har gjort att hon har fastnat i hissen med Derek. German har ett samtal med Kyle istället.
1x10 "Turnover" Äntligen händer det grejer! Ett sorgligt besked når arenan. Asha är ledsen efter uppbrottet med German, och bestämmer sig för att fira sin All Star-vinst med Derek.
Jelena vinner något och förlorar något annat. Någon får sparken och någon annan får en anställning.

Favoritkaraktär: De är fruktansvärt schablonartade alla karaktärerna. Kyle har ändå blivit lite av min favorit. Hon är i varje fall rolig och verkar veta vart hon är på väg. Ska bli spännande att se vad hon egentligen har i bagaget.

Favoritpar: Alltså nej. Det finns par - såklart - men det är noll kemi hela vägen. Utom kanske mellan Pete och Sloan, men de får ju inte vara tillsammans, det finns för mycket historia där och stackars lilla Asha blir ju så upprörd.

Bäst i säsongen: Dansnumren. Även om jag inte ger mycket för musiken. När de dansar är de i varje fall tysta och slipper klämma klyschiga repliker.

Värst i säsongen: Skämskuddevarning utfärdas! Skådespeleriet är milt sagt inte bra, ska jag vara elak är det stundtals riktigt uselt. Som jag redan sagt är karaktärerna rejält schablonartade. Vi har den snälla tjejen, vi har bitchen, vi har den sexiga tjejen, vi har den ensamstående mamman med ett hjärta av guld och ett svin till ex, vi har den skumme bossen, vi har den trötte tränaren som är före detta basketproffs, vi har stjärnspelaren som dejtar bitchen, vi har trubbelmakaren som är van att få som/vem han vill. Det är lite high school - fast ett basketlag, och inte så bra.
Manuset är också ganska gäspigt och de klyschiga replikerna framförs rätt så stolpigt. Jag hoppas det blir bättre i säsong 2 när det där händer som jag sett gif:ar om, men jag håller inte andan.

Övriga kommentarer: Meningen är säkert att jag ska tycka om den här seriens huvudperson, Asha, men det gör jag inte. Hon känns mest som en väldigt bortskämd och korkad snorunge. Hennes mamma har skyddat henne från allt, till och med vem som är hennes pappa - en man som hon undvikit som pesten i 22 år, men helt plötsligt släpper bomben för när Asha blir en Devilgirl. Asha tar inte nyheten bra utan springer ifrån sitt första viktiga uppträdande - men hon får inte sparken. Överhuvudtaget får hon så många chanser att det är löjligt. Så där så man tycker det är rätt åt henne när hon inte får som hon vill. Och det här med att hon inte vet hur man är sexig... *suck* Du är med i en danstrupp/hejaklack och skuttar runt i sportbehå och hotpants och slänger med håret, putar med läpparna och vickar på röven men du vet inte "hur man är sexig"? Herregud!
Och om man är i ett förhållande med en man man påstår sig älska, kan man ju verkligen undra om det är en bra idé att aktivt söka upp den där snubben som rätt ut sagt att han vill ligga med en. Du vet - den där man påstår sig inte känna något för. Den där som man upprepade gånger ber en att han ska låta en vara ifred. Honom söker man upp. Flera gånger. För det är ju logiskt. Sänder inte alls dubbla budskap.

FredagsFilmerna: James Bond 007, Pierce Brosnans filmer

Enligt böckerna om James Bond ska Bond vara skotte. Så det var en del puritaner som satte teet i halsen när Pierce Brosnan fick rollen som allas våran favoritagent med rätt att döda - han är ju irländare! Nu gjorde Brosnan ett utmärkt jobb i sina fyra filmer, så jag hoppas att de där bestörta människorna insåg att det finns andra faktorer än ursprung på skådespelaren som avgör om man passar i rollen eller inte.

Bildkälla Irish Central
Pierce Brosnan som James Bond

Personligen så fullkomligt älskade jag Pierce Brosnan som Bond, och han var länge favorit efter Sean Connery. Efter Timothy Daltons mer ifrågasättande och avståndstagande Bond, återvänder vi här till en mer klassisk Bond. Det haglar one liners, snygga tjejer, snabba bilar, gadgets från Q och vodka martinis - shaken not stirred. Ska jag jämföra så känns Brosnans Bond som en mix av Connery och Moore, men vi kommer även glänta lite på dörren till en mörkare sida av Bond.
Det förekommer också en och annan glimt av de gamla filmerna. Den tydligaste i filmen "Die another day" där Jinx presenteras på samma sätt som Honey Ryder i "Dr. No", fast med en orange bikini.

Bildkälla 007 museum
Halle Berry som Jinx, Pierce Brosnan som James Bond

Pierce Brosnans filmer är:

• Goldeneye  från 1995
• Tomorrow never dies  från 1997
• The world is not enough  från 1999. Världen räcker inte till.
• Die another day  från 2002

I filmen "The world is not enough" fick vi säga farväl till den Q jag har älskat sedan de tidiga början. Desmond Llewelyn lämnade över stafettpinnen till John Cleese som medverkade i två Bond-filmer som R och Q. Missförstå mig rätt - jag älskar John Cleese, men inte här.

Desmond Llewelyn dog straxt innan premiären av "The world is not enough" 85 år gammal.

Bildkälla Vogue Entertainment Group
Pierce Brosnan som James Bond, Desmond Llewelyn som Q.

Nu har jag bara en Bond kvar att skriva om, men jag känner mig inte på långa vägar färdig med Bond, James Bond för det. Jag planerar att skriva om Bond-brudarna, Bond-musiken, övriga viktiga Bond-gestalter, skurkarna och att spekulera lite om framtiden för Bond också. En annan gång. Eller flera andra gånger.

Plejaderna om "Vinterkriget" av Philip Teir

Det var Plejadträff med gofika i lördags. Åt en så himla god kokosrulltårta med jordgubbar och grädde att jag haft fantasier om denna rulltårta sedan dess. Måste be att få receptet...
Vi pratade bok också, såklart. Som syftet med träffarna åter har blivit. Hurra! Boken som avhandlades denna gång var "Vinterkriget - En äktenskapsroman" av finske författaren Philip Teir.

Bildkälla Goodreads

Max och Kariina Paul har varit gifta länge och har två vuxna barn tillsammans. Äktenskapet går mest på slentrian, och ingen av dem är egentligen värst nöjd med sin tillvaro. När Pauls 60-årsdag närmar sig ställer Katriina till med kalas, ett kalas som Max bjuder en före detta elev på. Den här vintern är början till slutet.

Värdinnan bad om ursäkt. Hennes mening var att välja att en bok som var rolig, alltså en att kunna skratta åt även om ämnet kanske är allvarligt. I stället fick vi ett hopplock av några få månader i fyra personers liv, fyra personer som borde vara en familj men som beter sig som främlingar för varandra. Det är inte roligt. Det är inte värst trovärdigt. Och framför allt förstår vi inte syftet med den här boken. "En äktenskapsroman" tror man ska handla om ett äktenskap, men förutom vissa korta tillbakablickar vet vi som läsare ingenting om Max och Katriinas äktenskap innan boken tar sin början. Det ställs så många frågor, men ingen av dem får något egentligt svar. Det känns som att det mest skrapas på ytan, men något djup finner vi inte här.

Antingen är det då vi som inte fattar grejen, för det citeras kraftigt på bokomslaget från ganska stora tidningar om hur förträfflig den här boken är. Hur underbar texten är och att Tier skriver "i anglosaxisk tradition" och att man "tvingas tänka". Tänka på vad? Undrar vi? Hur sjutton boken ens kunde bli utgiven?
Det osar dessutom en hel del unket när man läser att Philip Tier är kulturchef på Hufvudstadsbladet - den tidning som citeras med sin hyllning på bokens framsida. Någon ville behålla jobbet eller?
Plejaderna instämmer inte i denna hyllningskör a la KFIB = Klubben För Inbördes Beundran. Det här känns som en bokutgivning baserad på kontakter snarare än talang, och kritik som mest är till för att klappa någon medhårs.

Våra betyg var låga och bestod av endast ettor och tvåor, mitt var en tvåa. Medelbetyget blev 1,75.

Det första misstaget Max och Katriina gjorde den vintern - och de skulle göra många misstag före skilsmässan - var att frysa ner barnbarnens hamster.
Det hela var en olyckshändelse. Max trampade på hamstern. Han kände hur någonting mjukt rörde sig under hans fotsula, han hörde ett egendomligt och förfärligt pip från golvet, och sedan var det försent. Blixten, som bara var ett halvt år gammal, åkte in i en påse längst bak i frysen.
Det var tillräckligt för att deras äldsta dotter Helen skulle vägra prata med dem på två veckor. Men när Max tänkte på det nu undrade han om inte problemen började redan i november.

Soundtrack of my life

José González - Stay alive

There's a rhythm in rush these days

Where the lights don't move and the colours don't fade

Leaves you empty with nothing but dreams

In a world gone shallow 

In a world gone lean

Sometimes there's things a man cannot know

Gears won't turn and the leaves won't grow

There's no place to run and no gasoline

Engines won't turn and the train won't leave

Engines won't turn and the train won't leave

I will stay with you tonight

Hold you close 'til the morning light

In the morning watch the new day rise

Do whatever just to stay alive

Do whatever just to stay alive

Well the way I feel is the way I write

It isn't like the thoughts of the man who lies

There is a truth and it's on our side

Dawn is coming

Open your eyes

Look into the sun as a new days rise

And I will wait for you tonight

You're here forever and you're by my side

I've been waiting all my life

To feel your heart as it's keeping time

We'll do whatever just to stay alive

Dawn is coming 

Open your eyes

Dawn is coming 

Open your eyes

Dawn is coming 

Open your eyes

Dawn is coming 

Open your eyes

Look into the sun as a new days rise

There's a rhythm in rush these days

Where the lights don't move and the colours don't fade

Leaves you empty with nothing but dreams

In a world gone shallow 

In a world gone lean

There is a truth and it's on our side

Dawn is coming 

Open your eyes

Look into the sun as a new days rise

I gotta get outside of my mind-Dagens

Låt: "After hours" med Adam Lambert.
Outfit: Klänning och leggins från HM. Just nu pyjamas från samma ställe.
Smink: Inget alls.
Nagellack: Kvarts från Idun minerals. Because of reasons.
Frisyr: Städknut när det var otvättat. Nu är det nytvättat.
Doft: Kroppsolja från Apoliva.
Smycke: Ringarna.
Klocka: Ingen.
Frukost: Te, fattiga riddare gjorda på siktkaka, sylt och en banan.
Fika: Äpple och vaniljlatte på förmiddagen + te och kardemummabulle på eftermiddagen.
Middag: Smyrnaköttbullar i tomatsås med ris.
Pryl: Huvudvärkstablett.
Träning: Promenad med Oscar the dog.
Kvällsnöje: Tisdagar är stora tv-kvällen här i huset.
Att tillägga: Om ni tror att min nya hobby är origami i allmänhet och papperstranor i synnerhet så tror ni alldeles rätt. Nästa sak jag ska lära mig vika - en räv. Så klart.

Måndagsmotivation, del 7/?

Det känns ju käckt att ha planerat att skriva ett motiverande inlägg en dag när jag känner mig ungefär hur omotiverad som helst. Ni vet - sådana där man har ibland när man har sovit dåligt, har lite huvudvärk och vädret är allmänt grått och tråkigt och regnigt och kallt.
Det är bara att göra ändå sådana dagar. Vad det än är man nu skulle göra.

För mig har de här små pälstussarna varit min motivation det senaste året. En av anledningarna till att jag känner mig lite omotiverad idag är att jag numera bara har en av de här pälstussarna kvar att promenera med, den ljussvarta fick somna in i torsdags med ålderns rätt och efter en längre tids hälsoproblem. Eftersom deras husse lider av sjukdom så har jag varit deras promenadsällskap mitt på dagen, nästan varje dag i lite mer än ett år. Och jag älskar det!
Jag kan vara exakt hur omotiverad som helst, som idag, men jag vill ändå träffa de här små herrarna och få en nypa luft med dem. Jag har inte ångrat en enda promenad med dem - oavsett om det varit svinkallt, superhett, ösregn eller kulingvarning - vi går ut. Så är det bara. Och för mig som behöver röra på mig och få frisk luft så har hundarna varit min motivation, min kick i rumpan, så pass att jag ofta går ut och går mitt dagen även de dagar jag är "hundledig". Man ångrar sällan att man gjorde det där man kanske inte var så motiverad för...

Vissa dagar har det varit tanken på hundarna, eller hunden numera, som fått mig att ens ta på mig något annat än pyjamas. Även när jag i fredags gick med bara en av dem och grät så jag hulkade nästan hela vägen, så är det värt det. Jag fick lära känna en fin hundherre och jag har fortfarande hans "bror" att ta hand om. Han är fin han med.

Det man gör, eller det man kanske måste göra, kanske bara är en sådan liten sak som att ta sig utanför dörren för en kort stund, eller ringa ett samtal, eller gå på det där träningspasset, eller låta bli att äta en munk till fikat, eller hålla det där föredraget. Det kanske är något som känns oviktigt. Men är det det? Det kanske känns som att det inte spelar någon roll, men är det verkligen så?

Är det inte snarare så att det du gör, hur litet det än kan verka vara, kanske egentligen är jätteviktigt. För dig. Och vet du vad - du är viktig. Ta hand om dig.

Kardemummabullens dag

Att kanelbullen har en egen dag den 4: e oktober är rätt så etablerat vid det här laget. Att 15 maj är kardemummabullens dag hade jag dock inte en aning om förrän tidigare i veckan, men då jag tycker att kardemummabullar är snäppet godare än kanelbullar så var det inget större besvär för mig att fira den här dagen med ett bullbak.

Grunddeg till bullar

150 g smör
5 dl mjölk
50 g jäst
½ tsk salt
1 dl socker eller sirap
1 msk kardemumma
800 g vetemjöl, ca 14 dl

Smält smöret över svag värme, tillsätt mjölken och låt det bli fingervarmt. Smula jästen i en bunke, slå över lite av degspadet och lös upp jästen i det, tillsätt sedan resten av degspadet.
Blanda ner salt, socker/sirap och kardemumma. Tillsätt sedan vetemjöl och knåda degen tills den släpper bunkens kanter. Jag använder min Kitchen Aid och kollar när det börjar släppa, det går fortare än när jag knådade igenom degen med träslev.
Låt degen jäsa 40-50 minuter.
Häll upp degen på mjölad arbetsyta och knåda igenom den. Färdig att bakas ut till den typ av bulle/längd/krans du vill ha. Så här gör jag:

Dela degen i två delar. Kavla ut en del i taget till en fyrkantig platta. Bred på rumsvarmt smör, som om man brer en smörgås, Strö över socker och valfri smaksättning - idag var det alltså kardemumma, andra dagar är det kanel eller vaniljsocker.
Vik degplattan på mitten, skär ut remsor och snurra dessa till bullar. Eller rulla ihop den och skiva rullen. Eller rulla ihop den, klipp upp den och vik ut degflikar för att forma en längd eller en krans.
Låt det utbakade vetebrödet jäsa på plåt 20-30 minuter.
Pensla bullarna med uppvispat ägg och strö över pärlsocker, hackade nötter eller som jag gjorde här - strösocker blandat med lite kardemumma.
Grädda sedan mitt i 250 grader varm ugn, 6-9 minuter beroende på storleken på bullarna. Mina jättebullar var inne i ugnen 8 minuter.
Kransar och längder gräddas i 200 grader 15-20 minuter.

Finns det vaniljbullens dag? För vaniljbulle är min favoritbulle...

Säsongssammanfattning, Brooklyn Nine-Nine, säsong 3

Som vanligt är det spoilervarning på säsongssammanfattningarna.

Asch då! Nu har jag tittat ifatt på "Brooklyn Nine-Nine" och måste vänta på nästa säsong som alla andra! Agony!

Bildkälla Forbes

Favoritavsnitt: 3x05 "Halloween III" Peralta och Holt fortsätter sin årliga tävling, den här gången med hjälp av valda lag. Amy hamnar utanför och tar sin hämnd.
3x10 "Yippi kayak" Peralta ser sina drömmar uppfyllas när han sista-minuten-julklappshandlar och hamnar mitt i ett gisslandrama. Som "Die hard"!
3x20 "Paranoia" Rosa och Adrian har förlovat sig och det är dags för möhippa/svensexa. Allt verkar gå bra tills Adrian säger att han är förföljd och stjäl partybussen för att jaga rätt på sin påstådde förföljare. Ett superroligt avsnitt som slutar i tårar.

Favoritkaraktär: Peralta och alla de andra.

Favoritpar: Jake och Amy.

Bäst i säsongen: Det är många underbara gästskådespelare i den här serien och jag jublar lite för var och en av dem.

Värst i säsongen: Det är ju svårt som svensk att inte bli gravt förolämpad av avsnittet "The swedes". Det var fel så det var tråkigt.

Övriga kommentarer: Säsong 4 börjar någon gång i september, så jag får ge mig till tåls. Tur att det bara var en liten cliffhanger det här säsongsslutet.

Fredagsmys: Rabarberpaj

I vanliga fall brukar jag kunna göra årets första rabarberpaj lagom till Valborg. Så blev det inte år eftersom det var jättekallt i slutet av april, och min rabarber kom av sig i sitt växande. I och med värmen som kom förra veckan så sköt de dock i höjden och det firades med årets första rabarberpaj häromdagen. Med en extra tvist i form av kardemumma. Rabarber + kardemumma = jättegott.

Rabarberpaj

5 - 10 stjälkar rabarber
3 msk socker
½ msk mald kardemumma

100 g smör
2 msk socker
1 dl vetemjöl
1 dl havregryn

Skiva rabarbern och lägg i botten på din pajform. Hur mycket rabarber som går åt beror på hur späda de är och hur stor form du har. Jag använde 7 stjälkar den här gången, men när de växt till sig lite mer brukar det räcka med 5.
Strö över 3 msk socker och kardemumman.

Hacka ihop smör, 2 msk socker, vetemjöl och havregryn till smulor. Jag använder matberedare, men man kan göra det med degkrokar eller för hand också.
Bred smulorna över rabarbern. Grädda i 200 grader varm ugn 20 - 25 minuter, till pajen fått fin färg.

Serveras med vaniljglass, vaniljsås eller grädde.

Ännu en av dessa jämrans listor

Hittade den här listan hos Perny och snodde den. För att jag kan. Till skillnad från henne har jag inte sett den någon annanstans, men den verkar väldigt amerikansk om man kollar på frågorna.
Jag gissar att startfrågan är "Have you ever..." och sedan kommer resten. Eller på svenska då "Har du någonsin...?"

• Avlossat en pistol?
  Nej. Men jag har skjutit luftgevär någon enstaka gång. 
• Gått på en blind date?
  Nej. Inte som i date, men jag har stämt träff med folk jag aldrig sett mer än via nätet till exempel.
• Skolkat från skolan?
  Japp. Gick på gymnasiet under en stor lärarstrejk bland annat och hade ett par veckor bara två lektioner i veckan. Det var lätt att "glömma" dem.
• Sett någon föda?
  Gudrun Schyman... För hon medverkade med en av sina förlossningar på en film som jag såg i skolan. Tittade inte så noga på mig själv när jag klämde ut mina.
• Sett någon dö?
  Nej. Hoppar gärna över den erfarenheten fortsättningsvis också.
• Besökt Kanada?
• Nej.
• Besökt Hawaii?
  Nej, men ja tack.
• Besökt Las Vegas?
  Nej. Nu börjar det märkas att det här är väldigt amerikanskt, eller hur?
• Besökt Asien?
  Nej.
• Besökt Afrika?
  Nej. Ligger det inte i Europa har jag inte varit där.
• Besökt Florida?
  Nej. *gäspar*
• Varit i Mexico?
• Nej.
• Besökt Australien?
  Nej, men ja tack. Har en vän som bor där och jag har en dröm om att någon gång skrapa ihop tillräckligt med enkronor för att kunna hälsa på henne.
• Sett Grand Canyon i verkligheten?
  Nej, men ja tack. Fastän att jag är höjdrädd och nästan får svindel av bara tanken.
• Åkt helikopter?
  Nej. Nu börjar jag känna mig tråkig...
• Varit i L.A?
  *suckar* neeeeej...
• Besökt New York City?
  Rub it in why don't you. Nej. Drömresemål som ligger väldigt högt på listan. Är inte alls avis på min svägerska som ska dit snart, nej då. Eller jo det är jag.
• Gråtit dig till sömns?
  Så många gånger. #hejångest
• Nyligen målat med färgpennor?
  Det var ett tag sedan. Fast jag har en sådan där fin målarbok väntar på mig, ska bara skaffa de där pennorna först. Ledtråd - behöver tunna pennor för det är småsmåsmå detaljer.
• Sjungit karaoke?
  Räknas Singstar? För i så fall ja, annars nej.
• Betalat en måltid med enbart mynt?
  Hamburgare är ju inte så dyra, eller varmkorvar heller för den delen, så ja.
• Busringt?
  Ja... Förlåt...
• Skrattat så du gråtit?
  Ja. Rätt så ofta till och med. Tack och lov.
• Fångat en snöflinga på tungan?
  Man bor väl i Sverige liksom. Ja! Självklart.
• Har barn?
  Jodå. Tre små pluttar som inte är så små längre. Största blir 24 i sommar och minsta blir tonåring straxt efteråt, så de är rätt så självgående vid det här laget.

• Haft djur?
  Japp. Förutom de där två katterna jag har idag har jag även varit matte åt två andra katter. Jag har även haft guldhamstrar, marsvin och undulater och en herrans massa fiskar.
• Badat näck?
  Självklart. Och inte bara i badkaret. 
• Åkt slalom?
  Aldrig och nej tack.
• Åkt vattenskidor?
  Aldrig och nej tack.
• Campat i tält?
  Ja. Uppväxt på 70-talet. Det hör nästan till då.
• Åkt motorcykel?
  Åkt bakpå ja, annars nej.
• Hoppat ut ur ett flygplan?
  Nej tack för fasiken aldrig någonsin. *kräks i en buske* Bara om planet brann. Kanske.
• Gjort något som skulle kunnat döda dig?
  Jag har satt i halsen riktigt illa någon gång, och det är ju alltid riskfyllt att föda barn. Ramlade ur barnvagnen när jag var 1 och hade mässlingen i samma ålder, men jag kan inte komma på något riktigt tokallvarligt faktiskt. 
• Gjort något du kommer ångra resten av livet?
  Ja.
• Ridit på en elefant?
  Nej. Stackars santen...
• Ridit på en kamel?
  Nej.
• Ätit kakor, tårta eller glass till middag?
  Ja. Och till frukost. Och lunch. 
• Varit med på tv?
  Nej.
• Varit med i tidningen?
  Ja.
• Varit med i radio?
  Nej.
• Stulit en trafikskylt?
  Nej.
• Varit med i en bilolycka?
  Nej.
• Legat på sjukhus?
  Vid barnvagnsfallet här ovan och när jag födde mina två äldsta barn. Trean åkte jag hem med samma dag.
• Donerat blod?
  Jag har lite dåligt samvete över att jag svarar nej här, men jag tycker det är så fruktansvärt obehagligt med injektionsnålar. Jag är hon som fött tre barn utan mer än lustgas och bedövningssprej, varav ett med hjälp av sugklocka. Jag har aldrig ens haft bedövning när jag lagat hål i tänderna. Jag är räddare för nålen än för borren.
• Betalat böter under de senaste 12 månaderna?
  Nej. Och inte de andra snart 44 åren heller.
• Blivit rånad?
  Nej. Däremot utsatt för stöld, både privat och i jobbet.
• Spenderat en natt i häktet?
  Nej. Jag är en laglydig mönstermänniska på det sättet.
• Har/haft en piercing?
  Har hål i öronen, har haft piercad navel.
• Tatuerat mig?
  Ja. Jag har fem tatueringar idag och planerar att göra fler/utöka en av dem jag redan har.

Två av dem. Det är den med braille som ligger närmast till att bli utökad.

• Kört bil?
  Ja. För jag har övningskört, men det blev inget körkort av det på grund av vill inte.
• Ägt/äger min drömbil?
  Nej. Se ovan.
• Varit i en polisbil?
  Nej, det tror jag inte.
• Gift dig?
  Ja. Firade min 16-åriga bröllopsdag i fredags.
• Skilt dig?
  Nej. 
• Blivit kär?
  Nej. Så dum fråga att ställa efter att jag redan svarat att jag varit gift i 16 år. Självklart!
• Betalat en främlings mat?
  Ja. Genom donationer.
• Kört över 100 km/h?
  Nej. Kom aldrig till motorvägsträning när jag övningskörde.
• Djuphavsdykt?
  Nej och nej tack aldrig i livet. På grund av tycker inte om att vara på djupt vatten i största allmänhet, och allt mer än 3 meter är djupt, samt är rätt så rädd för att vara under vatten.
• Hittat en död kropp?
  Nej.
• Bott själv?
  Ja. När jag först flyttade hemifrån. Men sedan jag var 21 har jag bott med Stora J.

Chokladbollens dag

Enligt reklamutskick från min lokala Ica Maxi så är 11 maj chokladbollens dag, och en sådan dag måste självklart firas. Med en omgång chokladbollar så klart. Har barnen tur finns det några kvar när de kommer hem från skolan.

När jag var yngre var det inte ovanligt att jag och mina kompisar gjorde chokladbollar tillsammans. Varje dag. Kalorier? Vad är det? Det var dock inte alltid vi orkade rulla bollar av smeten, så det förekom både ätande direkt ur skålen och chokladbollstårtor - alltså på en tallrik utplattad smet dekorerad med pärlsocker. 

Namnet då? För jag växte upp på en tid då jag inte kallade det här för chokladboll. Jag har slutat använda det där andra namnet av den enkla anledningen att jag inte vill vara elak. Och om någon blir ledsen, sårad och förminskad om jag skulle kalla chokladbollen för något annat, så gör jag inte det. Det är en boll med chokladsmak liksom, svårare än så är det inte. Be kind. Rewind.

Chokladbollar

100 g rumsvarmt smör
3/4 dl strösocker
1 msk vaniljsocker
3 msk kakao
2½ dl havregryn

Blanda ihop allting väl. Forma små bollar och rulla dem i riven kokos eller pärlsocker. Ställ i kylen minst 20 minuter innan de äts. Förvaras kallt!

Smakvariationerna här är många. Vanligast är så klart att addera 1 msk kallt kaffe i smeten, men det gr jag inte värst ofta. Idag hade det nog hamnat i smeten om det funnits kaffe kvar i kannan, men det fanns det inte.
Man kan göra kokosbollar också. Byt bara ut havregrynen mot 3 dl riven kokos och rulla bollarna i ännu mer kokos.
Vad man rullar i är en smaksak. Jag föredrar riven kokos framför pärlsocker för att jag tycker det blir för sött annars. Vill man ha partybollar kan man rulla dem i strössel, antingen chokladströssel eller sådant där färgglatt.

"Tredje rikets sista dagar" av Charles Whiting

"Du vet att det där inte är en roman va?" sade älskade maken oroligt när han såg mig sitta med boken "Tredje rikets sista dagar" av Charles Whiting i handen. Och självklart visste jag det. Jag läser mycket skönlitterärt, men då och då är det skönt att landa lite i verkligheten också.

Bildkälla AdLibris

Den här boken handlar om de sista månaderna av andra världskriget, från nyåret 1945 till VE-dagen 8 maj samma år. Vi har hört det förut, och läst det och sett det skildrat på film och tv otaliga gånger. Hur Hitler och hans trupper till slut fick se sig besegrade.
Den här boken belyser lite närmare skeendena fram till dess, ofta genom återgivna vittnesmål både av soldater, befäl och civila. Och det är när den lilla människan kommer till tals som jag tycker det blir riktigt intressant. När det inte bara handlar om strategier, härförare och antal släppta bomber utan om maten de åt - eller inte åt - hur de marcherade och hur den "befriade" befolkningen behandlades.
Det är inte upplyftande läsning, men när är krigsskildringar det?

Charles Whiting deltog själv som stridande under Andra Världskriget och har i flera fall själv intervjuat andra som deltog i striderna, både befäl och soldater. Att han var journalist märks också, texten har en reportageliknande stil, fullsmockad med fakta. Den lyckas ändå få en annan ton än en väldigt lång tidningsartikel och är klart läsvärd. Kanske mest intressant för den som är intresserad av historia i allmänhet och WWII i synnerhet.
Mitt betyg blev 3/5. Jag har andra historiska epoker jag tycker är intressantare, men jag är inte direkt ledsen över att ha läst den här boken.

Sedan kommer några av dem tillbaka. Kanske springande och skrikande med ögonen uppspärrade i oförklarlig skräck, eller också kommer de haltande och halvspringande, med ena armen utsträck likt en blind som trevar sig fram, eller också ligger de kanske kastade över motorhuven till en lerig jeep, medan de fula gula bandagen som täcker såren redan håller på att bli röda av blod; eller också är de på väg tillbaka, röda i ansiktet av ursinne och med skräckslagna fångar, som de hotar med bajonetterna så fort de tycks sakta farten. "Macht schnell, tyskjävlar... macht schnell!"
De livlösa, kakiklädda kropparna på de kratertäckta åkrarna. Nyinryckta soldater allesamman, ensamma och övergivna - segerns pris. Deras kamrater som traskar vidare mot sitt oundvikliga öda, några kaxiga med hjälmen käckt på svaj och en halvrökt cigarett bakom örat. Men de flesta allvarliga och koncentrerade. Grå vålnader som försvinner in i tidens bruna drivande rök. Kängornas ljudlösa tramp, artilleripjäsernas dova muller och de vredgade, förvånade, plågade och triumferande ropen. Ljuden är dämpade nu, nästan borta, men de ekar fortfarande i tidens långa tunnel - tyskar, amerikaner, kanadensare, britter, både vänner och fiender, förenade i döden eller i minnet. Vanliga människor?
Nej, bara stackars jävla infanterister... 

Måndagsmotivation, del 6/?

Vilken värme det har varit! Verkligen en underbar helg med massor av sol, och i mitt fall bröllopsdagsfirande, rosé, grillat, läsk, godis och popcorn.

Inte den bästa kosten om man har ett gäng kilon man skulle behöva gå ner, men jag vägrar äta för att bli smal. Jag vägrar äta för att passa in i ideal som media ständigt förser mig - och er - med. Som att man behöver ha en särskild sorts kropp för att vara värd att få ta på sig en bikini.
Eller att man ska vara fräscht solbränd, eller som jag kallar det - lätt brännskadad. Jag är Casper the friendly ghost-blek, avskyr att sola och tycker BUS luktar äckelpäckel. Blir du bländad av mina vita ben? Sorry, men jag vill inte ha på mig långbyxor bara för att inte "störa" dig. Är mina ben orakade säger du? Okej, och på vilket sätt rör det dig?

Så här är det, och jag vet att det här är skitsvårt, men den enda som bestämmer är du. Det är inte media som bestämmer om du är värdig att ha kort kjol, det är inte "de andra" som bestämmer om du är äcklig eller inte om du väljer att inte slita ut ditt kroppshår med rötterna, det är inte något kärleksintresse som avgör om din kropp är tillräckligt fin, eller hur mycket smink du får använda.
Du bestämmer själv. Bra va?

Bildkälla Lindsey Brooks Bell

Den här lilla Vine-snutten är tittvärd också. En Vine är 6 sekunder lång, så den här hinner upprepas ett gäng gånger. Ibland kan det dock vara värt att få saker repeterat in absurdum.

Thomas Sanders ftw!

1812-Dagens

Låt: "1812 Overture" av Pyotr Ilyich Tchaikovsky. Saker som händer om man tittar på "Mozart in the jungle" till frukosten.
Outfit: Tröja från Monki, kjol från HM.
Smink: Nej.
Nagellack: Taboo från Chanel.
Frisyr: Jag har borstat det i varje fall.
Doft: Deo.
Smycke: Ringarna.
Klocka: Nej.
Frukost: Te, yoghurt med frön och nötter och en skinksmörgås med tomat.
Fika: Godis och kaffe.
Middag: Flintastek och rösti. Hela Sverige grillar - även vi.
Pryl: Torkvinda.
Träning: Så lite som möjlig. Min onda fot ger inte riktigt med sig. 
Kvällsnöje: Ingen aning. Med det ingår säkert någon sorts bild på någon sorts skärm.
Att tillägga: "Paint me like one of your french girls, Jack."

"Väckelse" av Stephen King

Även ens favoritförfattare måste ju ibland få lov att göra böcker som man inte tokälskar. Och jag tokälskar inte "Väckelse" av Stephen King- Faktiskt kommer jag på mig själv med att önska bort de övernaturliga delarna i den här romanen, de som kommer i slutet som en sorts Kingsk mardrömsavslutning.

Bildkälla Goodreads

När Jamie Morton är 6 år och leker på gårdsplanen utanför hans hus faller en skugga över honom. Skuggan tillhör den nya pastorn i kyrkan bortåt vägen. Han blir snabbt väl omtyckt, tillsammans med sin fru och sin lille son. Pastorn har ett udda intresse i energi och elektricitet, ett intresse som en gång botar Jamies bror från en skada.
När en olycka drabbar pastorn ger han en sista rungande skräckpredikan, avsäger sig sin tro och ger sig av. Men Jamies och pastorns vägar ska fortsätta att korsas, och till sist leda till den slutliga uppgörelsen i den före detta pastorns sökande efter det som ligger bortom porten i muren.

Så länge den här boken är en berättelse om ett liv och diverse häpnadsväckande omständigheter är det riktigt bra. På slutet tycker jag dock att boken tappar fart och nästan ramlar in på ett spår som den känns som att King har varit inne på förut, och som han kanske tröttnat lite på. Texten tappar liksom lite av sitt hjärta och börjar gå på tomgång ett tag.
Det är dock lättläst och går snabbt att komma in i. Persongalleriet är det heller inget fel på och man tycker liksom om alla karaktärerna här i, inklusive pastorn som mest känns som att han halkat in på villovägar. Han ska väl vara bokens "skurk", men han är en ömkansvärd sådan och de fel han begår begår han mest av oförstånd - han vet helt enkelt inte vilka krafter han väcker upp och vad hans handlande får för konsekvenser.

Man märker väl att King har många andra författare han inspirerats av och här lyser det nästan igenom lite H.P. Lovecraft. Inte för att jag har läst mycket av Lovecraft, snarare tvärtom, men jag har läst om honom och hans böcker och jag tycker mig se en klar inspirationskälla här. Någon jämförelse kan jag dock inte göra.
Boken känns också som en känga åt alla dessa väckelsepredikanter som far omkring i cirkustält och "helar" folk. Faktiskt som en känga åt hela den där predikogrejen som verkar vara så stor i USA med egna tv-kanaler och folk som sitter hemma och ringer in kollekt som den som predikar kan köpa en lyxbil eller två för. Det lyser igenom lite att Stephen King i högsta grad ogillar den företeelsen.
En liten uppgörelse med hans eget drogmissbruk också. Och den där viljan till en quick fix som lever i så många av oss. Om det så gäller att bli kvitt ett beroende eller få bot på en sjukdom. Vore det inte skönt om sådant gick att åstadkomma med en knapptryckning istället för hårt jobb?

Jag tyckte om boken, men jag älskade den inte. Jag gillade att läsa om Jamies liv och upplevelser och möten med sin gamla pastor, men mer än så blev det inte för min del den här gången. Jag som brukar ge Stephen King rätt så höga betyg nöjer mig den här gången med medelbetyget 3/5. Den är läsvärd, men just som King-bok hade jag kanske förväntat mig lite mer.

Livet är åtminstone på ett sätt verkligen som en film. Huvudrollerna spelas av ens familj och vänner. Andra framträdande roller har grannar, arbetskamrater, lärare och nära bekanta. Därtill kommer birollerna: snabbköpskassörskan med det vackra leendet, den trevliga bartendern på kvarterspuben, de som kör samma träningspass som du på gymmet tre dagar i veckan. Och så de tusentals statisterna - de som rinner genom ens liv som vatten genom ett såll, sedda en gång och sedan aldrig mer. Tonåringen som bläddrar i seriealbum på Barnes and Noble och som man måste klämma sig förbi -  med ett frammumlat "Ursäkta mig" - för att komma åt tidskrifterna. Kvinnan i den intilliggande filen framför ett trafikljus, hon som tar tid på sig att bättra på läppstiftet. Mamman som torkar bort glass från lillans ansikte på en vägkrog där man stannat och tagit en matbit. Försäljaren som man köpt en påse jordnötter av på en baseballmatch.
Men ibland uppträder någon som inte passar in i de här kategorierna i ens liv. Det är jokern som hoppar fram i leken enstaka gånger under årens lopp, ofta i ett krisläge. Inom filmen är rollfiguren känd som den femte rollen eller katalysatorn. När han dyker upp i en film vet man att han är där för att manusförfattaren har placerat honom där. Men vem skriver manus till våra liv? Ödet eller slumpen? Jag vill tro på det sistnämnda. I själ och hjärta vill jag det. När jag tänker på Charles Jacobs - min femte roll och katalysator, min nemesis - kan jag inte uthärda tanken att hans närvaro i mitt liv hade med ödet att göra. Det skulle betyda att allt det hemska - det fasansfulla - var förutbestämt. I så fall finns det inget ljus och vår tro på det är en dåraktig inbillning. I så fall lever vi i mörker som djur i en håla eller myror djupt inne i stacken.
Och vi är inte ensamma.

FredagsFilmerna: James Bond 007, Timothy Daltons filmer

Det blir bröllopsdagsfredagsmys ikväll med ännu mera Bond. Vi börjar närma oss slutet av boxen, och jag börjar närma mig slutet av Bond-tolkare att skriva om.

På tur idag står Timothy Dalton som gestaltade den brittiske spionen i endast två filmer.

Bildkälla Rhode Island movie corner

Dalton är också en sådan där Bond som jag gillade och gärna hade sett mer av. Han porträtterade en ifrågasättande Bond, som inte alltid uppskattade sina uppdrag. Lite mindre humor, lite mer livströtthet. Han var också rätt så påverkad av Ian Flemings version av Bond, och försökte hålla sig mer trogen den litterära ursprungsversionen av karaktären. På många sätt är hans porträttering av Bond väldigt nära den vi ser idag. Mindre snack och mer action, eller något.

Timothy Daltons Bondfilmer heter som följer:

• The living daylights   från 1987. Iskallt uppdrag
• Licence to kill  från 1989. Tid för hämnd

Ska vi prata Bond-sånger lite? Jag var/är nämligen ett stort fan av a-ha så jag var ganska glad när de fick i uppdrag att göra titellåten till filmen "The living daylights". Det är inte min favoritlåt vare sig bland Bond-låtarna eller deras egna låtar, men det svänger ändå. Jag tycker fortfarande att det är en bra låt.

När jag skriver om nagellacken som ingår i OPIs Skyfall-kollektion låter jag titelsekvensen ingå i inlägget, men här tänkte jag att det kunde vara kul att spana in a-has video istället.